Svar; 14 stycken + 2 vuxna!
Just ” hemkomna" från ett restaurangbesök och en härlig shoppingtur på en av Hanoi,s nattmarknader, kan vi inte låta bli att skratta åt scenen som utspelade sig utanför restaurangfönstret. En dam stannade en taxi och dividerade uppenbart om priset. När man tydligen var överens började skådespelet till vårt stora nöje och taxichaufförens förtvivlan. En ständig ström av barn i olika åldrar strömmade in i bilen, inalles 14 stycken. Sedan skulle den vuxna damen + 2 lite större paket också pressas in. Då tröttande taxichauffören och började köra med dam och paket springande efter. Förmodligen insåg han snabbt att barnen nog inte hade några pengar och stannade 50 meter bort. Tro det eller ej, både hon och paketen lyckades trycka sig in i taxin. Hur det gick till - inte en aning! Men skådespelet var helt sanslöst.
Visst är det väl härligt att shoppa bland 1000-tals människor och ständigt hoppa undan för MC-förare som kryssar bland salustånd och gående i en rasande fart! För att inte tala om njutningen att ränna runt och känna på alla tygtrasor. Och ännu bättre blir det när man inser att man inte vet var man är eftersom alla gator ser likadana ut. Ojdå, polismannen vi frågade om vägen till vårt hotell sa att vi skulle gå ca 1 km åt andra hållet. Jippiii, ytterligare en 1000meter med härliga salustånd………….
Nåväl, tillbaks till Saigon och vår första utflykt - Cu Chi tunnelsystemet.
Dessa tunnlar, eller rättare sagt underjordiska gångar i kryphöjd, var ett av huvudskälen att USA inte lyckades besegra VC (Viet Cong). Tunnelsystem som innehöll ett komplett underjordisk samhällssystem med sjukhus, storköksarrangemang, matsalar, sovsalar, verkstäder etc.etc. grävdes ut i tre nivåer. Givetvis var tunnlarna primärt avsett för snabba anfall där Amerikanerna såg VC komma från ingenstans och anfalla för att sedan blixtsnabbt helt försvinna.
Som synes på fotot ovan så är det näst intill omöjligt att upptäcka ingångarna när det lilla locket lagts på i denna extremt täta djungel. För att ytterligare förvilla grävdes dessutom en massa falska gångar, sk. blindtunnlar. Dessa var oftast också dödligt försåtminerade på något sätt.
Vår unge guide för dagen tyckte vi skulle pröva att hoppa ned för att själva uppleva hur trånga tunnlarna är. Både Ingrid och jag svarade snabbt unisont Nej Tack! Varpå guiden sa till Ingrid; men du är så smal så det går jättebra, varpå den smickrade ”smalisen" trippade fram och började mödosamt kasa sig ned…….
Nu gick det inte så bra….. både undertecknad och guiden fick med gemensamma krafter baxa upp smalisen från hålet.
Ho Chi sandals (ovan foto) var standards utrustning för VC. De tillverkades (tillverkas faktiskt fortfarande) av gamla bildäck. En av dess fina egenskaper är att sulorna är så tåliga att exv utlagda spikmattor inte tränger igenom dem. Men se på mönstret man gjorde under dem. Oavsett vilket håll man går på så gör de samma avtryck i marken. dvs det går inte att avgöra vilket håll spåren går åt. Listigt eller hur?
Tunnlarna sträcker sig från Saigon och hela vägen in i Kambodja och har en gemensam längd om ca 250 km. Då ska man också ha klart för sig att de är grävda för hand. Hela besöksområdet är en före detta central stridsplats vilket man också ser på gammalt överblivet stridsmaterial som ligger lite varstans. För att inte tala om alla stora bombkratrar som syns lite överallt och vittnar om de stora B52 bombräderna som utfördes här.
Ovan en av flera sprängda Amerikanska stridsvagnar.
En av flera bombkratrar, ca 6 meter djupa och 20 meter i diameter. USA släppte också napalmbomber (brandbomber) och Agent Orange över detta område. Agent Orange var ett avlövningsmedel som sprutades från flygplan över gigantiska djungelområden för att avlöva djungeln och därmed göra det lättare att upptäcka VC. Många människor blev förgiftade av medlet och än idag föds barn med grava defekter till följd av detta vansinniga tilltag av USA.
Meningslöst foto? Som bild kanske inte imponerande, MEN den visar en ”skorsten”. Tunnlarna i sig är mycket sinnrika med sostifikerade ventilationssystem, uppgångar till döda termitstackar som var kamouflerade skyttevärn etc.etc. Men köken var riktiga ingenjörskonster. Från spisarna gjorde man upp till 2 km långa tunnlar som fungerade som skorstenar. Skorstenens utlopp var indelad i små hål som var täckta med vegetation. M.a.o. även om de Amerikanska soldaterna upptäckte röken i den täta djungeln så var källan/spisen någonstans upp till 2 km bort.
Själva besöket på Cu Chi avslutades med en ärligt intressant gammal svartvit film OCH den sedvanliga hyllningen av det kommunistiska systemet.
Dessa Pinndjävlar!
Äntligen en iskall öl och lite mat. Vietnamesisk mat är god. Till och med mycket god om man bortser från vissa konstiga och rent av i mina ögon sjuka råvaror som inkluderar råttor, hundar, katter mm.mm. Som en av våra guider sa; "Vi Vietnameser äter allt som är färskt och går att skölja ned med öl”.
Hursomhelst så serverades vi en mycket god lunch på en flytande restaurang där brisen från floden svalkade skönt.
4 - 5 rätter är ganska normalt och denna måltid var också riktigt god. Ölen alkoholstark och lättdrucken. Det kunde inte vara bättre om det inte var för de förbannade pinnarna. Inte undra på att Vietnameserna är små och smala. Det är ju nästan omöjligt att äta en hel måltid med dessa förba… stickor. Men trägen vinner, så nu går det faktiskt riktigt bra även om man till och från får jaga maten som hoppat av stickorna och rusat iväg över bordet.
På tal om rusa iväg. När vi med stor koncentration och möda försökte peta i oss av den goda maten så börjar flera ur personalen att skrika och hoja. Och helt plötsligt rusade de förbi oss ut mot floden, allt från kockar och servitörer till städare. Vi trodde för ett kort ögonblick att det var ett tecken för utrymning av restaurangen tills vi insåg att den gigantiska uppståndelsen var uppkommen av att man sett en större fisk simma strax under ytan i det grumliga vattnet.
Varför en ensam halvdöd fisk skapade denna eufori lyckades vi aldrig få någon förklaring till. När allt lugnat sig kunde vi fortsätta njuta av maten och samtidigt titta på de typiskt asiatiska skutorna som tuffade förbi.
Back to town.
Värmen och maten gjorde oss rejält dåsiga men nu var det dax att åter äntra bilen och fortsätta till nästa mål för dagen, Krigsmuseet och gamla centralfängelset inne i Saigon.
Även Vietnameserna själva var rätt tagna av värmen. Här vilar en busschaufför i skuggan och vinddraget som bussens bagageutrymme ger.
Museet var stort och det var förbaskat varmt. Etablissemanget var helt klart sevärt och gripande. Visserligen bestod det mest av beslagtaget och efterlämnat Amerikanskt krigsmateriel och en massa bildinformation. I synnerhet avdelningen som beskrev effekterna av Agent Orange var synnerligen gripande.
Ingrids favoritdjur!
Intill Krigsmuseet ligger det gamla Centralfängelset som byggdes av Fransmännen. Man skulle kunna skriva mycket om de grymheter som begicks här under alla regimer som haft makten sedan fängelset byggdes, men det vore bara en upprepning av hur grym människan kan vara. Och det är ingen skillnad på fransmän, vietnameser eller amerikanare, alla har burit sig åt som riktigt grymma svin. Exempelvis slagit av benen på folk så det inte skulle kunna fly. Benen har sedan fått läka ihop utan att man fixerat dem med följd att de utsatta blivit helt invalidiserade för livet, om de överhuvudtaget överlevde.
Men som vanligt; där Ingrid är finns det alltid ”bats” (fladdermöss). En stor koloni hade slagit sig ned i det gamla fängelset till Ingrids förtjusning. För det var väl förtjusning hon utryckte med sitt läte när hon såg dem!?
Dagen var inte slut med detta, men just nu är jag slut och behöver gå och lägga mig. Imorgon bär det iväg till Thailand.
Vi hörs snart igen! Từ biệt Michael & Ingid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar