Hemma hos Thakur, Mr Praudman Singh (16:e i rakt nedstigande led).

Väl framme i den lilla byn Chandelao blev vi mottagna av Thakuren själv i Garh (fort) Chandelao. En riktig oas mitt i öknen ca 40 km utanför Jodpuhr. Fortet samarbetar idag med organisationen Basecamp som bl.a bedriver ett hantverkscooperativ för byns kvinnor. Fortet har 15 rum avsedda för besökare. Dessa rum är idag lokaliserade i det tillhörande fd. stallet för gamla tiders stridshästar. Hit kommer celebriteter av alla de slag. “Vårt” rum har gästats av Kronprins Hakkon av Norge och Mette-Marit. Rummet intill har nyttjats av Dalai Lama.

Huvudbyggnaden i fortet, byggt 1744,  bebos av Mr. Praudman Singh och hans mor. Modern styr köket och är den som ser till att vi får mat som vi äter inne den stora matsalen tillsammans med värdfolket. Hemlagad Nordindisk mat är rätt god. Gryta på get är en delikatess. Vi har nu varit på detta lugna ställe i två dagar och ska åka vidare till Jodpuhr imorgon. Det enda som möjligen stör här är papegojornas intensiva chattande varje morgon vi soluppgången.  Vädret är riktigt klassikt vinterökenväder, kallt som bara den i luften men stekhett i solen.

Mr.Praudman Singh på morgonpromenad i trädgården.

Byns invånare är nyfikna men mycket trevliga. Inga tiggare, men mycket heliga kor och nyfikna barn som hela tiden hälsar glatt och vill att man ska fotografera dem. Så när man går genom byn har man garanterat minst 10 barn efter sig på rad.

 

I går åkte vi dromedarkärra ut i öknen för att ha en BBQ i solnedgången. Det var bara vi själva och “tjänstestaben”, dvs kamelföraren, två uppassare samt en kusin till Mr. Praudman Singh som var med. Vad kusinen har för uppgift har vi inte förstått ännu. Före BBQ så serverades vi en iskall gin och tonic med citron, givetvis. Allt elegant överräckt på silverbricka som sig bör. Kvällen var fantastisk och maten superb. Men, alvarligt talat känns det lite för MYCKET kolonialt. Det är bara bärstolarna som fattas, annars kunde man tro att man var tillbaka på 1800-talet. Som tur var så följde Hannah med oss ut. Hannah är en amerikansk tjej som arbetar som volontär på kvinnokooperativet och också inneboende på fortet.

 Området här är känt för att det fortfarande finns några få tigrar kvar. Mestadels i de reservat som finns på lite olika ställen i Rajastahn. Men även om man åker till reservaten så är det inte stor chans att få se några i vilt tillstånd. Så Per-Olof, tigrarna på nedan foto blir nog det närmaste vi lär komma tigrar på denna resan. Tigrarna lades ned, som det så vackert heter, av Mr. Praudman Singh´s farfar. Och till Svante kan man skicka med; du skulle gråta om du fick se troféerna på nära håll.

Från Mr. Praudman Singh´s privata vardagsrum.

Som sagt imorgon är det slut på friden – so it´s time to hit the road again!