Cham folket är ett av Vietnams äldsta folkslag men folkgruppen finns spridd i hela sydostasien. Chamfolket var och är både hinduister och budhister. My Son är ett fd. hinduiskt tempelområde och kejsarstad som byggdes av Chamfolket med början runt år 300. Området var relativt orört fram till och med Vietnamkriget då det bombades eftersom VC gömde sig där.
En av de få hundar vi såg i Vietnam ligger och spejar ut över oss besökare.
Byggtekniken är väldigt speciell och till delar olöst ännu idag. Allt är byggt av tegelstenar MEN det finns ingen cement emellan. Eftersom jag går igång på sådant så förekom jag lösningen innan guiden hann tala om det. Han ville dra ut på det hela för att glänsa lite, sorry! Lösningen är lika enkel som gåtan; tegelstenarna är limmade ihop. Men hemligheten som inte är löst är med vilket lim eller hur man framställde det år 300.
Intressant är att man helt uppenbart eldat kraftigt med hög temperatur på och runt de färdiga byggnaderna för att få limmet att härda. En annan intressant detalj är att de över 1000 år gamla tegelstenarna håller bättre än de nya tegelstenar man lagat i på sönderbombade delar för 10 - 20 år sedan. — OK, jag vet - Tråkig information men jag tycker det är spännande…….
Då kanske ovan fallostaty från den äldre delen av komplexet är roligare. I alla fall verkar den genom århundradena, och fortfarande vara, högt dyrkad och synnerligen populär att röra vid. Inte finns där någon mossa eller lava på toppen som det finns överallt annars…...
Fortfarande syns spåren av de kraftiga bombningarna som området utsattes för av amerikanska B52 plan.
Chamfolket lever fortfarande här och sköter detta världsarv samt underhåller besökarna med bl.a. dans och musik. Och gissa vad, uppträdandet var både trevligt att se och höra. Jo det är sant! Inte blev det sämre av att jag fick igen lite av det Ingrid upplevde på Circus i Kambodja. Här var det inte vackra pojkar att titta på, utan sanslöst vackra flickor. Jo de dansade bra också.
Och gick snyggt också för den delen!
Stadstur till fots i Hoi An, en av Vietnamns äldsta städer.
Vår guide för dagen var väl resans roligaste. Men inget snack om politik eller nutidshistoria här inte. I alla fall inte till att börja med. Det är faktiskt tydligt hur det politiska klimatet förändrar sig ju längre norrut i Vietnam man kommer. I söder ser man på Nordvietnam som vissa av oss ser på Stockholmare. (Och därtill lite av; Kommunist javisst - men inte här). Man döljer inte att det fortfarande finns problem mellan syd och nord. Exempelvis kunde bröder i en familj strida på olika sidor. Sår som fortfarande inte är läkta.
Man kan också skönja att sydvietnameserna fortfarande till viss del känner sig ockuperade och att nordvietnameserna faktisk ser på dem som lite av andra klassens medborgare. I synnerhet i Hanoi blev det tydligt att man såg sydvietnameserna som ”kusinerna på landet”. Detta syns och känns ganska tydligt om man tittar efter det.
Folket i mellersta Vietnam verkar vara mer relaxade. Lite av attityden; Vi lever vårt liv som vi känner för. Vi lägger oss inte i vad de har för sig i syd och nord. Sådan var definitivt vår guide som ovan försöker övertyga mig att köpa en tropikhjälm a’la Viet Cong modell.
Hoi An är en hamnstad med bevarad statsbild sedan 1400-talet. Under en period var staden den största hamnstaden i Sydostasien och tjänade stora pengar på kryddhandel. Hoi An är idag uppsatt på Unescos världsarvlista. En otroligt trevlig stad att strosa omkring i både dagtid och kvällstid. Blandningen mellan det nya samhället med mobiltelefoner och fritt internet överallt och det traditionella sättet att leva bildar en total kontrast i denna lilla stad.
Tupp och far tar sig en gemensam bokstavlig tupplur i värmen, medan mor säljer sina produkter.
Influenser från Asiens alla nationaliteter och från de gamla europeiska sjönationerna finns att beskåda i den gamla stadsdelen. I detta fall en gammal kinesisk köpmanbyggnad flankerad av ett sannolikt fransk gammal byggnad.
Japanska bron i Hoi An.
Naturligvis ett gammalt buddhist tempel också.
Det mer moderna Hoi An.
Egentligen är det ”the old town” som är intressant. Men som turist är det lätt att uppskatta att staden, främst då den något nyare delen på andra sidan floden, kvällstid förvandlas till lite av ett tivoli. Hundratals restauranger försöker locka till sig intresset från oss (dock på ett redligt sätt) och allsköns krimskrams går givetvis att inhandla på nattmarknaden.
Små färjor används fortfarande flitigt för transporter över floden. Det är främst människor och motorcyklar som fraktas över. Notera den lite bistra minen på den höga militären som står i bakgrunden. Han får åskådliggöra lite av min beskrivning av folket i Vietnam tidigare. I Saigon syntes inga militärer i uniform. Här i mellersta Vietnam blir det vanligare att man ser dem i gatubilden för att i Hanoi vara ett vanligt inslag.
Äntligen SOVMORGON!
Vi avslutade vår sista kväll i Hoi An med en riktigt bra middag i en garanterat flera hundra år gammal enkel restaurang intill floden. Återigen bra mat och billigt! Bra mat kan inte sägas för ofta om Vietnam. Allt är fräscht och pinfärskt bara man undviker turistfällorna. Grönsakerna är så nyskördade att man nästan känner att de fortfarande växer när man stoppar dem i munnen. Och de smakar! En tomat smakar tomat, salladslök smakar salladslök. Ni förstår säkert vad jag menar. Sedan en skön lagom promenad hemåt i den ljumma sidenmjuka mörka natten, då också med vetskapen att vi inte behövde gå upp 05.30 nästa morgon. Det är vid sådana här tillfällen det är extra gott att leva!
Nästa - Hanoi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar