Känner ni igen mannen näst längts upp till höger? Rätt, Sveriges förste astronaut Fuglesang. Han är duktig han! Nu har han dock fått konkurrens! Vi kallar oss numera ödmjukt för; Space birds!
Vad ni än tror så var vägen hit inte lätt. Det syns väl på oss att stundens allvar tynger. (tur att det inte är efterlysningsfoton utskickade av FBI, även om man kan tro det) Mycket att lära sig och en hel del träning, föregick detta foto.
Bara att ta sig in och ut ur en av träningskapslarna i naturlig storlek var en utmaning.
Då var det enklare att provgå samma lejdare som Armstrong och de andra månfararna använde när de anträdde Apollokapslarna inför starten. På tal om raketstart. Saturn V, som själva raketerna heter, som s.a.s sköt upp Apollokapslarna var stora! Vi som satt och såg starterna och landningarna på de svartvita flimrande TV-apparaterna med stora ögon och astronautdrömmar, har väl alla en uppfattning om att det var stora prylar. Men……
Saturn V hade mer kraft än 200 av amerikanarnas stora F18 stridsplan har tillsammans. Vad som gör det extra intressant är att det är gamle von Braun, tyskarnas “raketfader”under 2:a världskriget som konstruerade den.
Denna “Apolloraket” är en av de få som “blev över” när man lade ner programmet. Den lilla vita toppen längst upp till höger är själva kapseln som astronauterna satt i. Snacka om att ha “eld i baken”!
Åter till barndomens gastkramande svartvita TV-tittande. Hur många timmar har man inte suttit och tittat på Apollokontrollrummet ovan. Ni som kommer ihåg minns säkert också att man ibland inte visste om “snöandet” på TV-skärmen berodde på den dåliga sändningen eller om någon flyttade sig i TV-rummet, och s.a.s förstörde antenninställningen. Sitt still, du förstör ju sändningen! Hur många gånger har man hört det? Utan att bli för nostalgisk var det spännande att få se detta historiska kontrollrum i verkligheten, med det ska ärligt sägas att det inte gjorde någonting att alla sändningar härifrån var svartvita. Hela rummet är nämligen grått och vitt i verkligheten.
Vi fick också möjlighet att uppleva den första månlandningen i repris både på film och som någon form av häftigt ljud- och ljusspel. Effektfullt så det bara sprakade om det!
Mindre effektfullt men synnerligen intressant var det att se original flygloggen med astronauternas anteckningar från den först månfärden. Denna logg har med andra ord varit på månen och vänt. Rätt stort, eller hur?
Åter till nutid och vår rymdfärd.
På vägen ut till raketavskjutningsrampen passerade vi dock den gigantiska raketverkstaden där alla raketer och rymdfärjor plockas ihop och färdigställs för uppskjutning. Jämför med det normalhöga vattentornet bredvid.
Så är vi då äntligen nära rampen som ligger en kvarts bussresa från själva centret.
Efter en lång genomgång av alla säkerhetsdetaljer ska vi då äntligen komma iväg. Det varnas för både detta ena och det andra vilket gör att några som skulle med hoppar av i sista minuten. (det är sant) Det kollas säkerhetsbälten och sittpositioner. Och äntligen ska vi då skjutas upp! Det känns, jag lovar! Det låter inte så mycket som man kan tro. Men vad det skakar. G-krafterna trycker på så att dubbelhakorna åker bak i nacken. Men vad häftigt det var!
Visserligen utspelade det hela sig i denna simulator. Men som flera riktiga astronauter intygade när de uttalade sig i säkerhetsfilmerna som var obligatoriska innan uppskjutningen, “Närmare en verklig uppskjutning kommer man inte"!” Och självklart måste man tro på en astronaut!
Rymdleken gav mersmak!
Eftersom resan från Nashville ner till Florida gick fortare än vad vi planerat hade vi några dagar kvar tills vi skulle in i “vår” villa. Varför inte åka till Disney World och kolla läget. Om inte för annat, så för att se om det har förändrats sedan 1980 (låter bättre än att skriva; “förändrats på de drygt senaste 30 åren”). Frågan vi ställde oss var bara; Släpper de in, ett förvisso ungt, medelålders par. Jag menar utan att undra! Men sagt blev gjort – Musse, Here we come!
Visserligen var väl 95% av besökarna småbarnsfamiljer, men det fanns ett och annat par i vår ålder. Och visst är Disney är kul, eller?
En av de attraktioner vi såg 1980 var The TIKI house. Som jag minns det var det rätt imponerande med en massa mekaniska vackra fåglar som sjöng. Njaa. Inte riktigt lika imponerande 2012. Till och med 3-åringarna tyckte det var tråkigt, trots att många föräldrar satt och pekade och manade; Titta där! Och, se där!
Samma gällde för det vackra “It´s a small world” Bäst före datumet har nog gått ut för några decennier sedan.
Slash ride´en var väl OK och Space Montain är fortfarande en kul upplevelse.
Visst är det fortfarande en imponerande anläggning, men delar av den magiska känslan som Disney World och Disney Land en gång gav, är nu historia.
Cape Coral & Villa Sanibel!
Nu har vi installerat oss i Villa Sanibel som ligger på Floridas västkust i Cape Coral, eller i slottet som vi börjat kalla det. Jag har väl redan berättat om alla sovrum, pooler och bubbelpooler, etc. Men stort är det.
Välkommen in!
Master bedroom.
Nu tänker du kanske att detta är att ta i för två personer!? Det är det, men sanningen är att det är billigare än att ligga på ett bättre mellanklass hotell. Så att hyra villa härnere kan rekommenderas. Hade vi dessutom varit åtta vuxna och några barn, som villan är anpassad för, så hade det varit riktigt billigt i jämförelse.
Och vem vill fira julen i ett hotellrum när man kan göra det vid en egen pool?
Så en riktigt GOD & JUL och GOTT NYTT ÅR önskar vi dig och dina närmaste!
Ingrid & Michael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar