Från + 40 C till gåsdunsjacka på mindre än 2 dagar!

Här går det undan med temperaturen både i kroppen och i luften. Väl ombord på  vårt “Expedition Cruise ship” Stella Australis satte vi direkt kurs från Ushuaia Argentina mot det mytomspunna Cape Horn Chile.

Ovan vår rutt.

Fartyget Stella Australis kan tyckas ha ett lite konstigt namn. Åtminstone fick det mig att tänka på Australien!? Men att resa är som bekant att lära, Australis är ett latinskt ord för syd. Längre söderut på jorden än Cape Horn och Patagonien är lika med Antarktiskt, så nog är det söderut alltid. Vårt fartyg är förövrigt den lilla blåvita jollen på ovan foto, och det var vi väldigt tacksamma för.

Vi har väl tidigare konstaterat att vi inte direkt är urtypen för ett “kryssningspar”. Du vet “All inclusive” och bordsplacering, Capitans table etc.etc. Inte riktigt vår grej! Vi blev placerade tillsammans med ett 2:a och 3.e generationens ryskjudiskt psykologpar från Sacramento USA, Linda & Dave. (de presenterade sig själva som judiska och ville undvika att kalla sig Amerikaner) Kan ni tänka er en större kulturkrock, Ingrid och jag tillsammans med ett judiskt par med ryska rötter, som dessutom är psykologer och använder en ljudmaskin om nätterna för att kunna sova!?  Men tro det om ni vill, vi blev goda vänner och vi såg faktiskt lite fram emot frukost-/lunch-/middagsittningarna tillsammans. Men visst var paret Gordon´s speciella!

Cape Horn – fyra årstider på mindre än en timme.

Landstigning på Cape Horn.

Med stor spänning närmade vi oss Cape Horn i ett riktigt stormigt väder och flera meter höga vågor. Informationen som meddelades i fartygets högtalare gav inget större hopp om att vi skulle kunna komma iland på ön Cape Horn. Passagerarna på systerfartyget till vårt fartyg hade varit uppe kl. 05.00 för att kunna komma iland, men hade fått ge upp. Minuterna innan vi anländer så är det precis som havet mer eller mindre dör. Molnen skingrar sig, vinden slutar blåsa och solen visar sig med hela sin glans.

Vid Albatross monumentet på Cape Horn.

När vi var väl iland tog de iskalla Antarktiskvindarna fart igen. Så både vindjackor och gåsfjäderjackorna fick göra nytta.

Cape Horn ses som militärt område av Chile. Därför har man en officer och hans familj ständigt boende härute i “ingenstans”. Kommenderingen är på ett år i taget. Officeren ifråga visade sig vara en riktigt trevlig prick som hälsade oss välkommen till Chile och Cape Horn med en honnör och ett rejält handslag till var och en av oss som kom iland.

Ingrid på väg mot den kombinerade fyren och officersbostaden på Cap Horn. Den lilla byggnaden till höger är ett litet kapell.

Efter en halvtimme slog vädret om till iskallt ösregn på mindre än 2 minuter för att snabbt övergå till hagel och snö. Så det gällde att snabbt ta sig tillbaka till fartyget.

 

Wulaia Bay.

Nästa landstigning på vår kryssning var på den majestätiska Wualia Bay som erbjöd både fornhistoria och nutidshistoria,men framförallt en helt underbar natur. Guiderna som ansvarade för själva landstigningarna var mycket kunniga, men gav ibland så mycket detaljerad information så det blev lite tröttsamt. Så här “smet” vi iväg snabbt som attan in i skogen och upp på höjden som var målet. Om löven ser så här ut, eller så här - så är det xx-trädet. Vi var ju inte här för att bli botaniker, eller hur?

Men visst var det pastoralt här.

Stella Australis ligger tillsammans med sitt systerfartyg och väntar på oss i solnedgången. Medan vi väntade på vår tur att hoppa i Zodiakbåtarna för transport till fartyget och den väntande middagen så serverades det varm choklad och whisky vid strandkanten.

Solen.

Värt att nämna är att solen är fruktansvärt stark här även om det är molnigt. Det är ett svårt väder att klä sig för då det förändras så extremt snabbt. Ena stunden svettas man på grund av att solen gassar obarmhärtigt för att i nästa stund frysa då lufttemperaturen kan vara nedåt noll. Men de ultravioletta strålarna går igenom molnen så det är +50 i solskyddsfaktor som gäller.

Aguila Glacier - eller Örnglaciären.

Idag var vädergudarna inte lika snälla. Kallt, dimmigt, blåsigt och regn. Belöningen var dock att få se och lukta på Örnglaciären. Ja, faktiskt lukta. En glaciär luktar på ett speciellt sätt. Kanske gammal tusenårigt syre som släpps ut, vad vet jag.

Glaciärerna härnere lyser nästan i neonblått. Det ser nästan overkligt ut.
Detta var dock den blötaste vandringen vi gjort på hela resan. Vi trodde vi var smarta som anslöt oss till en liten grupp på två personer och en guide. De gick snabbt och bra fram till glaciären. Sedan ville guiden visa oss den speciella vegetationen på ön……Nedan foto visar bara början på gyttjevandringen!



Hela stället var översållat med dessa vilda bär vid namn Chaura. Man gör god sylt och marmelad av dem. Men bären i sig är inget vidare.

Tid att åter borda Stella Australis och återställa vätske-och saltbalansen med med en drink och lite jordnötter i baren.

Magdalena Island – Pingvinön.

Vår sista expedition var okristligt tidigt på resans fjärde dag. Pingvinerna skulle beses tidigt på morgonen så embarkeringen skedde klockan 06.45. En strålande om än sval dag mötte oss när vi kom ut på däck. Efter en rätt snabb överfart steg vi då iland på Magdalena Island och fick se 1000-tals pingviner. Det var nästan så man behövde gnugga ögonen för att tro att det var verklighet.

Pingvinerna visade oss allt av sitt beteende vill jag påstå.

Hur de underhöll sina bon och hur de grävde dem.

Ur och i vattnet. Hur de lärde sina små söta barn (jag vet inte vad pingvinbarn kallas för) att simma. Och nedan gör de sina små……

Vad håller de på med…..så här tidigt på morgonen?

Vi tittar bort så att ingen tror att vi tjuvtittar!

Nu verkar de vara klara!

Som sagt, de var inte blyga med att visa upp hela sitt beteenderegister.

Visst syns det att Ingrid älskar fåglar?

Pingvinkören, som låter väldigt likt åsnor, tackade för vårt besök på ett charmant sätt. Ett par timmar senare var vi då framme i hamnstaden Punta Arenas Chile och det var tid att ta farväl av både skepp och resesällskap, trodde vi. Våra nya vänner Linda & Dave´s transfer kom aldrig. Så efter mycket ordnande och tjafsande fick de åka med vår bil till Puerto Natales som vi alla skulle till. Allt slutade väl och 3 timmar senare levererade vi våra vänner till hotellet de skulle bo på.

Vindarnas monument i Puerto Natales.

Själva skulle vi till hotell Altiplanico Sur, sannolikt ett av de märkligaste hotell jag övernattat på.


Ovan foto är taget från taket på hotellet eller trädgården utanför restaurangen, välj själv. Den bästa beskrivningen på hotellet jag kan komma på är; Modernt designad betongbunker. Men det var faktiskt helt OK att gästa.

Den halvt nedgrävda betongfoajen med utsikt över fjorden.

Nationalparken Torres Del Pain.

Vid frukosten dagen efter skämtade vi om våra vänners otur med transfern dagen innan. Själva skulle vi bli hämtade kl.08.00 för en heldagstur till Torres Del Pain. Inte kom det någon och hämtade oss vid utsatt tid. Inte 30 minuter senare heller. Så vi ringde till arrangörerna och fick besked om att de fått problem med den buss vi skulle ha och hade fått byta. Men de skulle snart vara på plats och hämta oss. Några minuter senare kom en stressad guide inrusande och ursäktade sig och sa; Äntligen är vi här! När vi då kom ut till bilen stod en mer eller mindre desperat chaufför utanför bilen. Dörrarna hade låst sig och nycklarna satt i tändningslåset och motorn var igång. Inte nog med det, alla dokument och den obligatoriska kommunikationsradion som guiden var tvungen att ha, var också inlåsta.
Efter ytterligare en timmes bilinbrottscirkus kom vi då äntligen iväg.

Det var minst sagt tur att vi inte missade denna nationalpark. Jag kan ju inte använda ordet vackert igen då det nästan känns som om det gått inflation i ordet. Så bedöm själv. Glaciären i fjärran som slutar sin stilla färd i sjön. De klarblått lysande isbergen som magiskt flyter runt i kontrast med de röda blommorna.

Sannolikt den mest kända vyn i Torres Del Pain med sina olikfärgade toppar som tronar upp mot skyn.

El Condor Pasa – bland annat!

Djurlivet, i synnerhet fågellivet är enastående här. Området är också känt för sina pumor, men tyvärr ville inte de stora kisarna visa sig när vi var där.

Men Kondorerna visade sig från sin allra bästa sida. Vi fick äran att se minst sex av dessa luftens giganter. De är stora!
Guanacor, den vilda Laman, vimlade det av. Ovan en Alfahanne som håller uppsikt över sin flock.

Flamingos var väl inte precis vad jag förväntade mig att se här, men visst pryder de landskapet.


Rovfågel…Jag har inte en aning om vad denna heter även om guiden talade om det ett antal gånger.

Rhea´s är nästan lika vanliga i Patagonien som gråsparvarna hemma. Denna Emuliknande fågel har samma konstiga beteende som Australiens Cassowary, dvs det är hanen som både ruvar och tar hand om ungarna – ENSAM. Honan är bara med om de roliga och lägger sedan sina ägg i boet som naturligtvis hannen fixat. Sedan är det HEJDÅ! Ha det så kul!

Dessa långnäbbade flygfän som både levde utanför värt hotellfönster och i nationalparken får avsluta detta inlägget.
Vi är nu komna till El Calafate i Argentina efter en 5 timmar lång (effektiv tid) bussresa. Lägg därtill en timmes köande för att få komma ut ur Chile och en timmes kö för att komma in i Argentina. Det är viktigt med stämplar här!
I morgon väntar ytterligare en Glaciär och sedan är det upp till Amazonas som gäller!
Ciao!
Ingrid & Michael

Estancia La Sofia och vidare ned till världens ände!

….nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
pampas bakom sej många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april….. Efter några varma dagar i Buenos Aries kom vi till ännu varmare dagar uppe på det omsjungna Pampas oändliga slätter. Estancia La Sofia var dock en riktig oas. Marcus, som är landslagsman i Argentinska Hästpololandslaget, mottog oss med öppna armar och allt för god mat. Trots att La Sofia bara låg 12 mil utanför storstaden Buenos Aires var det som att komma till en helt annan värld.

Hela Estancian var präglad av Hästpolo, massor med hästar, egen hästpolobana, etc. etc. Personalen bestod av Marcus själv. Rudolfo, hästskötare och allt i allo samt några yngre flickor från byarna runt omkring. Fantastisk service men ändå kändes det som om vi var hemma hos dem och hälsade på. Mycket hemtrevlig känsla och varm atmosfär. Då tänker jag inte på yttertemperaturen.

Mycket mat, god mat och mat i rättan tid! Denna skånska devis måste vara hämtad från Argentina. För här äter man ofta, mycket och sent! Och det ska vara kött! De är helt exempellösa på att tillaga kött i alla de former.

Ovan Rudolfo och Ingrid som kommer släntande efter.

Vi var inte på Pampas bara för att äta, så det blev mycket ridning. Faktiskt så mycket vi ville. Så trots värmen så blev det 2 gånger per dag förutom en långrittsdag. Så var det det där med galopp. Av någon anledning så tog det lite tid för vissa att våga sig på galopp trots ett par år i ridskola. En polohäst skrittar eller galopperar. Så det blev lite långtråkigt för den manliga delen av ressällskapet efter första dagens skrittande. Men Rudolfo och jag gjorde våra egna små tillfälliga utflykter i full galopp. Rena rama Gauchosstilen, tro det om du vill.

Notera fårskinnsfällen jag sitter på, som en äkta Gaucho (Argentinsk cowboy).

En kväll när vi kom tillbaka till Estancian så var jag riktigt varm i kläderna både bokstavligt och bildligt (på grund av värmen +40). Tydligen tyckte Rudolfo detsamma så vi skulle gemensamt fösa ihop de 40-talet lösgående hästarna inför natten.

Nu skulle det bli cowboystakter av! En polohäst rids med enhandsfattning och den primära “styrningen” sker med med benen. Gauchosadel, en hand som håller i tyglarna och den högra armen rätt ut för att vifta med. Kan ni tänka er hur det såg ut? Om jag säger John Wayne….
Jag började driva från en sida och Rudolfo från ett annat håll. Och det gick fantastiskt bra. Till att börja med. Sedan var det en hästjä….l som fick för sig att sticka som ett jehu! Vad tror du det blev för effekt! Alla hästar, och jag menar alla hästar, vänder och fullkomligt skenar iväg åt motsatt håll. Vi fick inte in en häst. Inte ens ponnyn Tango fick vi in i natthägnet. Så där kan man väl säga att min cowboykarriär både började och slutade!

En av dagarna vi var på La Sofia gjorde vi som sagt en långritt på sådär fyra timmar. Halvvägs väntade Marcus med BBQ och vin. En riktigt mysig dag. Som vanligt var maten utsökt förutom den grillade Argentinska specialiteten, grillade komandlar. Denna delikatess som både Marcus och Rudolfo åt med stor förtjusning var inget vidare. Rent ut sagt äcklig! Som tur vad slutade vi BBQ-lunchen med att smaka, annars vette tusan om man förmått sig att fortsätta att äta.

Utöver alla hästar så vimlade det av allehanda fågelarter på Estancian. Här kommer några få exempel.



Jag tror jag tidigare nämnt att det är rätt tydligt med rasistiska tendenser i Argentina. Det är inget som direkt döljs.

Om ovan kaka som serverades till det dagliga afternoon tee´t är ett exempel på detta, vet jag inte. Man kan dock fundera lite…..
Vi hade ett par på alla sätt underbara dagar här med ett stort undantag, träningsvärk precis överallt. Det gjorde banne mig ont att bara vicka på tårna. Hur de ädla delarna av kroppen kändes lämnar vi därhän, det gör ont bara jag tänker på det.

Nära att missa världens ände!

Sydamerikadelen av vår resa är det enda jag själv inte organiserat och bokat. Anledningen är givetvis att varken min eller Ingrids spanska sträcker sig mycket längre än att beställa två öl. I och för sig en kunskap som är nog så viktig, men kanske lite väl begränsad. Så här tog vi hjälp av en resebyrå som ska vara Sydamerikaspecialist. Resultat; Vi har haft mer strul nu än vad vi haft under de första 10 resemånaderna. Exempelvis höll de på att sjabbla bort vår möjlighet att komma i tid till flyget till Ushuaia, trots mina enträgna påpekandet att deras tidsangivelser inte skulle hålla. Det hela slutade med att jag bokade om både transfer och hotell innan den aktuella flighten på eget bevåg och till egen kostnad.
Till saken hör att de erbjöd sig fixa samma ändring om “jag envisades”, men då till en hutlös kostnad som jag skulle stå för själv. Som sagt, jag ordnade det på egen hand till en väsentligt lägre kostnad och kunde i slutändan påvisa att de hade gjort en grov felbedömning. Givetvis fick de ersätta oss med samma kostnad som de begärde av mig. Så det blev en god middag och lite till som plåster på såret för pengarna som blev över. Lärdomen av detta är definitivt, boka själv även på denna kontinent.

Ushuaia, världen sydligaste stad.

Så vi kom då väl fram till Ushuaia efter en lååång flygresa.

Ushuaia ligger på jätteön Tierra del Fuego som delas av Argentina och Chile. Som mycket annat härnere, är man ej heller helt överens om vilken som är världens sydligaste stad. Argentina hävdar med stor bestämdhet Ushuaia och Chile hävdar Puerto Williams. Puerto Williams ligger längre söderut men har endast 3000 invånare och har väl svårt att hävda sig som en stad. Oavsett grannfejden om detta så var Ushuaia ytterligare en av raden mysiga småstäder som vi besökt.

Och vacker! Den mittersta av byggnaderna som skymtar uppe på bergsluttningen var hotellet vi låg på. Utsikten från vårt rum skämdes inte för sig.

Du som följt oss kommer kanske ihåg “PEASE BOAT”. Kryssningsfartyget med massor av Japaner som la till när vi var på Tahiti. Systerfartyget la till här. Så återigen Japaner, Japaner….


Ushuaia är ett skatteparadis inom Argentina. Anledningen är att locka till sig folk för att de ska bosätta sig här vilket inte är helt enkelt. Argentinarna tycker själva att det är “världens ände” både geografiskt och socialt. Nästa Antarktisk. Men här finns hyffsat medarbete inom olje-, gas- och turistindustrin. Här finns få vägar, men alla ska ha bil, så trafiken är tät. Och bensinpriset gör att man blir tårögd; Under 6 svenska pengar per liter!!!!
En väg som har sitt definitiva slut här är den Pan Amerikanska Highway én som börjar i Alaska. Formellt slutar den i nationalparken Tierra del Fuego.

Nationalparken var väl inte jättespeciell, men visst var här vackert (också).

Hela området här som kallas Eldslandet är påtagligt likt Norges fjordlandskap och den Nya Zealänska sydöns “Fjordland”.
Eldslandet kommer av att de första västerlänningarna som kom hit såg att det rök från eldar överallt. Man såg också att urbefolkningen hade eldar i sina kanoter. Så ingen rök utan eld – därmed Eldslandet. Urbefolkningen här påstås levde helt nakna och på stenåldersnivå ända tills man koloniserade området. Man ska dock ha klart för sig att det är de senaste decennierna man börjat forska på detta och mycket bygger fortfarande på de gamla missionärernas och kolonisatörernas anteckningar. Jag betvivlar i högsta grad att detta är helt sant av flera skäl. Mycket stark sol, frysgrader och snö vintertid. Man gjorde segel av skinn, men hade inte kunskapen att använda skinn till åtminstone enkla kläder för att skydda sig mot solen och kylan. Njaaa! Jag är ingen forskare, men inte låter det logiskt. Pinsamt likt gamla berättelser om “våra” lägre stående Samer!?

Malvinas, inte Falklandsöarna.

Att säga Falklandsöarna här är inget att rekommendera. Malvinas som de heter här ligger öster om Tierra del Fuego. Konflikten lever i allra högsta grad kvar i Argentina i allmänhet och här i Ushuaia i synnerhet.

En intressant detalj som visar hatet mot England är att man använder den amerikanska flaggan för att markera översättningen till engelska (se texterna på fotot ovan).

Här finns flera stora monument över de Argentinska soldater som stupade i kriget om Malvinas, och informationstavlor som visar händelser under kriget. Exempelvis hur väl Argentinarna tog hand om tillfångatagna Engelska soldater etc.

Ovan stora plakat möter alla resenärer som ska åka från hamnen i Ushuaia. Även om man inte kan spanska så är väl budskapet rätt solklart. Bara orden Piratas Ingleses (Engelska pirater), säger väl allt!?

Nu lämnar vi dock Ushuaia och Argentina bakom oss ombord på Stella Australis för att bland annat besöka det mytomspunna Cape Horn som tillhör Chile.
Adios Amigos!
Ingrid & Michael