Världsarvsstaden Luang Prabang. Staden där vi skulle klafsa runt i gyttja och buffelskit upp till knäna..

Då var vi framme vid Laosresans slutmål, den forna Kungastaden Luang Prabang.  En liten historiskt mycket intressant stad. Vårt hotell med det fashionabla namnet Maison Dalbua Hotel var bra förutom en kväll när grannarna till hotellet gick loss med orkester högtalare och någon asiatisk populärmusik.Ett jädrans dunkande. På morgonen eldade man tydligen soporna efter festen för vi trodde allvarligt att en del av hotellet börjat brinna. Det rök något vansinnigt. Annars var det bra!

Näckrosdammen på vårt hotell. I bakgrunden vår frukost restaurang.

Ny härlig morgon och ny guide, mr Pom. Denne man var lite udda och inte lika lätttillgänglig som vår första guide. Jag började vår bekantskap med att noga tala om för honom att tempel är nu tabu och turistdagisevenemang vill vi inte veta av. Att detta rubbade programmet för mr Pom var uppenbart med tanke på hans lite bistra min. Men så är livet..

Mekongfloden möter Nam Khan floden.

Det blev dock en mjukstart på äventyret i Luang Prabang. Båtfärd upp längs Mekongfloden inkl en lunch ombord. Luang Prabangs gamla stad ligger i kilen som bildats där Nam Khan floden och Mekongfloden möts. Eftersom vägarna nästan är obefintliga sker fortfarande i stort sett alla transporter på Mekongfloden.

Sandlastning.

Kineserna har naturligtvis börjat reglera denna flod vilket ställer till det nedströms. Floden har genom årtusenden varit den viktigaste pulsådern i denna region och är så fortfarande. Floden ger både försörjning, mat och möjlighet att transportera. Bl.a. ger floden fin och färdigtvättad sand för användning till betongtillverkning.

Överallt längs flodstränderna ligger dessa flatbottnade pråmar och väntar på last. Färgen på det kombinerade huset och styrhytt talar om från vilken region båtarna kommer.

Fiskare ses hela tiden vittja sina olika fiskredskap. Enligt mr Pom användes gamla traditionella fiskeredskap av olika slag vilket då borde vara en garant för att inte beståndet ska fiskas ut.

Säsong för sjögräsplockning.

Som sagt Mekongfloden sysselsätter mycket folk på olika sätt. Man skulle kunna tro att sjögräset skördas för att ge till boskapen, men så är inte fallet. Mekongsjögräs är en delikatess tycker i alla fall Laotierna. Gräset serveras torkat gärna som en liten delikat aperitifer.

Och visst, det är ätbart. I synnerhet när man doppat det torkade sjögräset i någon stark sås. Men delikatess är väl ändå att ta i.

Laos, elefanternas land, har idag inte så många elefanter kvar. De få som fortfarande finns används bara att visas upp för turister. Lite tragiskt på ett sätt, men det är nog bra för elefanterna i stort att det hårda skogsarbetet inte längre existerar.

Efter att ha landat en stund på en ö som tidigare varit kungens sommarbostad och som nu helt plötsligt skulle vara ett mecka för hembränt risvin. Risvin, som egentlige är en rissprit, vad det beträffar. Men vilket trams detta var. EN gammal hembränningsapparat förevisades samt några flaskor av sörjan som var till salu. Flaskor som också inrymde diverse stora insekter och ormar. Resten av ön var som en stor marknad där det mest såldes de vanliga turisttrasorna. 

Nej, mr Pom – jag var väldigt tydlig med att inte vilja besöka något turistdagis! OK för denna gång eftersom det ingick i båtturen, men……..

OK, mr Pom det är ju inget ”tempel” det är ju en tempelgrotta. 

Så var vi då framme vid slutmålet för denna båtfärd, Pak Ou Caves med flera tusen Buddha statyer och nästan lika många turister. Efter att ha stångats med några kineser och åtminstone makat oss upp till första avsatsen, allt för att beskåda många Buddhor istället för en som det brukar vara, gav vi upp. 

Snabbt ombord igen. Snabbt bort till baren och hämtade en iskall öl. Nu ska sägas att själva båtutflykten var både behaglig och trevlig. Till och med maten ombord var bra!

Många Buddhor måste vara bättre än en Buddha, eller hur.

OK, mr Pom det är ju inget ”tempel” det är ju en utsiktsplats som råkar ha ett tempel ;)…

Jag orkar inte ens visa ett foto till på ytterligare ett tempel. Att religionen är en stor del av Laotiernas liv går inte att ta miste på. Mr Pom, berättade exempelvis att han var väldigt irriterad på sina mamma när han var liten, eftersom hon gav munkarna mat varje morgon även om det inte famns mat tillräckligt till övriga familjen.

En annan lite besynnerlig ritual är fågelfrigivning som tydligen ska tolkas som en god gärning. Vi var med om detta i Burma för första gången. Vår guide den gången käre Songdet, frågade om han fick be för Ingrid och mig och som en extra förstärkning av bönen släppa ut en fågel. Det fick han och jag tror att vi bägge då upplevde ritualen som mycket stämningsful.

Men se på försäljerskans bord ovan. I varje liten upp och nedvänd korg finns en eller 2 fåglar instängda. Så hur vördsamt är det egentligen att först fånga fåglarna för att stänga in dem i trånga burar. Sedan sälja dem för att någon ska göra en god gärning och släppa ut dem!? Med all respekt får nog detta ändå betecknas som hyckleri på hög nivå.

Det kungliga palatset vill vi se, men nej mr Pom, vi ska inte titta in i det före detta kungliga vackra templet.

Trots att Vientiane varit huvudrad i många år så var Lung Prabang säte för monarkin fram till att kommunisterna tog makten 1975. Den sista kungen, Sisavang Vatthana tvingades då abdikera den 2 december 1975.

Kung Sisavang Vatthana var en marionettkung precis som sin far före honom. Först styrdes Laos egentligen av fransmännen sedan av amerikanerna fram till att kommunisterna tog över. Sisavang var ändå uppenbarligen rätt modern och nöjde sig med en fru officiellt. Farsan hans hade 15 fruar. (stackars karl)

Det kungliga palatset är i rätt hyfsat skick eftersom UNESCO efter att landet öppnades fått tillstånd att renovera det i omgångar. Det är ett mer spännande ställe än man kanske först kan tänka sig. I synnerhet om man gillar historia.

Väggarna i kungssalen renoverades till ett jubileum som aldrig blev av. Idag finns ett antal glasskåp med diverse presenter och minnessaker som överlämnats till kungen när det begav sig. Vad sägs om en sten från månen hämtad av den första Apolloresan. Förövrigt satte man en Laotisk flagga på månen vid samma tillfälle. Faktum är att de flesta statsmänn som var ”in power” på 60-talet och början på 70-talet var representerade med någon present eller minnesgåva till kungen.

En av kungens förfäder står fortfarande vakt i palatsets trädgård.

Precis utanför Luang Prabang finns ett fängelse enligt den officiella versionen, men att det är ett sk. arbets- & omskolningsläger är utan tvekan.   Det var i ett motsvarande läger i norra Laos som kungafamiljen fängslades i och sedan ”omkom i malaria”.

Ett av de få foton som blivit spridda på Kung Sisavang Vatthana och drottning Kham Poul från det sk.  omskolningslägret de hölls fångna i. Vad som egentligen hände med kungaparet är väl inte officiellt. Att de dog råder det dock ingen tvekan om. Den kommunistiska regimen meddelade 1978 att de båda avlidit i malaria........När man frågar guiderna så mumlar de bara. Man behöver väl inte vara raketforskare för att inse vad som orsakade deras död!

Lite öppen prostitution i Laos.

Som alla vet är det tyvärr mycket prostution i Asien. Givetvis finns det i Laos också men inte på samma sätt och tydligen inte i samma omfattning. Lite bisarrt är det dock att denna verksamhet i Luang Prabang tydligen har ett tillhåll i det gamla domstolshuset.

Omgivningarna runt omkring Luang Prabang är vackra och i det sammetslena ljuset vid solnedgången kan det bli magiskt i Asien.

Även tidiga morgnar bjuder på ett speciellt ljus och lugn här.

Till och med blommorna får en härlig silkeslyster.

Marknader av all de slag, men tack och lov inga shoppingcenter. 

Jag har tidigare påpekat att Laos är som Thailand var för 20 år sedan. Detta gäller för alla marknader också. Varje ort har sin eller sina marknader och allt erbjuds. Jag menar verkligen allt!

Nattmarknaden i Luang Prabang är inget undantag. Priserna är på en trevlig nivå, men det gäller att pruta. Och självklart betalar man minst det dubbla priset ändå mot vad en ”inföding” skulle få betala. Men vad gör det när priserna är låga. God mat och en komplett måltid kan man äta från 3000 kip och uppåt. 3000 motsvarar 3 svenska kronor.

Vill man slippa det mesta av turisterna och turistkrafset, ska man besöka morgonmarknaden. Denna marknad vänder sig i första hand till stadens invånare och erbjuder all sorts mat. Levande mat eller slaktad och odlad mat.

På morgonen möter man också mer av det normala livet. Lite anpassning har dock även morgonmarkanden gjort. 

Helt plötsligt hittade vi ett litet gatukafé som erbjöd espressokaffe. Det tog inte lång tid att bestämma att vi skulle sätta oss en stund och dricka en kopp riktigt kaffe. Mr Pom däremot beställde in ett blått te som såg rent giftigt ut. Enligt ”kaffedamen” skulle det vara bra för tunnhårighet. Jag lyfte på mössan och frågade om det skulle hjälpa mig också? Efter mycket skratt från omgivningen konstaterade ”kaffedamen” att det nog skulle krävas ett par säckar av de blå blommor som teét gjordes av, för att få någon effekt på mig.

Kuang Si vattenfallen och björnarna vi inte ville se.

Efter någon timmas körning och ett par korta stopp längs vägen på ånyo ett par turistfällor a´la ”tar hela 3 månader att väva trasor” kom vi fram till en restaurang som var belägen bokstavligen i ett vattenfall.

Det var ärligt en av de finaste miljöerna jag ätit lunch på.

Blommor och alla nivåer av vattenfall skämdes inte heller för sig. Här var helt enkelt supervackert!

Intill vattenfallen hade man ett som man kallade; Björnräddningscenter. Detta var ett Björn Disney på björnarnas bekostnad. Det var faktiskt fransmannen som också hade ett Rescue center som jag berättat om tidigare, som varanade oss för detta. 

Som jag förklarade för mr Pom; ”Jag inser att alla måste tjäna pengar för att kunna överleva, men vi vill inte bidra till att någon tjänar pengar på att hålla djur fångna och dessutom vädja till folks dåliga samveten”. 

Ibland kan man ångra att man varit för tydlig.

Sista dagen innan avresedagen skulle enligt programmet ägnas åt att besöka en typisk Laotisk risfarm. Det kunde väl vara kul att få se det verkliga farmarlivet.  Vi var ombedda dagen innan att komma i kläder vi inte var så rädda om för vi kunde ju bli leriga. Jo, Jo! Nog fan kunde vi bli leriga alltid. 

Jag höll på att få dåndimpen när jag insåg att den genuina risfarmen var ett turistvuxendagis där vi förväntades springa runt i geggan och leka risbönder!!!!! Nej, nu får det vara nog med denna lekstugan.

Ingrid tyckte kanske att min reaktion var lite överdriven och ville till att börja med att vi kanske ändå skulle se vad detta innebar.

Hon ångrade sig dock väldigt fort när hon insåg att meningen var att vi skulle skruva på oss en rishatt och sedan hoppa ned i geggan mixat med buffelskit och blodiglar.

Denna typ av aktiviteter må var kul för backpackers, men inte för oss i alla fall.

Så nu var det ett extra tydligt budskap till mr Pom;

Antingen tar ni oss till den riktiga landsbygden och visar oss den genuina landsbygden där turisterna normalt inte är, eller så kör ni hem oss till hotellet och vi skiljs åt för dagen.

Nu blev det ett jäkla ringande och diskuterande för att slutligen landa i ett godkännande från kontoret att vi kunde ta en riktig sväng ut på landsbygden om vi ville.

Min ånger bestod av att jag skulle låtit Ingrid hoppa ned i leran innan jag drog i bromsen. Det hade varit kul att se henne med strut på huvudet och gegga upp över knäna. Jag har sett henne dansa med blodiglar på sig förr, och det är underhållande!

Det verkliga livet är tillräckligt berörande att se.

Äntligen lite äkta liv igen. I en by som vi besökte tillverkade man korgar, dvs alla familjer tillverkade samma typ av korg. Visserligen beskrev damen i rött att det hade problem att få fram tillräckligt med korgar idag eftersom de yngre i byn inte ville fortsätta med hantverket.

En iakttagelse man lätt kunde göra härute på den riktiga landsbygden var de starka spåren efter det kommunistiska ekonomiska systemet som höll på att fullständigt knäcka Laos. Planekonomin och uppdelningen av vad varje enhet skulle producera lever kvar. Vissa enheter (idag byar) tillverkade korgar, andra enheter tillverkade tegel etc. etc.

Förfarande går byns ledare och skolpersonal i uniform av typiskt snitt och nästan alla byar är försedda med högtalare där det kommunistiska budskapet kan basuneras ut.

Vi var uppenbarligen väldigt exotiska för barnen i denna förskola. De tittade på oss nyfiket men ändå med viss blyghet.

Denna fjäril har egentligen ingenting med storyn att göra, men den var vacker.

Så lagom till vi skulle lämna detta på många sätt så fascinerade land så hade vi lärt oss några ord och fraser på Laotiska. Av någon anledning var det så förbaskat svårt att få orden "Tack så mycket" att sitta. Men nu mr Kaik, efter allt övande kan vi det förmodligen för alltid;

Kop Chai Lai Lai! - Tack så väldigt mycket!

Mouong Khoun & världens bästa risnudlar och Krukslätten.

Efter att bokstavligen blivit väckt av tuppen, var det "uppsittning" och march mot Moung Khoun. Ska väl förtydliga det här med "tuppen". Det var snarare tupparna som sannolikt hade årets tuppmelodifestival. Ett jädra galande och tävling om vem som gol högst. 

Pittoreskt? Kanske på film, men lite ensidigt när det aldrig slutar och man saknar en "stoppknapp".

Efter ca 45 minuter var vi framme vid Moung Khoun. Denna lilla stad har mycket gamla anor och har också varit huvudstad för flera kungariken. Staden bombades helt sönder av amerikanarna eftersom man  misstänke att Vietcong gömde sig bland civilbefolkningen. 

Enligt vår guide så gör man Laos och Asiens bästa risnudlar här. Det är hemmaproduktion som gäller och alla hushåll tycks syssla med detta. Det märks också på deras hus och kläder att de tjänar rätt bra på sitt arbete.

Riset bereds på något sätt till en trögflytande tunn smet som sedan rullas ut i pizzastorlek på ett nät gjorda av bambu.

Nätet med det utrullade riset bärs sedan ut och soltorkas i 2 timmar. OBS! 2 timmar, inte mer och inte mindre! Denna viktiga kunskap var Kaik, vår guide, väldigt noga med att påpeka. Annars var det inte möjligt att skära riskakorna till fina nudelsträngar. (Vi lovar att aldrig glömma detta Kaik!)

De färska nudlarna säljs sedan i små stånd längs vägen. Det var rätt god fart på affärerna, så man insåg att produkten var eftertraktad.

Buddha och en Stupa klarade sig nästan.

Det som i princip fanns kvar efter amerikanarnas totala sönderbombning av området var en Buddhastaty. Rasmassorna från templet lade sig som en skyddande hinna varför den undkom med endast mindre skador.

En "Stupa" är ett monument & symbol över Buddha´s upplysta sinne. Oftast ska en relik finnas inne i den. Och väldigt ofta ska det vara en liten relik från Buddha själv. I detta fall ska det ha funnits aska från Buddha som förts hit från Indien. Stupan byggdes 1576 och det sägs att en Buddha avbild i rent guld också fick sin vila i dess innandöme. 

Känns det igen?Buddha, Jesus och någon profet måste ha varit gigantiska och vägt flera ton, med tanke på alla reliker som finns enligt sägnerna världen över.

Lånat foto

Kineserna är som sagt inte omtyckta, vilket man kan förstå. Redan i forna dagar ställde kineserna till det. Rövarband från Kina var nere och gjorde hål i Stupan och hittade förmodligen guldstatyetten. Oavsett så är denna Stupa tydligen unik, då Unesco varit med och finansierat reparationen av den. 

Se ovan foto från tiden innan reparationen där också "de kinesiska hålen" syns tydligt.

Det går att hyra traditionella kläder och fotograf på platsen. Iklädda folkdräkter och med Stupan som bakgrund, är det många giftemål som förevigas med ett foto.

"Plain of Jar" eller Krukfältet som vi säger.

Runt omkring Muong Khoun finns det tre krukfält. Det är en rätt märklig syn att se ett helt fält med stenkrukor i olika storlekar. Man har daterat dem till att vara tillverkade under järnåldern (ca 500 år f.kr.). Uppenbarligen har alla haft lock i sten från början. För att komplicera det ytterligare så är alla tillverkade i en sandsten som inte finns på platsen där de står.

Egentligen vet man inte vad de använts till från början. Den lokala sägnen är att någon kung förvarade risbrännvin i dem. Även om det vore en trevlig användning är nog snarare den teori som japanska arkeologer framlagt troligare, det är stora gravurnor. Fynd av ben och gravgåvor har hittats i närheten av några krukor. Plundring och djur har sannolikt genom århundradena s.a.s rensat krukorna från sitt ursprungliga innehåll.

Så var det bombhål och andra spår av kriget igen.

Nere i dalen ses flera bombkratrar.

Runt hela fältet med krukorna ses tydliga spår från Vietnamkriget. Stora bombkratrar blandas med spår efter flera skyttegravar och gropar för nersänkta kanoner.

Det går tydligt att se att grottan som syns nedan varit måltavla för bomberna. Grottan användes som ammunitionsdepå.

Vad som är lite märkligt är att det ges väldigt lite information om denna tid och alla spår av kriget. Få skyltar och guiderna är väldigt fåordiga om ämnet. Man får nästan tvinga ur dem detaljer om man vill veta något. Kaik vår guide, berättade att de fick lära sig väldigt lite (egentligen inget) i skolan om detta.

Ett nytt och ett gammalt hus i Xieng Khuang - varför?

Något som verkligen stack ut var alla extremt många nybyggda jättevillor. Vi såg inte detta på något  annat ställe utom just här i Xieng Khuang och Moung Khoun områderna. Överallt kunde man se ett gammalt hus och tätt därpå ett stort nybyggt hus. Vissa var nästan palatsliknande. Vi försökte få klarhet i vad som uppenbarligen gett uppenbart nya rikedom. Det svamlades om att släktingar som bodde utomlands skickat pengar och lite om korruptionspengar. Men detta kan långt ifrån vara hela sanningen. Vi talar om hundratals nya hus som var uppförda intill sjulliknande tidigare bostäder.

Tyvärr fick vi inget svar..........

Allt som rör sig är ätbart.

Man brukar skämta om att asiater äter allt som rör sig, men det stämmer i alla fall här såväl som i Kambodja.

Vad sägs om dessa små vita krälande larver som erbjöds på marknaden i en av byarna? Mumsigt?

Eller varför inte en nyfångad myrslok? Fötterna och svansen sticker ut från den röda korgen. Detta foto höll på att skapa lite problem. Damen som sålde myrsloken nästan skrek; "inget foto", fast på Laotiska. Hur jag vet det? Uttryck och gester gick inte att ta fel på och Kaik översatte snabbt. Orsaken var att det är förbjudet att jaga och sälja vilda djur.

Vad drömmer denna lilla flicka om? Hon borde vara i skolan.

Lika lätt som att man blir lite illamående av lukterna och åsynen av alla krälande saker som utbjuds på dessa marknadsplatser, lika fascinerande är det att se alla dessa färska frukter och grönsaker som säljs.

Hängande byar.

Som jag tidigare nämnt har det vuxit upp byar längs vägarna. Vid sidan om vägarna, som till stor del följer bergskammarna, stupar det rakt ned på bägge sidor. Så framsidan av de små husen vilar ofta på vägkanten och baksidan hålls upp med långa träpålar.

Barn i alla åldrar, husdjur och åldringar samsas med trafiken på den smala vägen. Så här dånar fullastade långtradare, bussar och alla andra fordon nedför i en jädra fart passerande en meter från husen. Alla använder signalhornen istället för att sakta ned. Man vill inte tänka på allt som kan hända och som dessvärre händer!

Tid för lunch!

Nu har vi varit i Laos ett antal dagar och ätit av deras lokala yoghurt varje morgon. Så nu fungerar det att äta deras streetfood (hoppas vi). Kocken, till höger på ovan foto, och tillika far i huset står vid vägkanten och brassar käk. Det var gott trots vägdammet som ingick som extra krydda. 

Den stora skålen på bordet är en klar soppa som Kaik fixade till Ingrid som hjälp mot hennes hosta som hon drogs med. Jag tror faktiskt det hjälpte. 

Den lilla röda flaskan är vår regel nr 2 när vi reser, dvs handsprit.

Så med lokal yoghurt och handsprit har vi klarat de flesta kontinenterna i världen utan några större problem, om vi bortser från några riktiga matförgiftningar.

Hemma hos en Hmongfamilj.

Jag vet inte om det är asiatiskt eller inte, men härnere klampar man in hos folk lite hur som helst. Vi har varit med om det tidigare i asien och det känns väldigt främmande. Så här kommer vi fram till ytterligare en by och sträcker på benen medan Kaik berättar lite mer om hur dessa människor lever. Vill ni se inne i ett hus, frågar han. Ja gärna svarar vi i tron att han har någon kontakt som vi kan hälsa på. Men inte. Han öppnar ett par dörrar för att tillslut hitta ett hydda där en äldre dam sitter och lagar mat. Kaik uppmanar oss att bara gå in. Kvinnan är blyg och vänder bort ansiktet men hälsar väldigt lågmält på oss. Nej, det kändes inte bra.

Röken inne i hyddan är kvävande och interiören liknar mer en soptipp än ett hem. Men såhär lever många som bor häruppe. 

Det är stampat jordgolv som gäller. I ena hörnet av hyddan har man en öppen eldstad och i mitten ett underlag av vävt palmblad som man använder som säng. Högra kortväggen används som kombinerad skafferi, förvaring av husgeråd och garderob. Inga fönster eller andra ljuskällor förutom den öppna elden. Och som sagt ingen skorsten så röken får sippra ut genom springor i väggarna.

Det ser inte ut att vara mycket trafik. Men fotot ljuger. Här dånar ständigt förbi alla fordonsslag.

Vägen använts också som torkställning till denna växt som efter torkning binds samman till borstar av olika slag. 

En sugga med sina kultingar hade tydligen inte gått trafikskolan utan rusade precis framför vår lilla buss så att vår chaufför fick ställa sig på bromsen. 

Nu börjar vi närma oss Luang Prabang och har kommit ned till en by som ligger i lägre terräng. Genast märker man att folk har mer pengar. Både hus och klädsel är av en helt annan standard. Den enda likheten är väl att alla djur springer fritt omkring. Man undrar hur de kan hålla reda på vems gris, höna eller ko som tillhör vem?

Efter 70 mil och flera dagars resande var vi då framme i den gamla huvudstaden Luang Prabang.

Men det får bli en senare historia...... Må väl!

Michael & Ingrid