Hej eller ” ê ”, som vi säger här i Vietnam.
Just nu har vi kommit till Hanoi efter ett par hektiska dagars resande över stora delar av detta säregna land. Säreget på många sätt! Även om det är ett enat land idag på ytan, så är det lättare att skrapa fram skillnaden mellan södra och norra Vietnam än det är att skrapa en Trisslott. Och då avser jag inte bara klimatet och temperaturen. Här i Hanoi var vi tvungna att ta fram fliströjorna (jag vet att det stavas fleece) för att inte frysa. I Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden formellt heter, visade termometern upp emot + 45 C. UV strålningen var 10 av 10. Skillnaderna i övrigt får jag återkomma till av olika skäl.
En av Europas första Airbus A 350.
Innan vi kom hit så lämnade vi ett Sverige och Finland i snökaos med bl.a. flygförseningar och annat strul. Då kändes det extra bra att kliva på planet mellan Helsingfors och Bankok med vidare destination Vietnam, sol och värme. Inte blev det sämre av att planet vi skulle åka med var ett av Finnairs nya A 350. Stort, tyst och snabbt!
Planet är så nytt att kabinpersonalen inte lärt sig allt ännu. Så det var lite strul med både det ena och det andra, men till slut var allt på plats och alla passagerare kunde få sina underhållningsskärmar att fungera exempelvis. Planet var ljust och trevligt och hade rymliga toaletter. Inredningen var kanske lite naken och plastig. Det var långt ifrån Emirates klass, men bekvämt och funktionellt.
Fett juste, som vi yngre säger, att kunna se planet live ovanifrån via skärmen och samtidigt uppleva soluppgången genom de stora panoramafönstren.
Eller att följa inflygningen mot Bankok via realtidskartan och simultant kunna se ut.
Saigon, 10 miljoner invånare och 8 miljoner motorcyklar.
Organiserat eller oorganiserat KAOS beror väl på hur man ser på det, men kaoset mötte oss redan på Saigons flygplats. På asiatiskt maner måste allt och alla fram samtidigt. Gärna springa efter sina väskor och kartonger på bagagebandet. För att inte tala om bagagevagnsrallyt som sedan tar vid. Folk blir påkörda och vagnar krockar och välter. Av bagageomfånget som de flesta har med sig kan man bara utgå ifrån att de flyttar varje gång de flyger. Men det är intressant att studera!
Yes, vi klarade oss helskinnade fram till mötesplatsen för vår transfer.
Äntligen framme på lyxiga Nikki hotel och en väntande hääräärlig dusch.
Det var inte utan förtjusning vi invaderade vårt tilldelade rum. Sämre har man ju definitivt bott! Utsikten var kanske inte magnifik men rätt häftig.
Men vad fasen är detta? Var sitter säkerhetsbältet? Och var hittar man manualen? Visar man kanske en introduktionsfilm på intern TV;n?
Min blygsamhet tillåter inte att jag berättar hur det hela fortlöpte, men vi överlevde.
Men innan jag kom in i duschen ringde telefonen. Det var en representant från reseagenten som kommit för att få betalt. Det var med tveksamhet och en viss darrning på handen som jag signerade den kortbetalningen. Kalaset kostade över 36.000.000:- ! Det är det största antal nollor jag signerat privat. Det tog ett tag att tankemässigt att räkna om Dong till Kronor. Prova gärna själv, 1 Dong = 0,000385349855 Kronor. Det blev ett antal omräkningar innan jag kände mig trygg. .Men det är klart, när EN flaska Perrier vatten kostar 100.000:- i rummets minibar så får 36 miljoner en annan dimension.
Möte med Uncle Ho.
Efter duschen var det hög tid att hälsa på landsfadern Uncle Ho. Snabbt in till centrum i en taxi som bara kostade 80.000:-. M.a.o billigare att åka taxi i en kvart än att dricka bubbelvatten!? Sanningen att säga så möter man Ho Chi Minh överallt. På stora vägplakat, på husväggar, hotellfoajen och inte minst på alla sedlar. Han går inte att missa!
từ biệt (lika svårt att uttala) = Hej då! Vi hörs snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar