Vägen upp till Kings Canyon från Stuarts Highway är asfalterad och har en för området hög standard. Så det var faktiskt lite ovant och otroligt TYST att köra på jämn vägbana igen. Plötsligt hördes andra ljud och inte minst det kraftiga suset från snorkelinsuget på Bettan 8.
Längs hela vår rutt har det varnats för diverse olika djur och många av dom har vi träffat på, exv alla "studsgurkor" eller kängurur och wallabies som de egentligen heter.
MEN, det vimlar av kameler och varningskyltar för kameler här. Det är så många förvildade kameler att man infört skyddsjakt på dom. Men var är dom? Vi har sett kamelspillning i massor. Vi har sett kamelspår i sanden på många ställen. Men inte en levande kamel.......... Skojar Aussisarna med oss?
Varning för Kameler, Wombat och Kängurur.
Vi har sett varningskyltar för många andra vilda djur i Australien på våra tidigare resor inkl Platypos, men varning för Quolls (Pungmårdar) har vi aldrig träffat på tidigare. Jag visste ärligt inte ens att arten existerade. Men i stort sätt alla inhemska däggdjur härnere har ju pung.......eller?
Varning för hästar skyltarna stämde. Det finns stora hästflockar som också är förvildade. Hingsten närmast vägen var uppenbarligen flockledaren och var inte ett dugg imponerad av att jag försökte närma mig.
Både Ingrids och min föreställning var att centrala Australien skulle vara platt. Lika platt som stora ytor av nordöstra Australien är. Men det stämde inte alls. Visst är stora områden inklusive öknarna delvis ganska platta, men flera bergskedjor och i övrigt kuperad terräng är dominerande. Inte trodde vi heller att vi skulle bjudas på denna enastående färgsprakande blomsterprakt som bjöds.
Watarrka National Park & Kings Canyon vid solnedgång och soluppgång, givetvis!
Jag har nämt det ett antal gånger förut. Mycket i Australien handlar om att se den platsen, den stenen i soluppgången eller solnedgången. Helst både och. Och visst är det vackert, men det kan bli lite tjatigt till slut om ska vara lite gnällig. Men det är vi ju inte, så...
Så strax efter vår ankomst och en "raggardusch" ner till Puben för att beställa var sin "dagens soppa"; XXXX Gold. Alltså var sin öl. Det stod faktist så på Menyskylten; Soup of the day; Beer!
Sedan en lite promenad ner till en plattform för att beskåda skådespelet. Visst är det vackert när själva Kings Canyon nästan ser ut att börja glöda. Fördelen med solnedgångar på dessa breddgrader är att de går snabbt.
18.00 fortfarande dagsljus om än lite längre skuggor.
18.50 Allt börja se ut att glöda.
18.58 Solen går ned.
19.00 Kolmörkt och dags att gå och lägga sig. Åtminstone för oss som passerat puberteten och lite till.
Uppstigning 04.00.
Och så var det soluppgången och bergsvandringen som måste vara klar innan kl. 09.00. Annars går det inte att hantera värmen som blir extrem.
Solen har inte riktigt orkat upp ännu.
Nu har solen gått upp och det först eldprovet har börjat, att ta sig rätt upp för en 200 meter lång brant bergssida. Både Ingrid och jag kämpade på rätt bra de första 50 meterna i den någotsånär svala morgonen. Temperaturen var inte många grader över +25 ännu. Men resterande 150 meterna var sega och krävde duktigt med vattenpåfyllning.
Ansträngningen gav lön för mödan, vyn som bjöds ju längre upp vi kom var storslagen!
När vi nått halvvägs skulle vi ner i botten på en ravin och upp lika högt på andra sidan. Just då önskade man att någon byggt en bro över det rätt trånga glappet.
Men väl nere i den svala skuggan i det man döpt till "Edens Lustgård", återhämtade man krafterna rätt fort.
Den kombinerade klättringen och vandringen var väl inte precis svår, men den krävde en hel del ansträngning under de nästan 4 timmar den tog att slutföra. Att klättra, gå, krypa och samtidigt hålla koll så att inga ormar ligger i vägen tar på krafterna.
Enligt hälsoappen i min Iphone, som jag nyligen upptäckt att jag, hade vi gått 10,6 km, 18153 steg och 59 våningar. Inte undra på att man nästan behövde hjälp för att ta sig ur sängen morgonen efter..........
Ny dag, Ny track och Nytt lufttryck i däcken.
Efter att ha rullat ur sängen kl 06.30 och fått i oss lite frukost checkade vi ut från Kings Canyon Resort och kollade av om "Mereenie Loop" var öppen. Denna track kan man säga är en genväg från Kings Canyon till Alice Spring. Men den är mycket känslig för regn och är avgiftsbelagd eftersom den ingår i National Parken. Den var öppen! Så det var bara att slänga sig ut och få ner däcktrycket i alla hjul till 3,2 PSI igen. Många olyckor och fastkörningar i terrängen beror på att folk kör med för högt lufttryck i däcken. Så det är en viktig åtgärd att vidta.
Återigen bjöds vi på magnifika vyer och en betydligt mjukare track att köra än de tvättbrädor vi tidigare avverkat.
Omniston Gorge.
Framåt eftermiddagen närmade vi oss West Macdonnell Ranges och slog läger för natten i Omniston Gorge. Förutom de förbannade flugorna så blev det en härlig kväll. Och faktiskt inte en så dålig Outback middag heller. Vad sägs om; Chili Con Carne på burk, Nacho chips, ost och oliver. Därtill serverades ett glögghett väl omskakat rödvin och faktiskt kallt bubbelvatten. Kan inte bli bättre, eller hur?
Bettan 8, eller Outback Hilton som vi också kallar henne.
Väl inkrypna och nedbäddade i vårt "Hilton" efter mycket möda och stånk i den tropiskt varma kvällen började det blåsa mer eller mindre storm. Sandstorm. Vindarna som tryckte sig in genom insektsnäten kändes som om de kom från en fön. Är det något jag inte behöver så är det att föna håret. Men tack och lov lugnade det ner sig och svalande av lite, men så många timmars sömn blev det väl inte.
Själv låg jag på övervåningen och Ingrid i de nedre inre regionerna. Det är nästa synd att vi inte spelat in en film när jag behövde ut och göra min morgontoalett. Ingrid fick trycka upp sig mot väggen så jag kunde sätta ned ena foten i hennes slaf. Den andra foten fick jag försöka hitta plats för i "köket" bland diverse husgeråd och kassar med prylar. Samtidigt var jag tvungen att försöka hålla bort kläderna vi hängt i ett rep (vår garderob). Nu gällde det bara att sträcka sig ner för att komma åt bakdörrshandtaget...........Det måste ha varit en syn för gudarna.
Jag ångrar mig - det var nog en väldig tur att vi inte spelade in en film!
Men det var en mysig plats att slå läger på. Till och med platsens närgångna "gråsparvar" med tofs var hanterbara. Som alltid verkar de gilla Ingrid bäst. Jag tror det beror på de läten hon gör när de närmar sig.
Efter en kort morgonpromenad in i den praktfulla Gorgen fortsatte vi vår färd mot Alice Springs.
Vi gjorde ytterligare ett par stopp och gick bl.a. upp i Gorgen Stanley Chasm. Visst var den vacker, men helt turistanpassad näst intill förstörelse.
Alice Springs - En stad man passerar - inte stannar i.
Trots broschyrer med glada tillrop och ihopplockade attraktioner är Alice Springs i våra ögon en deprimerande och utspridd stad med ett litet centrum. Kul att ha varit här, men något längre återseende lär det aldrig bli.
Dessa städer och orter i Northern Territory är deprimerande och halvsjaskiga. Man har stora alkoholproblem främst bland Arboriginerna. När man köper alkohol så scannas allas ID-kort och öppettiderna såväl som mängden man får köpa är hårt reglerad. Överallt dräller gäng av sysslolösa grupper av Aboriginer i alla åldrar. Slagsmål, gap och skrik är ständigt närvarande. De stackars barnen lär dessvärre bli präglade av denna miljön. Nej det är ingen trevlig syn och man lider med dem. Vad jag förstår så är det sysslolösheten, delvis självpåtagen, och bidragsberoendet som är den stora grundorsaken till problemet. (Är detta vad vi har framför oss i Sverige?)
RFDS - Royal Flying Doctor Service.
Denna kända och för Australien livsviktiga institution startades i Alice Springs någon gång på 1920-talet. Eftersom landet är enormt stort och avstånden mellan sjukhusen extremt långt finns inget alternativ om människor ska kunna vara bosatta ute i bushen.
Titta gärna på nedan karta över Australien där Europa är inlagt så inser man hur stort upptagningsområde man har. RFDS ger också s.a.s. sjukvårds upplysning över kommunikationsradio. Större delen av Australiens yta kan fortfarande inte nås med mobiltelefon.
Det gamla kombinerade kontoret och radiorummet på den gamla stationen i Alice Springs.
Den här uppfinningen blev en revolution när det begav sig. Nu kunde man trampa fram tillräckligt med ström för att få en kommunikationsradio att fungera. Betänk att detta var decenier innan man uppfann de portabla dieselgeneratorerna. Helt plötsligt kunde man både begära hjälp och be om råd om och när något gått fel.
Vi har fått frågor om hur vi vågar ge oss ut långt ifrån all telefontäckning och annan mänsklig kontakt. Svaret heter Satellitnödsändare. Vi har en nödsändare med oss som kan kalla på hjälp var vi än är och som då också anger vår position om vi aktiverar den. Detta gör man dock inte för att beställa vatten eller något liknande. Missbrukar man nödsändaren, dvs om man inte är i ett riktigt nödläge men ändå slår på den så utgår en liten avgift om 50 till 100.000:- kronor. Är man i nöd är det gratis.
The Ghan.
Två gånger i veckan stannar The Ghan tåget i Alice Sprigs idag. En gång när det är påväg norrut och en gång när det går söderut. Resan genom Australien från Adelaide till Darwin och v.v. tar 3 dygn och är fullkomligt orimligt dyrt. Vi nöjde oss med att besöka den stängda stationen i Alice Spring och det var gratis.
Denna lilla papegoja, som var helt orädd, gav oss en liten show precis utanför tågstationen.
Högsta väghöjden på vår resa och ett för tidigt stängt museum.
Vår tanke hade egentligen varit att åka ut från Alice Springs men vädret var lite ostadigt så vi bestämde oss för att besöka RFDS, The Gahn station, The Gahn Museum och åka norrut till den STORA attraktionen; Stuart Highways högsta punkt!
Vi ankom the Gahn Museum en halvtimme innan stängningsdags. MEN det var stängt!? Efter ett tag kom mor och dotter fram och frågade vad vi sökte? Tja vi ville se museet... "Ni förstår att det är stängt redan - det var så lite folk"....... OK......
Jag fick i alla fall ett foto på det gamla smalspåriga tågsetet.
Inget att hänga läpp för. Ärligt så såg museet ut som ett skrotupplag bortsett från tåget. Uppsittning igen och körning ett par mil norrut till den stora attraktionen "Högsta punkten i Australien längs Stuarts Highway".
Stolt poserande på detta fantastiska landmärke.
Jag ralierar lite som ni säkert märker. Men ibland blir det lite patetiskt. Men jag älskar detta landet ändå!
Rainbow Valley.
Samma dag som vi då skulle skiljas från Bettan 8 körde vi 13 mil söderut för att besöka Rainbow Valley. Ett ställe vi blivit rekommenderade av ett Engelsk par som vi mötte tidigare. Och det ångrar vi inte, bedövande praktfullt!
Det var 2,5 mil track från Stuarts Highway fram till Rainbow Valley. Riktigt lös röd sandjord gjorde att man nästan slingrade sig fram.
Dalen eller rättare sagt berget gjorde skäl för namnet. Skriver jag "vackert" igen så börjar väl både du som läser och jag själv att må illa. Så vad ska man skriva för att göra den syn som mötte oss rättvisa, "Bildskönt"?
Hatt och flor är på modet härnere. Men här kallar vi det flugnät och var ett måste här. Jag vette tusan vad som var på gång med flugorna. De var helt vansinniga. In i näsan, öron och mun. Fy fasen var de var äckligt påträngande här.
Den lokala Arboriginstammen använde denna plats att välkomna våren på. Man ser spår efter dessa sammankomster fortfarande. Allvarligt, så känns denna såsom många andra platser i Australien spirituella. Det är något mytiskt med dessa ställen.
Som Frank Sinatra och Elvis sjöng;
And now, the end is near
And so I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case, of which I'm certain....
Efter 663 mil är denna resan tyvärr över och "The Big Loop - plus" är genomförd. Jag vet inte i skrivande stund hur många mil totalt det blev att köra Australien runt. Men nog har det blivit många!
Detta har varit ett mål som vi haft under många, många år. Så samtidigt som det känns väldigt upprymt att ha uppnått detta mål, så känns det märkligt nog ännu mer vemodigt!
Men den som är uppmärksam ser att det saknas en liten bit av "plus´et". "The Big Loop" är runt Australien och "Plus" är att korsa Australien från söder till norr eller omvänt.
Vi saknar m.a.o. sträckan Alice Springs till Tennant Creek som är ca 50 mil för att har uppfyllt "plus´et" fullt ut. M.a.o. måste vi tillbaka!
Cheers Michael & Ingrid
