Vientiane till Ban Tha Heua, 13,5 mil på 4,5 timmars effektiv körtid.

Förra inlägget slutade med Buddhapumpabestigning i Buddha park - här är bildbeviset på Ingrids bravad.

Parken innehöll mer än 200 religösa skulpturer och alla är över 500 år gamla. Det som är lite kul, om man är intresserad förstås, är att skulpturerna är en mix mellan flera religioner. Främst Buddhism och Hinduism, men också animism.

Blomma av okänt slag (för mig) - men vacker!

Jo jag vet, det börjar redan bli lite mycket tempel och gudar. Tro mig, vi har försökt få guiden att förstå att även om vi respekterar deras tro, så blir man lite "Buddha sliten" efter att ha besett över 100 tempel värden över. Vem vet, kanske man har skaffat sig en biljett till Nirvana så småningom efter alla dessa tempelbesök.  Om inte åtminstone slippa återfödas som en mask eller något liknande. En reinkarnation till knähund skulle dock kunna sitta fint om nu Nirvana är ouppnåeligt. 

Allt ÄR guld som glimmar!

Notera skillnaden i färg mellan själva byggnaden och den översta delen på alla toppar.
 Väggar och fundament är prytt med bladguld och topparna är gjorda i MASSIVT guld!!!!

Man blir dock lite schizofren och konfunderad när det gäller balansen mellan religion och människors fysiska väl och ve.... 

Här har vi en befolkning som inte har tillgång till riktig sjukvård. Nu talar vi inte om Svenska vårdköer. Här finns ingen sjukvård överhuvudtaget i större delen av landet. Vi talar om ett folk som enligt officiell statistik har en månadsinkomst på knappt 2000:-/månad i snitt. Betänk då att det finns många rika som drar upp statistiken rejält. Verkligheten är nog snarare att snittet ligger på ca 20 kronor om dagen (enligt våra guider när man pressat dom lite). Som sagt FATTIGT och knappt mat för dagen, MEN templen pryds med äkta guld!? 

Alla tusentals noviser och munkar går runt varje morgon och samlar in den mat de lever av. Många fattiga djupt religösa människor ger av det lilla de har till dessa i första hand och till sig själva i andra hand.

Laos är ett av de fattigaste länder vi har besökt. Kambodja och Bolivia var nog värre. Som vanligt är det en enorm skillnad mellan rika och fattiga, och mellan stad och landsbygd. Alla krig, konkurrerande kungadömen, fransmännens ockupation och den totala sönderbombningen under Vietnamkriget, har satt djupa ärr i allt, inte minst i ekonomin. Men allra mest för förstörelsen har det kommunistiska styrets 5-års planekonomi varit. En totalkatastrof för landets ekonomi och utveckling.

Laos fortfarande en kommunistisk polisstat.

Presidentpalatset i Vientiane.

Den röda fanan med hammaren och skäran vajar fortfarande alltid tillsammans med Laos stadsflagga för att visa landets kommunistiska styre. Att man har två flaggor beror i första hand på att stadsflaggan inte har någon symbol för den kommunistiska ideologin. Den vita skivan symboliserar månen över mekongfloden. Dagens flaggor har använts sedan 1975 då kommunisterna tog makten.

Laoiterna är vänliga och förvånansvärt flexibla trots styret. Men visst syns det att man är kontrollerad, i synnerhet i städerna. Vår guide i början av resan Mr Kaik, blev flera gånger kallad åt sidan av polisen för att visa upp alla dokument han bar med sig om oss. Dokument med många stämplar och tyvärr med den felaktiga uppgiften att Ingrid och jag var amerikaner. ( Denna felaktiga uppgift underlättade förmodligen inte i kontrollerna)

Fransmännen har satt sina spår på gott och ont i "deras" gamla Indokina.

Fransmännen tog över det egentliga styret över området i slutet av 1800-talet och verkade här fram till mitten av 1950-talet. Jag skriver "området" eftersom landets gränser varierat lite över tid, Laos har en komplicerad historia med flera kungadömen. Flera invasioner från samtliga grannländer och givetvis Frankrike. För att inte tala om att också varit skådeplats för USA;s och Vitenam's konflikter.

Fransmännen byggde under sin tid här givetvis en kopia av Triumfbågen och ett Asiens Champs-Elysées. Som alla andra kolonisatörer bar man sig riktigt grisigt åt mot befolkningen och använde stora delar av dem som slavar, även om det benämndes att de arbetade av skatt som inte betalts. Hur de nu skulle kunna betala skatt eftersom de var självförsörjande bönder i bästa fall, som inte hade tillgång till några pengar.

Däremot den delen av befolkningen som arbetade åt själva den franska administrationen var mer nöjda. Detta faktum kan man skönja fortfarande idag på många sätt. Exempelvis om folk har några möbler i sina hem överhuvudtaget. Om de har möbler, hur ser de ut.
Det framgår med all tydlighet att denna skillnad hos folk skapar uppenbarligen fortfarande en viss frustration och avundsjuka mellan flera släkter och familjer.

Fransmännen tog grodätandet med sig hem och lämnade gatunamn och bakkonsten efter sig.

Som i alla länder i Asien äter man nästan allt som rör sig även i Laos. Naturligtvis grodor och grodyngel, en tradition som fransmännen uppenbarligen med glädje förde hem till Frankrike. Kvar har de i alla fall lämnat vanan att äta sin croissant och/eller pain riche på morgonen. För att inte tala om alla söta bakverk. Lite annorlunda kombo att först äta en väldigt het (stark) nudelsoppa och sticky rice, för att sedan runda av med en liten söt bakelse.
Alla gamla gatunamn i Vientiane har fortfarande namnet "Rue". Bara de få nya gatorna som kommit till under kommunisttiden heter på klassiskt kommunistvis; Gata 1. Gata 13, etc etc.

Det en gång kungliga Wat Prakeo, eller som vi säger; Inte ett tempel till........... vi sa ju att vi fått nog.

Så av med skorna igen och ett stort försök att se intresserad ut ännu en gång. Nu fick vi dock se en cermoni vi tidigare inte sett trots över 100 tempelbesök. Efter sedvanlig betalning, eller gåvoöverlämning som de föredrar att kalla det, började munken vira ett snöre runt nackarna på familjen i fråga. Vad detta betyder har jag ingen aning om, men annorlunda var det.

Mannen närmast lämnade 99 ägg i offergåva. Siffran 9 är som i flera religioner helig.

I tidiga morgontimmen var det tid att "sadla upp" och påbörja resan mot Ban Tha Heua. 

Vägen skulle vara OK och asfalterad mestadels enligt informationen vi fått innan resan. 

När vi frågade vår guide om vad vi kunde förvänta oss blev det en lång utläggning som angav att det nog dessvärre stämde dåligt.

Vägen, eller det som skulle vara vägen, var en katastrof. Vägen till Mörtsjöåsen kan betecknas som autobahn i jämförelse. Helt sönderkörd med stora gropar som följd. Pågående försök att fylla i de värsta hålen med jämna mellanrum, vilket till och från gjorde det omöjligt att passera på ett tag.

Det är lätt att se vad gränsen mellan stad och landsbygden går. Rätt som det är slutar stadsbebyggelsen och risfälten och små byar tar vid direkt. Man låter alla sina djur gå lösa och hitta sin mat själva. Detta gäller allt från katter och hundar till getter och vattenbufflar. Detta gäller även för höns, ankor, gäss och grisar etc.etc. Alla springer lösa och ska också samsas med trafiken. 

Vi såg ett undantag och det var dessa unga nötkreaturen som visas på ovan foto. Dvs undantaget var unga nötkreatur, men det var flera hundra av dem längs vägen. De var fjättrade vid dessa konstiga anordningar som mest liknade ett stort metspö. Förklaringen var i sig enkel. Dessa stackars djur hade precis blivit piercade i näsan. Här använder man en lädersnodd istället för ring. Innan detta har läkt gör uppenbarligen smärtan att de s.a.s. flyr (springer iväg). Därför måste de hållas fjättrade. Anordningen är till för att säkerställa att repet de sitter fast med inte ska viras runt deras huvud så de stryps. Tänk vad massa nyttiga kunskaper man får när man reser............

Efter 1,5 timmes körning blev det totalstopp i trafiken. Orsaken var att en fullastad lastbil vält. Tyvärr vet vi inte hur det gick med föraren, men det såg otäckt ut.

Folkslag.

Nu blir det historielektion för den som orkar;

Laos befolkning består av många olika folkslag, Varje folkslag består av flera underkategorier som sedan delas upp i stammar. Vi talar om ca 35 olika etniciteter. Men det finns tre majoritets etniciteter, Lao lowlanders, Khmerer och H'mong people. Det är kanske som en överkurs, men ska man förstå något av landets kultur, inkomstskillnader och sätt att bete sig på är det en rätt viktig kunskap.

Lao lowlanders är i princip av samma folkslag som Thailändarna. Många släkter har dessutom förgreningar i båda länderna. Merparten är bönder och lever sina liv i den låglänta terrängen runt om kring floderna och är bofasta. De flesta är Buddhister.

Khmererna är som namnet antyder i princip samma folkslag som företrädes finns i Kambodja. De är också bönder, men också jägare. De är också mestadels bofasta, men har sina byar i något högre terräng i eller i närheten av regnskogarna. Även dessa är Buddhister.

H´mong people är mycket avvikande från de två övriga folkslagen. Man skulle lätt kunna skriva en bok bara om dem. De bor uppe på bergsryggarna i regnskogarna och är i princip normader. Många stammar bor fortfarande helt isolerade. Männen kan ha flera fruar och det är kvinnorna som defakto gör allt. De odlar lite, men lever mest av jakt och insamlande av det ätbara som regnskogen kan ge. De odlar och brukar opium (inte officiellt idag...Hhmmm). De är mycket fattiga och bor fortfarande i sina traditonella hyddor till stor del. En hydda bestående av ett rum utan fönster. De tror på animism.
Folkslaget ses som förrädare eftersom man hjälpte USA under Vietnamkriget, ett krig som fick förödande konsekvenser även för Laos.
Man bör kanske nämna att ingen av tidigare härskare i området hade gjort några större försök att hjälpa dessa människor. När då amerikanarna kom och bad om hjälp för att spåra upp Vietcong mot bra betalning i vapen och förnödenheter, är det kanske inte så konstigt att man tog den chansen.

Byn KM 52 och mannen med automatgeväret på ryggen.

För att få kontroll över befolkningen så har myndigheterna i Laos försökt förmå H'mongstammarna att flytta från otillgängliga trakter och bosätta sig längs vägen. Viss framgång har man väl haft med denna folkförflyttning, men det är långt ifrån alla stammar som hörsammat uppmaningen. 

Ett steg i denna process var att man från början skapade en marknad där stammarna kunde byta varor. Man inrättade denna plats 52 km norrut från Vientiane. Därav fick marknaden, numera byn, heta KM 52.

Här fanns många "läckerheter", både levande och döda, att köpa. 

Det damen plockar med är levande grodyngel. De svarta prickarna på de slaktade hönsen är bara ett gäng rejält stora flugor.

Det finns tydligen över 200 sorters ris och Uncle Ben's är inget av dom.

Här fanns verkligen allt att köpa och till priser som man inte trodde existerade. För oss sanslöst bilagt, för dem dyrt.

Känns inte helt lugnt när en blängande man med ett automatvapen på ryggen helt plötsligt
 dyker upp. Blev inte bättre av att han inte var uniformerad.

Som enda "falanger" (utlänningar) drog vi uppmärksamheten till oss. Jag tror inte vår närvaro var helt uppskattad. Rätt som det var dök det upp en man med en Kalashnikov hängande på ryggen och blängde surt på oss. Vår guide Kaik kändes inte helt trygg med den uppkomna situationen. Men vi åkte lugnt vidare utan några incidenter. 

Kineser och Kinesbyggen och tre generationer broar!

Efter ytterligare 1,5 timmes skumpande var vi framme vid Hin Heup bron. Bron som färdigställdes 2009 byggdes av japanerna som en gåva. Underhållet skulle nog behöva få ett rejält lyft.

Den lilla och gamla bron som ser ut som en järnvägsbro ovan byggdes av fransmännen, om jag minns rätt. Den får inte användas av bilar idag. Vid den gamla bron förkom en massaker på H'mongs under Vietnamkriget. Flera hundra dödades. Detta nämnde inte guiden och jag tror faktiskt inte han visste. Den kunskapen ingår inte i de tillrättalagda kommunistiska historieläran eller det som turisterna ska få veta.

Pylonerna i bakgrunden är en del av ett gigantiskt projekt som kinserna utför. Man ska på fem år bygga en järnväg och en motorväg från kinesiska gränsen i norr till Thailand i söder. Har man sett terrängen här förstår man vidden av projektet.

Alla man talar med är mer eller mindre vansinniga på kineserna. Dels har de totalt kört sönder den enda vägen som finns. Man reparerar inte vägen heller eftersom den nya motorvägen håller på att byggas.
Allt arbete utförs av kinesisk arbetskraft, och därmed tillkommer inga nya jobb till den inhemska befolkningen.
Visserligen finansieras allt av Kina, men alla inser att kineser inte gör något gratis.....

M.a.o. är inställningen till kineser inte att betrakta som direkt vänlig!

Nu går det uppför.

Efter bron började klättringen uppåt på mer och mer på slingriga vägar som bitvis var mer stigar än farbara vägsträckor. Stora hål och ibland raserade väggrenar. Att det sedan stupade 100tals meter ner, bidrog väl inte till att göra färden mer behaglig.

Om vi tyckte det var skumpigt och dammigt, vad tyckte inte dessa stackars grisar? Djurhållningen och inställningen till djur är inte kul att se härnere.

Äntligen i Ban Thaheua och Laos största sjö Nam Ngum.

Så då var vi tills sist framme efter att ha åkt på Laos huvudväg genom i landet i 13,5 mil. Räknar man ut snitthastigheten så blev det hela 30/kmh. (Blåmärkt vägsträcka) 

Byn Ban Tha Heu ligger vid den nordöstra strandkanten av sjön Nam Ngum som är Laos största sjö. Byn lever på fiske och är en gång flyttad från en flodkant flera mil bort. Numera har man en rätt stor fiskmarknad. 

Det speciella är att sjön inte är naturlig, utan egentligen är en jättedamm. Under ytan gömmer sig hela skogsområden, byar och några tempel. Man försöker faktiskt att såga ned träd på sjöns botten för att sedan ta upp det till ytan. Det är främst värdefulla trädslag som rosenträd och mahogny.

Ovan foto är taget från terassen utanför vårt rum på Sanctuary Nam Mgum Beach Resort. Fisket sker främst på kvällar och nätter så det var lite svårt att sova eftersom ljudet av båtmotorerna knattrade stup ett. Fiskarna använder främst en speciell bambupråm med en stor håv som främsta redskap. Det flytande huset i bakgrunden är ett av flera som fiskarna använder till att sova i mellan fiskepassen.

Hej och hå - nu ska ni ut och paddla!

Vår bungalow är den vänstra på ovan foto.

Lite tagna på sängen blev vi då vi direkt after ankomst skulle ut och paddla kajak. Visst det stod i programmet. Men antingen hade vi förträngt det eller så hade vi inte läst på ordentligt. Men parkerade i var sin kajak var det bara att paddla på  - det var skönt!

Ingrid tillsammans med vår kanotguide.

Vad vi inte heller hade koll på att vi skulle hälsa på en fiskarefamilj. Vid landstigningen skulle vi klaffsa i en decimeterdjup gegga på stranden och sedan med dynga upp till knäna trampa upp till familjens hus. Och dessutom klampa in! Nja det var rejält skitigt överallt, MEN underbara människor som verkligen bjöd på sig själva. Vi serverades the, och erbjöds också hemgjord whiskey vilket vi dock ödmjukt tackade nej till.

Enkla boningar och mer eller mindre soptippar utanför. Det är svårt att ta till sig att man kan bo såhär.

Man bygger sina hus tätt intill den skarp stupande strandkanten. Eftersom sjön är en damm kan vattennivån skilja flera meter från tid till annan. Detta tillsammans med monsunperioderna gröper ur strandkanten, vilket i sin tur gör att flera hus rasar samman varje år.

Sanctuary Nam Mgum Beach Resort.

Frukost i det fria med en vidunderlig utsikt över sjön. Hotellet var bara några år gammalt och ägdes av en fransman. Konceptet var att hela anläggningen skulle skötas av lokalbor som annars har svårt att finna arbete här. Visst var personalen lite tafatta, men mycket trevliga och ville mycket.

Efter frukust tog vi en liten morgonpromenad. Rätt som det var kom där en öppen jeep körande och stannade mitt för oss. Föraren visade sig också vara en fransman som bott i Laos i 10 år och drev ett intilliggande litet hotell. Dessutom ansvarade han för ett privat räddningscenter för inhemska djur som av olika själ inte kunde leva sina normala liv. Allt från att det hittats skadade till att tjuvjägare fångat dem. 

Efter lite prat om ditten och dattan frågande han om vi ville se djuren. Så helt plötsligt befann vi oss på en privat guidad tur. (Fransmannen ifråga är mannen till höger på ovan foto)

Som vanligt intressant med djur, men hjärtskärande att se dem i bur även om det i dessa fall var för deras eget bästa. Den lilla apan till vänster var synnerligen kontaktbenägen och ville hela tiden hålla handen.

Det blev ett långt inlägg trots att vi bara åkt en kort bit in i Laos!

Sawadee!

Michael & Ingrid