Storslagen natur, men inga djur!

Det är något lite skrämmande över djurlivet i Vietnam, eller rättare sagt det djurliv som knappt inte existerar. Jag tror man kan fånga problemet i vad en av guiderna sa på fullt allvar när vi var och besökte Charmfolket. Citat; ”Här fanns gott om tigrar förr, men nu är de mycket sällsynta. Om ett djur är sällsynt i Vietnam så jagar vi det, då blir det ju ännu mer sällsynt". Tyvärr tror jag att det finns mycket allvar i skämtet. Sedan är det ju det att man äter ju precis  allt…...

Halong Bay - Vilket sceneri! 

Efter 4 timmars skumpig färd från Hanoi till Halong City i en obekväm minibuss var vi äntligen framme vid vårt mål, kryssningsfartyget Pelikan 2. Eftersom det säkert låg 50 mindre och större kryssningsfartyg i hamnen och väntade på sina gäster så var min första tanke, kommer vi att kunna se något annat än bara fartyg?

Pelican 2 till höger. Vårt privata soldäck/balkong är det som trappan leder upp till. Är man V.I.P. så är man. (ärligt så var det tur denna gång att vi fick båtens finaste hytt)

Tyvärr blev solstolarna inte till någon större glädje men utsikten vi hade från vårt däck var enastående.

Hytterna med stora härliga panoramafönster var mysiga och bekväma. Vår V.I.P hytt hade självklart också badkar, vad vi nu skulle med det till? Programmet ombord var fullpackat. Var det inte mat så var det något som skulle beses med hjälp av turbåtarna vid släpade med oss. 

Storslaget räcker inte till som ord för detta sceneri.

Det ingick bl.a.att man skulle besöka en flytande fiskeby. Både jag och Ingrid insåg hur detta skulle bli. Ja ni vet försäljning av en massa ”äkta” hantverksalster. Lokal sång och dans. Det var inte därför vi åkt hit så vi stannade helt sonika ombord och njöt av omgivningen. 

Rätt ”maffigt”, eller hur?

Pelican 1 ankrad för natten.

Flytande mycket välsorterade affärer. Den långa staken som ligger längs båten är avsedd för att kunna lyfta upp varorna till fartygens övre däck. Man lägger pengarna i en håv som finns i ena änden, och efter ett par sekunder lyfts den köpta varan upp. En flaska vin kanske?

Den kända grottan.

Mamma Lisbeth hade sett en känd grotta i Vietnam på TV. Den måste ni besöka, sa hon. Den är jättekänd, men jag vet inte vad den heter! Mmmm, det finns nog en del grottor i Vietnam också, men det var nog denna som visats i ”burken”. Den heter Sung Sot Cave. Jag vet inte hur många grottor världen över vi varit i, men denna var ärligt imponerande. Små riktigt trånga ingångar, men tre enorma salar inuti. Tyvärr var belysningen för mycket Disney. Så det blev mer cirkus än det borde varit då grottan i sig själv var spektakulär nog.

 

 Högt upp i sista grottsalen fanns en ingång/utgång som gav en sagolik utsikt. 

Utsikten på vägen ned skämde inte heller för sig.

Väl nere vid havsnivån igen väntade våra utflyktsbåtar och en hel del ”fiskarkärringar”, som vi Karlskroniter” kärleksfullt kallar dem. De sålde fisk och skaldjur till besättningarna som jag tror sedan serverades till oss gäster. 

Efter detta gled vi sakta mot hamnen igen och den väntande fyra timmars skumpfärden tillbaka till Hanoi.

Längs i stort sätt hela vägen in till Hanoi stod bönderna och sålde sina varor. 

Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu!

På flera statligt ägda försäljningställen var arbetskraften människor med olika handikapp. de broderade bl.a. tavlor med fotografier som förebild. Dessa försäljningsställen var upplagda som de gamla varuhusen i Polen förr i tiden. Dvs. ett rent kommunistiskt upplägg;

- Först har man en anställd i stort sätt vid varje hylla som servar. 

- Sedan har vi en mellanchef som övervakar ett antal hyllbiträden.

- När man bestämt sig vad man ska ha, tar biträdet prylen och bär iväg det till en kvittostation.

- Hos kvittostationen får man som köpare ett beställningskvitto och prylen lämnas över till en ”lägg i påse” station.

- Beställningskvittot bär kunden sedan till betalningsstationen. Här betalar man då och får ett nytt betalkvitto med dito massa stämplar.

- Detta stämplade betalkvittot bär man sedan till utlämningsstationen där man får sin kasse innehållande vald och betald pryl mot att man lämnar över betalkvittot, förutsatt att det är korrekt stämplat givetvis.

Så denna sak för ca 40:- som vi köpte engagerade inalles 8 personer innan allt var klart. Men visst skapar det arbetstillfällen. Kanske något för Löfven och kompani att införa nu med all påstådd högutbildade arbetskraft som invandrat det senaste året och som citat; ”Ska komma i arbete”. Vad nu det betyder!? Komma i säng har jag hört  -  men komma i arbete……Har någon av er som läser detta kommit i arbete? 

Sammanfattningsvis får väl nedan foto från infarten till Hanoi´s internationella flygplats summera upp vårt intryck av det på många sätt spännande landet Vietnam; Varannan kommunisternas! 

Titta på de stora reklamskyltarna längs vägen. Varannan är ett kommunistiskt budskap och varannan är rent kapitalistisk reklambudskap. Och så upplevde vi landet i stort och smått. Så tack Vietnam för denna gång, det är inte helt omöjligt att vi ses igen!

Sedan ett par dagar är vi i Thailand och har både frusit och svettats om vart annat. Men det är en annan historia som vi får ta senare.

Nu måste jag komma i arbete. Förlåt jag menade komma i säng. Natti!

Träff med Vietnames i Hanoi som älskar svenska köttbullar och Kalmar.

Uncle Ho in person.

Men låt oss börja från början. Vi steg upp 05.30 och….. Jag skämtar! Ja inte om tiden för uppstigning, men vem bryr sig. Till sak, denna dag var vikt för Hanoi i allmänhet och Uncle Ho i synnerhet. Så direkt från hotellet till Ho Chi Minh’s mausoleum, En mycket märklig upplevelse.

Hela området där masuleumet är beläget är gigantiskt. Överallt allvarliga vakter i svarta rockar eller bistra soldater i vita uniformer.

Först en securitycheck värre än på en flygplats. Sedan marsch 2 och 2. Jo det är sant. Vi blev barskt tillsagda mer en engäng att gå ”two by two”. Efter ca 500 meters snabb promenad i fållan som syns på ovan foto var det stopp och väntan. Eftersom vi var tidiga så var det knappt inget folk där, men vänta skulle vi, det var uppenbart att det s.a.s. ingick.. Efter ca 10 minuters stillastående fick vi fortsätta och då gällde det att gå ”two by two” längs en vitmålad linje i ytterligare ca 500 meter. Det var en iskall morgon så vi var en del som bar huvudbonad, men 50 meter innan vi var framme vid själva ingången till uncle Ho’s sista viloplats fick jag en skarp tillsägelse av en beväpnad militär att ta av mössan. Det var en hög korthuggen order på vietnamesiska, men det var inte svårt att förstå vad han menade...

Sedan skulle alla kameror och andra elektroniska saker lämnas in mot kvitto. Nu var vi redo att få gå in i det allra heligaste. Snabb marsch gällde och ” two by two”. Så det blev lite av ett av ett halvspringande förbi kvarlevorna som vaktades av fyra soldater som lika gärna kunde vara dockor, inte ens ögonen rörde de på. Det surrar rykten i Vietnam om att Uncle Ho’s kvarlevor egentligen ruttnat och det som visas upp idag är en vaxdocka. Och han såg verkligen ut som en vaxdocka.

Ho Chi Minh ville själv kremeras men regimen behövde uppenbarligen konservera denna symbol. Det hela såg ut som på ovan lånade bild med skillnaden att de fyra soldaterna, som tidigare nämnts, stod intill varje hörn av sarkofagen.

Hanoi’s stora paradgata framför mausoleet

Ovan: Den flera hundra meter kön av skolklasser som är påväg in för det obligatoriska besöket hos Uncle Ho, givetvis stående på led ”two by two”.

Hela grejen var rent ut sagt bisarr och kändes lite galen. Känslan var faktiskt lite overklig. Det var nästan så man trodde det var på film.

Vi avslutade hela Ho Chi Minh besöket med att se på huset som han bodde i den sista tiden i sitt liv. Huset med tillhörande jätte trädgård låg på behändigt gångavstånd från Mausoleet. Likt många ”stora män” var Uncle Ho inte gift. Han var ju s.a.s. gift med det Vietnamesiska folket. Okej, starka rykten gör gällande att hans städerska också hade en annan funktion, men det var inte officiellt vare sig då eller nu. Det var information man förtroligt var tvungen att fråga om i viskande ton.

Lunch, snack om svenska  köttbullar och fler pagoder/tempel.

Efter alla 100-tals tempelbesök vi gjort genom åren så är det nästan konstigt att man inte blivit buddhist eller hinduist bara av farten. I vilket fall så skulle vi få lunch innan det var tid för nästa tempelbesök. Lunchen serverades på en turistrestaurang, men maten var faktiskt bra. En av servitörerna, som också verkade vara lite av hovmästare, hade en jacka på sig där det bl.a. fanns en svensk flagga påsydd. Det visade sig att han varit utbytesstudent på Linneuniversitetet i Kalmar. Så han önskade oss ”Smaklig måltid” på svenska med omistlig kalmardialekt. Grabben var jättetrevlig och berättade att det godaste han visste var svenska köttbullar (vilket han också uttalade på svenska). När man reser en del så inser man hur påtagligt liten världen är.

Varför denna ”One pillar Pagoda” (En pelare pagoden) var så fantastisk vet jag faktiskt inte. Så det besöket gick snabbt! Nej tack vi vill inte gå in i den, det är bra som det är…… Men av artighetsskäl bedyrade vi givetvis hur fin vi tycket den var, i alla fall jag, Ingrid började väl tröttna lite märkbart.

Temple of literature, Quoc Tu Giam,  established år 1070.

Detta var lite häftigt! Vietnams äldsta universitet. Runtom hela området stod det stentavlor med namn inhuggna på ”Klassettorna”  under århundradenas lopp. Så man kunde exemplevis se vem som var bäst i klassen år 1105, om man kunde läsa kinesiska tecken vill säga. Men rätt coolt ändå, som vi ungdomar säger. 

På tal om ungdomar så tar man sig fortfarande hit för att fotograferas när man tagit examen. Så nu är man garanterat med på ett och annat examenskort i Vietnam.

Hela norra Vietnam är djupt influerat av Kina och det kinesiska, och det märks tydligt på många sätt. Detta område har ju dessutom tillhört Kina i flera hundra år under ett par kinesiska dynastier. Enkelt utryckt människorna här har en mycket mer utpräglad kinesisk attityd än vad man märkte av både i mellersta och i södra Vietnam.

Den kinesiska influensen märks inte minst i templen där man på kinesiskt vis också inkluderar ett stort inslag av förfädersdyrkan.

Nästa, Etnologiska museet.

Ovan var det roligaste att bese på detta mist sagt urtråkiga museum.

Vi småsprang genom detta relativt nybyggda museum med guiden i släptåg. På övre våningen fanns där ett utsprång vid fönsterkarmen på utsidan som var ca 2 dm brett. På detta utsprång, ca 10 meter upp, fanns där en massa spillning av ett stort djur. Som efter en stor hund. Men det fanns ingen möjlighet för en hund att balansera här uppe. När vi frågade guiden om han visste vad det kunde vara för djur som lämnat dessa spår, suckande han djupt och och mumlade något om att gå på museum och titta på spillning ( ja han sa egentligen ”shit”). Han insåg också med fog att vi var totalt ointresserade nu och det var lika bra att lämna……”shit va skönt”!

Väggtidningar, Nationalistiska sånger och Kommunistiskt propaganda.

Denna Hanoidag avslutades med en tur cyckelricha i Hanoi´s gamla kvarter där vi förövrigt hade vårt hotel. 

Som jag tidigare nämnt har ”partiet” mycket större inflytande över folk häruppe i norra Vietnam. Man ser de lokala partihögkvarteren överallt. Men här fanns också de klassiska väggtidningarna och ur gatuhögtalarna strömmade nationalistisk uppbygglig musik varje dag kl. 15.00.

Efter musiken följde ca 30 minuters högtravande tal. Inte för att vi förstod ett ord, men det var inte svårt att föreställa sig vad budskapet var. Men sanningen att säga vad det INGEN som brydde sig. Det verkade som ingen egentligen hörde vad som strömmade ur högtalarna, mer än vi.

Kanske denna trafikpolis tillhörde den trogna skaran som ändå lyssnade, hans stil när han dirigerade trafiken var som tagen ur en en skämtfilm. Den lille mannen med makt.

En för tillfället glad Ingrid. Lite senare när vi åkt cykelricha färdigt försökte sig föraren på att lura av henne fem dollar för turen som vi redan betalt för. Då blev Ingrid sur.

Skotricket.

På tal om att bli lurad så var jag med om ett för mig nytt sätt att lura turister. Rätt som det var när vi gick på en av de mindre gatorna böjde sig en yngling fram snabbt som tusan och tog tag om min ena sko. ”Broken” sa han och vägrade släppa taget. Han försökte ta av mig skon samtidigt som han uppenbart försökte separera sulan från skon. Som tur var fann jag mig snabbt nog för att be honom fara och flyga. Ett par steg längre fram stannade jag för att knyta skon igen och då upptäckte jag att han sprutat något precis där sulan är fastsatt på skon. När jag kände på det visade det sig vara blixtlim. Uppenbarligen är de så  att om man sprutar blixtlim på vanliga gymnastikskor så löser limmet upp det lim som sulan är fastsatt med. Då kan bedragaren visa att sulan är lös för att sedan låtsas reparera den mot betalning givetvis. Nu klarade sig mina skor utan problem - Tack Ecco. Uppfinningsrikedomen har inga gränser. 

Att skoreparatörer behövs här är det dock ingen tvekan om. Avbrutna klackar är lätt att hitta längs gatorna. Tjejerna här i innerstan kör motorcyckel i högklackat som om det vore det mest naturliga skodonet i världen att ha på sig när man kör hoj.

Hejdå Hanoi!

Upp och hoppa igen - Cham folket ska besökas.

Cham folket är ett av Vietnams äldsta folkslag men folkgruppen finns spridd i hela sydostasien. Chamfolket var och är både hinduister och budhister. My Son är ett fd. hinduiskt tempelområde och kejsarstad som byggdes av Chamfolket med början runt år 300. Området var relativt orört fram till och med Vietnamkriget då det bombades eftersom VC gömde sig där.

En av de få hundar vi såg i Vietnam ligger och spejar ut över oss besökare.

Byggtekniken är väldigt speciell och till delar olöst ännu idag. Allt är byggt av tegelstenar MEN det finns ingen cement emellan. Eftersom jag går igång på sådant så förekom jag lösningen innan guiden hann tala om det. Han ville dra ut på det hela för att glänsa lite, sorry! Lösningen är lika enkel som gåtan; tegelstenarna är limmade ihop. Men hemligheten som inte är löst är med vilket lim eller hur man framställde det år 300.

Intressant är att man helt uppenbart eldat kraftigt med hög temperatur  på och runt de färdiga byggnaderna för att få limmet att härda. En annan intressant detalj är att de över 1000 år gamla tegelstenarna håller bättre än de nya tegelstenar man lagat i på sönderbombade delar för 10 - 20 år sedan.   — OK, jag vet - Tråkig information men jag tycker det är spännande…….

Då kanske ovan fallostaty från den äldre delen av komplexet är roligare. I alla fall verkar den genom århundradena, och fortfarande vara, högt dyrkad och synnerligen populär att röra vid. Inte finns där någon mossa eller lava på toppen som det finns överallt annars…...

Fortfarande syns spåren av de kraftiga bombningarna som området utsattes för av amerikanska B52 plan.

Chamfolket lever fortfarande här och sköter detta världsarv samt underhåller besökarna med bl.a. dans och musik. Och gissa vad, uppträdandet var både trevligt att se och höra. Jo det är sant! Inte blev det sämre av att jag fick igen lite av det Ingrid upplevde på Circus i Kambodja. Här var det inte vackra pojkar att titta på, utan sanslöst vackra flickor. Jo de dansade bra också.

Och gick snyggt också för den delen! 

Stadstur till fots i Hoi An, en av Vietnamns äldsta städer.

Vår guide för dagen var väl resans roligaste. Men inget snack om politik eller nutidshistoria här inte. I alla fall inte till att börja med. Det är faktiskt tydligt hur det politiska klimatet förändrar sig ju längre norrut i Vietnam man kommer. I söder ser man på Nordvietnam  som vissa av oss ser på Stockholmare. (Och därtill lite av; Kommunist javisst - men inte här). Man döljer inte att det fortfarande finns problem mellan syd och nord. Exempelvis kunde bröder i en familj strida på olika sidor. Sår som fortfarande inte är läkta.

Man kan också skönja att sydvietnameserna fortfarande till viss del känner sig ockuperade och att nordvietnameserna faktisk ser på dem som lite av andra klassens medborgare. I synnerhet i Hanoi blev det tydligt att man såg sydvietnameserna som ”kusinerna på landet”. Detta syns och känns ganska tydligt om man tittar efter det.

Folket i mellersta Vietnam verkar vara mer relaxade. Lite av attityden; Vi lever vårt liv som vi känner för. Vi lägger oss inte i vad de har för sig i syd och nord. Sådan var definitivt vår guide som ovan försöker övertyga mig att köpa en tropikhjälm a’la Viet Cong modell.

Hoi An är en hamnstad med bevarad statsbild sedan 1400-talet. Under en period var staden den största hamnstaden i Sydostasien och tjänade stora pengar på kryddhandel.  Hoi An är idag uppsatt på Unescos världsarvlista. En otroligt trevlig stad  att strosa omkring i både dagtid och kvällstid. Blandningen mellan det nya samhället med mobiltelefoner och fritt internet överallt och det traditionella sättet att leva bildar en total kontrast i denna lilla stad.

Tupp och far tar sig en gemensam bokstavlig tupplur i värmen, medan mor säljer sina produkter.

Influenser från Asiens alla nationaliteter och från de gamla europeiska sjönationerna finns att beskåda i den gamla stadsdelen. I detta fall en gammal kinesisk köpmanbyggnad flankerad av ett sannolikt fransk gammal byggnad.

 

Japanska bron i Hoi An.

Naturligvis ett gammalt buddhist tempel också.

Det mer moderna Hoi An.

Egentligen är det ”the old town” som är intressant. Men som turist är det lätt att uppskatta att staden, främst då den något nyare delen på andra sidan floden, kvällstid förvandlas till lite av ett tivoli. Hundratals restauranger försöker locka till sig intresset från oss (dock på ett redligt sätt) och allsköns krimskrams går givetvis att inhandla på nattmarknaden.

Små färjor används fortfarande flitigt för transporter över floden. Det är främst människor och motorcyklar som fraktas över. Notera den lite  bistra minen på den höga militären som står i bakgrunden. Han får åskådliggöra lite av min beskrivning av folket i Vietnam tidigare. I Saigon syntes inga militärer i uniform. Här i mellersta Vietnam blir det vanligare att man ser dem i gatubilden för att i Hanoi vara ett vanligt inslag.

Äntligen SOVMORGON!

Vi avslutade vår sista kväll i Hoi An med en riktigt bra middag i en garanterat flera hundra år gammal enkel restaurang intill floden. Återigen bra mat och billigt! Bra mat kan inte sägas för ofta om Vietnam. Allt är fräscht och pinfärskt bara man undviker turistfällorna. Grönsakerna är så nyskördade att man nästan känner att de fortfarande växer när man stoppar dem i munnen. Och de smakar! En tomat smakar tomat, salladslök smakar salladslök. Ni förstår säkert vad jag menar. Sedan en skön lagom promenad hemåt i den ljumma sidenmjuka mörka natten, då också med vetskapen att vi inte behövde gå upp 05.30 nästa morgon. Det är vid sådana här tillfällen det är extra gott att leva!

Nästa - Hanoi!