Kapunism - eller?

Hur ska man sammanfatta ett rätt hårt kommunistiskt styre med råkapitalism och utbredd korruption? Kapunism?

Vietnam visade sig vara betydligt mer utvecklat och hade påtagligt högre standard än vad både Ingrid och jag förväntade oss. En helt uppenbart stor del av befolkningen har tagit klivet in i medelklassen. Ingen synlig riktig fattigdom som i Kambodja och definitivt renare än i Thailand. Och inga tiggare som i Sverige och Indien. Visst finns här en åsiktskontroll utöver vad vi är vana vid, och visst var vi kontrollerade och delvis övervakade, men inte som i exv Burma (Myanmar). Som en av de guider vi talade med sa; ”Vi kan tala om precis allt hur mycket vi vill, bara vi inte talar om politik”. Det ämnet rundande alla galant så fort man närmade sig något som kunde tolkas politiskt. Men ingen verka tro att det kommunistiska styret ska vara särskilt många år till. Men det är svårt att se några tecken på någon som helst opposition.

De kommunistiska symbolerna finns överallt både i stad och landsbygd, men ingen verkar ärligt bry sig här i södra delen av Vietnam. Det blir lite annorlunda ska det visa sig senare, när vi kommer till norra delen där man fortfarande verkar ta det kommunistiska arvet, och dyrkandet av Uncle Ho betydligt mer på allvar fortfarande. En liten anekdot i sammanhanget som visar på detta är att det vimlade av kylskåpsmagneter på Ho Chi Mihn här i Saigon. I huvudstaden Hanoi fanns de inte att få tag på.'

Fd.Presidentpalatset i Sydvietnam 1954 - 1976.

Vår första dag i Vietnam och Saigon var både hektisk och extremt varm som tidigare nämnts. Efter Krigsmuseet var det fd. presidentpalatset som skulle besökas. Besöket kan sammanfattas SEVÄRT! Man kunde faktiskt känna historiens vingslag tydligt. Kanske speciellt för oss som växte upp med ständiga nyheter och reportage från Vietnamkriget på samma sätt som bevakningen av dagens Syrien krig. Man kände igen en hel del från de nyhetsinslagen. Hela byggnaden är som en total mix av funkis och orientalisk arkitektur och arkitekten som ritade det vann tydligen ett prestigefyllt pris när det begav sig.

( I sammanhanget kan man ju fundera på om Vietnam, eller för den delen världen i stort, mått bättre idag om stora delar av den Vietnamesiska befolkningen flyttat till Tyskland och Sverige på den tiden!? Jag tror det flesta inser att så inte hade varit fallet. Men det är väl skillnad antar jag. Visst, det var ca 2 milj Vietnameser som flydde och spred sig över världen. Men vad jag minns behövde vi inte stänga några badanläggningar eller för den delen öka antalet poliser på den tiden, för det. Sorry, jag glömde att det ju att det då inte handlade om ensamkommande flyktingbarn, dvs män mellan 17-30 år, Sorry.)

En stridsvagn från Nordvietnamesiska armen tränger in genom grindarna till presidentpalatset den 30 April 1975.

Denna stridsvagn står idag uppställd som monument intill presidentpalatsets grind.

Det tidigare officiella Ambassadörsmötesrummet (långt ord på svenska).

Nästa, Saigons centrala Postkontor.

Tala om vingslag från förra sekelskiftet. Trots att vi var trötta och minst sagt genomblöta av svett vid detta laget, var det en fantastisk byggnad att besöka. 

Postens gamla telefonkurer på ena sidan av lokalen fungerade forfarande som gamla telefonbås och på den motsatta sidan var de konverterade till ATM;s. Men vad snyggt och propert renoverat byggnad och inventarier var. Imponerande oavsett vem som betalat för kalaset.

Saigons statskarta på den tiden det begav sig. Titta på den gröna gjutjärnsbågen/takstolen uppe till höger på ovan foto. Känner du igen stilen på den? Väldigt likt en känd byggnad i Paris vid namn Eiffeltornet, eller hur? Yes, Eifel ritade detta postkontoret också. Inte så konstigt då Saigon vid förra sekelskiftet tillhörde det dåvarande Franska Indokina.

Jag kan lova att Uncle Ho inte var en del av den fantastiska inredningen från början, men nu utgör han en betydande del av etablisemanget.

Ni västerlänningar är så förbannat tyska och tråkiga.

Trots denna hektiska dag så hade vi ganska gott om tid att diskutera våra olika kulturer med vår guide. Guiden i Saigon var manlig och presenterade sig med sitt namn samt tillägget; Tycker ni det är svårt att komma ihåg eller uttala mitt namn så kan ni kalla mig ”Pretty Boy”. Jag svarade då att han kunde få kalla mig ”Handsome man”, men det blev Pretty Boy och Mike av någon anledning.

Lite senare under vårt samtal kom vi in på umgängesformer i synnerhet sådana som också inkluderar alkoholhaltiga drycker. Pretty Boy tyckte att vi var rent ut sagt ”fisförnäma” (hans ord), tysta och tråkiga. Ni höjer era glas som om det vore gift i det och tittar på varandra och säger tyst, nästan blygsamt skål……Här i Vietnam tjoar, skriker och sjunger vi. Sedan säger vi ”Vô”, och ner i halsen med drickat. Man ska ha kul! Ja, vad säger man?  

Vô, med besked på restaurang Huong Thuy Tien.

Efter en välbehövlig dusch började både törst och hunger göra sig påmind. Dagen hade ju varit både lång och hektiskt för att inte tala om den extrema värmen. Därför var vi inte sugna på att ta en taxi in till city utan bestämde oss för att försöka hitta en lokal restaurang.

Vad vi inte tänkte på var att det var fredagskväll och party time! Det var rent ut sagt ett jävla liv och ett ständigt skålande på restaurangen vi hittade först, men det visade sig att de hade en meny på engelska vilket avgjorde valet. Här fick det bli trots att vi var de enda västerlänningarna så långt ögat kunde se. Och det gick inte att ta miste på de övriga besökarnas förvåning och nyfikenhet på vår uppenbarelse. Jag till och med ägaren kom fram och undrade med de två ord engelska han kunde; ”Find how?”. Med det Vietnamesiska uttal han hade av orden tog det ett bra tag innan vi fattade att han undrade hur vi hittat dem.

Men nu skulle vi bestämma oss för vad i skulle äta. Drickat var enkelt; Cold Saigon Beer (5,5%). Eftersom alla gäster konsumerade stora mängder öl satte man en tom back nedanför varje bord. Sedan var det enkelt att räkna tomglasen när det var dags för betalning. Praktiskt och sammanhanget behövligt! Orm, grodor och risråtta hoppade vi på, även om man ska smaka lokala delikatesser. Så det fick bli lite annat smått o gott! Och det var gott, mycket gott!

Efter lunchens träning med pinnar och nu med smidigheten från ett par öl innanför västen så gick pinnätandes mycket bra. Tyckte vi! Övriga gäster hade uppenbart roligt åt vår tafatthet. Och helt klart tyckte de vi var konstigt tysta, men det var inte dom kan jag lova. Så kvällen förflöt under tjo och tjim och backen under bordet fylldes betänkligt. Servitrisen för vårt bord, eller rättare sagt en av dem, var en mästare på att fylla på våra glas för att sedan slå mig på axeln, ge ett stort leende och lyfta upp ett finger som tecken på ytterligare en öl. Vem kan motstå ett sånt vackert leende?

Sent, mycket senare, var det tid att begära in notan. Tog de kreditkort? Yes! När servitrisen återkom med kortslippen på notans exakta belopp uppstod en märklig och rolig situation. Plötsligt omringades vi av ett antal servitriser som med stora leenden och nyfikenhet följde vad som hände. Det gick inte att ta fel på att de var nyfikna på om jag skulle veta att man faktiskt skulle betala dricks också. Så jag började med att plocka fram en liten sedel på 2000 Dong (75 öre) för att retas, varpå en besviken suck hördes från alla inkl en del gäster. Sedan höll vi på och ”skojbråka" ett bra innan jag till allas jubel och applåder gav dem hela 100.000 Dong! Dvs hela ca 40:- kronor…..Det blev en riktigt trevlig avslutning på kvällen! Vi lyckades till och med att gå över gatan utan hjälp från någon ”inföding” utan att bli överkörda!

Từ biệt - Detta var bara första riktiga dagen i Vietnam! Hälsningar Michael & Ingrid.