Travel with Ingrid & Michael: Blå spöket eller USS Lexington den 5:e var det egentliga målet med vårt besök i Corpus Christi.

Varför inte börja med hotellet Capri on the Beach som på utsidan såg ut att vara taget ur en 40-tals Amerikansk skräckfilm. Det mesta var söndrigt på utsidan och gammalt skräp och bråte låg i princip överallt. Eftersom det var lite oklart var vi kunde parkera så väntade Ingrid i vår bill ”Bettina 9” (eller i vilken ordning hon nu är) medan jag gick för att checka in. Först av allt hittade jag inte var jag skulle gå in bland allt bråte. Men väl inte på ”innegården” var jag påväg att vända om - Här vill jag förbanne mig inte bo!

Jag var precis påväg att gå ut igen när Natalya kom och hälsade mig välkommen på en märklig amerikansk dialekt. "Weelkomi to oir chotel”. Natalya visade sig vara från Ukraina och hade köpt detta vrak till hotell byggt någon gång på 40-talet tillsammans med en annan familj. Gubbarna arbetade med att få ordning på hotellet medan damerna skötte s.a.s businessen. Med små medel gjorde de allt för att vi skulle trivas. Hotellet var bland de bästa vi stannat på hittills!

Rent, snyggt, nytt fräscht invändigt och lite mysigt!

Spadusch med ångbastu, bubbelbadkar och annat supertekniskt som vi inte vågade testa. Men vi lyckades använda den vanliga duschen och regnduschfunktionen. Nice!

Även frukosten var riktigt bra ur Amerikansk standard sett. Det är ju så här "in the States", som vi säger, att lyxhotells serverar oftast en lyxfrukost som mer påminner om en påkostad lunchbuffé. Annars är det ”Grab and Go” som gäller = Odrickbart kaffe och en supersöt muffins. Kan också serveras en plastliknande fabrikstillverkad omelett vars konsistens påminner om modelleran barnen hade när de var små. Så även om jag inte gillar affärskedjor av något slag så måste jag krypa till korset när det gäller Starbucks! Så ett tack får väl gå till vår Kanadensiske vän Kerry som numera är Vice President of Operations på Starbucks. Men det vore på tiden du fixade lite rabatt till oss, vi är ju för tusan stamkunder på på Starbucks! Jag eftertraktar espresson och Ingrid gratis internetuppkoppling och banankaka!

Bettina den 9:e.

Here she is the American beauty! The 4 wheel Drive GMC Terrain, sprillans ny! Spinner som en katt. Typisk Amerikansk automatisk växellåda som understryker vikten att att borsta tänderna…. Ja, så man slipper löständer som hoppar ut varje gång hon växlar. Men hon är ljuvligt skön att köra, även om styrservon omöjliggör vägkänsla i ratten. Men visst är hon fin stora damen? (bilen alltså)

Hangarfartyget Lady Lexington, The Blue Gost eller USS Lexington som hon egentligen heter är det femte fartyget i Amerikanska flottan som bär detta namn.

De fartyg som tidigare burit namnet Lexington har alla gått under i strid. Men denna dam som byggdes under andra världskriget (1943) var i tjänst till 1991. Hon har seglat 8 gånger runt jorden och deltagit i ett antal krig. Hon har klarat allt från en fullträff av en Kamikaze flygare (självmordsflygare) till att bli det första hangarfartyget i USA:s flotta att ha en kvinnlig besättningsman (1980). Vilken bragd! Som jag hoppas du förstår så raljerar jag om den första kvinnan ombord, även om uppgifterna i sig är sanna och tagna ur den officiella meritlistan. Men visst var/är hon ett imponerande fartyg!

Så håll tillgodo med lite världshistoria! Till mina döttrar an jag bara säga att mamma tyckte också detta var intressant, även om ni inte tror det.

Ingrid är fokuserad på något uppe i fartygets styrhytt.

Hon är stor denna dam, även om hon långt ifrån tillhör de största hangarfartygen

Ingrid poserande på fartgets ”planka” i fören. Rätt hisnande upplevelse att gå ner för denna ramp.

Ser du slutet på fartyget? Inte jag heller.

Ingrid poserar framför en Tomcat.

På fartygsdäcket fanns alla typer av flygfarkoster som damen managerat representerade. Bara detta var intressant med tanke på alla år hon varit i tjänst.

Uppe på den högra sidan av tornet ser man en Japanska flagga. Flaggan markerar var Kamekaziflygaren träffade fartyget. 49 ur besättningen dog och 139 skadades.

Här kan du se hur det gick till (Klicka på fotot)

The Blue Ghost var ett smeknamn som Japanerna gav henne eftersom de trodde de sänkt henne flera gånger, men för att senare upptäcka att hon fortfarande var högst aktiv, levande och farlig.

Vårt lilla besök på USS Lexington to bara 5,5 timmar. Men då fick vi se en 3D film om människans väg till mars också. Väldigt intressant och spektakulär, men vad hade filmen med Lexington att göra?

USS Lexington kunde klara sig utan support i 3 månader till havs. Besättningen bestod av 3500 personer. Fartyget är som en stad i miniatyr, där finns allt. Restauranger, sjukhus, bageri, postkontor, tandläkare, kyrka, frisörsalonger mm mm.

Denna dag i Texas var det varmt. Riktigt varmt, ca +40 C.

Efter över 5 timmars klättrande i alla fartygets vrår gjorde sig både törst och hunger sig påmind. Det välkända blodsockerfallet gjorde sig också påmint hos någon.

Jag: Ställ dig där i munnen på hajen, det blir vl en passande bakgrund!

Ingrid: Va fan, ser jag ut som något jävla hajbete? (Jag överdriver lite, men inte mycket)

Jaså, du menade vitt, vitt vin?

När vi vl tagit en dusch i vårt spa (som vi inte förstod oss på) och vilat en stund var det hög tid att gå och äta middag. Intill hotell Capri on the Beach (jag skriver hela namnet för dt låter så fint) låg fiskerestaurangen Pier 99. Man kan väl säga att vårt hotell och Pier 99 gick lite hand i hand. Restaurangen var mysig att sitta i 10 meter från stranden. Maten var bra och fisken purfärsk. Serveringspersonalen var jättegulliga men hade kanske behövt lite träning i det mesta. Ja faktisk allt!

Maten var som sagt god om än lite väl mycket friterad. Så kom vi då till drickat. Ingrid beställde öl och jag ville ha ett glas vitt vin till fisken. Den söta lilla servitrisen skulle fixa detta omgående. Visst omgående är relativt. Jag hade väl nästan ätit hälften av maten när hon kom med vinet. Eftersom vi satt ute, och det började bli mörkt, så tittade jag inte så noga på vinglaset innan jag förde det till munnen. Ljummen Rosé!!! men va fasen det är ju mer rött än vitt. Efter ett tag lyckades jag fånga lilla serveringsdamen och påpekade att vinet var både fel och odrickbart. Var är felet, frågade hon. Ja men detta är väl inte vitt vin,svarte jag. Ahhh, du ville alltså ha vitt - vitt vin! Vad svara man?

Men jag fick vitt , vitt vin till slut. Visserligen hade jag redan ätit färdigt. Men vad då, dagen hade varit mycket intressant och tjejen som serverade var gullig. Kvällen var ljum, bara +27 C. Vad kan man mer begära?

Minnesstatyn över Serena och Columbus skepp.

Nu var tiden inne att säga adjö till Corpus Christi och kör vidare mot San Antonio. Innan vi åkte norr ut igen ville Ingrid besöka minnesstatyn över Serena.

En gripande historia som fortfarande uppenbarligen berör många. Flera personer stod där ett tag och tittade på statyn med tårar i ögonen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om denna artist som så tragiskt blev mördad. Klicka på foto nedan om du vill höra hennes sjunga.

Minnesstatyn ligger intill marinan i Corpus Christi. Det visade sig att där ligger också en exakt kopia av Columbus skepp. Lite historia skadar aldrig!