Oi – som vi säger här i Brasilien.
Nu börjar denna resan gå mot sitt slut. Återigen med mycket divergerande känslor. Vi har de senaste veckorna varit på ständig resande fot och haft mycket begränsad tillgång till internet, därför kommer det nu att bli flera inlägg i rätt tät följd.
Brasilien, ytterligare ett kontrasternas land, och visst märks det tydligt att vi nu är i ett Portugisiskt präglat land. Visserligen fnyser Brasilianarna också åt sitt forna “moderland”. Man till och med påstår på fullt allvar att man talar riktig portugisiska här till skillnad från portugiserna. Man är lite som fransmännen, mycket få talar engelska, men man tjatar på med sin “brasilianska” oavbrutet vare sig man förstår eller inte. Men faktum är att man förstår vad de menar till slut. En slutsats som vi nu definitivt också kan dra nu i slutskedet av vår resa är att vårt sätt att se på Sydamerika som någon form av homogen plats på jorden, är helt felaktigt. Lika felaktigt som att påstå att rött vin just är rött vin. Kulturskillnaderna mellan länderna och regionerna är förvånande stort.
Först dock El Calafate i södra Argentina och glaciären Moreno.
Efter en rätt tröttsam bussresa och gränspassage mellan Chile och Argentina somnade man rätt gott och tidigt på hotellet i El Calafate.
Så morgonen efter blev tidig, så tidig att jag fick uppleva en underbar soluppgång. Nej inte “vi”, Ingrid sov så sött. Utsikten från vårt hotellrum skämdes inte för sig precis. Ett par timmar senare efter ett par mils bilfärd var vi framme vi dagens mål.
Glaciären Moreno, som är en av Argentinas största glaciärer, ligger i anslutning till världens 3:e största sammanhängande is- och snöområden. (Se på ovan karta) Inte vad man precis förknippar Sydamerika med. Granne med Moreno är förresten glaciären Upsala. Yes, helt rätt, forskare från Uppsala fann den en gång i tiden.
Moreno flyttar sig ca 2 meter per dag men är konstant. Det innebär att den växer lika mycket som den s.a.s släpper ifrån sig. Isen är 60 meter över vattenytan på sjön ovan och ytterligare ca 100 meter under vattnet. Snacka om isvägg!
Tyvärr går det inte att beskriva ljudet. Glaciären gnäller, skriker och smäller av “kanonskott” hela tiden. Då och då rasar någon del av den 60meter höga väggen ned med ett riktigt skott, brak och plask!
För oss har “Isblått” fått en ny innebörd. Det konstiga i sammanhanget är dock att den blå färgen är ett optiskt fenomen, i verkligheten är isen helt genomskinlig. Men gnistrande blått var det oavsett!
Amazonas Cruise och staden Manaus, Brasilien.
Så blev det att snabbt packa ihop dunjackor och yllemössor och damma av kortbyxorna. Efter ett par seeegt långa flygresor från El Calafate via Buenos Aries och Rio de Janeiro, landade vi i +40 graders värme och tropiskt hällregn i djungelstaden Manaus.
Förutom att Manaus har ett mycket vackert operahus, så gav staden ingen större intryck. Varmt, fuktigt, sjavigt, slitet och fattigt. Lite märkligt med denna vackra byggnad som är som en ädelsten mitt i vimlet av alla rivningsfärdiga kåkar.
Nu skulle det dock kryssas på Amazonas enorma flodsystem. Efter ombordstigning på Grand Amazonas Iberostar och installation i hytten, var det dags för Kaptenens välkomstdrink. Nu började vi ana vad åt detta lutade. Om jag säger kvällsbingo, dans och Animation Group, så förstår ni säkert vad jag menar. Vuxendagis. Inte precis vår grej. Men man får ta seden dit man kommer, så det var bara att glida med och gilla läget. “Champagnen” som vi skålade i var förövrigt så bedrövlig att jag inte ens skulle tvätta navkapslarna på bilen med den.
Men utflykterna i småbåtar och Amazonas omgivning blev räddningen och den stora behållningen.
Invånarna som bor längs flodkanterna livnär sig företrädesvis på fiske. Ingen verkar svälta härute även om de flesta är mycket fattiga.
Nivån på floden kan skilja på helt otroliga 12 meter, många bor därför i “flytande” hus.
Många bor också i enkla hyddor som lätt går att flytta när vattennivån blir för hög.
Alla mötte oss med glada, om än nyfikna, miner och leenden. Otaliga var också de erbjudanden som vi fick om att byta “vår” större båt mot deras lite mindre. Alla förslag med glada tillrop och skratt!
Djurlivet.
Amazonas djurliv är extremt….och farligt för oss som inte vet vilka arter som är giftiga. Det verkar dock lättare att lära sig vilka djur och insekter som inte är farliga.
Hemma skulle jag sagt att detta är “Ålakråkor”, men det var någon form av gamar som hade samkväm och torkade sina vingar.
Sedan lite andra fåglar…….. igen. Sorry Irene, men jag kan inte låta bli nu!
Det är med viss stolthet jag visar upp “Kungsfiskaren”, den gynnaren har jag försökt fånga på bild hur många gånger som helst.
Termiterna här i Amazonas djungler bygger sina enorma bon precis överallt och det går fort. Det tar inte många dagar att fixa ett rejält stort bo för dessa organiserade insekter. Kanske något brasilianarna skulle försöka ta efter mer…. Men visst, lite “maniana” hör väl till!
Sengångarna är inte lätta att hitta.Fördelen är dock att om man hittar en så sitter den i alla fall stilla. Strax efter att jag tagit detta foto var det tid att gå ombord på vår utflyktsbåt. När hälften av oss stigit ombord blev vi anfallna av en bisvärm. Båten fick blixtsnabbt lägga ut och köra så fort så att bina s.a.s. flög bort. Resten av gänget fick springa in i djungeln igen. Förutom att en manlig äldre kines svalde ett av bina, så gick det bra till slut. Otroligt nog var det ingen som blev stucken.
Amazonas fascinerande jättenäckrosor. Bladen är över 1,5 meter i diameter. Här kommer överkursen för dig som orkar läsa; Indiansk sägen om denna växt. Det var en gång (en början som sig bör) en indianflicka som älskade att se på månen. Vid fullmåne satt hon hela nätterna och titta på det guldskinande klotet. Hon satt och tittade med stora ögon natt efter natt, för hon tyckte fullmånen var det vackraste hon sett. Efter många nätters tittande såg det ut som att månen nästan rörde vid topparna på de högsta träden. Hon bestämde sig för att vid nästa fullmåne skulle hon klättra upp i det högsta trädet hon kunde hitta och klappa månen. Nästa fullmåne kom och flickan gjorde som hon bestämt. Hon fann det högsta trädet och började klättra. Hon klättrade i flera timmar och plötsligt blev det ljust och månen försvann. Då bestämde hon sig för att stanna i trädkronan tills nästa natt för att då äntligen kunna få klappa det vackraste hon visste. Natten kom och månen gick upp. Men inte nådde hon så högt så hon kunde nå fram. Trött och förtvivlat ledsen klättrade flickan gråtande ner igen. Nedanför trädet rann floden som nu i den mörka och stilla natten låg alldeles spegelblank. Men vad! Månen fanns ju plötsligt i floden! Den lilla flickan slutade genast gråta och tänkte att nu skulle hon nå månen och äntligen få klappa den. Hon sprang fram till floden och kastade sig ut mot månens spegelbild i vattnet……Men hon kunde inte simma. Hon drunknade. Månen tyckte så synd om henne och bestämde sig för att till flickans minne skänka floden denna Amazon näckros. Bladen som en symbol för sig själv och de vackra blommorna som ett minne av den vackra lilla flickan.
Vackert – eller hur?
När mörkret lagts sig en av kvällarna ombord på Iberostar började vi också jaga, dock inte månen, utan Kajmaner. Dessa lite mindre och krokodilliknande varelserna i Amazonas. Förutom att båtföraren lyckades skrämma bort ett 10-tal genom att i princip köra på dem. Och förutom att guiden som skulle fånga en med händerna för att visa oss, lyckades bli rejält biten. Så blev det en rätt lyckad båttur i mörkret.
Vi hörs mycket snart igen!
Ingrid & Michael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar