WELCOME HOME!

Hotel Shinta Mani i Siem Reap är nog ett av de trevligaste hotell vi varit gäster på. Inte för stort, maximal service och en omfamnande atmosfär! Varje gång vi återkom till hotellet så stod personalen mer eller mindre på rad och Välkomnade oss hem! Just dessa ord; Welcome home!, och på det sätt de sa det värmde faktiskt.

 

Vi var väldigt noga med att instruera About Asia travel, vår agent som jag hittade i Kambodja, att se till att vi slapp besöka de typiska turistfällorna. Ja ni vet, den traditionella dansen, grisfesten eller motsvarande och de “genuina” hantverksmarknaderna. Och de har levt upp till vårt krav. Men vi fick en liten dos av  traditionell Khmer dans på hotellet, som faktiskt var trevligt att se på.

Ny dag – nya tempel.

Upp i ottan igen för att hinna besöka ytterligare en tempelruin innan den värsta hettan satte in.

Den här lille killen busade runt på tempelruinen och fångade vår uppmärksamhet. Han var tydligen med sin mamma som arbetade som tempelvakt. Som ni förstår hade en heldag och ett antal tempel dagen innan gjort oss lite mätta. Så vår uppmärksamhet drogs mer till vad som hände runtomkring oss.  

Intill denna tempelruin som fortfarande användes som tempel fanns ett munkkloster. Eftersom det var helgdag i Kambodja var munkarnas verksamhet minst sagt på sparlåga.

Fiskebyn Kompong Khleang.

Dags att byta miljö vilket faktiskt var skönt även om det vi sett och upplevt varit mycket spännande och intressant. Insjön Tonle Sap är Asiens största insjö och världens största sötvattensfiskresurs.

Barn på väg till skolan.

Byarna runt sjön, som är stora som små städer, består av hus som är byggda på pålar eller så flyter byggnaderna på bambuflottar. Det är kompletta samhällen med allt från affärer, bensinstationer till skolor etc.

Ett stor problem är dock vatten hur otroligt det än låter. Dvs. rent vatten. Befolkningen gör ju allt i denna sjön, tvättar sig och sina kläder, diskar, sina behov mm.mm. Flera projekt för vattenrening är igång men okunnighet och besväret att frakta rent vatten är ett hinder som invånarna har svårt att inse att det skulle gagna dem.

Bensinstation, observera den gamla lastbilstanken som flyter upp och ned.

Längst ut innan sjön djupnar finns flera samhällen där alla bor på flottar eller i skraltiga båtar. Misären är lätt att se även på avstånd. Här bor det vi idag kallar resandefolk. De vill säga att de inte är fast bosatta utan flyttar med jämna mellanrum. Detta resande folk är dock av Vietnamesiskt ursprung och alla av kvinnligt kön är prostituerade enlig “Bon” vår guide. Behöver jag påpeka att Vietnameser är sämre varelser än  “Barangs” (vit utlänning, läs fransmän) i kambodjanernas ögon. Så “Bons” påstående ska nog tas med en nypa salt.

Phare, The cambodian Circus.

Kvällen på denna långa dag avslutade vi att gå på cirkus. Innan vi väl kom dit var det en av oss, inga namn nämnda, som gnällde över hur tråkigt hon tyckte cirkus var.

Efter att dessa smidiga och otroligt skickliga pojkar gjort entré var det helt tyst med negativa kommentarer. Konstigt vad intresset kan skifta snabbt!?

 

Phare är egentligen en cirkusskola för fattiga barn men har också utvecklats till en internationellt turnerande cirkus som bl.a. uppträtt på Royal Albert Hall i London. Hela förställningen gick i ett rasande tempo och den var RIKTIGT, RIKTIGT, BRA! Hela publiken gav aktörerna en lång stående ovation som aldrig tycktes ta slut.

Äntligen ANKOR WAT – men 05.00 på morgonen?

Visserligen ska man inte sova bort sin semester men uppställning 5 på morgonen är tufft. Men det var värt det. Soluppgångar är magiska!

Stenen Ingrid står på är universums mitt enligt den Hinduistiska tron.

Ankor Wat komplexet var imponerande på många sätt inte minst på grund av sin enorma storlek, Men nu insåg vi att det var tur att vi fått se de andra templen som i flera fall var mer spännande med djungeln så infogad i byggnaderna. Ankor Wat är helt rensad från vegetationen som en gång täckte det.

Apor fanns lite överallt. Sannolikt för att dessa söta varelser inte ingår i Khmerernas kosthållning. Ingen bra mat enligt Buddistisk tro. Men “mon(k)ey talks” så en hel del fångas och säljs till kineserna som har sina aphjärnerestauranger. Vad ska man säga…………

När klockan närmade sig 08.30 började suget efter frukost bli påtaglig. Så det var med god aptit vi tog in på frukosten som vi fått med oss “hemifrån”, dvs från hotell Shinta Mani.

Vidare mot bergen Sacred Kulen.

Uppe i dessa berg klädda med en till synes ogenomtränglig djungel hade Khmer Rouge, eller som vi säger Röda Khmererna, ett av sina sista fästen. Pol Pot lär har hållit ställningarna här fram till slutet av 1970-talet.  

Det som en gång var en djungel eller regnskog är nu bara en grön öken som inte duger till att odla något på. Djungeln med alla dess naturliga resurser är helt skövlad av utländska bolag som köpt avverkningsrätter av det totalt korrupta etablissemanget.

Lite högre upp på í bergen står djungeln dock kvar på grund av alla minfält som jag tidigare nämnt. Här bor också många f.d. detta Khmer Rouge och deras familjer kvar under miserabla förhållanden.

Efter en timme på skumpiga lervägar var vi framme vi resans mål som var rätt speciell. Häruppe rinner en helig flod med något konstigt namn, men det spännande är att hela flodbottnen är utsirad med olika mönster. Dvs någon har dekorerat hela flodbotten i flera kilometer genom att hugga in mönster.

Intill floden låg ett gissa vad? Just det, ett tempel. Med en liggande Buddha direkt uthuggen i en bergstopp. Templet var en vallfärdsort för folk med krämpor. Runt tempelområdet fanns en marknad som erbjöd all typ av medikamenten. Många preparat och drycker med kobra som bas. Yes, ormen kobra. Torkad kobra kunde man förövrigt köpa som snacks. Mycket blad, rötter och torkade insekter fanns också att tillgå i mängder.

Den heliga floden går efter tempelområdet över i tre vattenfall som nyttjas både till lek, dusch och andäktighet.

“Bon” och Ingrid i samspråk.

Och så var det dags……. för ett tempel.

På hemvägen var det lunchstopp på en lokal khmer restaurang. Den vanliga Khmermaten här, om man bortser från alla kryp och ormar som de verkar älska, påminner om Thaimat men utan hetta. Rätt naturell s.a.s.

Erkännas ska att vi vid detta laget var rätt mäta på tempel men Banteay Srei som kallas det rosa templet, var vackert att beskåda.

Så var denna dagen till ända. Fortsättning följer – Men inga fler tempel eller andra stenhögar!

Kram , Kram