We found a Kingston here in New Zealand too. I think maybe this Kingston is a little bit more calm and smaller than the original. Not very many houses or peoples. Situated approx 30km south of Queenstown. BUT it has it´s own railway – “The Kingston Flyer”. A very proud and nice railway, even if the distance it drives is short, approx 10 km.
Nu är klockan över 23.00, onsdag kväll, och vi står uppställda med husbilen vid foten av supermäktiga berget Mount Cook. Ingrid har gått och lagt sig, och själv sitter jag och tar ett glas vin och kopplar av i denna sena timme. Ja, det är faktiskt mycket sent för att vara här. I NZ går man inte bara upp och ned, man har uppenbarligen en annan dygnsrytm också. Här går man och lägger sig i tid och upp i riktiga svinottan. Alla ska var utcheckade både från hotell och campingplatser ABSOLUT SENAST kl. 10.00.
Vi har nu avverkat ytterligare 160 mil genom landskap som tycks vara tagna ur sagans värld. Kanske därför man spelade in “Sagan om Ringen” här nere.
Från Invercargill i söder körde vi vidare till Te Anu, som ligger precis i utkanten av Fjordland. Från Te Anu gjorde vi en dagsutflykt (nästan 30 mil ToR på slingriga små bergsvägar) till den berömda fjorden Milford Sound.
Vägen upp till Milford Sound kantas oavbrutet av naturscenerier som man bara inte kan köra förbi. Det är så vackert att man nästan kan ta på det. Det skulle egentligen räcka med att bara kommentera hela detta blogginlägget med två ord; OSANNOLIKT VACKERT! (Då tänker jag givetvis bara på de foton som är rena naturfoton)
Ibland kan man dock fundera lite över vad Kiwi´s (Nya Zeeländarna) tänker om oss turister. Inte nog med att de skyltat ned till denna sjö som då heter “Mirror lake”. Man har för säkerhets skull också satt en skylt med spegelvänd text i vattenbrynet för att verkligen åskådligöra spegeleffekten!
Observera passagerarfartyget på nedan foto (röda pilen).
Så det blev en natt och sedan drog vi vidare åt nordväst med riktning mot Haast och The Fox och Frans Josef glaciärerna. På vägen ligger denna bungyanläggning som använder en gammal, numera avstängd, bro som plattform.
Det framgår kanske inte av fotona men det blåste duktigt. Bl.a. detta faktum påverkade oss nog att ta vårt förnuft till fånga och inte hoppa. MEN tro det eller ej, vi velade fram och tillbaka ganska länge om vi skulle göra det eller inte. När det sedan ramlade in en hel busslast med klubben “bara för 18-35 år”, så gav jag i alla fall mentalt upp. Men efter att ha lämnat stället bestämde vi oss för att åka tillbaka någon dag senare. Den “senare dagen” blev också inställd när någon berättade om bungylinan som brast nere vid Victoriafallet för någon vecka sedan. OK, bra ursäkter – men resan är inte slut……
Efter ett nattligt stopp i metropolen Haast på sydöns västkust drog vi vidare mot The Fox och Frans Josef. Haast var nog den första staden här nere som vi sett skylta med att vi lämnade stadsgränsen. Staden består nämligen bara av 6 hus, en bensinstation, ett hotell kombinerat med campingplats och ett visitor center. Men det är väl bra att vara övertydlig!?
Vy från rastplats på kustvägen Highway 6 (bokstavligt high way).
Jag har nämnt lite om vägarna här i NZ i tidigare inlägg. Visserligen är standarden mycket. mycket bättre nu än de var första gången vi besökte landet. Men en sak har de kvar; One line bridge. Alla broar, med mycket få undantag, har bara en körbana. Så bara körning en rikting i taget är det som gäller. Ibland är det också tågräls på samma körbana, men då har tågen alltid förkörsrätt av någon anledning :-). Och antalet broar här är många med tanke på alla vattendrag.
Sedan var det också dax att ta oss an Frans Josef glaciären. Vandringen dit tog gott och väl en timme i rask promenad takt. Hela vandringen dit regnade det inte, det fullkomligt vräkte ned och blåste kraftigt. Så det blev få foton tagna för att inte riska kameran (igen).
Frans Josef, som också är en riktigt trevligt liten by, blev vår övernattningsort. Efter dagens vandringar orkade vi inte laga mat, så det fick bli resans första pizza. En av byns restauranger, för där fanns faktiskt flera, bidrog med en av de godaste pizzor vi ätit på många år. Att vakna upp här till strålande solsken var heller inte helt fel! Sämre vy kan man ha från en campingplats, eller hur?
Take off! Det var inte precis någon kö. Så inga andra starter att vänta in, bara ha koll på att inga får fanns i vägen.
Nice view!
Därnere ska vi försöka landa!
Dax för landning.
Väl på backen – Mamma är en fena på flygning numera!
Ja det är kallt!
“Lätt vandring”!?
40 knop – då går det fort!
Några av er alla läsare :-) har undrat hur vi bor. Hur ser Bettan 5 ut inuti. Ja nu börjar vi faktiskt komma in i “compact living”. Det blir lite som i visan; När gubben min är inne, så går gumman min ut …… eller hur texten nu går.
Så HEJ DÅ! för denna gången. För den som till äventyrs vill se hur vi sover kan se mer här;
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=KQWxZ6CMTzA
Nu är klockan över 23.00, onsdag kväll, och vi står uppställda med husbilen vid foten av supermäktiga berget Mount Cook. Ingrid har gått och lagt sig, och själv sitter jag och tar ett glas vin och kopplar av i denna sena timme. Ja, det är faktiskt mycket sent för att vara här. I NZ går man inte bara upp och ned, man har uppenbarligen en annan dygnsrytm också. Här går man och lägger sig i tid och upp i riktiga svinottan. Alla ska var utcheckade både från hotell och campingplatser ABSOLUT SENAST kl. 10.00.
Vi har nu avverkat ytterligare 160 mil genom landskap som tycks vara tagna ur sagans värld. Kanske därför man spelade in “Sagan om Ringen” här nere.
Från Invercargill i söder körde vi vidare till Te Anu, som ligger precis i utkanten av Fjordland. Från Te Anu gjorde vi en dagsutflykt (nästan 30 mil ToR på slingriga små bergsvägar) till den berömda fjorden Milford Sound.
Vägen upp till Milford Sound kantas oavbrutet av naturscenerier som man bara inte kan köra förbi. Det är så vackert att man nästan kan ta på det. Det skulle egentligen räcka med att bara kommentera hela detta blogginlägget med två ord; OSANNOLIKT VACKERT! (Då tänker jag givetvis bara på de foton som är rena naturfoton)
Ibland kan man dock fundera lite över vad Kiwi´s (Nya Zeeländarna) tänker om oss turister. Inte nog med att de skyltat ned till denna sjö som då heter “Mirror lake”. Man har för säkerhets skull också satt en skylt med spegelvänd text i vattenbrynet för att verkligen åskådligöra spegeleffekten!
KEA möter KEA!
Bettan 5, vår husbil är av varumärket KEA. KEA är en papegojfågel som finns i massor här i Fjordland. De är inte blyga heller och älskar speciellt gummilisterna på bilarna, av någon anledning. Så gummilisterna på Bettans bakdörrar har sina spår efter en del kära möten med dessa små fåglar.
Mäktiga Milford Sound.
Hela fjorden kantas av enormt höga berg och oräkneliga vattenfall som i de flesta fall är flera 100 meter höga. Vattnet i fjorden är så klart att man ser flera meter ner även när vattnet är krusigt på ytan. När vi åkte genom fjorden vimlade stora delar av den av delfiner som hoppade runt oss och sälar som låg och dåsade längs strandkanterna.
Observera passagerarfartyget på nedan foto (röda pilen).
Queenstown för innefolket – Men nästan ett Bungy (men bara nästan!).
Queenstown som vi hört så mycket om var ärligt talat en besvikelse för oss. Vi träffade dock exv. amerikaner som också varit där och tyckte jätte mycket om staden. NEJ, vi börjar inte bli gamla! Och för den delen var amerikanarna nästan i vår ålder. MEN Q-town var bara dyrt, uppskruvat och påklistrat. Säkert ett riktigt häftigt Alpin ställe för innefolket. Det är ju egentligen en skidort i första hand. Jag skulle tro att Aspen i USA ligger nära i jämförelse.Så det blev en natt och sedan drog vi vidare åt nordväst med riktning mot Haast och The Fox och Frans Josef glaciärerna. På vägen ligger denna bungyanläggning som använder en gammal, numera avstängd, bro som plattform.
Det framgår kanske inte av fotona men det blåste duktigt. Bl.a. detta faktum påverkade oss nog att ta vårt förnuft till fånga och inte hoppa. MEN tro det eller ej, vi velade fram och tillbaka ganska länge om vi skulle göra det eller inte. När det sedan ramlade in en hel busslast med klubben “bara för 18-35 år”, så gav jag i alla fall mentalt upp. Men efter att ha lämnat stället bestämde vi oss för att åka tillbaka någon dag senare. Den “senare dagen” blev också inställd när någon berättade om bungylinan som brast nere vid Victoriafallet för någon vecka sedan. OK, bra ursäkter – men resan är inte slut……
Efter ett nattligt stopp i metropolen Haast på sydöns västkust drog vi vidare mot The Fox och Frans Josef. Haast var nog den första staden här nere som vi sett skylta med att vi lämnade stadsgränsen. Staden består nämligen bara av 6 hus, en bensinstation, ett hotell kombinerat med campingplats och ett visitor center. Men det är väl bra att vara övertydlig!?
Vy från rastplats på kustvägen Highway 6 (bokstavligt high way).Jag har nämnt lite om vägarna här i NZ i tidigare inlägg. Visserligen är standarden mycket. mycket bättre nu än de var första gången vi besökte landet. Men en sak har de kvar; One line bridge. Alla broar, med mycket få undantag, har bara en körbana. Så bara körning en rikting i taget är det som gäller. Ibland är det också tågräls på samma körbana, men då har tågen alltid förkörsrätt av någon anledning :-). Och antalet broar här är många med tanke på alla vattendrag.
Glaciärvandring i ösregn & Blue ice.
Tyvärr är budskapet här; Besök The blue iced Fox before it disapere! Och det gjorde vi i ett jädra regnande. Men allvarligt så är det lite kusligt att se hur glaciären krympt genom åren. Det fanns både foton och skyltar som visade var glaciären slutat vid vissa årtal. Förändringen sedan 1935 exv. är dramatisk!
Sedan var det också dax att ta oss an Frans Josef glaciären. Vandringen dit tog gott och väl en timme i rask promenad takt. Hela vandringen dit regnade det inte, det fullkomligt vräkte ned och blåste kraftigt. Så det blev få foton tagna för att inte riska kameran (igen).
Frans Josef, som också är en riktigt trevligt liten by, blev vår övernattningsort. Efter dagens vandringar orkade vi inte laga mat, så det fick bli resans första pizza. En av byns restauranger, för där fanns faktiskt flera, bidrog med en av de godaste pizzor vi ätit på många år. Att vakna upp här till strålande solsken var heller inte helt fel! Sämre vy kan man ha från en campingplats, eller hur?
Dinosarieträd.
Nästan hela sydvästra delen av sydön är faställt som Världsarv. Dels för sin speciella geografi men framförallt för att denna delen hyser många orörda skogar. Skogar med ursprungliga växter och träd. Vissa av trädslagen fanns också på dinosauriernas tid, bl.a. nedan.
Så var det tid för lite adrenalin och svett!
På vägen upp till glaciärerna passerade vi en mindre by som stoltserade med företaget Sibirian Experience. Vi tyckte att det dom erbjöd lät häftigt, så vi bokade upp oss för ett race eftersom vi ändå skulle köra samma väg tillbaka. Här erbjöds vi att flyga från byns flygplats, som var en fårbeteshage. Efter en spektakulär flygning genom flera dalgångar, var det landning i en dal mitt i ödemarken med namnet Sibirian Valley. Därefter gällde det att vada över en flod med det absolut klaraste vatten jag sett, men ISKALLT. Därefter tid att ta sig an en svettig 3 timmars vandring. Ja, dom sa vandring, men det var nog mer klättring bitvis än vandring. Avslutningsvis blev vi upplockade av en jetboat som tog oss i 40 knops fart tillbaka till byn. Båtfärden i denna fart, i vatten som ibland bara är 1 dm djupt och par tre meter brett, är nästan som att flyga. Snacka om Need for Speed! MEN VILKEN UPPLEVELSE!
Take off! Det var inte precis någon kö. Så inga andra starter att vänta in, bara ha koll på att inga får fanns i vägen.
Nice view!
Därnere ska vi försöka landa!
Dax för landning.
Väl på backen – Mamma är en fena på flygning numera!
Ja det är kallt!
“Lätt vandring”!?
40 knop – då går det fort!
Några av er alla läsare :-) har undrat hur vi bor. Hur ser Bettan 5 ut inuti. Ja nu börjar vi faktiskt komma in i “compact living”. Det blir lite som i visan; När gubben min är inne, så går gumman min ut …… eller hur texten nu går.
Så HEJ DÅ! för denna gången. För den som till äventyrs vill se hur vi sover kan se mer här;
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=KQWxZ6CMTzA
hej på er!!! Ser oerhört vackert och spännande ut är som vanligt grymt avundsjuk....
SvaraRaderaMen vad är skillnaden blå och röd linjer på kartan?
Nya Zeeland måste det bli i framtiden även för mig!!!
Kram kram
PS får ni inte upp en bild bredvid mina kommentarer? Det är en liten hälsning till framförallt mamma :) DS