"Painted Dessert"
Från Coober Pedy körde vi då norrut på Stuart Highway upp till Cadney Roadhouse för att sedan köra österut igen mot just samhället Oodnadatta. Stuart Highway är för övrigt den "stora" vägen som går från Adelaide hela vägen upp till Darwin.
Ungefär 2 mil in på tracken träffade vi på en helt orädd Wedge-tailed eagle. Den är stor kan jag lova och ingen man oskyddad närmar sig. Men att sitta 4 meter ifrån den inne i bilen kändes OK.
Även längs denna tracken står det gamla fordon som uppenbarligen givit upp för många år sedan.
Efter ca 10 mils 4WD körning och efter att ha passerat Arckaringa station ankom vi till Painted Dessert. Detta område är nog ett av det vackraste vi sett i Australien.
Tyvärr går det inte att göra alla färger rättvisa på fotona. Det var en helt ofattbar explosion av världens alla färger och nyanser som ständigt skiftade ju längre in i öknen vi kom.
Massor med ökenväxter står i blom nu i vårvädret och bidrar ytterligare till den extrema färgpalett som uppvisas.
HÄR ÄR SÅ VACKERT SÅ ATT DET GÖR ONT!
Lite längre fram låg Arckaringa view point som gav ett fantastiskt perspektiv av Painted Dessert. Vi fick gå ca 150 meter uppför en rätt moderat backe för att nå toppen. Men jag lovar, det var minst +50 grader och helt vindstilla, så det kändes mentalt som om vi hade bestigit åtminstone Kebnekaise.
Vi drack upp 1 liter vatten var på en liten tur på totalt 300 meter. Vatten går det åt härnere. Jag tror att jag inte överdriver när jag säger att vi minst gjort av med 5 liter var om dagen.
Så det blev ett rätt snabbt återtåg till Bettan 8 och hennes effektiva aircondition. Tack och lov! Men färgprakten fortsatte mil efter mil ända fram till själva orten Oodnadatta som alla kan räkna ut då givet namn åt tracken.
The Pink Roadhouse in Oodnadatta.
The Pink Roadhouse är ett begrepp härnere. Allt går i rosa, till och med en tillhörande gammal högerstyrd Volvo 142 är rosa lackerad.
Storyn är att roadhousets ägare en gång i tiden behövde måla om stället. Om det var snålhet eller helt enkelt för att han inte hade råd till någon bättre färgkvalitet, frågande han efter handlarens billigaste färg. Handlaren erbjöd honom då ett antal burkar rosa färg som tydligen blivit felbeställt av en annan kund, gratis. Som sagt Gratis är gott även här!
Oavsett om hur just den rosa färgen kom på plats är en skröna eller ej, så går allt i rosa. Även invändigt.
I övrigt var Oodnadatta ett trist ställe som förutom roadhuset bestod av ett risigt kommunalhus, en OK skolbyggnad och ett 20 tal plåtskjul till hus. En massa skrotbilar överallt runt husen. Ortens invånare var till största delen Aboriginer vilket TYVÄRR sätter en inte alltför positiv prägel. Om man generaliserar är det stora problem med dessa historiskt sätt bedrövligt behandlade urinvånare. Australiens dåliga samvete och hantering av denna folkgrupp har idag resulterat i ett förstärkt utanförskap och riktigt stora och djupa drogproblem. Problemen tycks tillta ju längre norrut man kommer.
Marla Roadhouse slutet av Oodnadatta track!
Sent om sido, med tidsmått som gäller härnere, kom vi då till slutet av tracken Marla roadhouse. Roadhouset var lika roligt som Statoilmacken i Veberöd (om det fanns någon). Möjligen med en stor skillnad, de serverade iskall öl. Nej ärligt, det var ett riktig sunkigt lastbilschaufförs hak.
Efter att ha övernattat i ett av roadhouset´s sunkiga motelrum så ställde vi in GPS´s på Kings Canyon strax nordväst om Ayers Rock. En liten tripp på drygt 53 mil.
Otroligt trötta på Hamburgare och pommesfrittes, fish & chips eller toasted sandwich som är den gängse menyn längs vägarna, kändes det sååå bra att värma till sin egen lunch. Även snabbnudlar tillagade ute i bushen kan kännas som en gastronomisk fullträff under rätta förhållanden.
Lutz & Elke.
Redan i William Creek, ja faktiskt vid ett stopp några mil innan, träffade vi detta tyska par. De blev också stannandes i William Creek över natten med bromsproblem. Det var några bultar som skakat loss från bromsoken så Lutz fick använda handbromsen som enda broms.
Elke, som inte kunde ett ord engelska, blev överväldigad när Ingrid försökte kommunicera med henne på tyska. Det avhandlades allt från barnbarn till pumpernickel bröd.
Våra vägar korsades sedan flera gånger på olika platser för att träffa på varandra en sista gång på Erlunda Roadhouse som ligger vid avfarten in mot Ayers Rock.
Land Rover´n som de körde hade Lutz importerat från England och sedan totalrenoverat hemma i Tyskland. Sedan hade de skickat bilen med båt till Australien och skulle nu åka runt i 12 månader. En klart imponerande farkost!
Avundsjuk? Jag? Ja faktiskt ganska mycket!
Northern Territory.
Efter ca 550 mil lämnade vi Western Australia och South Australia bakom oss och anträdde Northern Territory med vår Qeensland registrerade Toyota Landcruiser Workmate, Bettan 8.
Nu är vi i Alice Springs och har tagit avsked av Bettan 8. Faktiskt lite sorgligt! Det låter kanske konstigt, med vi har levt ett rätt intensivt liv ihop under nästan fyra veckor Bettan, Ingrid och jag. I morgon flyger vi tillbaka till Perth.
To be continued - som de säger!
Michael & Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar