Mouong Khoun & världens bästa risnudlar och Krukslätten.

Efter att bokstavligen blivit väckt av tuppen, var det "uppsittning" och march mot Moung Khoun. Ska väl förtydliga det här med "tuppen". Det var snarare tupparna som sannolikt hade årets tuppmelodifestival. Ett jädra galande och tävling om vem som gol högst. 

Pittoreskt? Kanske på film, men lite ensidigt när det aldrig slutar och man saknar en "stoppknapp".

Efter ca 45 minuter var vi framme vid Moung Khoun. Denna lilla stad har mycket gamla anor och har också varit huvudstad för flera kungariken. Staden bombades helt sönder av amerikanarna eftersom man  misstänke att Vietcong gömde sig bland civilbefolkningen. 

Enligt vår guide så gör man Laos och Asiens bästa risnudlar här. Det är hemmaproduktion som gäller och alla hushåll tycks syssla med detta. Det märks också på deras hus och kläder att de tjänar rätt bra på sitt arbete.

Riset bereds på något sätt till en trögflytande tunn smet som sedan rullas ut i pizzastorlek på ett nät gjorda av bambu.

Nätet med det utrullade riset bärs sedan ut och soltorkas i 2 timmar. OBS! 2 timmar, inte mer och inte mindre! Denna viktiga kunskap var Kaik, vår guide, väldigt noga med att påpeka. Annars var det inte möjligt att skära riskakorna till fina nudelsträngar. (Vi lovar att aldrig glömma detta Kaik!)

De färska nudlarna säljs sedan i små stånd längs vägen. Det var rätt god fart på affärerna, så man insåg att produkten var eftertraktad.

Buddha och en Stupa klarade sig nästan.

Det som i princip fanns kvar efter amerikanarnas totala sönderbombning av området var en Buddhastaty. Rasmassorna från templet lade sig som en skyddande hinna varför den undkom med endast mindre skador.

En "Stupa" är ett monument & symbol över Buddha´s upplysta sinne. Oftast ska en relik finnas inne i den. Och väldigt ofta ska det vara en liten relik från Buddha själv. I detta fall ska det ha funnits aska från Buddha som förts hit från Indien. Stupan byggdes 1576 och det sägs att en Buddha avbild i rent guld också fick sin vila i dess innandöme. 

Känns det igen?Buddha, Jesus och någon profet måste ha varit gigantiska och vägt flera ton, med tanke på alla reliker som finns enligt sägnerna världen över.

Lånat foto

Kineserna är som sagt inte omtyckta, vilket man kan förstå. Redan i forna dagar ställde kineserna till det. Rövarband från Kina var nere och gjorde hål i Stupan och hittade förmodligen guldstatyetten. Oavsett så är denna Stupa tydligen unik, då Unesco varit med och finansierat reparationen av den. 

Se ovan foto från tiden innan reparationen där också "de kinesiska hålen" syns tydligt.

Det går att hyra traditionella kläder och fotograf på platsen. Iklädda folkdräkter och med Stupan som bakgrund, är det många giftemål som förevigas med ett foto.

"Plain of Jar" eller Krukfältet som vi säger.

Runt omkring Muong Khoun finns det tre krukfält. Det är en rätt märklig syn att se ett helt fält med stenkrukor i olika storlekar. Man har daterat dem till att vara tillverkade under järnåldern (ca 500 år f.kr.). Uppenbarligen har alla haft lock i sten från början. För att komplicera det ytterligare så är alla tillverkade i en sandsten som inte finns på platsen där de står.

Egentligen vet man inte vad de använts till från början. Den lokala sägnen är att någon kung förvarade risbrännvin i dem. Även om det vore en trevlig användning är nog snarare den teori som japanska arkeologer framlagt troligare, det är stora gravurnor. Fynd av ben och gravgåvor har hittats i närheten av några krukor. Plundring och djur har sannolikt genom århundradena s.a.s rensat krukorna från sitt ursprungliga innehåll.

Så var det bombhål och andra spår av kriget igen.

Nere i dalen ses flera bombkratrar.

Runt hela fältet med krukorna ses tydliga spår från Vietnamkriget. Stora bombkratrar blandas med spår efter flera skyttegravar och gropar för nersänkta kanoner.

Det går tydligt att se att grottan som syns nedan varit måltavla för bomberna. Grottan användes som ammunitionsdepå.

Vad som är lite märkligt är att det ges väldigt lite information om denna tid och alla spår av kriget. Få skyltar och guiderna är väldigt fåordiga om ämnet. Man får nästan tvinga ur dem detaljer om man vill veta något. Kaik vår guide, berättade att de fick lära sig väldigt lite (egentligen inget) i skolan om detta.

Ett nytt och ett gammalt hus i Xieng Khuang - varför?

Något som verkligen stack ut var alla extremt många nybyggda jättevillor. Vi såg inte detta på något  annat ställe utom just här i Xieng Khuang och Moung Khoun områderna. Överallt kunde man se ett gammalt hus och tätt därpå ett stort nybyggt hus. Vissa var nästan palatsliknande. Vi försökte få klarhet i vad som uppenbarligen gett uppenbart nya rikedom. Det svamlades om att släktingar som bodde utomlands skickat pengar och lite om korruptionspengar. Men detta kan långt ifrån vara hela sanningen. Vi talar om hundratals nya hus som var uppförda intill sjulliknande tidigare bostäder.

Tyvärr fick vi inget svar..........

Allt som rör sig är ätbart.

Man brukar skämta om att asiater äter allt som rör sig, men det stämmer i alla fall här såväl som i Kambodja.

Vad sägs om dessa små vita krälande larver som erbjöds på marknaden i en av byarna? Mumsigt?

Eller varför inte en nyfångad myrslok? Fötterna och svansen sticker ut från den röda korgen. Detta foto höll på att skapa lite problem. Damen som sålde myrsloken nästan skrek; "inget foto", fast på Laotiska. Hur jag vet det? Uttryck och gester gick inte att ta fel på och Kaik översatte snabbt. Orsaken var att det är förbjudet att jaga och sälja vilda djur.

Vad drömmer denna lilla flicka om? Hon borde vara i skolan.

Lika lätt som att man blir lite illamående av lukterna och åsynen av alla krälande saker som utbjuds på dessa marknadsplatser, lika fascinerande är det att se alla dessa färska frukter och grönsaker som säljs.

Hängande byar.

Som jag tidigare nämnt har det vuxit upp byar längs vägarna. Vid sidan om vägarna, som till stor del följer bergskammarna, stupar det rakt ned på bägge sidor. Så framsidan av de små husen vilar ofta på vägkanten och baksidan hålls upp med långa träpålar.

Barn i alla åldrar, husdjur och åldringar samsas med trafiken på den smala vägen. Så här dånar fullastade långtradare, bussar och alla andra fordon nedför i en jädra fart passerande en meter från husen. Alla använder signalhornen istället för att sakta ned. Man vill inte tänka på allt som kan hända och som dessvärre händer!

Tid för lunch!

Nu har vi varit i Laos ett antal dagar och ätit av deras lokala yoghurt varje morgon. Så nu fungerar det att äta deras streetfood (hoppas vi). Kocken, till höger på ovan foto, och tillika far i huset står vid vägkanten och brassar käk. Det var gott trots vägdammet som ingick som extra krydda. 

Den stora skålen på bordet är en klar soppa som Kaik fixade till Ingrid som hjälp mot hennes hosta som hon drogs med. Jag tror faktiskt det hjälpte. 

Den lilla röda flaskan är vår regel nr 2 när vi reser, dvs handsprit.

Så med lokal yoghurt och handsprit har vi klarat de flesta kontinenterna i världen utan några större problem, om vi bortser från några riktiga matförgiftningar.

Hemma hos en Hmongfamilj.

Jag vet inte om det är asiatiskt eller inte, men härnere klampar man in hos folk lite hur som helst. Vi har varit med om det tidigare i asien och det känns väldigt främmande. Så här kommer vi fram till ytterligare en by och sträcker på benen medan Kaik berättar lite mer om hur dessa människor lever. Vill ni se inne i ett hus, frågar han. Ja gärna svarar vi i tron att han har någon kontakt som vi kan hälsa på. Men inte. Han öppnar ett par dörrar för att tillslut hitta ett hydda där en äldre dam sitter och lagar mat. Kaik uppmanar oss att bara gå in. Kvinnan är blyg och vänder bort ansiktet men hälsar väldigt lågmält på oss. Nej, det kändes inte bra.

Röken inne i hyddan är kvävande och interiören liknar mer en soptipp än ett hem. Men såhär lever många som bor häruppe. 

Det är stampat jordgolv som gäller. I ena hörnet av hyddan har man en öppen eldstad och i mitten ett underlag av vävt palmblad som man använder som säng. Högra kortväggen används som kombinerad skafferi, förvaring av husgeråd och garderob. Inga fönster eller andra ljuskällor förutom den öppna elden. Och som sagt ingen skorsten så röken får sippra ut genom springor i väggarna.

Det ser inte ut att vara mycket trafik. Men fotot ljuger. Här dånar ständigt förbi alla fordonsslag.

Vägen använts också som torkställning till denna växt som efter torkning binds samman till borstar av olika slag. 

En sugga med sina kultingar hade tydligen inte gått trafikskolan utan rusade precis framför vår lilla buss så att vår chaufför fick ställa sig på bromsen. 

Nu börjar vi närma oss Luang Prabang och har kommit ned till en by som ligger i lägre terräng. Genast märker man att folk har mer pengar. Både hus och klädsel är av en helt annan standard. Den enda likheten är väl att alla djur springer fritt omkring. Man undrar hur de kan hålla reda på vems gris, höna eller ko som tillhör vem?

Efter 70 mil och flera dagars resande var vi då framme i den gamla huvudstaden Luang Prabang.

Men det får bli en senare historia...... Må väl!

Michael & Ingrid