Uncle Sam ville ha oss igen!

Lättade och smått förvirrade kom vi då in i USA igen efter det vanliga köandet i över en timme till passkontrollen. Snacka om att man infört chargongen som var på Ellis Island igen för oss icke amerikanska medborgare. Vi är nu mer registrerade i USA än i Sverige. Samtliga fingeravtryck är tagna 3 gånger och självklart är vi fotograferade i samma omfattning. Vi var förberedda och klart mentalt inställda på förhör och ifrågasättande. Allt med tanke på att vi endast varit utanför USA i 10 dagar och att våra ursprungliga “90 dagar” var slut. Men Uncle Sam ville ha oss igen utan några som helst diskussioner. Faktiskt mindre förhör än vad det varit då vi passerat gränsen tidigare. Skönt!

10 dagar i multigröna Costa Rica, eller var det Thailand?

Framåt midnatt, trötta efter en hel dags flygande med flightbyten och annat strul, landade vi i San Jose. Det första vi känner när vi går ur planet är den fuktiga typiska Thailandsliknande värmen. När vi kommer in i ankomsthallen pryds väggen av en
flagga?? Vad fasen, Thailands flagga. Har vi kommit till fel världsdel? Jag trodde först Getbenen, eller som det heter på engelska Jet lagged, spelade oss ett spratt. Nej människorna här ser definitivt mer latino än Thailändska ut. Nåja, de väntar väl på någon Thailändsk höjdare då. Och det måste vara en riktig höjdare eftersom denna flagga vajade överallt längs vägen till vårt hotell. Men som du säkert redan vet eller inser så är det Costa Ricas flagga. Men medge att de bägge ländernas flaggor är förvirrande lika.
Efter en natt på ett av flygplatshotellen, körde vi till Ingrids förtvivlan, slingrande småvägar ned mot vårt huvudmål Jaco. Vår karta stämde väl sådär och skyltningen är mer spontan än permanent på dessa breddgrader. Costa Ricanernas körstil stämmer rätt bra med den övriga latinovärldens. Dvs. det mesta tar lång tid och utan någon stress. Och då menar jag långt tid för allt, förutom när man sitter bakom ratten. Då jävlar går det undan. Då är det brått! Vadå trafik regler; Störst kommer först! Ett påtagligt och förvånande undantag. Signalhornet. Det betraktas som ohövligt att tuta här, men i övrigt är det krig som gäller på vägarna. Ingrid blev van vid både vägar och trafikrytm och andades normalt igen efter en dag.

Här växer till och med staketstolparna.

På ett av de högsta ställena längs vägen fann vi ett litet lokalcafé som vilade på pålar längs en brant. Endast insidan på bygget stod s.a.s på fast grund.

De lokala rätterna som serverades var goda men förvånande naturella. Nästan som på Kuba. Men UTSIKTEN!!!!!! Den grå Toyotan ovan är vår hyrbil. Det fungerade bra med denna bil, men om vi kommer hit fler gånger så blir det definitivt en 4-hjulsdriven variant.

Cafét ligger ungefär mitt emellan San Jose och Stillahavskusten. Det ljusare blå i horisonten på ovan fotos högra sida är Stilla Havet. Det är ett par mil dit. De lummigt böljande kullarna skimrar multigrönt.

Kaffeplantor finner man överallt längs vägarna uppe i bergen.

Bördigheten är så påtaglig att man nästan hör hur allt växer. Till och med nyligen nedslagna staketstolpar slår rot och börjar växa nästan innan man fått dit taggtråden.

Krokodilstopp och utvecklingssamtal med lägenhetsvärden.

Vi hade hört talas om att det skulle finnas en del krokodiler vid en bro längs vägen ned till Jaco , och det gjorde det med besked.

Vägbron var som bästa första parkett för att studera de nu levande dinosaurierna på tryggt avstånd.

Jag räknade till över 100 krokodiler som alla befann sig intill bron. Man bara väntade på att någon av dem alla skulle “klippa” den vita fågeln. Men av någon anledning så var det ingen som varken rörde den eller ens gjorde något utfall.
En halvtimme senare var vi framme i Jaco och på vårt lägenhetshotell Daystar Diamante del sol. Det lät väl något det? Och det var det exklusivt så det förslår. Vi hade hyrt en lägenhet med två sovrum, vilket är det minsta som erbjuds. När vi väl tömt bilen i den 35 gradiga regnperiodsvärmen och fått in vårt bagage i den extremt fina lägenheten så kände jag direkt att det luktade starkt av mögel från airconditionanläggningarna. Jag tål det bara inte! Så det vara bara att knata iväg till receptionen, som låg ett kvarter bort, och begära ett byte. Men  det fanns “självfallet” inga andra lägenheter i den storleken lediga. Några större fanns inte heller tillgängliga. M.a.o. det vanliga tjafset. Så det blev till att tala klartext. I den mån man kan kalla en blandning av engelska, spanska och stora gester för klarspråk. Men om jag säger såhär; lägenhetsvärden förstod vad jag menade och helt plötsligt skulle han kunna få fram en annan större lägenhet om någon timme. Den skulle bara städas färdigt först. Han började dock föröka påpeka att den skulle bli något dyrare. Men efter att han insåg att jag tog en ny ansatts för en vidare diskussion i ämnet sa han snabbt; Men givetvis inte i detta fallet!
Så då blev vi med en liten nätt lägenhet på över  250 m3. 3 sovrum, 4 toaletter och tre rejält tilltagna balkonger varav 2 med utsikt över stranden och havet som låg i direkt anslutning. En karta eller GPS hade underlättat att hitta i lägenheten.




Vi kunde haft det sämre! Och vi sprang inte precis ihop.

Manuel Antonio National park.

Vår plan var att ta det ganska lugnt ett par dagar. Costa Rica var ju från början en s.a.s. nödlösning som kom till sista minuten för att uppfylla USA:s uppehållsregelverk. Jag hade inte hunnit planera in så mycket. Men en dag i regnskogen fick det bli. Nationalparken Manuel Antonio i Costa Rica är enligt vissa bedömare klassad som den 12;e vackraste nationalparken i världen. Tripadvisor har en 5;a av 5 möjliga. Enligt vår bedömning så stämmer det. Området i sin helhet med sina kritvita stränderna och sitt rika växt- och djurliv, gör Manuel Antonio bedårande.
Djurdax;

Sengångare – 1 meter i timmen. (= SANT) Jag undrar vad som skulle hänt om man satt en sådan bakom ratten på en bil här i Costa Rica?

Parkens många kleptomanistiska tvättbjörnar fick man akta sig för. Det är inte för inte att de har den klassiska tjuvögonbindeln på sig. Nedan en gynnare som vägrade släppa ifrån sig damens badväska.




Grönsaksdax;




Visst är det vackert!

Stränderna är rena Robinson Cruose stränder. Och gissa vad! Inte hade vi badkläder med oss. Men dock regnkläder!? Saken var den att det var regnperiod i Costa Rica under vårt besök. Man hade lovat mycket regn just denna dag, men vi bestämde oss för att chansa på ett besök ändå. Väl utrustade för regn, för inte i vår vildaste fantasi anade vi att vi skulle få den vädermässigt bästa dagen.

När det regnar i Costa Rica, så regnar det inte, det fullkomligt vräker ned. Men som oftast i de länder som har regnperioder så blir regnen relativt korta skyfall mellan soltimmarna. Vid varje sådant skyfall bildades det en å utanför vår balkong. 15 minuter efter att regnet upphört, var också vattendraget uppslukat och helt försvunnet.

Ett rikt djurliv påträffar man överallt, inte bara i de skyddade nationalparkerna.

Ekorrarna, eller ska man säga Palmorrarna, här var ungefär dubbelt så stora som våra svenska motsvarigheter.

Och undulaterna var…………….Skämt åsido, dessa rörande färgsprakande papegojor var mycket underhållande att se på. Jag undrar om det inte är parningstider på gång. Min blyghet hindrar mig från att berätta mer om deras förehavande. Men de höll på länge. Väldigt länge och väldigt mycket.

Costa Rica blev en mycket positiv upplevelse. Så tack USA för ert lite konstiga regelverk. Naturen är magisk och människorna mycket trevliga och hjälpsamma. Visst finns här också nasare av diverse krimskrams på turistorterna, men ett nej godtas utan diskussion.

Costa Ricanerna är lika tokiga i Julfirandet som amerikanarna. Sällsamt att se torgstånden med julgransförsäljning i denna  miljön och i denna värmen. Eller för den delen också att möta alla bilar med fastsurrade granar på taken. Här är det också vanligt med artificiella istappar i ljusslingorna som monteras längs husens takskägg. Är det jul så är det! Är det inte kallt så ska det se kallt ut.

Hotellet Holiday Inn i San Jose hade kanske inte den vackraste granen i världen, men ostridigt genuin.
Så, Adios Costa Rica och Adios tills nästa inlägg!
Ingrid & Michael