New Zealand & All Blacks

Efter ytterligare två flygresor (Borneo KK – KL – Auckland NZ) på 2,5 tim + 10 timmar, landade vi i Auckland, NZ. Lite enklare med tidsomställningen denna gång än tidigare resor tack vare vår successiva förflyttning över tidszonerna. Men dock, känslan att vara “upp och ned” är banne mig inte en fiktion. Det måste vara något med solen, inte solsting, utan något med dess placering på himlen.
Efter en natt på flygplatshotellet i Auckland, flög vi vidare till Christchurch för att hämta “Bettan 5”, dvs. vår husbil. Så nu är det till att försöka leva “compact living life” igen. Vilket är en utmaning i sig, men en rätt skön känsla nu efter alla hotellrum. Första natten låg vi kvar i Christchurch och den blev väl sådär om sanningen ska fram. Nattens lugn bröts av ett par rätt häftiga jordbävningar varav en var på 5,2 på richterskalan . MEN LUGN ! – inget hände mer än att det skakade och gungade rejält i bilen. Ingen större skada skedde för övrigt någon annan stans heller. Det som skakar NZ däremot är en otäck luftballongsolycka som krävde 11 människoliv – OCH NEJ VI SKA INTE FLYGA LUFTBALLONG!
Efter 90 mil längs sydöns östkust är vi nu Invercargill, NZ sydligaste stad.


Städerna i NZ, speciellt på sydön, har en genuin sekelskiftesprägel över sig. Ofta villastäder som har en huvudgata som kärna där små affärer, polisstationen och brandkåren finns. Det känns många gånger som om tiden stått stilla om man bortser från bilarna. Kiwi´s är ofta mer British än engelsmännen själva, inte minst när det gäller den egna lilla trädgården.

Från Christchurch tog vi inlandsvägen ner till Timaru och sedan Highway 1, kustvägen, ner Oamaru där vi övernattade. Nu ska tilläggas att Highway´s i NZ oftast är sämre och smalare än Torhamnsvägen, men hastigheten är 100 km/h. På en av de milslånga stränderna intill kustvägen hittade vi några riktiga “kinderägg”. Snacka om jättens kulor. Mycket märkliga helt runda stenar som låg utspridda som spelkulor längs stranden. Stenarna har bildats i samband med vulkanutbrott för att sedan hamna i lösare jordlager. Vind, vatten och havet har sedan sköljt bort jorden runt omkring och blottat stenkulorna. Om någon undrar så är överraskningen i “kinderägget” undertecknad.

 

The Royal Albatross.

I Nya Zealand, precis som Australien så finns det många otroligt intressanta naturfenomen och annat med natur anknytning att beskåda. Men Nya Zeeländarna liksom Australierna är helt fantastiska på att göra en fjäder till en höna. Vi både såg och fick mycket information om det helt fantastiska Royal Albatross Center med en helt unik Albatross koloni.

Runt denna fantastiska koloni av Albatrosser var det en kaskad av båtturer, bussturer i olika kombinationer som erbjöds. Man kunde också köra ditut själv, vilket vi gjorde. Se på skylten ovan; FREE ENTRY! Jovisst var det free entry in på cafeterian och fotoutställningen. Men kolonin kom man inte nära, gratis vill säga. Inträde, lite mer en 215 kronor per person var vad som gällde, men då fick man se en film också. Man var också noga med att säga att det inte alls var säkert att man fick se någon av dessa fåglar flyga. Det är nämligen så att när Albatrosserna ruvar sina ägg, vilket de gjorde, så gör man det i skift. Saken är bara den att skiftet är en 4 – 5 dagar. Dvs. ena maken är ute till havs och äter upp sig under dessa 4 – 5 dagar medan den andra parten ruvar och sover under samma tid. Fick vi då se någon av dessa gigantiska fåglar? Jajamen!
Denna sovande och ruvande Albatross fick vi beskåda under 30 minuter från ett inglasat observatorietorn. Den rörde inte en fena! Namnet Royal Albatross framstod som om det var en speciell typ av Albatross, men så är väl sanolikt inte fallet. Royal kallas den förmodligen för att prinsessan Anne av England invägde anläggningen på sin tid. Kolonin visade sig också bestå av HELA fem häckande par.
I ärlighetens namn ska dock sägas att centret var värt ett besök. Inte minst för att utställningen, som bl.a. visade fullskaliga modeller och uppstoppade Albatrosser. Och att Royal Albatross är tydligen en egen art. De är gigantiska med sina 3 meter mellan vingspetsarna.
En annan behållning var vår guide. En medelålders Maoridam som härstammade i rakt nedstigande led (fjärde generationen) från en av de lokala hövdingarna. Eftersom hon var av hövdingsläkt så hade hon den traditionella tatueringen för kvinnor. Dvs hela underläppen var helt svart tatuerad och hela hakan var tatuerad i ett traditionellt mönster. Lite märkligt att se då hon i övrigt var klädd helt västerländskt. Kulturkrock! (inte damen ifråga på nedan bild, men ungefär såhär var hon tatuerad)

Vackert så att det gör ont i ögonen!

Nya Zeeland är VACKERT så att det räcker och blir över. Hur ska man kunna förmedla detta rättvist? Det går inte.
Här ÄR hav och vattendrag blått och ger en osannolik kontrast till den gröna växligheten som är en exotisk mix av regnskogsfauna och barrskog. Det vilda djurlivet är rikligt och också lite annorlunda.


 


Fågeln på ovan foto ser ut som en duva ( i våra ögon) som ätit anabola, för den var stor som en tjäder. Det visade sig vara en ganska sällsynt och utrotningshotad art, men namnet är redan glömt. Den och par av hans kompisar var grannar till oss på campingplatsen som vi övernattade på i närheten av orten Owaka. Denna camping låg precis intill havet med en milslång beach som började 25 meter från vår uppställningsplats. Efter intaget av vars en iskall öl bestämde vi oss för att ta en lång promenad längs stranden trots att det blåste rätt kraftigt.

Både mamma och jag hoppade nog två meter när stenen som fanns på stranden 5-6 meter framför oss plötsligt for rätt upp och stirrade förnärmat på oss. Efter ett par “kom inte för nära” blickar återgick den till sitt stenläge. Stenen visade sig vara en rejäl bjässe till sjölejonshanne.

Fårur på vägur (ej skämt) hette det på Island.

Där fanns varningsskyltar överallt med den texten. I NZ finns det extremt gott om fyrbenta fårskallar, men varningsskyltar har vi inte hittat några ännu. Vare sig denna gången eller de tidigare gångerna vi varit här. Man säger att det finns mer än dubbelt så många får här än mänskliga invånare. Troligen stämmer det!

Bettan 5 på Bluff.

Orten Bluff som ligger strax söder om Invercargill är den första ort där någon europé bosatte sig på Nya Zeeland. På orten, som är en hamnstad, finns en utkiksplats (och naturligt land/sjömärke) som ligger dramatiskt högt. Vår husbil, Bettan 5, fick verkligen visa musklerna när vi tillsammans stånkade upp på de mer eller mindre lodräta backarna med ettans växel i.

Från samma utkikspunkt ser man; Te Raki o Te Uraka a Te Rakitamau,
eller som vi säger; Stewart Island. NZ tredje största ö.
Nu kommer vi att köra vidare upp mot Fjordland och Te Anau för att bl.a. åka båt på Milford Sound. De etermässiga kommunikationerna lär vara mindre bra där, så det kan kanske ta ett par dagar innan vi lägger upp något nytt på bloggen. Det lär också vara svårare och dyrt att skaffa vin där, så idag har vi bunkrat ett par flaskor. Alkoholsystemet här är både svårt att förstå sig på och lite speciellt. Vissa matbutiker säljer vin och för den delen sprit, andra i samma kedja gör det inte. Vissa restauranger serverar både vin, öl och sprit medan andra som s.a.s ser “finare” ut inte har licens. Däremot har de flesta “Bring your own”, dvs man kan själv ta med sig drickat som de sedan öppnar och serverar mot en mindre kostnad. Kanske då en flaska som man köpt i någon av de rätt vanliga drive in bottle shops´en.

Sedan vore det en hädelse att skriva något om New Zeeland utan att nämna All Blacks! För den som till äventyrs inte vet att All Blacks är NZ massivt hyllade landslag i rugby, lär inte undgå kunskapen om man kommer hit. Flaggor, banderoller, stickers mm.mm, finns överallt - på allt!

See ja laater maites! som de säger här!

Michael & Ingrid