….nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april…..
Efter några varma dagar i Buenos Aries kom vi till ännu varmare dagar uppe på det omsjungna Pampas oändliga slätter. Estancia La Sofia var dock en riktig oas. Marcus, som är landslagsman i Argentinska Hästpololandslaget, mottog oss med öppna armar och allt för god mat. Trots att La Sofia bara låg 12 mil utanför storstaden Buenos Aires var det som att komma till en helt annan värld.
Hela Estancian var präglad av Hästpolo, massor med hästar, egen hästpolobana, etc. etc. Personalen bestod av Marcus själv. Rudolfo, hästskötare och allt i allo samt några yngre flickor från byarna runt omkring. Fantastisk service men ändå kändes det som om vi var hemma hos dem och hälsade på. Mycket hemtrevlig känsla och varm atmosfär. Då tänker jag inte på yttertemperaturen.
Mycket mat, god mat och mat i rättan tid! Denna skånska devis måste vara hämtad från Argentina. För här äter man ofta, mycket och sent! Och det ska vara kött! De är helt exempellösa på att tillaga kött i alla de former.
Nu skulle det bli cowboystakter av! En polohäst rids med enhandsfattning och den primära “styrningen” sker med med benen. Gauchosadel, en hand som håller i tyglarna och den högra armen rätt ut för att vifta med. Kan ni tänka er hur det såg ut? Om jag säger John Wayne….
Jag började driva från en sida och Rudolfo från ett annat håll. Och det gick fantastiskt bra. Till att börja med. Sedan var det en hästjä….l som fick för sig att sticka som ett jehu! Vad tror du det blev för effekt! Alla hästar, och jag menar alla hästar, vänder och fullkomligt skenar iväg åt motsatt håll. Vi fick inte in en häst. Inte ens ponnyn Tango fick vi in i natthägnet. Så där kan man väl säga att min cowboykarriär både började och slutade!
En av dagarna vi var på La Sofia gjorde vi som sagt en långritt på sådär fyra timmar. Halvvägs väntade Marcus med BBQ och vin. En riktigt mysig dag. Som vanligt var maten utsökt förutom den grillade Argentinska specialiteten, grillade komandlar. Denna delikatess som både Marcus och Rudolfo åt med stor förtjusning var inget vidare. Rent ut sagt äcklig! Som tur vad slutade vi BBQ-lunchen med att smaka, annars vette tusan om man förmått sig att fortsätta att äta.
Utöver alla hästar så vimlade det av allehanda fågelarter på Estancian. Här kommer några få exempel.
Jag tror jag tidigare nämnt att det är rätt tydligt med rasistiska tendenser i Argentina. Det är inget som direkt döljs.
Om ovan kaka som serverades till det dagliga afternoon tee´t är ett exempel på detta, vet jag inte. Man kan dock fundera lite…..
Vi hade ett par på alla sätt underbara dagar här med ett stort undantag, träningsvärk precis överallt. Det gjorde banne mig ont att bara vicka på tårna. Hur de ädla delarna av kroppen kändes lämnar vi därhän, det gör ont bara jag tänker på det.
Till saken hör att de erbjöd sig fixa samma ändring om “jag envisades”, men då till en hutlös kostnad som jag skulle stå för själv. Som sagt, jag ordnade det på egen hand till en väsentligt lägre kostnad och kunde i slutändan påvisa att de hade gjort en grov felbedömning. Givetvis fick de ersätta oss med samma kostnad som de begärde av mig. Så det blev en god middag och lite till som plåster på såret för pengarna som blev över. Lärdomen av detta är definitivt, boka själv även på denna kontinent.
Ushuaia ligger på jätteön Tierra del Fuego som delas av Argentina och Chile. Som mycket annat härnere, är man ej heller helt överens om vilken som är världens sydligaste stad. Argentina hävdar med stor bestämdhet Ushuaia och Chile hävdar Puerto Williams. Puerto Williams ligger längre söderut men har endast 3000 invånare och har väl svårt att hävda sig som en stad. Oavsett grannfejden om detta så var Ushuaia ytterligare en av raden mysiga småstäder som vi besökt.
Och vacker! Den mittersta av byggnaderna som skymtar uppe på bergsluttningen var hotellet vi låg på. Utsikten från vårt rum skämdes inte för sig.
Du som följt oss kommer kanske ihåg “PEASE BOAT”. Kryssningsfartyget med massor av Japaner som la till när vi var på Tahiti. Systerfartyget la till här. Så återigen Japaner, Japaner….
Ushuaia är ett skatteparadis inom Argentina. Anledningen är att locka till sig folk för att de ska bosätta sig här vilket inte är helt enkelt. Argentinarna tycker själva att det är “världens ände” både geografiskt och socialt. Nästa Antarktisk. Men här finns hyffsat medarbete inom olje-, gas- och turistindustrin. Här finns få vägar, men alla ska ha bil, så trafiken är tät. Och bensinpriset gör att man blir tårögd; Under 6 svenska pengar per liter!!!!
En väg som har sitt definitiva slut här är den Pan Amerikanska Highway én som börjar i Alaska. Formellt slutar den i nationalparken Tierra del Fuego.
Nationalparken var väl inte jättespeciell, men visst var här vackert (också).
Hela området här som kallas Eldslandet är påtagligt likt Norges fjordlandskap och den Nya Zealänska sydöns “Fjordland”.
Eldslandet kommer av att de första västerlänningarna som kom hit såg att det rök från eldar överallt. Man såg också att urbefolkningen hade eldar i sina kanoter. Så ingen rök utan eld – därmed Eldslandet. Urbefolkningen här påstås levde helt nakna och på stenåldersnivå ända tills man koloniserade området. Man ska dock ha klart för sig att det är de senaste decennierna man börjat forska på detta och mycket bygger fortfarande på de gamla missionärernas och kolonisatörernas anteckningar. Jag betvivlar i högsta grad att detta är helt sant av flera skäl. Mycket stark sol, frysgrader och snö vintertid. Man gjorde segel av skinn, men hade inte kunskapen att använda skinn till åtminstone enkla kläder för att skydda sig mot solen och kylan. Njaaa! Jag är ingen forskare, men inte låter det logiskt. Pinsamt likt gamla berättelser om “våra” lägre stående Samer!?
Ovan stora plakat möter alla resenärer som ska åka från hamnen i Ushuaia. Även om man inte kan spanska så är väl budskapet rätt solklart. Bara orden Piratas Ingleses (Engelska pirater), säger väl allt!?
Nu lämnar vi dock Ushuaia och Argentina bakom oss ombord på Stella Australis för att bland annat besöka det mytomspunna Cape Horn som tillhör Chile.
Adios Amigos!
Ingrid & Michael
pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april…..
Efter några varma dagar i Buenos Aries kom vi till ännu varmare dagar uppe på det omsjungna Pampas oändliga slätter. Estancia La Sofia var dock en riktig oas. Marcus, som är landslagsman i Argentinska Hästpololandslaget, mottog oss med öppna armar och allt för god mat. Trots att La Sofia bara låg 12 mil utanför storstaden Buenos Aires var det som att komma till en helt annan värld.
Hela Estancian var präglad av Hästpolo, massor med hästar, egen hästpolobana, etc. etc. Personalen bestod av Marcus själv. Rudolfo, hästskötare och allt i allo samt några yngre flickor från byarna runt omkring. Fantastisk service men ändå kändes det som om vi var hemma hos dem och hälsade på. Mycket hemtrevlig känsla och varm atmosfär. Då tänker jag inte på yttertemperaturen.
Mycket mat, god mat och mat i rättan tid! Denna skånska devis måste vara hämtad från Argentina. För här äter man ofta, mycket och sent! Och det ska vara kött! De är helt exempellösa på att tillaga kött i alla de former.
Ovan Rudolfo och Ingrid som kommer släntande efter.
Vi var inte på Pampas bara för att äta, så det blev mycket ridning. Faktiskt så mycket vi ville. Så trots värmen så blev det 2 gånger per dag förutom en långrittsdag. Så var det det där med galopp. Av någon anledning så tog det lite tid för vissa att våga sig på galopp trots ett par år i ridskola. En polohäst skrittar eller galopperar. Så det blev lite långtråkigt för den manliga delen av ressällskapet efter första dagens skrittande. Men Rudolfo och jag gjorde våra egna små tillfälliga utflykter i full galopp. Rena rama Gauchosstilen, tro det om du vill. 
Notera fårskinnsfällen jag sitter på, som en äkta Gaucho (Argentinsk cowboy).
En kväll när vi kom tillbaka till Estancian så var jag riktigt varm i kläderna både bokstavligt och bildligt (på grund av värmen +40). Tydligen tyckte Rudolfo detsamma så vi skulle gemensamt fösa ihop de 40-talet lösgående hästarna inför natten.
Nu skulle det bli cowboystakter av! En polohäst rids med enhandsfattning och den primära “styrningen” sker med med benen. Gauchosadel, en hand som håller i tyglarna och den högra armen rätt ut för att vifta med. Kan ni tänka er hur det såg ut? Om jag säger John Wayne….
Jag började driva från en sida och Rudolfo från ett annat håll. Och det gick fantastiskt bra. Till att börja med. Sedan var det en hästjä….l som fick för sig att sticka som ett jehu! Vad tror du det blev för effekt! Alla hästar, och jag menar alla hästar, vänder och fullkomligt skenar iväg åt motsatt håll. Vi fick inte in en häst. Inte ens ponnyn Tango fick vi in i natthägnet. Så där kan man väl säga att min cowboykarriär både började och slutade!
En av dagarna vi var på La Sofia gjorde vi som sagt en långritt på sådär fyra timmar. Halvvägs väntade Marcus med BBQ och vin. En riktigt mysig dag. Som vanligt var maten utsökt förutom den grillade Argentinska specialiteten, grillade komandlar. Denna delikatess som både Marcus och Rudolfo åt med stor förtjusning var inget vidare. Rent ut sagt äcklig! Som tur vad slutade vi BBQ-lunchen med att smaka, annars vette tusan om man förmått sig att fortsätta att äta.
Utöver alla hästar så vimlade det av allehanda fågelarter på Estancian. Här kommer några få exempel.
Jag tror jag tidigare nämnt att det är rätt tydligt med rasistiska tendenser i Argentina. Det är inget som direkt döljs.
Om ovan kaka som serverades till det dagliga afternoon tee´t är ett exempel på detta, vet jag inte. Man kan dock fundera lite…..
Vi hade ett par på alla sätt underbara dagar här med ett stort undantag, träningsvärk precis överallt. Det gjorde banne mig ont att bara vicka på tårna. Hur de ädla delarna av kroppen kändes lämnar vi därhän, det gör ont bara jag tänker på det.
Nära att missa världens ände!
Sydamerikadelen av vår resa är det enda jag själv inte organiserat och bokat. Anledningen är givetvis att varken min eller Ingrids spanska sträcker sig mycket längre än att beställa två öl. I och för sig en kunskap som är nog så viktig, men kanske lite väl begränsad. Så här tog vi hjälp av en resebyrå som ska vara Sydamerikaspecialist. Resultat; Vi har haft mer strul nu än vad vi haft under de första 10 resemånaderna. Exempelvis höll de på att sjabbla bort vår möjlighet att komma i tid till flyget till Ushuaia, trots mina enträgna påpekandet att deras tidsangivelser inte skulle hålla. Det hela slutade med att jag bokade om både transfer och hotell innan den aktuella flighten på eget bevåg och till egen kostnad.Till saken hör att de erbjöd sig fixa samma ändring om “jag envisades”, men då till en hutlös kostnad som jag skulle stå för själv. Som sagt, jag ordnade det på egen hand till en väsentligt lägre kostnad och kunde i slutändan påvisa att de hade gjort en grov felbedömning. Givetvis fick de ersätta oss med samma kostnad som de begärde av mig. Så det blev en god middag och lite till som plåster på såret för pengarna som blev över. Lärdomen av detta är definitivt, boka själv även på denna kontinent.
Ushuaia, världen sydligaste stad.
Så vi kom då väl fram till Ushuaia efter en lååång flygresa.
Ushuaia ligger på jätteön Tierra del Fuego som delas av Argentina och Chile. Som mycket annat härnere, är man ej heller helt överens om vilken som är världens sydligaste stad. Argentina hävdar med stor bestämdhet Ushuaia och Chile hävdar Puerto Williams. Puerto Williams ligger längre söderut men har endast 3000 invånare och har väl svårt att hävda sig som en stad. Oavsett grannfejden om detta så var Ushuaia ytterligare en av raden mysiga småstäder som vi besökt.
Och vacker! Den mittersta av byggnaderna som skymtar uppe på bergsluttningen var hotellet vi låg på. Utsikten från vårt rum skämdes inte för sig.
Du som följt oss kommer kanske ihåg “PEASE BOAT”. Kryssningsfartyget med massor av Japaner som la till när vi var på Tahiti. Systerfartyget la till här. Så återigen Japaner, Japaner….
Ushuaia är ett skatteparadis inom Argentina. Anledningen är att locka till sig folk för att de ska bosätta sig här vilket inte är helt enkelt. Argentinarna tycker själva att det är “världens ände” både geografiskt och socialt. Nästa Antarktisk. Men här finns hyffsat medarbete inom olje-, gas- och turistindustrin. Här finns få vägar, men alla ska ha bil, så trafiken är tät. Och bensinpriset gör att man blir tårögd; Under 6 svenska pengar per liter!!!!
En väg som har sitt definitiva slut här är den Pan Amerikanska Highway én som börjar i Alaska. Formellt slutar den i nationalparken Tierra del Fuego.
Nationalparken var väl inte jättespeciell, men visst var här vackert (också).
Hela området här som kallas Eldslandet är påtagligt likt Norges fjordlandskap och den Nya Zealänska sydöns “Fjordland”.
Eldslandet kommer av att de första västerlänningarna som kom hit såg att det rök från eldar överallt. Man såg också att urbefolkningen hade eldar i sina kanoter. Så ingen rök utan eld – därmed Eldslandet. Urbefolkningen här påstås levde helt nakna och på stenåldersnivå ända tills man koloniserade området. Man ska dock ha klart för sig att det är de senaste decennierna man börjat forska på detta och mycket bygger fortfarande på de gamla missionärernas och kolonisatörernas anteckningar. Jag betvivlar i högsta grad att detta är helt sant av flera skäl. Mycket stark sol, frysgrader och snö vintertid. Man gjorde segel av skinn, men hade inte kunskapen att använda skinn till åtminstone enkla kläder för att skydda sig mot solen och kylan. Njaaa! Jag är ingen forskare, men inte låter det logiskt. Pinsamt likt gamla berättelser om “våra” lägre stående Samer!?
Malvinas, inte Falklandsöarna.
Att säga Falklandsöarna här är inget att rekommendera. Malvinas som de heter här ligger öster om Tierra del Fuego. Konflikten lever i allra högsta grad kvar i Argentina i allmänhet och här i Ushuaia i synnerhet.
En intressant detalj som visar hatet mot England är att man använder den amerikanska flaggan för att markera översättningen till engelska (se texterna på fotot ovan).
Här finns flera stora monument över de Argentinska soldater som stupade i kriget om Malvinas, och informationstavlor som visar händelser under kriget. Exempelvis hur väl Argentinarna tog hand om tillfångatagna Engelska soldater etc. 
Ovan stora plakat möter alla resenärer som ska åka från hamnen i Ushuaia. Även om man inte kan spanska så är väl budskapet rätt solklart. Bara orden Piratas Ingleses (Engelska pirater), säger väl allt!?
Nu lämnar vi dock Ushuaia och Argentina bakom oss ombord på Stella Australis för att bland annat besöka det mytomspunna Cape Horn som tillhör Chile.
Adios Amigos!
Ingrid & Michael
Vilka söta ridhjälmar / hattar Ni har när ni rider på pampas. :) :)
SvaraRadera