The Old Gahn Railway & Oodnadatta rutten – del 2.

eg. 6 November Ormiston Gorge väster om Alice Spings.

Så här när vi går mot denna resas slutskede och sitter ute i den riktiga bushen i +40 grader och inväntar att solen ska gå ned, känns det lite vemodigt och att allt gått för fort. Australien är ett kontrasternas land i alla bemärkelser. Mycket regler och förbudsskyltar men ändå avslappnat och riktigt laidback. Just nu är det mest irriterande flugorna och det mest kymiga att denna tid på året är ormarna som mest aktiva. Man lär sig snabbt att bli ”Snakewise”.

Tillbaka till tracken, men först ett par foton till från Wilpena pound. Detta område påminde lite om nordvästra Australien men är mycket mindre. Mycket djur i rörelse och en natur som slår det mesta.

Australiens kråkor, dvs kakaduorna är vackra men kan vara rätt påträngande. Och i Wilpena fanns det gått om dom.

Denna gången har vi sett fler ormar på ett par veckor än under de månader vi tidigare varit härnere. Brown snake´s är en vanlig orm i bebodda trakter här och dessvärre den näst giftigaste ormen i Australien. 

Vi var med om en märklig episod då vi körde till Wilpena Pound. Vi kom i rätt hög fart med bilen och jag fick se en brunorm på vägen precis bakom en kurva ca 10 meter framför oss. När ormen uppenbarligen insåg faran så reste den sig som en Kobra och gjorde ett utfall mot vår bilfront. Vi hörde inget så jag tror ormen missade oss och vi den.

Förra inlägget slutade i Parachilna. Finns väl inte direkt så mycket mer att tillföra om denna lilla ort förutom att det gamla hotellet var välskött och trevligt. Hit når de asfalterade vägarna och därav är turisttillströmnigen rätt stor.

Jag nämnde nog att The Gahn fortfarande passerar här, men det är ett par decennier sedan det stannade. Här börjar då den riktiga outback känslan. Minst 25 mil mellan varje ställe där det finns människor. Har man tur möter man åtminstone ett fordon på sträckan och det vi normalt kallar grusvägar är rena autostradan jämfört med dessa tracks. Stora djupa gropar, ansamlingar av lös sand, djupa vattenhålor är ett ständigt inslag. Men det värsta är nog ändå när tracksen mest liknar en 10 mil lång tvättbräda. Snacka om vibrationsträning!

The big city of Lyndhurst.

Efter drygt 10 mil på en bokstavlig tvättbräda och med bil och näsa fulla av fin rödbrun jord ankommer man Lyndhurst med hela 30 invånare. Det är faktiskt en rätt stor ort härute. Orten beboddes ursprungligen av den aboriginska (heter det så på svenska?) Yantruwanta stammen. När The Gahn Railway etableras blev det ett av många stopp för vattenpåfyllning av loken, och en av 100-tals underhållsstationer för järnvägen.  Ofta blev dessa stationer också knutpunkter och det etablerades en bar och ett hotel (Egentligen ett härbärge). 

Denna historiebeskrivning gäller i stort sätt alla outbackorter längs Oodnadatta track.

Även roadtrain´s använder tracken. Med sina 53,5 meter är dessa långtradarekipage varken trevliga att möta eller att köra om. Eller rättare sagt det är nästan omöjligt att köra om dem härute eftersom du inte ser vad som finns över 50 meter bort genom allt vägdamm de river upp. Tack och lov är det inte många som kör just på denna track. 

En liten paus vid ännu ett av många "Sidings", som dessa nu övergivna gamla underhållsstationer kallas, mitt ute i ingenstans. Rester av den gamla järnvägen och rester från livet härute ligger ofta kringspridda runt dessa ruiner.

Marree - den södra startpunkten av Oodnadatta track.

Väl framme i Marree var klockan över 16.00 och vi insåg att det var hög tid att "slå läger" för natten. Då var frågan om vi skulle ligga i Bettan 8 eller hyra in oss på Marree hotel som såg mysigt ut. Man är ju inte 25 år längre på gott och ont. Men se själva....Om valet är att knö in sig i Bettan 8 eller att krypa ned under rena lakan i en skön säng efter dagens avverkade 33 mil på en tvättbräda med stora hål i, så är valet egentligen inte svårt. Men vikingar som vi är så blev det..............en kompromiss. Vi hyrde inte ett hotellrum, vi låg inte över i Bettan 8, men vi hyrde en cabin/stuga på campingplatsen. Så på sätt och vis kan vi med gott samvete säga att vi campade.

Tom Kruse´s lastbil från när det begav sig.

Den lokala kändisen Tom Kruse kallad the "mailman" körde post, medicin och andra förnödenheter på The Birdsville track åren 1936-1957. Tracken gick över 50 mil rätt in i bushen och varje ToR körning tog minst två veckor.  Även om man inte ska blanda ihop honom med en annan Tom Cruise så blev denna Mr Kruse också känd i filmen "The Back of Beyond". OK ingen film vi kanske känner till, men den var åtminstone oerhört känd i den lilla staden Marree. Tom fick senare i livet också  Drottningens uppskattning genom att bli medlem i Most Excellent Order of the British Empire. De ni!

Marrea hotel (också fd järnvägshotel) var ett genuint mysigt ställe. Hotellet hade rätt nyligen tagits över av ett par som bägge varit statligt anställda i Canberra och tydligen närt en dröm att efter pensionen driva ett litet eget ställe. Statligt anställda går fortfarande ofta i pension rätt tidigt härnere ska väl tilläggas.

Callanna Siding.

Intill varje "Siding"/underhållsbyggnad finns eller fanns dessa stora vattentankar som var helt avgörande för att ångloken skulle kunna köra. Vatten är självklart en bristvara härute i öknen så förutsättningen var att man kunde borra sig ner till grundvattnet. Självklart samlade man också in regnvatten då de sällsynta men oerhört kraftiga regnen drog fram. 

Wangianna Siding.

Vid nästa paus 10 mil senare tittade vi in i ett nästan intakt ställe. Med lite omvårdnad skulle det faktiskt gå att flytta in i huset. 

Det är rätt spännande att fundera på dessa kvinnor och män som levde härute. Temperaturskillnader som kan variera från över +50 grader på dagen till minusgrader på natten. Ingen stabil tillgång till drickbart bra vatten. Den enda kontakten med omvärlden var tåget som i bästa fall kom var 10:e dag. Undra om de hade infört arbetsmiljökontroller då?

"Dingo fence" eller "Dog fence" som vissa kallar det.

Överallt i Australien passerar man Floodway´s, som är en passage där där man kör på en flodbädd. Det spelar ingen roll om det är en motorväg eller en knappt framkomlig track. Grejen är att dessa flodbäddar ofta är helt uttorkade, men det räcker med ett kraftigt regn för att floden nästan ska explodera. Så på några få minuter kan det som var helt uttorkat bli en rytande flod.

Vid bl.a. Pole Creek Floodway passerade vi världens längsta sammanhängande struktur, "Dingo Fence". I sig ett rätt oansenligt staket för att hindra Dingos att komma ner till sydöstra Australien där fårnäringen är som störst. Att sedan staketet är över 560mil långt och ständigt övervakas tycker jag ger det en liten annorlunda dignitet.

Gamla, oväntat välbehållna, järnvägsbroar ligger utmed hela tracken med jämna mellanrum. De ger ett ödsligt och nästan lite sorgligt intryck, utslänga mitt i ingenstans.

Mutonia Sculpture Park.

Återigen mitt ute i ingenstans, eller ska jag skriva "någonstans" för att få lite omväxling i orden, dyker en stor Skulpturpark upp med massor stora skulpturer gjorda av skrot. Konstnären Robin Cooke, en före detta mekaniker, började tydligen göra skulpturer härute i protest mot att det planerades att börja bryta uran. Jag vet inte hur det gick med den planen, men Mr Cooke´s säkert ett 50-tal skulpturer är ett kul avbrott och rätt häftigt att se.

Rätt häftigt eller hur?

Varmt attan! "Bara dryga 13 mil till William Creek........

Curdimurka Siding.

Etterhand som ångloken ersattes med diesellok så behövdes inte vattentankarna mer och därmed behövdes inte så många "Sidings" heller. Curdimurka lär dock vara en av de sista som lades ned och är tydligen den som idag är den mest välbevarad.

The Bubbler Mouns Spring & Blanche cup - Hägring?

Hur ska jag nu skriva för att inte bli för tjatig med mitt i "ingenstans" eller "någonstans"? OK, mitt i j..vla öknen dök plötsligt dessa upp med ett par hundra meters mellanrum.

Inget får ju vara för bra. 40-50 mil öken runt om och plötsligt dessa vackra källor........... med giftigt vatten. Snacka om en dödligt vacker hägring!

Trevor Wright i William Creek.

Låt mig presentera mannen som fixade vår punktering om än högt svärande. Trevor var verkligen inget original men definitivt originell utav bara den. Efter lite beröm för hans fina, men förbannat dyra, insats med vårt punkterade däck öppnade han sig och vi fick en lång pratstund över livet både i allmänhet och i synnerhet.

Trevor levde ett vanligt svenssonliv i Brisbane, om jag minns rätt. Han fick för sig att ta flygcertifikat och började flyga. Enligt sin egen version gick hobbyflygandet överstyr och han köpte på sig en massa plan på kredit och började flyga allt och alla. Bara de betalade. Efter att ha expanderat kraftigt och skapat Wrightair insåg han att det inte gick att själv flyga 20 timmar om dygnet och dessutom driva ett flygbolag. Han koncentrerade då verksamheten på att flyga turister över Lake Eyre och på att utbilda andra piloter. Efterhand köpte han upp allt i den lilla avkroken William Creek. Dvs, först campingen, sedan hotellet och slutligen den kombinerade baren och macken.

Nu funderade han på om hans skulle pensionera sig..... Han kommer aldrig att göra det om han inte måste. Han uppenbarligen älskar livet härute.

De tre invånarna i William Creek har tydligen humor. Utanför baren fanns denna parkeringsautomat uppsatt. Enligt texten på automaten var det bara "The Royal Flying Doctors" som inte behövde betala någon parkeringsavgift.

Mot Coober Pedy.

Efter en rätt kylig natt i Bettan 8 körde vi tillfälligt av Oodnadatta track och vek av mot den 17 mil långa sidotracken till Coober Pedy.  

Denna del är som en gammal bilkyrkogård och bilmuseum. Med jämna mellanrum stod det gamla vrak från olika decennier. Vissa var förvånansvärt intakta.

Annars var vägen rätt och slätt en öken track. Det framgår dåligt på fotona, men färgerna i landskapet är fascinerande att beskåda. Hela tiden går både jorden, sanden och växterna i skiftande nyanser i regnbågens alla färger.

I Coober Pedy efter 471 mils körning.

Vad tillägga om Coober Pedy som vi döpte till "kaninhåls staden". Väldigt annorlunda och speciell! Väldigt annorlunda och speciella människor! Väldigt annorlunda och speciella boendeformer! Rätt och slätt en mystiskt annorlunda stad!

Eftersom staden är så speciell och mitt ute i öknen har det spelats in många filmer härute. Allt från filmer om utomjordingar till äventyrsfilmer. Och givetvis finns också många rester från dessa inspelningar kvar.

Det var uppenbarligen ett tag sedan detta flygande tefat landade.

Bettan 8 fick sin nya vindruta. Vi fick stränga order om att hon skulle behålla plåsterna på under natten. Dagen efter var hon helt återställd igen och klar för nya drabbningar!

Nu är tanken att vi ska köra över "Painted Dessert" (Den målade öknen) för att åter komma upp på Oodnadatta track. Alla tracks verkar öppna - So lets go!

När jag började skriva detta var vi redan uppe i Ormiston Gorge väster om Alice Spings. Men det finns en hel de kvar att berätta. Så fortsättning följer!

Michael & Ingrid