Vi har hittills haft en osedvanlig tur med vädret. Åskstormar och hagelstormar och stora översvämningar har följt oss. Dagen efter vi lämnat någon ort har ovädret slagit till.
Så här såg det ut i Corpus Christi dagen efter vi lämnat staden.
Efter San Antonio var målet den ”tyska staden” Fredericksburg via Kerrville. Texas är stort, mycket stort. Det är miltals med oändliga slätter och bushmark. Bitvis känns det som man är på havet, det enda man ser är horisonten. Där är timmars körning mellan de små städerna. Många städer, rätt stora och små, är i stort döda och har idag en population på 3 personer till ett par hundra invånare. Vägarna kantas av spökstäder. Så landsbygden dör också i USA, tyvärr.
Det enda som står hyfsat ståtligt i vissa städer är det gamla övergivna fängelset.
Men vad fasen är det därborta? Jag trodde vi var i USA och inte i England! Intill Texas Highway 16 ser vi plötsligt Stonehenge trona upp. Ja varför inte, allt finns i USA fast större. Men faktiskt var detta en exakt kopia av Stonehenge. Varför fanns den där? Inte en aning!
Vad man dock ser tydligt är att de rika blir rikare. Ranchgrindarna är ansiktet utåt för hur mäktiga Rancherna är. Den ena Ranchentre´n är vackrare och mer påkostad än den andra.
Fredericksburg, den tyska staden.
Ordnung muss sein! Nog syntes det det att denna lilla stad både då och nu var bosatt med främst tyskättlingar. Rent, snyggt och prydligt. Affärerna tycktes blomstra och pyckeaffärerna stod på rad som rosor i en välansad rabatt.
Alla byggnader var välvårdade och varken Restaurang Rathaus Keller eller Restaurang Altdorf saknades. Puttinutt trädgårdar med små gubbar och annat krimskrams på känt tysk maner givetvis.
Givetvis en julbutik! Det är ju bara 221 dagar till jul.
Nog med den tyska delen. Vi träffade Wild Bill Hickok i egen person här också. Han satt och vilade på en parkbänk. Han hade i princip suttit där sedan han en gång var stadens sheriff.
Ingrid och Bill samsades riktigt bra, förutom att Ingrid blev dyngsur i baken då det var lite vått efter regnet på bänken. Gissa vems fel det var? Tips, inte Bills!
Men humöret steg märkbart när vi passerade en damaffär som också hade…gissa, just det, skor. OK då. boots. Jag föreslog de röda, men det blev inga, Puhhh.
USA kan ibland tyckas vara ett märkligt land och alla Amerikanare har kanske inte alltid samma syn på hur djur ska behandlas som vi, men hundar står högt.
Jag kanske borde skrivit den djurskydds syn som vi hade. Nu ska vi ju tolerera att man skär halsen av djuren vid slakt och hundar är väl snart villebråd. Vi Svenskar ska ju integreras i vårt eget land har jag förstått, eller?
Allt går att sälja med rätt Reklam! Vad säger du min svärson Svante, detta vore väl något att ta efter? Ingen skulle missa Backahaga Gårds Konservator när du, Hanna och Adrian drar fram längs Sveriges vägar!
Nu vill vi se Cowboys och Texas Longhorns!
Med Fredericksburg som hemmabas drog vi ut i det som påstås vara det riktiga Cowboylandskapet i Texas, för att äntligen få se det riktiga Texas.
Det började bra med detta undersköna vattenfall intill vägen.
Här är kargt vackert och grönt i alla tänkbara gröna nyanser för att sedan bli en färgexplosion med oändliga blomsterhav.
Denna ätbara (och jag tror drickbara) kaktus vars blommor kan vara gula eller röda finns överallt.
Fortfarande finns det buffel i Texas. Det lär finnas några vilda, men de flesta går i hägn. Av någon anledning blängde kompisen främst till vänster svart på mig, så det blev till att förflytta sig snabbt in i bilen.
Eftersom man inte går in på någons mark, speciellt inte här i Texas, så är det vilda djurlivet man ser rätt begränsat. Var och varannan är beväpnad här. Så även om man tycker någon ska flytta på sig i trafiken, tutar man inte! Don´t mess with Texan´s! Hur som helst, så blir mest fåglar av alla de slag man ser runt vägarna. Ovan en sorts gam som hittat ett skrovmål. En rolig sak som varken Ingrid eller jag trodde fanns på riktigt är Hjulben (och Gråben).
Men här är Hjulben eller som han heter på engelska Roadrunner! Fantastiskt rolig att se när den kommer springande över vägarna. Den springer precis som på de tecknade filmerna.
Var är Cowboysen och Texas Longhorn?
Det verkade som om man inte längre har Texas Longhorn här. Vi har sett 1000-tals kor av alla de slag och färger, men inte en Texas Longhorn. Och Cowboysen verkar precis som hästarna på ovan fotot tagit skydd för regnet. Visst har vi sett hästtransporter med hästar i, även sadlade, men alla med Cowboyhatt vi sett sitter i bilen…..Vår plan var ju också att trail rida, men inte en ranch har vi sett som erbjuder möjligheten.
Inte ens när vi drog förbi Eldorado eller körde in i Bandera såg vi några Long Horns eller Cowboys. Ljuger västernfilmerna?
Så lika bra att återvända till basen i Fredericksburg eftersom vädret blir sämre och sämre. Vi vill ju inte riskera att bli fast härute.
Men först ett stopp i San Angelo och ett besök på Texas mest välbevarade fort från nybyggartiden på 1870-talet, Fort Concho.
Intressant men inte likt de fort jag sett i Cowboyfilmerna. Men informationen som gavs var intressantare än själva fortet. Vet du föresten vad en ”Buffalo Soldier” är som exempelvis Onkel Bob (Marley) sjöng om egentligen är för person? Det visste inte vi heller tydligen. Det var vad de färgade soldaterna i US Army som kallades så. Att resa är livets skolbok!
Efter att ha återkommit till vår bas, vårt hotell med det fashionabla namnet Comfort Inn Suites kunde vi konstatera att vi hittills bara uppnått två av våra primärmål på USA-delen av denna resa; Austins musikliv = avklarat. Besök på USS Lexington = avklarat. Men ingen ridning, inga Texas Longhorn, Inga Cowboys. Ingen Texas BBQ. Men, men resan är inte slut ännu!
På natten blev det ett riktigt busväder med hagelstormar, blixt och dunder och ett regn som får monsunregnen i Asien att blekna. MEN vad var det som hördes ganska nära bakom vårt hotell? Mööööööööh! Yes, skrämda kor på nära håll!
Så efter en snabb frukost blev det till att leta kor bakom hotellet. Ett kvarter bort så var det en stor Live Cattle Auction! (Livdjursaktion) Med Texas Long Horns, med Cowboys och med ett fantastiskt skådespel i själva aktionskammaren.
Varje säljare och varje köpare har ett eget numrerat bås. Så korna föses från säljarens bås igenom aktionshallen till köparens bås. De var åtminstone 20 Cowboys som till fots och till häst såg till att djuren kom rätt.
Man fick nypa sig i armen för att övertyga sig om att detta var på riktigt och inte på TV. Allt fanns med. Aktionsutroparen på podiet i vit Cowboyhatt som nasalt och entonigt sjunger ut själva akutionen. Ranchägarna, de flesta iförda Cowboyhattar, som bjuder över varandra. Vad som inte syns på fotot är de ”stora pojkarna” som nonchalant halvligger längst fram och röker cigarr och bjuder in i princip 90% av djuren. De stora pojkarna säger inte så mycket utan markerar sina bud med ett diskret finger mot hattbrättet eller en liten gest med cigarren. Allt går i ett rasande tempo. Om vi kände oss utanför? Nejdå, vi passade in i gänget. Det var nog ingen som undrade vad fan vi gjorde där!
Efter avslutad köp var det bara att backa till djurtransporten och lasta!
Näst på tur står egentligen Amarillo. Men det är långt dit så vi gjorde ett stopp i Abilene.
På hotellet i Abilene träffade vi Rocky och hans husse. Rocky var en mastig bit men lockade till sig allas uppmärksamhet. Några damer lockade på honom varpå hans Husse säger lite halvhögt; "Rocky hur kommer det sig att du som är fulare än jag alltid får damernas uppmärksamhet?"
Så nästa blir att sjunga; Is this the way to Amarillo?
Howdy!
Michael & Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar