Utvecklingen har faktiskat gått framåt även här downunder. Och det i dubbel bemärkelse. Vi trodde inte vi skulle få kontakt med omvärlden förrän vi kom upp till Alice Springs. Men nu sitter vi bokstavligt i vår grotta i Cooper Pedy och skriver ihop ett litet mellanstick i bloggen.
80% av det som sker i Coober Pedy sker under jord. Så självklart är vårt lilla lägenhetshotell, Desert View Apartments, också under jord. Ska bli spännande (hoppas jag) att tillbringa natten i denna lite större kaninhåla. Vi har faktiskt vardagsrum, egen toalett och dusch och ett stort kök förutom två sovrum.
Tuff körning och alltför många problem.
Vi har nu kört ut i den riktiga outbacken och eftersom det är slutet på säsongen i södra Australien är tracksen helt sönderkörda. Nu börjar vi också känna av den riktiga sommarvärmen som är i antågande. Över + 40 grader om dagarna men svinkallt om nätterna. Det har blivit över 90 mil av nästan 110 mil på riktigt usla och sönderkörda leder sedan vi lämnade Port Augusta.
Färden har gått via, Wilpena Pound, Marree, William Creek till Coober Pedy. Jag får berätta mer om dessa häftiga platser i nästa inlägg.
I ett rent ökenavsnitt gjorde jag en liten missbedömning och blev sittande i ökensanden. Ingrid blev illröd i ansiktet och uttryckte "du och din 4wd körning"! Kanske inte helt sant citerat, men snällt översatt och återgivet!
Men efter att ha lagt i lågväxel och diffspärrarna så lyckades Bettan 8 och jag ta oss upp på banan igen. Ingrids puls var dock på högtryck minst en timme ytterligare.
Men visst är det häftigt att vara utelämnad till sin egen förmåga (eller var det oförmåga?).
Vår plan var att köra ungefär hälften av den berömda Kamelrutten Oodnadatta track till William Creek och sedan vidare på en annan sidotrack via det "lilla" Homesteadet Anna Creek till Coober Pedy. Lilla Anna Creek Homestead (Cattle station) är lika stort till ytan som Belgien.
Vi gjorde ett litet stopp i William Creek som verkligen ligger ute i den riktiga outbacken. 16 mil track från Coober Pedy och 21 mil från Marree. Detta efter en riktigt tuff körning från Marree. De 3 invånarna kallar själva William Creek för "The city in the middle of somewhere".
William Creek är minst sagt speciellt. En riktigt äkta Outbackbar, ett hotell och en faktiskt en privat flygplats. Allt ägs av bossen Trevor som är allt i allo. (Jag ska berätta mer om denna profil i ett senare inlägg) Orten William Creek har 3 fasta invånare och snart kanske 4. Det var lite kryptiskt sladder om detta på puben från en av de tre fasta invånarna. Men vi fick inte klart för oss om det var en födsel eller en pojk- eller flickvän som avsågs eventuellt bli den 4:e invånaren.
Efter en öl, (starköl, man får dricka tre här och köra bil) och en sandwich var det hög tid att köra mot Coober Pedy. Efter drygt en mil började bilen svaja riktigt konstigt. Ett par kilometer senare så stannade vi och konstaterade att det var punktering höger bak.
Faan, +45 grader minst och punktering är inget kul. Tack och lov hade jag med en portabel luftkompresser hemifrån och kunde fylla däcket så pass att vi kunde vända och köra de 16 km tillbaka till William Creek.
Tillbaka till Australien minsta stad var frågan om vi kunde få hjälp. Jo det kan nog gå men Trevor har flugit till Coober Pedy för att hämta delar till ett flygplan. Han kanske kommer tillbaka idag eller blir det imorgon (förhoppningsvis). OK........ det går inte att kontakta honom? Jag ska se om han svarar......Nej tyvärr. Efter fyra timmars väntan landade Trevor efter 3 landningsförsök.
OK, jag ska titta på ert förbannade däck men först måste jag reparerar planet.
Ytterligare en och en halvtimme senare dök Trevor upp och fixade vårt däck. Klockan hade då blivit över 18.00 (vår tid) och det var inte att tänka på att köra vidare. Så över till campingen och bädda upp Bettan 8.
Efter en natt med som började med hetta för att övergå till svinkallt packade vi ihop och drog vidare till Coober Pedy.
Coober Pedy är speciellt.
Eftersom tiden även denna dag runnit iväg bestämde vi oss då för att stanna här i vår "kaninhåla". Vid incheckningen fick vi sedvanlig presentation av vad som var sevärt här. Tjejen i den lilla receptionen rekommenderade flera sevärdheter och propagerade hårt för att ta tricken upp till utsiktspunkten "Breakaways" 15 km bort och se solnedgången över öknen. Och visst ville vi det. Sagt och gjort så gav vi oss iväg efter att ha svalkat oss i "kaninhålet". Då händer det som inte få hända. En fjolle som tydligen inte lärt sig hur man kör på tracken härnere. Gasar på för fullt när vi möts. Han håller inte heller det avstånd som de oskrivna lagarna kräver. Givetvis ett superstenskott som spräcker hela vår vindruta.
I skrivande stund vet vi därför inte hur morgondagen kommer att se ut. Vi har varit i kontakt med vår Bettan 8 uthyrare, som ska återkomma i morgon fm om hur detta ska lösas.
Shit happens! Tyvärr mer än förra gången då vi körde runt i fyra månader utan en enda incident! Så antingen blir vi kvar i kaninhålet eller så förhoppningsvis får vi rutan bytt och kan komma vidare.
Kramar
Ingrid & Michael
P.S. Att få oväntad tillgång till internet har idag visat sig ha både goda och tragiska sidor. Vi nåddes av det oerhört sorgliga beskedet om vår vän Tommys bortgång när vi nu mot förmodan kunde koppla upp oss. Det är med stor sorg, chock och saknad vi försöker ta in beskedet. Tommy, vi tänker på dig och vi tänker på alla de dina som vi vet att du värnade så mycket om. Hoppas du får det bättre där du är nu och tack för alla trevliga stunder tillsammans! D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar