Att sova i en våtservett till ljudet av regnskogens symfoniorkester.

Då var vi tillbaka till civilisationen igen efter ett par oförglömliga dygn ute i regnskogen. Vi är nu på hotell Nexus norr om Kota Kinabalu. Nexus ska vara ett av Borneos lyxigaste hotell, och det är det nog också. Sviten innehåller ångbastu, jacussi etc. Jag nämner detta för att vi har nog själva inte kunnat smälta miljöombytet mellan boendet i regnskogen och det vi har nu….Nexus, som bl.a. har egen golfbana, är nog en av de största anläggningar vi sett. Så stor att vi kände oss manade att hyra en bil för att inte känna oss strandsatta, trots dödstraff för rattonykterhet. Ja det är så enligt Malaysisk lag. Så här är det definitivt bara vatten som gäller innan man sätter sig bakom ratten. Ingen lättöl till maten här inte. Mer om detta senare – nu åter till skogen.

Efter en timmes flyg från “KK” och 2,5 timmars bilresa över bokstavligt stock och sten, så var vi framme i Borneo Rainforest Logde mitt i Danum Valley. Danum Valley är en av de få områden på Borneo (och i världen) som har “virgin rainforest”. Det vill säga regnskog som är ursprunglig och aldrig avverkad. Regnskogen består av fyra nivåer där de högsta träden, som kan vara över tusen år (1000 år!) gamla, är gigantiska och upp till 80-90 meter höga. Alla nivåer har sina egna världar med sitt speciella växt- och djurliv.

Titta noga på den nedersta vänstra stora grenen på det höga trädet i mitten. Där ser ni ryggen på en orangutang hanne som vilar sig.

Känd för sina Pygméer och huvudjägare.

Jovisst är Borneo känt för sina pygmé elefanter, pygmé noshörningar m.fl., men evolutionen glömde nog insekterna. De var baske mig inte pygméer. Som exempel på insekter av megaformat kan nedan stickling vara ett mellanstort exempel. Jag tyckte jag kände mig iaktagen när jag duschade (vänstra fotot). När jag tittade upp var det denna “lilla” rackare som tittade lystet på mig. Högra fotot är taget på utsidan av insektsnätet som fanns för öppningen in till duschutrymmet. “Lillen” är ca 1,5 decimeter stor i verkligheten, alltså 15 centimeter.

‘Som jämförelse så ser ni en pygmé ekorre på nedan foto.(mossbelagda ytan på trädstammen). Den är ca 1 decimeter inkl svans.

Enligt vår guide, som såg till att vi inte kom bort i regnskogen, så är det slut med huvudjagandet numera. Man slutade för ca fyra generationer sedan, om man ska tro på dem. Fortfarande så finns det dock en del stammar som fortfarande lever mycket primitivt ute i regnskogen. Man förstår också mellan raderna att de gamla skallarna fortfarande spelar en viss roll vid ceremonier hos en del stammar. Några kilometer ifrån lodgen där vi bodde, mitt i regnskogen, fanns en gammal begravningsplats från en stam (som fortfarande existerar) som var rätt speciell. Begravningsplatsen är en bergvägg som är ca 100 meter hög. I bergväggen finns ett stort antal naturliga runda nischer som användes som “urnor” för benen efter de avlidna. Genom århundradena har djur sett till att vissa benrester åkt ut och hamnat synliga på en del klipphyllor. Lite makaber plats.

Innan vi övergår till de helt ofattbart vackra naturscenerierna så är det väl lika bra att klara av ett par otäckheter till. Ormar? Ja, massor, men vi såg inga. Men blodiglar överallt. Det gick inte att gå en meter utan “leeksocks”. Dvs. sockor som man har utanpå kläderna som knyts till under knävecken. Ja vi hade massor av de små rackarna på oss, men vi slapp att få ett blodigelcertifikat. Detta certifikat fick alla som blev ofrivilliga blodgivare. Fötterna på vår guide Silvester (ej felstavat), som envisades med att gå i ett par låga gummiskor utan vare sig strumpor eller några leeksocks, blev säkert av med ett par deciliter blod. Han tog nog bort minst 8-10 stycken blodiglar från sina fötter under en av våra många vandringar. Fötterna var röda av blod när han tog av sig skorna. Men han var lika glad för det!!!

 

Häpna Japaner ser märklig dans.

Mamma hade också en liten dansföreställning med tillhörande ljudillustration som skapade lite uppmärksamhet. Ett gäng japaner, som också var där, trodde nog att det var någon huvudjägardans hon utförde. I alla fall att döma av deras miner och snabba hugg efter sina kameror. Allt för att hon upptäckte några iglar på sina strumpor och kängor. Bl.a. nedan lilla söting.

    

En liten tigerleek på Ingrids sock.

Spindlar av olika storlekar och varianter finns det gott om. Här en “crabspider” som är ca 4 centimeter i verkligheten. Så nej Emma, detta är inget för dig.

 

Paradiset och apan som inte finns.

Det är omöjligt att åskådligöra eller beskriva allt vackert, annorlunda och extrema som finns att uppleva i Borneos regnskog. Träd, växter och djur i alla former och färger. Ljud, lukter och andra förnimmelser i en aldrig sinande ström, gör att alla sinnena går för högtryck. Många djur ser man inte för den ogenomträngliga växtligheten, man bara hör att de är där. Andra måste man ha kikare för att se då de lever 60 meter upp i träden. Vissa djur ser ut att ha överlevt sedan dinosauriernas tid och andra märkliga varelser verkar vara en mix av andra arter. Exv. Malay Civet Cat som vi såg två gånger. En konstig varelse som har en liten björns ansikte men en katts kropp. Stor som en mellanstor hund och lever i träden som en apa. Men här följer ett litet fotokollage på växter och djur som vi lyckades fånga med kameran (det finns ca 200 foton till för den som är intresserad :-) ).

Hornbills – stora som storkar och har ett läte som värre en den värsta lastbilstutan.

Orangutang hanne. Mycket medveten om att vi studerade honom. Han gjorde allt för att vi inte skulle kunna fota honom. Jag ger mig den på att han gjorde det med flit.

Red leafmonkey.

Strypträd ca 600 år  gammalt. Börjar som rankor som kryper upp på ett befintligt träd som de sedan stryper till döds. Det är en långsam död som kan ta upp till hundra år. Det ursprungliga trädet är helt bortruttnat i detta fall.

De små piggarna på det lilla trädet är ca fem centimeter långa. Urinvånarna använde trädet till att göra fällor med.

En av hundratalet grodarter som finns här. Detta var en av de säkert 25 arter vi såg på en av nattvandringarna vi gjorde.

Så till apan som inte finns!?  Storyn är följande om vi förstått den rätt; BBC var och filmade här för något år sedan. Då upptäckte man tydligen dessa aporna som enligt vissa, bl.a. chefsguiden här, är en Red Leafmonkey som muterat och blivit vit. Jämför gärna med fotot ovan. Det är ju ingen albino eftersom ansiktet är svart. Men enligt Silvester, vår guide, så är det en nyupptäckt sort som han kallar White Leafmonkey. Han stödjer detta på att den röda och vita apan har olika läten. Enligt vår uppfattning är Silvester Borneos svar på Svante. Dvs. en person som är född och uppvuxen i regnskogen och har ett intimt och passionerat förhållande till densamma. Han är nästan som en del av skogen när han rör sig i den. Så varsågoda! En White Leafmonkey…

 

35 – 40 grader varmt och mellan 80-90% luftfuktighet – När ska man vara i en regnskog om inte under regnperioden!

Vistelsen på Borneo Rainforest Lodge var också en våt upplevelse, och då menar jag inte ur dryckessynpunkt. Inte starka drycker i alla fall. Men vatten gick det åt i sådana mängder som det är svårt att förstå att man kan få i sig. Värmen och den extremt höga luftfuktigheten gjorde att man svettades kopiöst – hela tiden. När det regnade, var det svårt att veta om kläderna var genomblöta av svett eller av regnet. Regnkläderna var lika blöta invändigt som utvändigt. Tre, rätt tuffa, 2 till 2,5timmars vandringar per dygn gjorde ju inte behovet av vätska mindre.

Nedan foto; “Vårt” rum låg i den bortersta lilla byggnaden närmast vattnet. Utanför rummet fanns en liten veranda där vi kunde pusta ut med regnskogen och floden framför oss. Det kändes faktiskt som om man var en del av en naturfilm. Hela sceneriet med alla fåglar och andra djur som for omkring oss och regnskogen som en kuliss bakom floden, gav ett nästan overkligt intryck.

 

Ovan en homo sapiens et Ingrid på vandring i regnskogen.

Lodgens Hängbroar som svävar på 30 – 40 meters höjd var bokstavligt en 300 meter lång höjdare. 40 meter upp är högt när broarna svajar, jag lovar. Men en helt obeskrivbar upplevelse.

Hur var det nu med rubrikens våtservett och symfoniorkester? Jo, värmen och fuktigheten var minst sagt pressande. Ja, det vill säga för oss icke infödingar. Malaysierna tyckte det var svalt och vissa använde t.o.m.stickade mössor på kvällarna för att inte frysa. Så, naturligtvis duschade vi, i alla fall, ett antal gånger om dagen efter allt svettande.  Saken var ju bara den att man aldrig torkade efter duschen. När man sedan kröp ned i de av luftfuktigheten mer än lätt fuktiga lakanen i sängen, så infann sig känslan av att krypa ned i en våtservett. Mysigt – nej inte speciellt. Och Nej det finns ingen AC ute i djungeln. Att sedan försöka sova i denna mysiga insvepning till ackompanjemang av en öronbedövande ljudvägg som spelades upp av regnskogens egen symfoniorkester var i sig en utmaning. Syrsornas fiolspelande, grodornas körsång, vissa apors vrål av okänd anledning och några fåglars läten som fått vilken brandsiren som helst att blekna, hade mer en väl räckt till. Men lägg därtill några uvar som tycktes tävla om vem som kan Uhhhha högst och längst samt några okända insektarter som tydligen aldrig lämnar målbrottet, så kanske ni kan förställa er ljudnivån. U2;s konsert på Wembley var inte i närheten……

Kram på er alla och GOTT NYTT ÅR!

Hälsningar

Michael & Ingrid

God Jul och Gott Nytt År önskar tomtarna i Kuala Lumpur!

Mellan 32 – 35 grader varmt, hög luftfuktighet, molnigt (tack och lov). Det är vad “KL”, som malaysierna själva kallar Kuala Lumpur för, bjuder på vädermässigt nu i jultider. Trots värsta julskyltningen överallt, hotell- och butikspersonal i tomtemössor och “White Christmas” strömmande ur alla högtalare, så är det lite svårt att känna riktig julstämning.

“KL” måste vara shoppingens Mecka. Var man än är i staden så domineras den av enorma köpcenter innehållande flera hundra butiker. Vårt hotell Furama Bukit Bitang ligger granne med det gigantiska köpcentret Times Square som innehåller över 1000 butiker, en inomhus nöjespark med bl.a. en av de värsta berg o dalbanor jag sett.

På sedvanligt maner parkerade Ingrid mig på en PUB för att själv kunna göra ett “snabbt” besök på köpcentret Pavilion. Detta shoppingens Mecka är nog både himmel och h-vete för en hustru som har svart bälte i shopping. Himmel för det universum gigantiska utbudet av affärer och ett rent helsicke för att hon inte kan handla något med tanke på att hon redan har 5 kilos övervikt på sitt bagage. Nu blev det ju ändå ett par skor, ett smycke och en ryggsäck. Men DEN snygga väskan fick vara (pris okänt men sannolikt dyr)! Självklart tycker jag MYCKET synd om henne……… (Ibland löser saker sig av sig självt)

Nedan glad och tillsammans med den “svenska björnen” utanför köpcentret Pavilion. Hela entrén var full med björnar från alla världens länder. Ska man gnälla så var väl den svenska björnen som var klädd i en nattskjorta och en knappt synbar midsommarkrans på huvudet, nog den fulaste av dem alla. Man kan ju bara spekulera i vad utlänningarna tänker när de ser vår björn; Ett trött folk som aldrig klär på sig!?

Vårt hotell Furama Bukit Bitang kan varmt rekommenderas. Vi betalade en hundralapp extra per natt och fick då en svit med stort separat vardagsrum, gratis internet, morgontidning och tillgång till Exekutive Lounge. I loungen serveras frukost till gästerna som bor i sviterna och varje kväll bjuds på cocktail. Cocktail innebär precis som det låter fria drinkar, vin etc, men också trevligt tilltugg till. Allt fritt och så mycket man orkar – Det du Hanna! Men också ett mycket stort plus för mycket trevlig personal! 10 poäng av 10!

Liten del av det kalla tilltugget!

Utsikten från loungen skäms inte för sig!

Så med ett tredje “måste” foto på Petronas Twin Towers säger vi “På återseende” till “KL”, för det lär det sannolikt bli (återseende alltså). Sammanfattningsvis kan man säga att “KL” påminner mycket om Singapore och Bangkok, fast mycket bättre på många sätt! Så imorgon styr vi mot “KK”. Ja, det är sant, det är vad malaysierna kallar Kota Kinabalu på Borneo.

Så Hej då “KL” – Nu kommer vi “KK”!

Över 230 mil i nordvästra Indien med avslut hemma hos familjen Parashar.

Då var det snart dax att att tacka Indien för ett par spännande och mycket innehållsrika veckor. Efter vår “heliga” vistelse gick turen till Jaipur där vi fann ett av James tillfälliga vistelser.

Ja, alltså ett av James Bonds tillhåll i filmen Octopussy, om jag inte minns fel. I verkligheten var vattenpalatset endast ett litet festrum som användes av Maharadjan vid något tillfälle om året när det var som varmast. Idag är det privatägt av en bokstavligt stenrik handlare i sten. Ja det vill säga ädelstenar. Det berättas att han missade en liten detalj vid köpet, nämligen att all mark rumt sjön som palatset ligger i är privat. Ägarna till marken är tydligen lite gramse på palatsägaren så de upplåter inget ställe för honom att ha en båt så han kan ta sig till sitt palats. Ibland kan de bli lite fel.
Jaipur, som är huvudstad för Rajastahn, har hur mycket som helst att visa upp inklusive en Mega Basar som sträcker sig kilometervis genom den gamla staden. Alla basarstånd inkl bostadsutrymmen skänktes till köpmännen av den styrande Maharadjan under 1700-talet. Tiden har bokstavligen stått stilla. Den kungliga familjen, Maharadjans, styr fortfarande staden ekonomiskt. Köpmännen som finns där idag är ättlingar till de som en gång blev tilldelade basarstånden, och därmed fortfarande mycket väl inställda till Hans Höghet mer än 200 år senare. Nedan fasaden av “Vindarnas palats” och de i detta land tillhörande ormtjusarna.




Nedan ett jättesolur, sannolikt ett av de största i världen.Soluret som visar sekunder är en liten del av ett utomhusobservatorium som visade allt om himlakropparnas rörelser, med en precision som är svår att förstå. Allt uppfört i första delen av 1700-talet. Vad är nytt under solen?? En av huvudtransporterna i Jaipur skötes av mina favoritdjur, elefanterna. Jag kan aldrig sluta fascineras av dessa jättar.


  

SKÖNHETEN OCH ODJURET I STEN!?

Sedan var det då tid att köra vidare mot Agra och Taj Mahal där vårt hotell var ett av de finaste vi varit på. Det känns alltid lite malplacerat att komma in i ett slottsliknande sammanhang där man blir mottagen av en honnörshälsande uniformsklädd dörrvakt, iklädd solkiga reskläder fulla av vägdamm. Man passar liksom inte in i sammanhanget. Smoking och långklänning hade passat bättre. Julgranen i foajén var väl också den första julpåminnelsen vi fått härnere.

Fortet i Agra är ett riktigt odjur i bemärkelsen storlek och styrka. Fortet som är mycket gammalt användes av Engelsmännen som försvar fram till 1947 och spelade en stor roll i deras maktutövande i Indien. Skönheten är onekligen Taj Mahal. Vi trodde att det var en riktig tursifälla med bestämde oss ändå för att åka hit – det ångar vi inte! Det är vackrare i verkligheten än på bild. Lite vanvördigt för man väl säga att det är den vackraste grav vi sett.

We were there!

Vi blev rätt bra vän med vår guide i Agra, Mr Parashar. En speciell herre som tillhörde det översta kastet, Brahim (prästerna). Man förstår inte hur viktigt kastsystemet är innan man varit i Indien. Hursomhelst blev vi hembjudna till Mr Parashar och hans fru på te och trevlig samvaro. Mycket trevliga människor! Sedan var det dax att återvända till Dehli där vi blev galant mottagna av en stor säckpipeorkester som spelade upp när vi gled upp till hotellentrén i vår limousin (Suzuki midsize diesel). Visserligen visade det sig senare att de stod där och skulle spela för gästerna till den Ryska ambassadören som hade någon mottagning där. Men vadå, sämre mottagande har man fått!



Så nu är det snart dax för avresa mot Kuala Lumpur. Vi ska bara äta en lunch som hotellet ska bjuda på efter det att vi haft ett litet utvecklingssamtal om service.

Så hej då Indien – vi ses sannolikt igen!

Öltörstande och hur heliga som helst!

Nu har vi då åkt ca 45 mil ytterligare på mycket varierande vägar. Vägstandarden är lika spännande som allt annat här. Korta bitar med 3 filiga vägar av europeisk standard för att senare övergå till grusvägar med decimeter djupa hål. Det som dock är gemensamt är möten med fordon som kör på fel sida av vägen samt alla husdjur och heliga kor. Att väja för kor, kameler etc. på en 110km väg är mer regel än undantag.

Efter Chandelao stannade vi en natt i Jodhpur, den blå staden. Stadens berömda fort var intressant trots att vi börjar bli lite trötta på fort och TEMPEL.  Efter Jodhpur åkte vi vidare till den heliga staden Pushkar. Denna stad har varje år Asiens största kamelmarknad. Folk och kameler strömmar från alla håll och från alla länder runt omkring. Marknaden brukar rymma 60.000 kameler och ett okänt antal människor. Eftersom denna heliga stad var den “skitigaste” hittills av de ställen som vi besökt vill vi inte ens försöka föreställa oss hur det ser ut under marknadsdagarna. Och inte nog med detta, ÍNGEN ÖL eller annan alkohol är tillåten inom staden!!! Kött av alla de slag är också förbjudet. Så middagen denna kväll i den heliga staden Pushkar betod av grillade grönsaker i curry, ris och till detta en “utsökt” mineralvatten av lokalt ursprung. Ärligt talat försökte vi fuska med en insmugglad indiskt whiskey som vi köpt innan vi kom fram, men den var nog avsedd att använda som lampbränsle, så dem fick vi offra till Kahli via hotellets avloppssystem.

Mitt i Pushkar finns denna heliga sjö för Hinduerna. Ovan ses det kvinnliga heliga badet (förbjudet foto). Ärligt talat skulle vi inte ens tänka oss att tvätta bilen i detta vattnet, hur heligt vattnet än är. Men, vi är olika och det ska självklart respekteras till 100%. Staden innehåller ett antal skolor av olika slag. Yoga, musik, dans, meditation etc. etc. Så man finner ganska många västerlänningar här som försöker förverkliga sig själva på olika sätt. Vad man slås av är att alla dessa icke indier verkar vara mycket lyckliga. Deras blickar vara riktade lång bort i fjärran eller är det bara ett försök att se bortom den tunga och konstigt luktande röken som tycks omge dem alla.

Ett härligt gäng övervintrande motorcykel hippies, sannolikt från USA, har öppnat stadens Royal Enfield verkstad. En otrolig samling av Royal Enfields som väl skulle passa på museum i varierande skick stod utanför deras workshop. Ovan en speciell hälsning till Hasse & Irene; Vad sägs om en Royal Enfield Bullet Diesel!?

“Retailbusinessen” här  är lite spännande. Precis som “kastsystemet”. Dvs. Man föds in i både sitt kast och sitt yrke, och här förblir man. Är man född i en frisörfamilj så är man senare en del av affärsverksamheten. Det kan få lite oväntade konsekvenser när fadern går bort tidigt och den unga sonen som inte ens kommit i målbrottet ska ta över. Vid ett besök i en av de 1000-tals basarstånden idag i Jaipur träffade vi en riktig “mini” Don Corleone a´la Indien som i bästa översittarstil satt i en fåtölj i butikens öppning och kommenderade sina minst sagt ålderstigna kulier. Allt med mycket nonchalanta gester som rimmade dåligt med en liten pojkes pipiga röst.

Ovan: Dåligt foto men ett exempel på en bra herrfrisörsalong. De brukar se värre ut. Tur att man har fårsaxen med sig.

För att avsluta kapitlet helig. Heliga män träffar man på överallt. De är ärligt mycket trevliga och uppmanar alla att ta kort på dem hela tiden. Att de sedan är mycket snabba på att påpeka att en allmosa vore på sin plats är en helt annan sak.

Som sagt, tempel och åter tempel. Vi har nog besett över 30 tempel. Bara i Pushkar finns över 500 tempel. Tyvärr lyckades mamma undanhålla att vi var nära råttornas tempel. Ett av de få tempel jag verkligen ville se. Av respekt måste man ju dessutom ta av sig skorna för att beträda alla tempel samt í vissa även strumporna. Detta hade väl varit OK om det vore rent så man slapp hoppa runt för att i bästa fall undvika fågelskiten (vanlig svenska) som finns överallt. Och ibland måste man täcka huvudet. Om någon vill skriva en kommentar så undanber jag mig några om nedan fina bild från ett Sikh tempel.

Avslutningsvis ett utdrag som sammanfattar detta från mammas dagbok; Vi fick guidad tur adhock i den heliga staden, Hindutempel, Sikhtempel, helig sjö, heliga män som vill be för oss. Jag tror jag kräks snart p.g.a. allt tassande i strumplästen bland duvskiten och allt annat mög, vilket tar bort upplevelsen. Men nu har vi sett alla tempel, tror jag. Och dessutom sovit över i den heliga staden. KALLT, värmelement + kamelhårsfilt. Luktar kamel!!! Där bjuds det endast på vegetarisk mat och nonalkoholic, dock andra berusningsmedel för den som önskar!

I morgon låter vi vår chaufför Satpan vila. Då gäller elefanttransport till Amber fort (och sannolikt något tempel, igen!)

Låter det negativt? Då är det ärligt missvisande. Människorna här är överlag mycket trevliga, generösa och vänliga. Visst vill de sälja på alla marknader, men efter två “Nej tack!”, lämnar de en ifred. Men visst, för många tempel, tonvis med duvskit och helig koskit överallt blir lite mycket efter ett par veckor. MEN VI TRIVS!

Hemma hos Thakur, Mr Praudman Singh (16:e i rakt nedstigande led).

Väl framme i den lilla byn Chandelao blev vi mottagna av Thakuren själv i Garh (fort) Chandelao. En riktig oas mitt i öknen ca 40 km utanför Jodpuhr. Fortet samarbetar idag med organisationen Basecamp som bl.a bedriver ett hantverkscooperativ för byns kvinnor. Fortet har 15 rum avsedda för besökare. Dessa rum är idag lokaliserade i det tillhörande fd. stallet för gamla tiders stridshästar. Hit kommer celebriteter av alla de slag. “Vårt” rum har gästats av Kronprins Hakkon av Norge och Mette-Marit. Rummet intill har nyttjats av Dalai Lama.

Huvudbyggnaden i fortet, byggt 1744,  bebos av Mr. Praudman Singh och hans mor. Modern styr köket och är den som ser till att vi får mat som vi äter inne den stora matsalen tillsammans med värdfolket. Hemlagad Nordindisk mat är rätt god. Gryta på get är en delikatess. Vi har nu varit på detta lugna ställe i två dagar och ska åka vidare till Jodpuhr imorgon. Det enda som möjligen stör här är papegojornas intensiva chattande varje morgon vi soluppgången.  Vädret är riktigt klassikt vinterökenväder, kallt som bara den i luften men stekhett i solen.

Mr.Praudman Singh på morgonpromenad i trädgården.

Byns invånare är nyfikna men mycket trevliga. Inga tiggare, men mycket heliga kor och nyfikna barn som hela tiden hälsar glatt och vill att man ska fotografera dem. Så när man går genom byn har man garanterat minst 10 barn efter sig på rad.

 

I går åkte vi dromedarkärra ut i öknen för att ha en BBQ i solnedgången. Det var bara vi själva och “tjänstestaben”, dvs kamelföraren, två uppassare samt en kusin till Mr. Praudman Singh som var med. Vad kusinen har för uppgift har vi inte förstått ännu. Före BBQ så serverades vi en iskall gin och tonic med citron, givetvis. Allt elegant överräckt på silverbricka som sig bör. Kvällen var fantastisk och maten superb. Men, alvarligt talat känns det lite för MYCKET kolonialt. Det är bara bärstolarna som fattas, annars kunde man tro att man var tillbaka på 1800-talet. Som tur var så följde Hannah med oss ut. Hannah är en amerikansk tjej som arbetar som volontär på kvinnokooperativet och också inneboende på fortet.

 Området här är känt för att det fortfarande finns några få tigrar kvar. Mestadels i de reservat som finns på lite olika ställen i Rajastahn. Men även om man åker till reservaten så är det inte stor chans att få se några i vilt tillstånd. Så Per-Olof, tigrarna på nedan foto blir nog det närmaste vi lär komma tigrar på denna resan. Tigrarna lades ned, som det så vackert heter, av Mr. Praudman Singh´s farfar. Och till Svante kan man skicka med; du skulle gråta om du fick se troféerna på nära håll.

Från Mr. Praudman Singh´s privata vardagsrum.

Som sagt imorgon är det slut på friden – so it´s time to hit the road again!