Kolonial lyx på 4338 meters höjd påväg mot extremt fattiga Bolivia.

Hej igen! Nu duggar inläggen tätt! Anledningen är självklart att resan genom Peru och Bolivia var extremt händelserik. Så var var vi? Eller nu passar det kanske att fråga; Vart är vi påväg?

Efter Machu Picchu var det tåget tillbaka till Cusco för att morgonen efter åter äntra ett annat tåg. Inte vilket tåg som helst. Andean Explorer, Sydamerikas Orient Express körande på en av världens högst belägna tågsträckor mellan Cusco och Puno/Titicaca sjön.

Välkommen ombord på Andean explorer! Välkommen till 10 timmars kolonialt lyxig tågfärd uppe på Andernas högland.

Den kombinerade sitt- och restaurangvagnen med sina sköna fåtöljer och plankpolerad mässing överallt skäms inte för sig. Vi hade oturen att först konstatera att vi blivit placerade vid ett “4:a” bord tillsammans med ett stereotypiskt tråkigt lärarpar. (Förlåt mamma, notera ordet stereotypiskt) Till vår stora glädje flyttade de till ett annat tomt bord innan ens tåget börjat röra på sig. Och hux flux så fann vi oss sittande helt själva i vagnens bästa position omringande av flera mycket trevliga par från när och fjärran. Inte blev vi heller ledsna för all plats vi fick!

Det blev lite “Indienkänsla”, vi “rika” västerlänningar sitter och vältrar oss i lyx medan uppassarna springer runt och serverar oss på alla sätt. Utanför fönstren och den blankpolerade mässingen stretar de extremt fattiga bönderna på sina små vattendränkta åkerlappar. Visst manar det till eftertanke, men man får givetvis inte glömma att turismen ger arbete och tillströmning av utländsk valuta.

Hela tågsättet bestod av ett lok och tre vagnar. Vagn nr 1, kök och personalutrymmen. Vagn 2, vår kombinerade sitt- & restaurangvagn. Vagn 3, Den för vår bekvämlighet nödvändiga kombinerade Bar- och observationsvagnen.

SJ gamle vän, om du erbjudit nedan service, så hade du garanterat levt än!

Efter en timmes gångtid och efter att vi gjort vårt val ur dagens 3-.rätters lunchmeny och samtidigt läppjat en Coca-te, blev vi inbjudna till barvagnen. Där serverades morgonens fria Pisco Sour cocktails. Livebandet spelade folkmusik och tågvärdarna agerade glatt i en modeshow.

Tänk tanken; Den i en modekreation uppklädde SJ-konduktören komma glidande mellan resenärerna längs mittgången gungande i takt till musiken medan en annan konduktör serverar fria drinkar. Jag hade definitivt börjat åka tåg i Sverige också. Förseningar eller ej!

Innan lunchen serverades stannade vi i Abra la Raya, 4338 möh vilket var resans högsta punkt. Här gavs möjlighet att sträcka på benen och självklart fanns här en hel del indianer som ville sälja sina alster. Som av en händelse började Ingrid plötsligt frysa om huvudet och gissa vad; indianerna sålde jättebilliga handgjorda Alpackamössor. Vilken tur!

Denne lille gossen med sin lilla Lama visste självklart att vi turister ville ta foton. Men han fick jobba på att få Laman att bli något sånär fotogen, och självklart tyckte han att han skulle få lite pengar för sitt fotomodellarbete. Och visst fick han det.

Efter den ansträngande promenaden på 50 meter ToR var det då hög tid för lunch.

Efter lunchen var det skönt att gå ut till den öppna observationsvagnen och få en nypa frisk luft. Sedan vidtog deltagande i en barskola där vi mycket noggrant fick lära oss att blanda nationaldrycken Pisco Sour. När detta var över var det dags för underhållning igen.

Vad säger du? Hade inte du med kunnat tänka dig att åka mer tåg under sådana här förhållanden? OK, visst med manliga dansare också! SJ, upp till bevis! Det kommer att löna sig. Folk kanske till och med kommer att acceptera att tågen står stilla.

Vi rullade givetvis förbi 100-tals små städer och byar under resans gång. Allt från rena medeltidsbyar som ovan, till mer urbaniserade småstäder.

Kreatur fanns överallt vid sidan av järnvägen under hela resan. Grisar, kor,oxar, höns, får och självklart massor med Alpackas och Lamor. Så började vi slutligen närma oss Puno som drabbats av riktiga skyfall!

Tydligen går alla järnvägar i Peru rätt igenom städerna parallellt med, eller mitt på huvudgatorna. Man till och med använde spåren som marknadsstånd. När tåget kom plockade man snabbt bort allt, när det passerat, snabbt tillbaka med alsterna.

Cocablad går att köpa överallt och är mycket billigt. En säck Cocablad som på fotot bredvid kostar inte många kronor. Ofta bjuds man på blad när man exempelvis tar en kopp kaffe på en bar.

Så efter denna mycket bekväma resa var vi då framme vid Titicacasjön.

 

Nästa Bolivia.

Efter en god natts sömn så vakande vi upp till ett underbart väder och en härlig utsikt över en av Titicacasjöns vikar. Tyvärr hann vi inte njuta av det då vi skulle hoppa på bussen till Bolivia och nästa mål Copacabana.

Färden skulle enligt programmet gå i en lyxbuss!? Och visst såg den OK ut från utsidan. Men inuti var den rätt solkig och det värsta var att dieselavgaserna trycktes in i passagerarutrymmet. Men värre skulle det bli senare.

Efter någon timme var vi då framme vid den Bolivianska gränsen. Här började cirkusen på riktigt. Först in på polisstationen på Perusidan för att få en stämpel. Fråga mig inte varför! Sedan skulle man gå in till Passpolisen i en annan byggnad 10 meter bort för att lämna in uppehållshandlingen och få passet stämplat. Därefter var man tvungen att gå till fots över gränsen.

Väl inne över den Bolivianska gränsen följde i stort sätt samma procedur fast omvänt med stämplar och allt. Du kan förstå vilken soppa med allt folk, köande och däremellan ett och annat får eller några hönor som rymt och skapade förvirring.

Som vid alla gränsstationer var kommersen livlig. Nedan butiker som låg intill polisstationen erbjöd all möjlig service. Valutaväxling, frukt och livsmedel, dricka och inte minst “clean toilets” (rena toaletter)! Och visst hade behovet att lätta på trycket börjat göra sig gällande.

Så in genom affären och ut på bakgården efter att ha erlagt 2 bolivianos (valutan heter faktiskt så). Nåja, rent och rent, allt är ju visserligen relativt. Det gick i alla fall att spola.

Medan vi då väntade på att resten av passagerarna skulle komma igenom allt stämplande och att bussen skulle bli klar för avgång, hade vi god tid att studera folklivet. Ett riktigt skådespel! Det märktes också direkt att Boliva är ett betydligt fattigare land än Peru.

Islas del Sol.

Väl framme i Copacabana möttes vi av vår guide Gloria som genast ledde oss ned till en väntande båt som skulle forsla oss ut till ön Islas del Sol (Solens ö), en av Titicacasjöns mest heliga öar. Här skulle vi titta på mer sten från Inca tiden. Närmare bestämt ruinerna av det under Incatiden mycket viktiga Soltemplet.

El Capitano och hans fru hade gjort om sitt hem till en liten familjerestaurang och vandrarhem. Så väl framme på ön väntade en typisk Boliviansk hemlagad lunch på oss.

Fisk, kyckling, bönor, majs och olika sorters kokta potatis. Bl.a. en mycket speciell potatissort som efter skörd soltorkas i lite olika omgångar. Sedan kan den förvaras upp till 20 år utan att ta skada. När den sedan ska tillagas så förvälls den i vatten ett par dygn för att sedan slutligen kokas. Den har en mycket distinkt men god smak.

Titicacasjön, världens högst belägna farbara sjö, håller en sådär +14 C konstant. I och med det tunna luftlagret får sjön en mycket speciell blå färg.

Efter maten vidtog en rätt svettig promenad för att bese det som är kvar av templet.

Månens ö kan ses från ett av templets gluggar. Sägnen berättar att Incahövdingen hade ett gäng konkubiner boendes på månens ö. När han sedan besökte Soltemplet så skickade han efter dem för att kunna roa sig lite emellan ritualerna. Så här stod han och tittade när de kom över sjön. Vem vet, kanske det är sant.

På Solens ö finns varken vägar eller bilar. Alla transporter sker med hjälp av åsnor. Den lille hunden på bilden blev vår vägvisare. Vi träffade på honom vid soltemplet, sedan sprang han före oss hela tiden. Han visste precis vart vi skulle gå. Om jag stannade och tog foton, stannade han också tills jag började röra mig igen. Märklig jycke.

Den här lilla slipade sötnosen med sin alpacka, visste precis vad hon skulle göra för att få en att ta ett kort. Sedan var hon reptilsnabb med att sträcka ut handen för att få en slant. Men visst är hon oemotståndlig!

Efter en halvtimmes promenad och ett ständigt sniffande på en växt som skulle hjälpa en mot höjdsjuka, var vi framme vid den flera hundra år gamla källan som fortfarande används av indianerna som enda vattenresurs.

Väl nere vid stranden igen var det hög tid att åka tillbaka med båten till Copacabana.

Medan vi väntade på bussen som skulle ta oss till La Paz passade vi på att få våra boots putsade. Både Ingrids och mina boots blev som nya. Kostnad; Totalt 4 svenska kronor – för oss bägge. Gloria, vår guide menade att det ändå var rätt dyrt och att skoputsarna tjänade bra med pengar. Vad ska man säga?

En bussresa som vi sent ska glömma.

Nu vidtog en bussresa som vi kanske helst skulle glömma, egentligen. Först och främst var bussen, eller vraket till buss, helt fullsatt med främst backpackers. Ventilationssystemet fungerade inte och fönsterna gick inte att stänga riktigt. Till saken hör att bussarna här stänger helt fram till chauffören och medhjälparen, så det går inte att kommunicera med dem under resan. Hela kabinen fylldes med dieselavgaser och blockerade det lilla syret som fanns. Vädret var inte heller snällt. Ena stunden skyfall och nästa stund snö och hagel. Så med andra ord var det en riktig skitresa som bl.a. gav Ingrid en riktigt präktig förkylning. Men nu har man upplevt det.

Halvvägs mellan Copacabana och La Paz hade vi blivit informerade om att vi var tvungna att åka färja. Färja och färja. Bussen stakades över sundet på en pråm och vi fick lösa biljett och åka över med en fullsatt liten båt. Tillvaron kan vara spännande!

Utsikten från vårt hotellrum i La Paz.

Efter knappt ett dygn i Bolivia vore det förmätet att dra för många slutsatser och avge för många påståenden. Men långa och intensiva samtal med vår guide Gloria, som vi förövrigt kom rätt nära, bidrog till att ge oss en troligtvis rätt bra bild av landet. Folket, som till 70% består av indianer, är rätt lågmälda och näst intill blyga. Men mycket vänliga. Fattigdomen och misären är dock enorm. Landet luktar lite som en gammal kommuniststat. Lite som gamla Polen, men fattigare. Det mesta är halvdant och riktigt sjavigt. Gloria kom uppenbarligen från mycket fattiga och traumatiska förhållanden. Hennes föräldrar “dog” när hon var liten. Hur de hade dött undvek hon att tala om, men hon antydde att hon kom från en militärfamilj. Hursomhelst hade hon arbetat hårt sedan barnsben för att skaffa pengar till att kunna ta en universitetsutbildning. Detta var hon mycket stolt över. Jag tror jag vågar påstå att Gloria var rätt välbeställd i jämförelse med flertalet Bolivianer. Ändå hade hon inte haft råd att skaffa sig en tvättmaskin som stod högt på önskelistan. Men hon berättade stolt att hon hade en mikrovågsugn……

Ytterligare något som genomsyrar befolkningen i Bolivia, och som inte går att undkomma, är hatet till Chile. I slutet av 1800-talet invaderade och erövrade Chile ett stort landområde från Bolivia. Landområdet som idag är en stor del av norra delen av Chile, fråntog Bolivia allt land som gränsade till Stilla Havet. Detta sitter oerhört djupt i den Bolivianska folksjälen.

Vill man åka till Bolivia igen? Jag vet inte riktigt varför eller vad, men något i Bolivia satte sig i hjärtat. Så vem vet, kanske det blir ett nytt besök någon gång.

Hasta Luego! Imorgon åker vi vidare till Argentina.

Ingrid & Michael

Ett nära himlen äventyr, men lite besvärligt att andas!

Efter att ha återkommit från Nazca linjerna till Lima sent på kvällen väntade ett tidigt morgonflyg till Cusco och  Sacred Valley. Egentligen var det väl ett nattflyg för vi skulle bli hämtade kl. 02.45. När klockan blev 03.30 och ingen transfer hade kommit började svetten droppa i pannan. Så efter en del telefonsamtal och oviss väntan, blev vi då äntligen hämtade strax före 04.00 och hann precis med flyget.

Cusco en stad som vilar på Inca´s murar.

Cusco på 3400 meters höjd, visade sig vara en stad med stor själ och mycket attityd. Men bristen på syre gjorde att man såg staden i ett smått förvirrat tillstånd det första dygnet. Kraftig huvudvärk och viss andnöd emellanåt gjorde också sitt till för att sudda till tillvaron. För min del hjälpte Coca-te rätt bra, men Ingrid fick ta till lite starkare grejor. Jo de var helt legala prylar.

Coca bladet, som man gör kokain på, har fortfarande en mycket stor betydelse i dessa trakter. Alla dricker Coca-te, många brukar (“suttar på” egentligen) Coca-blad som stimuli och en hel del använder bladen som gåvor till de gamla Incagudarna än idag.

Cusco var en viktig stad redan under Incaimperiet. När conquistadoren spanjoren Pizzaro intog staden började han direkt riva alla Incabyggnaderna och byggde nya hus i spansk stil uppe på de gamla grunderna.

Den gode Pizzaro och hans underhuggare gjorde dessutom allt de kunde för att förstöra templen som både fanns i staden och i dess närhet. Kyrkan intill Cuscos torg är i stort helt byggd på och med sten som tagits från de raserade templen. Pizzaro gjorde sig dock odödlig i folksjälen häruppe, men på ett negativt sätt. Folk nästan spottar fram hans namn när de tar det i sin mun. Han omtalas med stort förakt!

En rätt kul episod var dock när vår guide skulle visa Couco´s flagga. Till saken hör att Peruaner är lite försiktiga och blyga. Så det blev; Det är vår flagga, fniss. Inte att blanda ihop med den där andra flaggan, fniss fniss. (Gayflaggan)

Sacsayhuamán var en Incafästning som ligger uppe på ett av bergen som omger Cusco. Fästningen ligger på 3520 meters höjd. Det var en ren utmaning att trampa omkring här vill jag lova.

Det kan vara på sin plats att understryka att Incaimperiet bara varade i drygt 150 år och var väl ungefär lika stort geografiskt som Sverige. Om man då betänker allt som byggdes under denna korta tid i Incas rike, så är det lätt att förstå att det spekuleras i hjälp som kommit utifrån världsrymden. Det är helt ofattbart att de hann med så mycket under så få år! Jämför detta med att det tagit över 200 år att färdigställa många kristna katedraler – en byggnad på oftast slät mark.

Vår guide, som självklart hade Incablod i ådrorna, visar med stor inlevelse hur murarna är konstruerade.

Lägg därtill den helt osannolika precisionen i deras stenkonstruktioner. Stenblocken har en sådan passning att det inte går att föra in ett visitkort mellan blocken på något ställe. Deras förmåga att förflytta upp till 10 ton tunga stenblock från ett berg till ett annat. Jag finner inte några andra ord än sanslöst imponerande.

Cusco skymtar nere i dalen nedanför fästningen.

Vattentemplet ligger ytterligare 200 meter högre än Sacsayhuamán (3720 möh). Fontänen eller fallet har ett naturligt tillflöde av vatten från en källa inne i berget (tror man). Det intressanta är att vattenflödet är konstant oavsett årstid. De två vattenstrilarna är helt synkroniska vilket innebär att de ger exakt samma vattenvolym. Glöm inte att vi talar om en konstruktion som byggdes någon gång på 12-1300-talet och fortfarande fungerar korrekt!

Dessa små söta damer på skolutflykt träffade vi uppe vid vattentemplet. Vår kontakt med dem började med att de tittade storögt och nyfiket på mig. Nej, jag inbillar mig inte att det var min naturliga skönhet som tilldrog sig intresset. Men de undrade uppenbarligen vad det var för någon vit skallig jätte som klevade omkring häruppe.

Pisac endast 3040 möh och lusen som gör kvinnornas läppar röda.

Påväg upp till den lilla staden Pisac stannade vi till vid en lokal turistfälla där man visade tillverkning av diverse alpackaprodukter. Anläggningen drevs i form av kooperativ där byborna var engagerade i tillverkningen. Här fanns också inhägnader med alla de olika raserna Lamadjur och Alpacka. Lika konstiga djur som kamelerna, som de förövrigt är släkt med. Laman på fotot representerar dock en av de två vilda raser som finns. Vad rasen heter? Inte en aning!

En annan intressant iakttagelse var dock hur indianerna färgar sina garn. Mest intressant är de röda och bruna kulörerna. Den görs av en lus som infekteras av en viss typ av kaktusar. Man har stora odlingar av denna kaktus. Sedan sätter man dit lössen. När lössen sedan dött och blivit vita i solen skrapar man bort dem. Nästa steg är bara att krossa dem så kommer det mörkt röda färgäkta “blodet” ut.

Lusblodet används också till läppstift, framförallt i läppstift av de dyrare märkena. Men också för att ge Camparin sin kulör, för den delen.

Hela den lilla staden Pisac är dock som en stor krimskrams marknad. Jag tycker det var synd då den lilla staden egentligen var mycket sevärd och pittoresk.

I stadens centrala bakugn bjöds det dock på diverse lokala läckerheter. Helgrillat marsvin med kokt potatis tex. Den traditionella rätten fanns förövrigt att få på de flesta restauranger häruppe.

 

Fortet i begstaden Ollantaytambo.

Ollantaytambo är nog det närmaste en intakt stad från Incatiden man kan komma. Stadens fort med tillhörande tempel är givetvis förstörda av Spanjorerna. Titta i mitten till vänster på fotot ovan. Där ser man tydligt en rad med uthuggna nischer. Dessa var avsedda för mumierna. Där kunde de gamla avlidna släktingarna sitta och titta ut över verksamheten och bidra med sin magiska kraft.

.Kvinnor och barn i skuggan på torget i Ollantaytambo.

Gatorna i staden är också från Incatiden.

Machu Picchu 3400 möh – staden Spanjorerna aldrig hittade.

För att komma till Machu Picchu så tar man tåget till Aguas Calientes eller så vandrar man Incaleden i fyra dagar. Vi tog tåget, givetvis på grund av tidsbrist. Staden har inte någon personbilstrafik, så här går man vare sig man vill eller inte.

För att vi vanliga dödliga ska klara av att gå Incaleden behöver man hjälp av infödda bärare som är vana  vid höjden. Dessa män bär 32kg var och går i förväg så att de hinner slå upp tält och ha maten färdig tills “vandrarna” kommer fram. Jag lovar, det gick inte att hålla samma takt som de utan packning.

Att vända en minibuss här är inget för chaufförer eller passagerare med klena nerver.

Från Aguas Calientes vandrar man sedan upp till Machu Picchu eller tar man en buss som tar ca 30 minuter upp. Vi tog bussen, givetvis på grund av tidsbrist.

Sedan var det dock slut på bekvämligheterna, så det var bara att spänna bältet och låta apostlahästarna göra sitt arbete.

Ser du trappan? Yes, den är lång! Man joggar liksom inte uppför den. I alla fall inte på denna höjden!  Jag trodde den hitre lite smalare trappan skulle vara lättare eftersom trappstegen var lägre. Och den var hyfsat lättgången tills man kommit halvvägs. Sedan var den helt hopplös att gå i eftersom alla trappsteg mer eller mindre var förstörda. Men en viking ger inte upp, eller hur!

Vi hade ånyo tur med vädret då det egentligen är regnperiod här. Det ser kanske inte så varmt ut, men det var det så fort den knivskarpa solen tittade fram. Vi spenderade en hel dag häruppe och njöt och svettades om vartannat. 4 liter vatten och en öl per person gick det åt. Trots att vi varit noga med solskydd så såg vi ut som två vandrande stoppljus när vi kom ned.

Självgående gräsklippare med automatisk gödsling som inte ens behöver tillgång till rinnande vatten. Ett antal lösgående Lamor skötte om grässlänterna. Perfekt och jämt klippt gräs! Man borde kanske investera i en!?

Det är ingen tvekan om att besöket på Machu Picchu var en höjdare i trippel bemärkelse och värt var enda svettdroppe. Mystiskt, sagolika vyer och berörande! Återigen hade vi turen med oss. När vi kom ned till Aguas Calientes igen så öppnade himlen sig och regnet fullkomligt vräkte ned i 12 timmar.

Längs ena sidan av Aguas Caliente forsar en flod fram. Floden är en av flera floder som ger Amazonas sitt vatten. I bakgrunden skymtar delar av vårt hotell Incaterra och framför Ingrid den smalspåriga järnvägen som tog oss ned hit. Jo det är faktiskt ned, hur konstigt det än låter.

Men nu är jag också nedåtlutat, och klockan har hunnit bli tre på natten. Så den korta men händelserika resan till Bolivia får bli ett eget inlägg.

Ciao ! (som de faktiskt säger här i Santiago, trots att det är Italienska)

Ingrid & Michael