Amarillo, Route 66 och Cadillac Ranch.

It´s a long way to Amarillo, it´s along way to go….. Ja, vägen upp till Amarillo var lång och rätt enformig. Vi var beredda på att det skulle bli en lång tripp men var kanske inte helt medvetna om lanskapets karaktär. Vackert men enformigt och endast horisonten som kontrast.

Som alla ”vet” är ju allt större i USA. En medium Cola på något snabbmatställe är över en liter. Ska man (Ingrid) ha en liten påse chips, blir det en hel säck. Jag kan dock glädja mig åt att USA är nog det enda landet där jag inte känner mig speciellt stor….

Som jag tidigare nämt är portarna tecknet på hur stor och mäktig en ranch är. Ovan ytterligare ett exempel på det. Highway´n som vi körde på gränsade till denna ranch i minst 10 svenska mil. Som sagt, ALLT är större i USA.

På vägen upp till Amarillo passerar man Lubbock som är Buddy Hollys´s födelsestad. Givetvis finns här ett Buddy Holly museum, vilket passade bra att besöka för att få en paus i allt bilåkande. Som brukligt på denna typ av museum blir det att bese allt från Buddys barnteckningar till gitarrerna han använde. Så museet är absolut inte en anledning att ta sig till Lubbock, såvida man inte passerar staden av annan orsak. Men visst var det OK. Buddys tid i rampljuset som bara varade i 18 månader innan han tragiskt dog i en flygkrasch är trots allt fascinerande. Killen hann verkligen sätta avtryck efter sig och, vilket jag inte visste, var en stor innovatör musikaliskt. Många senare stora musikstjärnor har kopierat hans sound.

 Visst fanns hans glasögon också på plats i museet. Både de han bar i verkligheten och en jättekopia som kanske är lite för stora för Ingrid. Kul museum? - ja faktiskt ändå.

Cadillac Ranch.

1974 gjorde konstnärsgruppen ”Art Farm” en installation som de kallade The Cadillac Ranch. Man grävde helt sonika halvvägs ned 10 Cadillacs. Förmodligen lite dimmiga av ett visst rökverk, så fick de ihop att detta på något sätt ska vara inspirerat av den stora pyramiden i Giza. Jag vet, jag förstår det inte heller. Men det är forfarande en rätt cool grej, som vi som försöker prata lite amerikanska säger.

 

På alla bilar är det decimetertjockt med sprayfärg. Nej jag överdriver inte! Det var ”grejen” redan från början att bilarna ska vara ett levande konstverk där alla som vill får bidra med sin konstnärliga kreativitet i form av att spraya färg. Och det gör alla. Så färglagrena är enormt tjocka. Tänk själv alla som varit här och sprayat sedan 1974, i över 40 år!

Så nu kan Ingrid också stoltsera med att vara medkonstnär till The Caddilac Ranch. Så det blir kanske Företagsrådgivare & Konstnär som titel vid nästa tryck av visitkort?

RV parken (Campingen) som ligger ett par hundra meter bort från The Cadillac Ranch använder givetvis konstverkets berömmelse för att marknadsföra sig. Även de hade tre gamla Cadillacs att bese, dock inte nedgrävda.

 Jack Sisemore RV Museum & Traveland in Amarillo. 

Ett av våra mål i Amarillo var att besöka detta RV museum. Det låter kanske inte så intressant med ett husbils- & husvagnsmuseum. Men med tanke på USA´s långa tradition med denna typ av boende, som nu också är mångas permanenta boende, så kändes det spännande. Museet, som faktiskt har gratis inträde, är en del av Mr Sisemores enorma försäljningsanläggning av just husbilar och husvagnar. Kanske man istället skulle säga husbussar och villavagnar. Amerikanska husvagnar från 40- 50-talet är större än våra vagnar idag. Dagens husbussar och villavagnar med utskjutbara väggar, sk. slideouts, är stora som vilken normalvilla som helst. Diskmaskin, T

tvättmaskin, öppen spis, och King Size dubbelsäng är standard. Som sagt, allt i USA är stö…….. 

Museet var en guldgruva i nostalgi. Många objekt var helrenoverade, men där fanns flera vagnar och bussar i originalskick. Dessutom fanns Mr Sisemore´s personliga samling av MC´s. Minst 50 Harley Davidsson i olika modeller var representerade. 

Vad sägs om denna 70-tals husbil i original? Hela bussen andades -70 talet. Till och med lukten påminde om detta decennium.

Dåtidens Aircondition för bilen. Jag undrar var våra trafikpoliser skulle tycka om denna jättetingest hängande ut från sidan på bilen idag?

Den blå HD´n till höger köptes av Mr Sisemores far som sedan gav den till Mr Sisemore´s bror……. Motorcykeln var kanonfin, men vad släktkrönikan hade med saken att göra förstod vi inte riktigt.

Hasse min vän, det fanns ETT undantag på hela museet avseende märke på motorcyklar. Dvs ett märke och en motorcyckel som inte var HD. Så detta foto är taget endast för dig! Triumph 1973 Bonneville 750. Enligt uppgift i originalskick. Vad sägs?

Detta vrak till VW-buss med ursprung från Flower Power tiden lär ha varit med om en del. Men visst det var camping det också.

Denna Airstream har dragits runt, mer eller mindre hela jorden, under 50- och -60-talet. Bl.a. genom hela Afrika. Det är rätt kul med detta husvagnsmärke. Airstreamvagnen i detta utförande såg sitt första ljus runt 1940 och ser nästan likadan dan ut idag. Detta är definitivt en ”kultvagn" i USA.

Palo Duro canyon State Park.

Huvudmålet för vårt besök i Amarillo var just Palo Duro. Ett område med oslagbara scenerier där man nästan förväntar sig träffa på indianer på varenda bergsrygg. Snacka om att pojkårens västernfantasier kom upp till ytan igen. Här är vackert, riktigt vackert!

Av någon anledning heter denna för tillfället lilla flod, Red River. Gissa varför?

Som jag tidigare nämnt så är landsbygden i Texas påväg att dö ut. Det är nostalgiskt att passera den ena spökstaden efter den andra. I denna lilla stad var allt stängt utom en liten livsmedelsaffär och posten. I stort sätt alla lokaler på bägge sidan gatan var tomma. De som inte var tomma var ändå stängda för gott. Där var någon järnhandel och någon klädvaruaffär som nog stängts för en 10 år sedan. Varor fanns fortfarande kvar i skyltfönstren täckta med årslager av damm, vilket gav ett ännu sorgsnare intryck.

Ja visste det, vi skulle träffa på indianer! OK dessa var av plåt, men i alla fall…..

På denna hästranch träffade vi på en härlig riktig Hillbilly snubbe. Mycket trevlig som talade med en rustik släpande Texan lantdialekt. Efter att ha snackat med honom en stund så säger han; OK fooolks, I think I need to go and look at my Racoon traps. ( Jag tror jag måste gå och vittja mina tvättbjörnsfällor ) Så var det samtalet över.

Route 66.

Den sägenomspunna Route 66 går genom Amarillo.  Egentligen ”gick”, eftersom vägnummerna är ändrade idag. Men Route 66 är fortfarande utmärkt med skyltar på flera ställen och många är det som faktiskt följer rutten genom USA än idag. Det finns forfarande kartor att köpa som visar hur man ska köra för att följa det gamla Route 66. På många ställen inkl här i Amarillo är det delvis som att komma tillbaka till 50-talet när man kör på 66:an. Byggnader, skyltar och gamla både levande och nedlagda motell från tiden då det begav sig kantar vägen.

Som stad var Amarillo inte mycket att yvas om. Staden påminde lite om Los Angeles då vi var där på 80-talet. Stort, låga byggnader, inget riktigt naturligt centrum, utsmetat och lite sunkigt. 
Nu återstår Texan BBQ och Trail Riding på vår att göra lista. Förhoppningsvis ska detta också infrias vara sista 3 dagar over there!

Howdy!
Michael & Ingrid

Texas Hill Country & Fredericksburg och Cowboystaden Bandera.

Vi har hittills haft en osedvanlig  tur med vädret. Åskstormar och hagelstormar och stora översvämningar har följt oss. Dagen efter vi lämnat någon ort har ovädret slagit till.

 Så här såg det ut i Corpus Christi dagen efter vi lämnat staden.

Efter San Antonio var målet den ”tyska staden” Fredericksburg via Kerrville. Texas är stort, mycket stort. Det är miltals med oändliga slätter och bushmark. Bitvis känns det som man är på havet, det enda man ser är horisonten. Där är timmars körning mellan de små städerna. Många städer, rätt stora och små,  är i stort döda och har idag en population på 3 personer till ett par hundra invånare. Vägarna kantas av spökstäder. Så landsbygden dör också i USA, tyvärr. 

Det enda som står hyfsat ståtligt i vissa städer är det gamla övergivna fängelset.

  

Men vad fasen är det därborta? Jag trodde vi var i USA och inte i England! Intill Texas Highway 16 ser vi plötsligt Stonehenge trona upp. Ja varför inte, allt finns i USA fast större. Men faktiskt var detta en exakt kopia av Stonehenge. Varför fanns den där? Inte en aning! 

Vad man dock ser tydligt är att de rika blir rikare. Ranchgrindarna är ansiktet utåt för hur mäktiga Rancherna är. Den ena Ranchentre´n är vackrare och mer påkostad än den andra. 

Fredericksburg, den tyska staden.

Ordnung muss sein! Nog syntes det det att denna lilla stad både då och nu var bosatt med främst tyskättlingar. Rent, snyggt och prydligt. Affärerna tycktes blomstra och pyckeaffärerna stod på rad som rosor i en välansad rabatt.

Alla byggnader var välvårdade och varken Restaurang Rathaus Keller eller Restaurang Altdorf saknades. Puttinutt trädgårdar med små gubbar och annat krimskrams på känt tysk maner givetvis.

Givetvis en julbutik! Det är ju bara 221 dagar till jul.

Nog med den tyska delen. Vi träffade Wild Bill Hickok i egen person här också. Han satt och vilade på en parkbänk. Han hade i princip suttit där sedan han en gång var stadens sheriff.

Ingrid och Bill samsades riktigt bra, förutom att Ingrid blev dyngsur i baken då det var lite vått efter regnet på bänken. Gissa vems fel det var? Tips, inte Bills! 

Men humöret steg märkbart när vi passerade en damaffär som också hade…gissa, just det, skor. OK då. boots. Jag föreslog de röda, men det blev inga, Puhhh.

USA kan ibland tyckas vara ett märkligt land och alla Amerikanare har kanske inte alltid samma syn på hur djur ska behandlas som vi, men hundar står högt. 

Jag kanske borde skrivit den djurskydds syn som vi hade. Nu ska vi ju tolerera att man skär halsen av djuren vid slakt och hundar är väl snart villebråd. Vi Svenskar ska ju integreras i vårt eget land har jag förstått, eller?

Allt går att sälja med rätt Reklam! Vad säger du min svärson Svante, detta vore väl något att ta efter? Ingen skulle missa Backahaga Gårds Konservator när du, Hanna och Adrian drar fram längs Sveriges vägar! 

Nu vill vi se Cowboys och Texas Longhorns!

 Med Fredericksburg som hemmabas drog vi ut i det som påstås vara det riktiga Cowboylandskapet i Texas, för att äntligen få se det riktiga Texas.

Det började bra med detta undersköna vattenfall intill vägen. 

Här är kargt vackert och grönt i alla tänkbara gröna nyanser för att sedan bli en färgexplosion med oändliga blomsterhav.

Denna ätbara (och jag tror drickbara) kaktus vars blommor kan vara gula eller röda finns överallt. 

Fortfarande finns det buffel i Texas. Det lär finnas några vilda, men de flesta går i hägn. Av någon anledning blängde kompisen främst till vänster svart på mig, så det blev till att förflytta sig snabbt in i bilen.

Eftersom man inte går in på någons mark, speciellt inte här i Texas, så är det vilda djurlivet man ser rätt begränsat. Var och varannan är beväpnad här. Så även om man tycker någon ska flytta på sig i trafiken, tutar man inte! Don´t mess with Texan´s! Hur som helst, så blir mest fåglar av alla de slag man ser runt vägarna. Ovan en sorts gam som hittat ett skrovmål. En rolig sak som varken Ingrid eller jag trodde fanns på riktigt är Hjulben (och Gråben).

Men här är Hjulben eller som han heter på engelska Roadrunner! Fantastiskt rolig att se när den kommer springande över vägarna. Den springer precis som på de tecknade filmerna.

 Var är Cowboysen och Texas Longhorn?

Det verkade som om man inte längre har Texas Longhorn här. Vi har sett 1000-tals kor av alla de slag och färger, men inte en Texas Longhorn. Och Cowboysen verkar precis som hästarna på ovan fotot tagit skydd för regnet. Visst har vi sett hästtransporter med hästar i, även sadlade, men alla med Cowboyhatt vi sett sitter i bilen…..Vår plan var ju också att trail rida, men inte en ranch har vi sett som erbjuder möjligheten.

Inte ens när vi drog förbi Eldorado eller körde in i Bandera såg vi några Long Horns eller Cowboys. Ljuger västernfilmerna?

Så lika bra att återvända till basen i Fredericksburg eftersom vädret blir sämre och sämre. Vi vill ju inte riskera att bli fast härute.

Men först ett stopp i San Angelo och ett besök på Texas mest välbevarade fort från nybyggartiden på 1870-talet, Fort Concho.

 Intressant men inte likt de fort jag sett i Cowboyfilmerna. Men informationen som gavs var intressantare än själva fortet. Vet du föresten vad en ”Buffalo Soldier” är som exempelvis Onkel Bob (Marley) sjöng om egentligen är för person?  Det visste inte vi heller tydligen. Det var vad de färgade soldaterna i US Army som kallades så. Att resa är livets skolbok!

Efter att ha återkommit till vår bas, vårt hotell med det fashionabla namnet Comfort Inn Suites kunde vi konstatera att vi hittills bara uppnått två av våra primärmål på USA-delen av denna resa; Austins musikliv = avklarat. Besök på USS Lexington = avklarat. Men ingen ridning, inga Texas Longhorn, Inga Cowboys. Ingen Texas BBQ. Men, men resan är inte slut ännu! 

På natten blev det ett riktigt busväder med hagelstormar, blixt och dunder och ett regn som får monsunregnen i Asien att blekna. MEN vad var det som hördes ganska nära bakom vårt hotell? Mööööööööh! Yes, skrämda kor på nära håll! 

Så efter en snabb frukost blev det till att leta kor bakom hotellet. Ett kvarter bort så var det en stor Live Cattle Auction! (Livdjursaktion) Med Texas Long Horns, med Cowboys och med ett fantastiskt skådespel i själva aktionskammaren.

Varje säljare och varje köpare har ett eget numrerat bås. Så korna föses från säljarens bås igenom aktionshallen till köparens bås. De var åtminstone 20 Cowboys som till fots och till häst såg till att djuren kom rätt. 

 Man fick nypa sig i armen för att övertyga sig om att detta var på riktigt och inte på TV. Allt fanns med. Aktionsutroparen på podiet i vit Cowboyhatt  som nasalt och entonigt sjunger ut själva akutionen. Ranchägarna, de flesta iförda Cowboyhattar, som bjuder över varandra. Vad som inte syns på fotot är de ”stora pojkarna” som nonchalant halvligger längst fram och röker cigarr och bjuder in i princip 90% av djuren. De stora pojkarna säger inte så mycket utan markerar sina bud med ett diskret finger mot hattbrättet eller en liten gest med cigarren. Allt går i ett rasande tempo. Om vi kände oss utanför? Nejdå, vi passade in i gänget. Det var nog ingen som undrade vad fan vi gjorde där!

Efter avslutad köp var det bara att backa till djurtransporten och lasta!

Näst på tur står egentligen Amarillo. Men det är långt dit så vi gjorde ett stopp i Abilene. 

På hotellet i Abilene träffade vi Rocky och hans husse. Rocky var en mastig bit men lockade till sig allas uppmärksamhet. Några damer lockade på honom varpå hans Husse säger lite halvhögt; "Rocky hur kommer det sig att du som är fulare än jag alltid får damernas uppmärksamhet?"

Så nästa blir att sjunga; Is this the way to Amarillo?

Howdy!

Michael & Ingrid