Huuuuuuuuuuuuuuuua Hin.

Näst sista dagen i Thailand hade vi faktisk planerat att ligga på stranden. “Vårt” gamla ställe söder om Monkey montain ca 10km söder om Hua Hin City hägrade. Vädret just denna dag var mulet, supervarmt och luften så fuktigt att man nästan kunde ta på den. Men det brukar ju snabbt gå över, så vi tog den lilla MC´n och körde ner. Väl framme så hann vi precis under solparasollerna innan himlen öppnade sig och regnet fullständigt vräkte ned. Skam den som ger sig, inget bad då får det bli massage, eller som flickorna säger här med gäll röst; massaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaage. SKÖNT om du frågar mig. FAN vad ont det gjorde om du frågar Ingrid.

Beachen var ganska tom på folk i regnet.

Efter att ha fått våra små kroppar knådade så blev det ett uppehåll i regnet så vi slängde oss upp på MC´n för att försöka komma till hotellet innan regnet tog i igen. OK då, kanske inte slängde oss upp, men vi kom upp i sadeln iallafall.

Coolt eller hur! Men jag lovar att det inte var vidare coolt 3 minuter senare. Då öppnade sig himlen igen ca 8km från hotellet. Snacka om att bli dyngsur! Det enda plagg vi inte fick vrida ur var min mössa som jag gömt under sadeln. Så trots värmen blev det Huuuuua Hin.

Hua Hin vår Thailands favorit.
Staden har vuxit rejält sedan vi var här sist, men mycket är som tidigare så man hittar till väsentligheterna fortfarande.

Värmen kräver mycket vätska, vad kan vara bättre än en iskall Singha Beer?

De typiska Tuk Tukarna står där de står och erbjuder envist sina tjänster trots att man är 20 meter från hotellentrén.

De små fiskebåtarna kommer fortfarande in med färsk fisk och krabba till Crab curryn, rätten som får det att vattnas i munnen bara man tar det ordet i sin mun.
Mycket nya shoppingcentran har tillkommit vilka inte heller är några problem att hitta, för Ingrid. Hon är som en spårhund i detta gebit. Vi letade efter mina efterlängtade Molekule shorts i ett supershoppingcentra med 5 våningar. Ingrid styrde direkt mot den aktuella affären. En affär utav flera hundra och hon går som en målsökande misil genom våningsplan efter våningsplan direkt på den. Allt på mindre än 5 minuter.

Självklart fann hon lite andra affärer också och eftersom hon nu hittat det jag sökte åt mig, fick jag vara god att låta henne också shoppa utan att stressa på.

Centara railroad hotel.

Trandans på hög nivå?

Gamla anrika Centara i Hua Hin ligger alltid i topp när det gäller recensioner. Även om vi kanske var lite udda (natt)fåglar bland resten av gästerna i högklackat och välputsade handgjorda skor så trivdes vi snuskigt bra. Servicen är nog den bästa jag upplevt utan att den kändes påträngande. Trädgården på Centara är en upplevelse i sig.

Villorna går väl inte heller att klaga på. Vi hade till och egna husdjur. Förutom alla Lizards som alltid springer omkring, så kom en pennsmal smaragdgrön orm ca 1 meter lång och hälsade på vid poolen. Märkligt nog sitter tiden från Australien och Amazonas kvar på något märkligt sätt, så varken jag eller Ingrid blev speciellt exalterade.

Eftersom vi ordnat så vi inte behövde checka ut förrän 16.00 sista dagen så fick vi s.a.s. en hel dag extra. Och vilken dag Thailand bjöd oss på som en avskedspresent, Helt fantastiskt väder. Så det blev faktiskt en dag på stranden iallafall.

Och flera iskalla öl!

Så Bye Bye för denna gången. Nu vill vi hem till vår lille pojk och våra stora flickor. Självklart längtar vi efter våra mammor också, fattas bara annat!

Ett stort tack och JÄTTEKRAM från lilla mig!

Väl hemkomna från dagens motorcykeltur tittade tjejerna  receptionen lite konstigt på mig. De började tissla och tassla med Ingrid så jag förstod att något var på gång, dock inte vad. Jag trodde det var något om att de är lite ovana över att någon av deras gäster far omkring på en liten 500cc motorcykel. Vanligen är det limousiner eller åtminstone taxis som kör upp på infarten. Men varför ska man vara som alla andra? Så överraskningen var total när en jättebukett med dito fint kort på svenska från mina älskade döttrar väntade i villan. Detta var ju tvunget att förevigas. Sagt och gjort, så ut till vår lilla pool för att börja arrangera ett foto med självutlösaren på kameran. Hur fasen var det nu man ställde in kameran!? Det gick inte så bra eftersom jag inte lyckades hitta hur man ställde in en fördröjningstid på mer än 10 sekunder. Efter ett antal försök med tryck på avtryckaren och sedan språng till utesängen utan att hinna fram, så gav jag upp. Det kan låta mesigt men prova själva i över 40 graders värme. Så håll tillgodo med nedan fotoförsök.

Å andra sidan hade jag inget att ta på mig, som Ingrid brukar säga. Dvs något som matchade denna jättebukett. Alla mina feminina kläder har jag lämnat hemma. Visserligen var jag på väg att köpa ett diadem idag som ren protest när Ingrid skulle köpa ett par håruppsättningsatteraljer. Det tog ….lite…..  tid trots att två biträden hjälpte till. Men visst, det var mycket att välja på.

Buketten var prinsess söt precis som ……..?  Skräddaren som har en butik precis intill receptionen hade sett buketten när den kom. När han insåg att den varit till lilla feminina mig föreslog han lite småleende att jag kanske skulle byta ut mina beställda blå skjortor till en mer passande rosa färg. “No problems to change color Sir”! Så var även hans dag räddad!

MEN JAG BLEV ÄRLIGT JÄTTEGLAD OCH TACKSAM FÖR ATT MINA BARN ÄNTLIGEN IDENTIFIERAT MIN MJUKA SIDA! SÅ PUSS PÅ ER!

Phnom Penh – ett trafikalt självmordsuppdrag?

Förutom alla historiska hemskheter så visade sig Phnom Penh vara en sådan där stad som är värd att besöka – EN GÅNG!  Man får väl erkänna lite med livet som insats. Intressant, spännande, exotisk, trots alla andra informationer mycket bra mat och fina restauranger. Men en trafikmiljö som vi aldrig skådat. Jag har kört bil, motorcykel och/eller cyklat i alla världens hörn. Höger- eller vänstertrafik spelar ingen roll. Men det finns två ställen vi varit på där jag inte skulle ens komma på tanken att framföra ett fordon och det är Indien, främst Dehli. Men inte ens Indien är värre än Phnom Penh. Det är absolut rent ut sagt det jävligaste jag upplevt. 

Så här ser det ut överallt. Det är ett konstant kollektivt “chicken race”. Regler och trafikljus finns men ignoreras totalt. Körkort måste man ha, men alla köper dem med lite pengar under bordet. Sannolikt ingen bra affärsidé att öppna körskola här.

Vi försökte promenera en kväll. Det fungerade fint ända tills vi skulle försöka gå över en gata. Ändå var det på ett markerat övergångställe vi försökte. Glöm det! Till slut förbarmade sig en liten grabb i 10årsåldern över oss och visade hur det skulle gå till. Det gick bra, men det var inte kul. Så det fick bli tuk tuk resten av tiden. Men, men! Jag är tveksam till om det ur säkerhetssynpunkt var ett bättre alternativ. Ser du vilken sida vi åker på i tuk tuken på ovan foto. Just det på vänster sida. I Kambodja är det enligt reglerna högertrafik. Just det, på fel sida en heldragen linje också. Jajamen, i mötande trafiks körfält. Om färden inte gick i fel körfält och på fel sida, så varför inte gena på trottoaren bland fotgängarna. Vi skulle ju fram!

Trots tusentals bilar så är det motorcyklar i olika storlekar som är standard och som används till allt. Som liten lastbil.

Eller som familjetransport. Kan väl tilläggas att Ingrid och jag har vissa svårigheter att få rum på vår MC som vi hyr här i Thailand. Möjligen skulle lille Aussie kunna sitta mellan mina ben så vi blev tre. Men det ska vi bespara infödingarna här, de har roligt åt oss ändå när vi kommer framfarande.

För att göra trafiken ytterligare lite mer spännande så parkerar man fordonet i ett av körfälten eller sätter upp sitt ambulerande salustånd.

Normalt sätt uppmanar man ju folk att åka kollektivt, ävenså här. Men om kollektivtrafiken som finns i Phnom Penh bidrar till att minska trafikriskerna är väl tvivelaktigt. Byggnaden som syns i bakgrunden är stadens Central Market som är byggt av fransmännen i klassik Art Deco stil någon gång på 30-talet. Gatunamnen här har fortfarande kvar sina kommunistiska “namn”, dvs ett nummer. Vårt hotell var beläget på gata nr 240.Också lite speciellt.

Phnom Penh stolta järnvägsstation utan järnvägstrafik. Persontrafiken på järnväg har varit stängd i princip sedan Röda Khmerernas tid vid makten. Brist på pengar och politisk intresse lär vara orsaken.

Ledig dag – bra timing. 

Då var det tid för en ny sovmorgon. En av fördelarna i vårt hotell “Vita huset” var att man kunde äta frukost när man ville. Men vanan trogen och med kaffeabstinensen pockande blev det frukost vid 08.00 ändå.

Och tur var det att vi inte hade något planerat för ett riktigt monsunregn förvandlade gatorna till kanaler denna morgon. När vattnet stod som högst utanför hotellentrén var det ca en halv meter djupt. Men när regnet väl upphörde tog det knappt en halvtimme så var det som vanligt igen.

På tal om väder så var en av årets höjdpunkter i antågande, nämligen Vattenfestivalen. Festivalen markerar regnperiodens slut och är en av de största folkfesterna. Överallt i hela staden förbereddes festligheterna och folk från landsbygden strömmade in för att fira högtiden. En av de traditionella huvudattraktionerna är kanottävlingarna med representanter från de olika distrikten i Kambodja. Så det tränades i stort sätt dygnet runt på Mekongfloden som fortfarande är stadens huvudpulsåder.

Mat- och snacksstånd slogs upp överallt. Kommersen var minst sagt livlig med tanke på alla människor som nu invaderat staden förutom de flera miljonerna som är permanent bosatta här. Allt från nypoppade popcorn till lokala delikatesser såldes och åts med uppenbarlig god aptit. Låt oss titta lite närmare.

Snacka om naturgodis i lösvikt. Vad sägs om lite rostade larver, längst ned till höger. Rostade kackerlackor, längst ned till vänster.

Eller varför inte grillad orm på spett? Sugen?

 

FCC – Foreign Correspondents' Club.

Sägenomspunna FCC i Phnom Penh ligger precis intill Mekongfloden och är fortfarande en mötesplats för utrikeskorrespondenter från världens alla hörn. Förutom att man har en vidunderlig utsikt över floden från klubben så andas väggarna och inredningen historia.  

Många renommerade korrespondenter har slitit stolarna här bl.a. Herman Lindkvist som när det begav sig var bland de sista journalisterna som lyckades ta sig ut från Kambodja efter Röda Khmerernas revolution. 

Ett lite märkligt ställe med en del kufiska gäster. Vissa journalister som satt här och skrev och diskuterade var som tagna ur en Agatha Christie roman. Det kändes som en tidsresa i nuet att sitta här och ta en öl.

En guidad tur för att bese Phnom Penh´s historiska arkitektur.

Låter det tråkigt? Det var det inte! Bara att åka till de olika platserna vi skulle besöka i en cykelritcha i rådande trafik, var än en gång ett äventyr.

Som jag nämnt tidigare så blev det total anarki när det gäller fast egendom efter röda Khmeernas fall. Bland annat kunde man lagligt ockupera en byggnad eller lägenhet. Efter att man ockuperat den i 15 år var det möjligt att få äganderätt. Detta tillsammans med korruption och en stor inflyttning från landsbygden har fått märkliga konsekvenser. Exempelvis som på ovan foto där man i brist på plats byggt ett enkelt trähus uppepå den befintliga stenbyggnaden.

Före detta exklusiva Grand Hotel är sedan många år bostad för många familjer.

 

Andra än gång exklusiva koloniala byggnader i stadens centrala delar har köpts av rika personer på olika vägar. Det finns ett visst skydd för dessa byggnader. Man får inte riva dem om de inte är för dåliga. Därför väntar ägarna bokstavligen ut byggnaderna tills de blir tillräckligt dåliga för att kunna rivas utan problem med myndigheterna. Sedan har man hux flux mark som är tusenfalt mer värt än en gammal byggnad perfekt för att bygga bankkontor eller motsvarande på.

‘Damen bor tillsammans med sin och flera andra familjer i ett annat gammalt fd. hotell. Det gamla pampiga hotellkorridorgolvet är fortfarande intakt och korridortoaletten servar ett 15 tal familjer. Rumsnumreringen finns fortfarande kvar efter alla år.

Hotellets gamla frukostveranda är numera kombinerad bostad, tvättstuga och växthus för ett par familjer.

Titta på fotot högst upp så ser du ett tak på ett som stammar från ett gammalt kinesiskt tempel byggt i trä. I övrigt har det gamla templet förvandlats till små bostäder.

Några kvarter bort ligger Chinatown. Naturligtvis med ett fungerade tempel och en skola vid sidan om.

 

Dessa busiga skolpojkar ville visa upp sin skicklighet med jojon när vi träffade dem ute på skolgården utanför templet.. 

Lite längre bort har en fd katolsk kyrka också blivit bostäder. En av sidoingångarna till kyrkan är numera en liten shop. Under Röda Khmer tiden använde man byggnaden till rismagasin.

Under samma tid använde man stadsbiblioteket till centralkök. Böckerna användes som bränsle.

Trevliga och förvånansvärt öppna och lättillgängliga människor.

Även om Phnom Penh är en storstad så är människorna här såsom nere i Siem Reap området mycket öppna, vänliga och lättkommunicerade. Det kändes ibland riktigt påträngande när vi oinbjudna klampade in i folks hem trots vår guides försäkran att människor här inte ser saken på det sättet. Den reaktion vi oftast fick var ett varm leende.

Men det är mycket fattigt generellt. Men som i alla andra fattiga delar av världen vi besökt är folk extremt uppfinningsrika och återanvänder allt. 

Här en verkstad för renovering av stötdämpare till MC och mopeder.Det förekommer inte i vår del av världen längre.

Något som jag tyckte var märkligt var att nästan alla MC var utrustade med en gammal plastdunk. Kunde vara en gammal matoljedunk eller motsvarande. Från dunken gick en vanlig liten tunn plastslang vars andra ände var instucken någonstans i MC chassit. Till slut när jag såg denna MC;n på nära håll så insåg jag var det handlade om. En enkel vattenkylning. Dvs man droppar vatten enligt hävertprincipen på topplockets kylflänsar för att undvika att motorerna ska bli för varma i den extrema värmen som råder här.

Så ett stort tack och farväl till Phnom Penh. Spännande att få träffas men tveksamt om det blir fler gånger. Och ett stort och varmt tack till Kambodja ett land som vi troligtvis kommer att besöka fler gånger. 

KRAM PÅ ER!

“Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation” citat från Birgitta Dahl 1976 i direktsänt program i SVT.

Citatet avser hennes svar/kommentar om Pol Pot och Röda Khmerernas terror . Bírgitta Dahl är en av de tyngsta Socialdemokraterna genom tiderna med flera ministerposter och sedermera talman i Sveriges riksdag.

Sten Andersson, dåvarande Socialdemokratiskt utrikesminister, konstaterade i en utrikesdeklaration 1976: ”Nu har krigen i Indokina äntligen upphört. Folken där kan under fred och oberoende börja bygga upp sina länder efter det moderna krigets ohyggliga förödelse.”

När Pol Pot och de Röda khmererna tog makten i Kambodja 1975 var det enligt Olof Palme och Fidel Castro ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”, som det så fint hette i en gemensam kommuniké från de båda.

Vänster journalister nedbjudna av Pol Pot och Röda Khmererna.

I två veckor blev Jan Myrdal, Gunnar Bergström m.fl vänsterjournalister och de andra ledsagade genom landet och fick se vad röda khmererna ville att de skulle se. Efter hemkomsten till Sverige begav sig Bergström och de andra ut på en propagandatur via föredrag och tidnings­artiklar. Den kambodjanska revolutionen lovordades. Detta trots att svenska ledarsidor redan i maj 1975 talade om ”skakande rapporter”, ”fasorna i Kambodja” och ”blodsvägen mot kommunistdiktatur”. Varningssignalerna var urstarka!

Det man inte vill se, ser man inte!

Eller kanske som Birgitta Dahl utryckte det; “Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen”. Hon rättfärdigar därmed masslakt av människor som ett medel för att nå ett mål! Jag mår illa!

Totalt slaktade Pol Pot och hans anhang nästan 2.5 miljoner människor vilket motsvarade ca 30% av landets befolkning. Hela systemet var enkelt och effektivt som vi känner igen från vissa håll i världen idag. Och givetvis hade USA på vanligt manér lagt sina fingrar i blöt och stödde Pol Pot till att börja med för att komma åt Vietnam.

• Alla mellan 10-25 år tränades att bli slaktmaskiner. Dvs barnsoldater som är lätta att indoktrinera och kontrollera.
• Äldre än 25 år tvingades man ut på landet och in i ett kooperativ för att odla ris eller bygga kanaler.
• Alla med någon form av utbildning slaktades. Även deras barn slaktades för att de kunde bli ett potentiellt hot i framtiden.
• All kreatur såldes till länder runt omkring mot vapen. Människor tvingades att agera som dragdjur.

Alla städer tömdes totalt på dess invånare. Vår guide denna dag, blev av med båda sina föräldrar och flera nära släktingar. Han flyttades som 10-åring från Phnom Penh norrut över hela landet till det nordvästra hörnet av Kambodja. Flyttad var fel ord, tvingades marschera utan mat eller dryck. De fick klara sig på växter och vatten de kunde finna längs vägen. Men han lyckades överleva trots att han kom från en utbildad köpmannafamilj.

S 21.

S 21 var ett av flera säkerhetsfängelse i Phnom Penh, denna förövrigt tömda stad. Hit fördes fångar för oförståelig tortyr och sedan slakt. Endast 7 kända personer överlevde S 21, varav 4 barn som fötts i tortyrkammaren.

Alla totalitära regimer tycks vara besatta av administration. Varje fånge fotograferades och registrerades minutiöst precis som i Nazityskland.

Barn eller redan torterade fångar var inget undantag.

 

Innan Röda Khmererna förvandlade byggnaderna till säkerhetsfängelse var det ett av Phnom Penh´s skolor.

I skolsalarna byggdes små celler på ca 1,5 m2 och fångarna kedjades fast i golven inne i cellen med fotbojor.

På ovan foto längst ned till höger skymtas en liten fyrkantig behållare. En fd ammunitionslåda. Det var den toalett som fångarna fick använda. Ett vanligt och dokumenterat straff var att om fången s.a.s. inte lyckades pricka rätt i lådan och något kom utanför, fick vederbörande slicka rent efter sig.

Skolans lek- & gungställning förvandlades snabbt till tortyrhjälpmedel. Tunnorna på bilden användes till skendränkningar.

 

“Killing fields” när den grymma leken var klar!

När det ansågs att fångarna torterats färdigt eller att de var på väg att självdö av tortyrskador och/eller svält kördes de ut på ett lastbilsflak till en gammal avsides kinesisk kyrkogård där det upprättats en avrättningsanläggning. Området som idag är privatägt har dock öppnats för allmänheten. Mot betalning dock! Anledningen till att det är privat är en egen historia som hänför sig till kaoset efter Röda Khmerernas fall då vem som helst kunde göra anspråk på mark och byggnader på olika sätt.

För att göra avrättningarna extra smärtsamma var en vanlig metod att såga av strupen på offret med ett speciellt palmblad som är som en trubbig såg. Man använde också olika former av klubbor och hackor och slog ihjäl fångarna. Däremot sköt man de inte av olika skäl. Dels för att spara ammunition, dels skulle knallarna avslöja verksamheten.

Barndödar trädet. Det råder lite oenighet om just detta träd användes för att döda mindre barn. Men det är klart dokumenterat att man dödade många hundra barn genom att ta dem i benen och smasha deras huvuden mot ett träd. Så om det var just detta trädet eller inte har knappast någon betydelse.

Flera massgravar är uppgrävda och dokumenterade men mänskliga benrester finns överallt på området.

I centrum av “Killing Field” området har man byggt denna helgedom till minne över offren. Byggnaden är uppförd som ett klassiskt begravningshus som brukar finnas i miniatyr intill alla tempel. Här har man staplat resterna från många offer.

För att gå in i byggnaden är det som alltid här, strumpor och sko av och inga bara kvinnoarmar eller ben. Ingrid lägger blommor och sätter rökelser vid entrén för att hedra offren.

Ett minst sagt skrämmande monument över människans grymhet och politikers dumhet!

Min tanke var att fortsätta berätta om våra dagar i Phnom Penh i detta inlägg, men det känns inte riktigt att snabbt gå över till något positivt efter detta. Det är väl tur och kanske Kambodjanernas lycka att de är ett Buddhistiskt troende folk och därmed inte tror på hämndens sötma.

Däremot  funderar jag på att skriva ut detta inlägg och skicka till herrar och damer svenska politiker som slår sig för bröstet och anklagar än den ene och än den andre för historiska belastningar. Utan att ta ställning rent allmänpolitiskt så bör enligt min mening Socialdemokraterna som organisation, och före detta toppolitiker i samma parti,  rodna lika rött som deras partifärg, när det blir tal om historiska belastningar. Tvångssterilisering fram långt in på sjuttiotalet. Etablerandet av världen första Rasbiologiska institut där man bl.a. lät Nazistiska Gestapo utbilda sig. Stödet till och hyllandet av Pol Pot. För att inte tala om förnekelsen till den ofattbart omfattande människoslakten Röda khmererna utförde, trots alla vittnesmål och varningsklockor som ringde högt under tiden det hände……………

Michael & Ingrid