Ett nära himlen äventyr, men lite besvärligt att andas!

Efter att ha återkommit från Nazca linjerna till Lima sent på kvällen väntade ett tidigt morgonflyg till Cusco och  Sacred Valley. Egentligen var det väl ett nattflyg för vi skulle bli hämtade kl. 02.45. När klockan blev 03.30 och ingen transfer hade kommit började svetten droppa i pannan. Så efter en del telefonsamtal och oviss väntan, blev vi då äntligen hämtade strax före 04.00 och hann precis med flyget.

Cusco en stad som vilar på Inca´s murar.

Cusco på 3400 meters höjd, visade sig vara en stad med stor själ och mycket attityd. Men bristen på syre gjorde att man såg staden i ett smått förvirrat tillstånd det första dygnet. Kraftig huvudvärk och viss andnöd emellanåt gjorde också sitt till för att sudda till tillvaron. För min del hjälpte Coca-te rätt bra, men Ingrid fick ta till lite starkare grejor. Jo de var helt legala prylar.

Coca bladet, som man gör kokain på, har fortfarande en mycket stor betydelse i dessa trakter. Alla dricker Coca-te, många brukar (“suttar på” egentligen) Coca-blad som stimuli och en hel del använder bladen som gåvor till de gamla Incagudarna än idag.

Cusco var en viktig stad redan under Incaimperiet. När conquistadoren spanjoren Pizzaro intog staden började han direkt riva alla Incabyggnaderna och byggde nya hus i spansk stil uppe på de gamla grunderna.

Den gode Pizzaro och hans underhuggare gjorde dessutom allt de kunde för att förstöra templen som både fanns i staden och i dess närhet. Kyrkan intill Cuscos torg är i stort helt byggd på och med sten som tagits från de raserade templen. Pizzaro gjorde sig dock odödlig i folksjälen häruppe, men på ett negativt sätt. Folk nästan spottar fram hans namn när de tar det i sin mun. Han omtalas med stort förakt!

En rätt kul episod var dock när vår guide skulle visa Couco´s flagga. Till saken hör att Peruaner är lite försiktiga och blyga. Så det blev; Det är vår flagga, fniss. Inte att blanda ihop med den där andra flaggan, fniss fniss. (Gayflaggan)

Sacsayhuamán var en Incafästning som ligger uppe på ett av bergen som omger Cusco. Fästningen ligger på 3520 meters höjd. Det var en ren utmaning att trampa omkring här vill jag lova.

Det kan vara på sin plats att understryka att Incaimperiet bara varade i drygt 150 år och var väl ungefär lika stort geografiskt som Sverige. Om man då betänker allt som byggdes under denna korta tid i Incas rike, så är det lätt att förstå att det spekuleras i hjälp som kommit utifrån världsrymden. Det är helt ofattbart att de hann med så mycket under så få år! Jämför detta med att det tagit över 200 år att färdigställa många kristna katedraler – en byggnad på oftast slät mark.

Vår guide, som självklart hade Incablod i ådrorna, visar med stor inlevelse hur murarna är konstruerade.

Lägg därtill den helt osannolika precisionen i deras stenkonstruktioner. Stenblocken har en sådan passning att det inte går att föra in ett visitkort mellan blocken på något ställe. Deras förmåga att förflytta upp till 10 ton tunga stenblock från ett berg till ett annat. Jag finner inte några andra ord än sanslöst imponerande.

Cusco skymtar nere i dalen nedanför fästningen.

Vattentemplet ligger ytterligare 200 meter högre än Sacsayhuamán (3720 möh). Fontänen eller fallet har ett naturligt tillflöde av vatten från en källa inne i berget (tror man). Det intressanta är att vattenflödet är konstant oavsett årstid. De två vattenstrilarna är helt synkroniska vilket innebär att de ger exakt samma vattenvolym. Glöm inte att vi talar om en konstruktion som byggdes någon gång på 12-1300-talet och fortfarande fungerar korrekt!

Dessa små söta damer på skolutflykt träffade vi uppe vid vattentemplet. Vår kontakt med dem började med att de tittade storögt och nyfiket på mig. Nej, jag inbillar mig inte att det var min naturliga skönhet som tilldrog sig intresset. Men de undrade uppenbarligen vad det var för någon vit skallig jätte som klevade omkring häruppe.

Pisac endast 3040 möh och lusen som gör kvinnornas läppar röda.

Påväg upp till den lilla staden Pisac stannade vi till vid en lokal turistfälla där man visade tillverkning av diverse alpackaprodukter. Anläggningen drevs i form av kooperativ där byborna var engagerade i tillverkningen. Här fanns också inhägnader med alla de olika raserna Lamadjur och Alpacka. Lika konstiga djur som kamelerna, som de förövrigt är släkt med. Laman på fotot representerar dock en av de två vilda raser som finns. Vad rasen heter? Inte en aning!

En annan intressant iakttagelse var dock hur indianerna färgar sina garn. Mest intressant är de röda och bruna kulörerna. Den görs av en lus som infekteras av en viss typ av kaktusar. Man har stora odlingar av denna kaktus. Sedan sätter man dit lössen. När lössen sedan dött och blivit vita i solen skrapar man bort dem. Nästa steg är bara att krossa dem så kommer det mörkt röda färgäkta “blodet” ut.

Lusblodet används också till läppstift, framförallt i läppstift av de dyrare märkena. Men också för att ge Camparin sin kulör, för den delen.

Hela den lilla staden Pisac är dock som en stor krimskrams marknad. Jag tycker det var synd då den lilla staden egentligen var mycket sevärd och pittoresk.

I stadens centrala bakugn bjöds det dock på diverse lokala läckerheter. Helgrillat marsvin med kokt potatis tex. Den traditionella rätten fanns förövrigt att få på de flesta restauranger häruppe.

 

Fortet i begstaden Ollantaytambo.

Ollantaytambo är nog det närmaste en intakt stad från Incatiden man kan komma. Stadens fort med tillhörande tempel är givetvis förstörda av Spanjorerna. Titta i mitten till vänster på fotot ovan. Där ser man tydligt en rad med uthuggna nischer. Dessa var avsedda för mumierna. Där kunde de gamla avlidna släktingarna sitta och titta ut över verksamheten och bidra med sin magiska kraft.

.Kvinnor och barn i skuggan på torget i Ollantaytambo.

Gatorna i staden är också från Incatiden.

Machu Picchu 3400 möh – staden Spanjorerna aldrig hittade.

För att komma till Machu Picchu så tar man tåget till Aguas Calientes eller så vandrar man Incaleden i fyra dagar. Vi tog tåget, givetvis på grund av tidsbrist. Staden har inte någon personbilstrafik, så här går man vare sig man vill eller inte.

För att vi vanliga dödliga ska klara av att gå Incaleden behöver man hjälp av infödda bärare som är vana  vid höjden. Dessa män bär 32kg var och går i förväg så att de hinner slå upp tält och ha maten färdig tills “vandrarna” kommer fram. Jag lovar, det gick inte att hålla samma takt som de utan packning.

Att vända en minibuss här är inget för chaufförer eller passagerare med klena nerver.

Från Aguas Calientes vandrar man sedan upp till Machu Picchu eller tar man en buss som tar ca 30 minuter upp. Vi tog bussen, givetvis på grund av tidsbrist.

Sedan var det dock slut på bekvämligheterna, så det var bara att spänna bältet och låta apostlahästarna göra sitt arbete.

Ser du trappan? Yes, den är lång! Man joggar liksom inte uppför den. I alla fall inte på denna höjden!  Jag trodde den hitre lite smalare trappan skulle vara lättare eftersom trappstegen var lägre. Och den var hyfsat lättgången tills man kommit halvvägs. Sedan var den helt hopplös att gå i eftersom alla trappsteg mer eller mindre var förstörda. Men en viking ger inte upp, eller hur!

Vi hade ånyo tur med vädret då det egentligen är regnperiod här. Det ser kanske inte så varmt ut, men det var det så fort den knivskarpa solen tittade fram. Vi spenderade en hel dag häruppe och njöt och svettades om vartannat. 4 liter vatten och en öl per person gick det åt. Trots att vi varit noga med solskydd så såg vi ut som två vandrande stoppljus när vi kom ned.

Självgående gräsklippare med automatisk gödsling som inte ens behöver tillgång till rinnande vatten. Ett antal lösgående Lamor skötte om grässlänterna. Perfekt och jämt klippt gräs! Man borde kanske investera i en!?

Det är ingen tvekan om att besöket på Machu Picchu var en höjdare i trippel bemärkelse och värt var enda svettdroppe. Mystiskt, sagolika vyer och berörande! Återigen hade vi turen med oss. När vi kom ned till Aguas Calientes igen så öppnade himlen sig och regnet fullkomligt vräkte ned i 12 timmar.

Längs ena sidan av Aguas Caliente forsar en flod fram. Floden är en av flera floder som ger Amazonas sitt vatten. I bakgrunden skymtar delar av vårt hotell Incaterra och framför Ingrid den smalspåriga järnvägen som tog oss ned hit. Jo det är faktiskt ned, hur konstigt det än låter.

Men nu är jag också nedåtlutat, och klockan har hunnit bli tre på natten. Så den korta men händelserika resan till Bolivia får bli ett eget inlägg.

Ciao ! (som de faktiskt säger här i Santiago, trots att det är Italienska)

Ingrid & Michael