Träff med Vietnames i Hanoi som älskar svenska köttbullar och Kalmar.

Uncle Ho in person.

Men låt oss börja från början. Vi steg upp 05.30 och….. Jag skämtar! Ja inte om tiden för uppstigning, men vem bryr sig. Till sak, denna dag var vikt för Hanoi i allmänhet och Uncle Ho i synnerhet. Så direkt från hotellet till Ho Chi Minh’s mausoleum, En mycket märklig upplevelse.

Hela området där masuleumet är beläget är gigantiskt. Överallt allvarliga vakter i svarta rockar eller bistra soldater i vita uniformer.

Först en securitycheck värre än på en flygplats. Sedan marsch 2 och 2. Jo det är sant. Vi blev barskt tillsagda mer en engäng att gå ”two by two”. Efter ca 500 meters snabb promenad i fållan som syns på ovan foto var det stopp och väntan. Eftersom vi var tidiga så var det knappt inget folk där, men vänta skulle vi, det var uppenbart att det s.a.s. ingick.. Efter ca 10 minuters stillastående fick vi fortsätta och då gällde det att gå ”two by two” längs en vitmålad linje i ytterligare ca 500 meter. Det var en iskall morgon så vi var en del som bar huvudbonad, men 50 meter innan vi var framme vid själva ingången till uncle Ho’s sista viloplats fick jag en skarp tillsägelse av en beväpnad militär att ta av mössan. Det var en hög korthuggen order på vietnamesiska, men det var inte svårt att förstå vad han menade...

Sedan skulle alla kameror och andra elektroniska saker lämnas in mot kvitto. Nu var vi redo att få gå in i det allra heligaste. Snabb marsch gällde och ” two by two”. Så det blev lite av ett av ett halvspringande förbi kvarlevorna som vaktades av fyra soldater som lika gärna kunde vara dockor, inte ens ögonen rörde de på. Det surrar rykten i Vietnam om att Uncle Ho’s kvarlevor egentligen ruttnat och det som visas upp idag är en vaxdocka. Och han såg verkligen ut som en vaxdocka.

Ho Chi Minh ville själv kremeras men regimen behövde uppenbarligen konservera denna symbol. Det hela såg ut som på ovan lånade bild med skillnaden att de fyra soldaterna, som tidigare nämnts, stod intill varje hörn av sarkofagen.

Hanoi’s stora paradgata framför mausoleet

Ovan: Den flera hundra meter kön av skolklasser som är påväg in för det obligatoriska besöket hos Uncle Ho, givetvis stående på led ”two by two”.

Hela grejen var rent ut sagt bisarr och kändes lite galen. Känslan var faktiskt lite overklig. Det var nästan så man trodde det var på film.

Vi avslutade hela Ho Chi Minh besöket med att se på huset som han bodde i den sista tiden i sitt liv. Huset med tillhörande jätte trädgård låg på behändigt gångavstånd från Mausoleet. Likt många ”stora män” var Uncle Ho inte gift. Han var ju s.a.s. gift med det Vietnamesiska folket. Okej, starka rykten gör gällande att hans städerska också hade en annan funktion, men det var inte officiellt vare sig då eller nu. Det var information man förtroligt var tvungen att fråga om i viskande ton.

Lunch, snack om svenska  köttbullar och fler pagoder/tempel.

Efter alla 100-tals tempelbesök vi gjort genom åren så är det nästan konstigt att man inte blivit buddhist eller hinduist bara av farten. I vilket fall så skulle vi få lunch innan det var tid för nästa tempelbesök. Lunchen serverades på en turistrestaurang, men maten var faktiskt bra. En av servitörerna, som också verkade vara lite av hovmästare, hade en jacka på sig där det bl.a. fanns en svensk flagga påsydd. Det visade sig att han varit utbytesstudent på Linneuniversitetet i Kalmar. Så han önskade oss ”Smaklig måltid” på svenska med omistlig kalmardialekt. Grabben var jättetrevlig och berättade att det godaste han visste var svenska köttbullar (vilket han också uttalade på svenska). När man reser en del så inser man hur påtagligt liten världen är.

Varför denna ”One pillar Pagoda” (En pelare pagoden) var så fantastisk vet jag faktiskt inte. Så det besöket gick snabbt! Nej tack vi vill inte gå in i den, det är bra som det är…… Men av artighetsskäl bedyrade vi givetvis hur fin vi tycket den var, i alla fall jag, Ingrid började väl tröttna lite märkbart.

Temple of literature, Quoc Tu Giam,  established år 1070.

Detta var lite häftigt! Vietnams äldsta universitet. Runtom hela området stod det stentavlor med namn inhuggna på ”Klassettorna”  under århundradenas lopp. Så man kunde exemplevis se vem som var bäst i klassen år 1105, om man kunde läsa kinesiska tecken vill säga. Men rätt coolt ändå, som vi ungdomar säger. 

På tal om ungdomar så tar man sig fortfarande hit för att fotograferas när man tagit examen. Så nu är man garanterat med på ett och annat examenskort i Vietnam.

Hela norra Vietnam är djupt influerat av Kina och det kinesiska, och det märks tydligt på många sätt. Detta område har ju dessutom tillhört Kina i flera hundra år under ett par kinesiska dynastier. Enkelt utryckt människorna här har en mycket mer utpräglad kinesisk attityd än vad man märkte av både i mellersta och i södra Vietnam.

Den kinesiska influensen märks inte minst i templen där man på kinesiskt vis också inkluderar ett stort inslag av förfädersdyrkan.

Nästa, Etnologiska museet.

Ovan var det roligaste att bese på detta mist sagt urtråkiga museum.

Vi småsprang genom detta relativt nybyggda museum med guiden i släptåg. På övre våningen fanns där ett utsprång vid fönsterkarmen på utsidan som var ca 2 dm brett. På detta utsprång, ca 10 meter upp, fanns där en massa spillning av ett stort djur. Som efter en stor hund. Men det fanns ingen möjlighet för en hund att balansera här uppe. När vi frågade guiden om han visste vad det kunde vara för djur som lämnat dessa spår, suckande han djupt och och mumlade något om att gå på museum och titta på spillning ( ja han sa egentligen ”shit”). Han insåg också med fog att vi var totalt ointresserade nu och det var lika bra att lämna……”shit va skönt”!

Väggtidningar, Nationalistiska sånger och Kommunistiskt propaganda.

Denna Hanoidag avslutades med en tur cyckelricha i Hanoi´s gamla kvarter där vi förövrigt hade vårt hotel. 

Som jag tidigare nämnt har ”partiet” mycket större inflytande över folk häruppe i norra Vietnam. Man ser de lokala partihögkvarteren överallt. Men här fanns också de klassiska väggtidningarna och ur gatuhögtalarna strömmade nationalistisk uppbygglig musik varje dag kl. 15.00.

Efter musiken följde ca 30 minuters högtravande tal. Inte för att vi förstod ett ord, men det var inte svårt att föreställa sig vad budskapet var. Men sanningen att säga vad det INGEN som brydde sig. Det verkade som ingen egentligen hörde vad som strömmade ur högtalarna, mer än vi.

Kanske denna trafikpolis tillhörde den trogna skaran som ändå lyssnade, hans stil när han dirigerade trafiken var som tagen ur en en skämtfilm. Den lille mannen med makt.

En för tillfället glad Ingrid. Lite senare när vi åkt cykelricha färdigt försökte sig föraren på att lura av henne fem dollar för turen som vi redan betalt för. Då blev Ingrid sur.

Skotricket.

På tal om att bli lurad så var jag med om ett för mig nytt sätt att lura turister. Rätt som det var när vi gick på en av de mindre gatorna böjde sig en yngling fram snabbt som tusan och tog tag om min ena sko. ”Broken” sa han och vägrade släppa taget. Han försökte ta av mig skon samtidigt som han uppenbart försökte separera sulan från skon. Som tur var fann jag mig snabbt nog för att be honom fara och flyga. Ett par steg längre fram stannade jag för att knyta skon igen och då upptäckte jag att han sprutat något precis där sulan är fastsatt på skon. När jag kände på det visade det sig vara blixtlim. Uppenbarligen är de så  att om man sprutar blixtlim på vanliga gymnastikskor så löser limmet upp det lim som sulan är fastsatt med. Då kan bedragaren visa att sulan är lös för att sedan låtsas reparera den mot betalning givetvis. Nu klarade sig mina skor utan problem - Tack Ecco. Uppfinningsrikedomen har inga gränser. 

Att skoreparatörer behövs här är det dock ingen tvekan om. Avbrutna klackar är lätt att hitta längs gatorna. Tjejerna här i innerstan kör motorcyckel i högklackat som om det vore det mest naturliga skodonet i världen att ha på sig när man kör hoj.

Hejdå Hanoi!