Från + 40 C till gåsdunsjacka på mindre än 2 dagar!

Här går det undan med temperaturen både i kroppen och i luften. Väl ombord på  vårt “Expedition Cruise ship” Stella Australis satte vi direkt kurs från Ushuaia Argentina mot det mytomspunna Cape Horn Chile.

Ovan vår rutt.

Fartyget Stella Australis kan tyckas ha ett lite konstigt namn. Åtminstone fick det mig att tänka på Australien!? Men att resa är som bekant att lära, Australis är ett latinskt ord för syd. Längre söderut på jorden än Cape Horn och Patagonien är lika med Antarktiskt, så nog är det söderut alltid. Vårt fartyg är förövrigt den lilla blåvita jollen på ovan foto, och det var vi väldigt tacksamma för.

Vi har väl tidigare konstaterat att vi inte direkt är urtypen för ett “kryssningspar”. Du vet “All inclusive” och bordsplacering, Capitans table etc.etc. Inte riktigt vår grej! Vi blev placerade tillsammans med ett 2:a och 3.e generationens ryskjudiskt psykologpar från Sacramento USA, Linda & Dave. (de presenterade sig själva som judiska och ville undvika att kalla sig Amerikaner) Kan ni tänka er en större kulturkrock, Ingrid och jag tillsammans med ett judiskt par med ryska rötter, som dessutom är psykologer och använder en ljudmaskin om nätterna för att kunna sova!?  Men tro det om ni vill, vi blev goda vänner och vi såg faktiskt lite fram emot frukost-/lunch-/middagsittningarna tillsammans. Men visst var paret Gordon´s speciella!

Cape Horn – fyra årstider på mindre än en timme.

Landstigning på Cape Horn.

Med stor spänning närmade vi oss Cape Horn i ett riktigt stormigt väder och flera meter höga vågor. Informationen som meddelades i fartygets högtalare gav inget större hopp om att vi skulle kunna komma iland på ön Cape Horn. Passagerarna på systerfartyget till vårt fartyg hade varit uppe kl. 05.00 för att kunna komma iland, men hade fått ge upp. Minuterna innan vi anländer så är det precis som havet mer eller mindre dör. Molnen skingrar sig, vinden slutar blåsa och solen visar sig med hela sin glans.

Vid Albatross monumentet på Cape Horn.

När vi var väl iland tog de iskalla Antarktiskvindarna fart igen. Så både vindjackor och gåsfjäderjackorna fick göra nytta.

Cape Horn ses som militärt område av Chile. Därför har man en officer och hans familj ständigt boende härute i “ingenstans”. Kommenderingen är på ett år i taget. Officeren ifråga visade sig vara en riktigt trevlig prick som hälsade oss välkommen till Chile och Cape Horn med en honnör och ett rejält handslag till var och en av oss som kom iland.

Ingrid på väg mot den kombinerade fyren och officersbostaden på Cap Horn. Den lilla byggnaden till höger är ett litet kapell.

Efter en halvtimme slog vädret om till iskallt ösregn på mindre än 2 minuter för att snabbt övergå till hagel och snö. Så det gällde att snabbt ta sig tillbaka till fartyget.

 

Wulaia Bay.

Nästa landstigning på vår kryssning var på den majestätiska Wualia Bay som erbjöd både fornhistoria och nutidshistoria,men framförallt en helt underbar natur. Guiderna som ansvarade för själva landstigningarna var mycket kunniga, men gav ibland så mycket detaljerad information så det blev lite tröttsamt. Så här “smet” vi iväg snabbt som attan in i skogen och upp på höjden som var målet. Om löven ser så här ut, eller så här - så är det xx-trädet. Vi var ju inte här för att bli botaniker, eller hur?

Men visst var det pastoralt här.

Stella Australis ligger tillsammans med sitt systerfartyg och väntar på oss i solnedgången. Medan vi väntade på vår tur att hoppa i Zodiakbåtarna för transport till fartyget och den väntande middagen så serverades det varm choklad och whisky vid strandkanten.

Solen.

Värt att nämna är att solen är fruktansvärt stark här även om det är molnigt. Det är ett svårt väder att klä sig för då det förändras så extremt snabbt. Ena stunden svettas man på grund av att solen gassar obarmhärtigt för att i nästa stund frysa då lufttemperaturen kan vara nedåt noll. Men de ultravioletta strålarna går igenom molnen så det är +50 i solskyddsfaktor som gäller.

Aguila Glacier - eller Örnglaciären.

Idag var vädergudarna inte lika snälla. Kallt, dimmigt, blåsigt och regn. Belöningen var dock att få se och lukta på Örnglaciären. Ja, faktiskt lukta. En glaciär luktar på ett speciellt sätt. Kanske gammal tusenårigt syre som släpps ut, vad vet jag.

Glaciärerna härnere lyser nästan i neonblått. Det ser nästan overkligt ut.
Detta var dock den blötaste vandringen vi gjort på hela resan. Vi trodde vi var smarta som anslöt oss till en liten grupp på två personer och en guide. De gick snabbt och bra fram till glaciären. Sedan ville guiden visa oss den speciella vegetationen på ön……Nedan foto visar bara början på gyttjevandringen!



Hela stället var översållat med dessa vilda bär vid namn Chaura. Man gör god sylt och marmelad av dem. Men bären i sig är inget vidare.

Tid att åter borda Stella Australis och återställa vätske-och saltbalansen med med en drink och lite jordnötter i baren.

Magdalena Island – Pingvinön.

Vår sista expedition var okristligt tidigt på resans fjärde dag. Pingvinerna skulle beses tidigt på morgonen så embarkeringen skedde klockan 06.45. En strålande om än sval dag mötte oss när vi kom ut på däck. Efter en rätt snabb överfart steg vi då iland på Magdalena Island och fick se 1000-tals pingviner. Det var nästan så man behövde gnugga ögonen för att tro att det var verklighet.

Pingvinerna visade oss allt av sitt beteende vill jag påstå.

Hur de underhöll sina bon och hur de grävde dem.

Ur och i vattnet. Hur de lärde sina små söta barn (jag vet inte vad pingvinbarn kallas för) att simma. Och nedan gör de sina små……

Vad håller de på med…..så här tidigt på morgonen?

Vi tittar bort så att ingen tror att vi tjuvtittar!

Nu verkar de vara klara!

Som sagt, de var inte blyga med att visa upp hela sitt beteenderegister.

Visst syns det att Ingrid älskar fåglar?

Pingvinkören, som låter väldigt likt åsnor, tackade för vårt besök på ett charmant sätt. Ett par timmar senare var vi då framme i hamnstaden Punta Arenas Chile och det var tid att ta farväl av både skepp och resesällskap, trodde vi. Våra nya vänner Linda & Dave´s transfer kom aldrig. Så efter mycket ordnande och tjafsande fick de åka med vår bil till Puerto Natales som vi alla skulle till. Allt slutade väl och 3 timmar senare levererade vi våra vänner till hotellet de skulle bo på.

Vindarnas monument i Puerto Natales.

Själva skulle vi till hotell Altiplanico Sur, sannolikt ett av de märkligaste hotell jag övernattat på.


Ovan foto är taget från taket på hotellet eller trädgården utanför restaurangen, välj själv. Den bästa beskrivningen på hotellet jag kan komma på är; Modernt designad betongbunker. Men det var faktiskt helt OK att gästa.

Den halvt nedgrävda betongfoajen med utsikt över fjorden.

Nationalparken Torres Del Pain.

Vid frukosten dagen efter skämtade vi om våra vänners otur med transfern dagen innan. Själva skulle vi bli hämtade kl.08.00 för en heldagstur till Torres Del Pain. Inte kom det någon och hämtade oss vid utsatt tid. Inte 30 minuter senare heller. Så vi ringde till arrangörerna och fick besked om att de fått problem med den buss vi skulle ha och hade fått byta. Men de skulle snart vara på plats och hämta oss. Några minuter senare kom en stressad guide inrusande och ursäktade sig och sa; Äntligen är vi här! När vi då kom ut till bilen stod en mer eller mindre desperat chaufför utanför bilen. Dörrarna hade låst sig och nycklarna satt i tändningslåset och motorn var igång. Inte nog med det, alla dokument och den obligatoriska kommunikationsradion som guiden var tvungen att ha, var också inlåsta.
Efter ytterligare en timmes bilinbrottscirkus kom vi då äntligen iväg.

Det var minst sagt tur att vi inte missade denna nationalpark. Jag kan ju inte använda ordet vackert igen då det nästan känns som om det gått inflation i ordet. Så bedöm själv. Glaciären i fjärran som slutar sin stilla färd i sjön. De klarblått lysande isbergen som magiskt flyter runt i kontrast med de röda blommorna.

Sannolikt den mest kända vyn i Torres Del Pain med sina olikfärgade toppar som tronar upp mot skyn.

El Condor Pasa – bland annat!

Djurlivet, i synnerhet fågellivet är enastående här. Området är också känt för sina pumor, men tyvärr ville inte de stora kisarna visa sig när vi var där.

Men Kondorerna visade sig från sin allra bästa sida. Vi fick äran att se minst sex av dessa luftens giganter. De är stora!
Guanacor, den vilda Laman, vimlade det av. Ovan en Alfahanne som håller uppsikt över sin flock.

Flamingos var väl inte precis vad jag förväntade mig att se här, men visst pryder de landskapet.


Rovfågel…Jag har inte en aning om vad denna heter även om guiden talade om det ett antal gånger.

Rhea´s är nästan lika vanliga i Patagonien som gråsparvarna hemma. Denna Emuliknande fågel har samma konstiga beteende som Australiens Cassowary, dvs det är hanen som både ruvar och tar hand om ungarna – ENSAM. Honan är bara med om de roliga och lägger sedan sina ägg i boet som naturligtvis hannen fixat. Sedan är det HEJDÅ! Ha det så kul!

Dessa långnäbbade flygfän som både levde utanför värt hotellfönster och i nationalparken får avsluta detta inlägget.
Vi är nu komna till El Calafate i Argentina efter en 5 timmar lång (effektiv tid) bussresa. Lägg därtill en timmes köande för att få komma ut ur Chile och en timmes kö för att komma in i Argentina. Det är viktigt med stämplar här!
I morgon väntar ytterligare en Glaciär och sedan är det upp till Amazonas som gäller!
Ciao!
Ingrid & Michael