Så hade vi då äntligen en ledig dag och därmed lite sovmorgon. Vi hade hört talas om att det fanns ett landminemuseum 3 mil utanför Siem Reap på landsbygden. Så efter en god frukost dealde vi med en Tuk Tuk driver om hur mycket han skulle ha för att köra oss ToR till museet. Efter lite köpslående var vi överens och på väg ut bland risfälten.Kambodjanska Tuk Tuk´s är lite annorlunda än de Thailändska. Här kopplar man ett släp efter motorcykeln.
Vattenbufflar finner man nästan överallt på landsbygden.
Landminsmuseet, http://www.cambodialandminemuseum.org/, ger en del av sina intäkter till stöd för skolor och hemlösa barn. Det var väl inte det mest intressanta museet vi sett men väl värt ett besök.
Som jag tidigare skrivit om så är landminor ett stort problem i Kambodja. Det är den tredje största dödsorsaken i Kambodja förutom trafikolyckor ((nr1) och HIV (nr2). Då är inte alla lemlästade barn och vuxna inräknade.
Proteser tillverkas med enkla medel så gott man kan.
Nu och då längs vägen fanns ett antal samlingar med salustånd som sålde allt från grönsaker till kokkärl i plåt. På ett ställe sålde de också precis sådana schalar, eller vad tygtrasorna nu kallas, som Ingrid sökt efter. Är det inte märkligt? Mitt ute på landsbygden bland risfälten i Kambodja ser Ingrid just sådana scarfar! Vilken tur! Så väl hemkomna efter sex mil på otroligt skumpiga vägar var det dags för mer shopping på Siem Reaps nattmarknad. Nu hade vi ju värmt upp oss i shoppingens ädla konst. Jag älskar att trängas bland tonvis med tygstycken och annat krimkrams i denna fuktiga hetta med svettpärlorna rinnande längs ryggraden……
Mr Kimleng tar med oss ut till en landsbygdsby.
Vår Kambodjanska agent lovade mig att ordna så att vi skulle få träffa folk på landet som inte var vana att träffa turister. Detta levde de verkligen upp till. Vi är rent ut sagt supernöjda med allt de hjälp oss med. Så de rekommenderade och bokade upp Mr Kimleng åt oss. Han blev som alla andra uttvingade på landet av Röda Khmererna. Hans familj, såsom många andras i Kambodja, är totalt splittrad och han vet inte om några släktingar finns kvar i livet. Han själv växte upp i norra Kambodja under extrema förhållanden. Han beslutade sig i tidiga tonåren att försöka ta sig ner till södra delen och starta ett nytt liv där. Idag äger han en tuk tuk och är en självlärd fotograf. Så med de resurserna kör han och guidar turister, oftast då till platser som kan ge bra foton.
Mr Kimleng bjöd på sig själv och vi hade många intressanta samtal. Något som går igen med alla man talar förtroligt med här är att man inte förstår hur omvärlden kunde blunda för mänskoslakten och tortyren som pågick under Röda Khmerernas terror. Vi får inte glömma att detta skedde i mitten och slutet av 1970-talet. Alla familjer i Kambodja blev drabbade av eller tillhörde Röda Khmererna. Oftast både ock. Hur hanterar Kambodjanerna detta öppna mentala sår? Svaret är faktiskt entydigt då man ställer frågan; Jag kan aldrig förlåta, men vår Buddistiska tro lär att hämnd är en alvarlig synd. Och det är egentligen inget problem, för de som gjorde ont straffas senare i livets cirkel. M.a.o. jag behöver inte använda min energi till att utkräva hämnd, det löser sig självt. Se på era länder och muslimerna. Ni kommer aldrig att få ro. Muslimerna hämnas för att de tycker ni gjort ont och vice versa. En aldrig sinande spiral av hämnd.
Hur motsäger man dessa visdomsord?
Morgonmarknad i byn.
Dessa små bensinstationer är mycket vanliga. Betänk att bensinen säljs i gamla vattenflaskor av plast oftast stående direkt i solen.
Ibland är det synd att det inte går att förmedla lukter. Ovan lite grismage utspritt på bordet till försäljning. Intill såldes fisk och grönsaker.
Mitt bland matstånden har vi skönhetssalongen.
Vad konstiga ni ser ut, tycks denna lilla dam tänka.
Efter marknadsbesöket var det tid att gå runt i byn och se hur det dagliga livet ter sig.
Den här lilla damen var själv hemma med sin lillebror medan föräldrarna arbete ute på risfälten. Hon höll på att förbereda lite mat.
Boskap och människor bor tätt tillsammans.
Denna toalettinrättning delades av flera hushåll.
Vägar saknas. Men å andra sidan har ingen råd med bil härute.
Den här lilla damen var livrädd för mig. Så fort jag tittade på henne började hon stortjuta med skräckfyllda ögon varpå alla vuxna skrattade hjärtligt. Gammelmor på nedan foto pekade på mig och utropade; Han skrattar ju som oss, som en Kambodjan! Tuggande sina betelnötter berättade hon då förtroligt för mig på sitt Khmerspråk att hon minsann var 65år gammal och fött 6, eller var det 7 barn. Men hon mindes inte riktigt hur många pojkar och flickor det var. Eftersom jag skrattade som dem så utgick hon tydligen att jag också talade deras språk. Sanslöst trevliga människor som obekymrat lät oss slå oss ned med dem i deras hem, som om det vore den naturligaste saken i världen.
Buspojkar. Storebror instruerade lillebror hur han skulle göra honnör. Vi hade lite pennor med oss som de fått innan jag tog fotot. Så honnören var ett tack!
Vi hade jämn gärning att gå sakta fram mellan husen i byn i den rådande hettan. Hur dessa bönder orkade sätta risplantor i timmarvis och i den arbetsställningen är ofattbart. De erbjöd oss att prova på arbetet men både Ingrid och jag tackade nej – konstigt eller hur?
Ju längre ut i byns utkant vi kom ju fattigare var invånarna. Det krävdes en hel del lock och pock att få den lilla blyga tjejen till vänster att komma fram till oss för att få sin penna. Loppenisse, dvs hunden, kom dock direkt. Men han fick dock ingen penna.
Man skulle vilja ha möjligheten att framföra ett ödmjukt och varmt tack till alla dessa underbara människor i byn som bjöd in oss till sin vardag. Men det får bli ett tack och lycka till i framtiden via tankekraft. Yes, man blir sådan efter flera dagars intensivt umgänge med Buddister!
I morgon bär det av till Thailand. Vill allt sig väl med den elektroniska överföringen, så kommer foton och lite stories om Phnom Penh besöket att läggas in därifrån.
Yeung ban lu, som vi säger här! (Vi hörs!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar