Landet på och av!

Då var det tid att åka vidare igen och lämna “Kiwi landet” efter 299 mils åkande . Det känns lite vemodigt för både Ingrid och jag känner oss hemma på många sätt här i Nya Zeeland. Den skiftande och sagolikt vackra naturen, alla diamantgnistrande och kristallklara vattendrag med grönblått vatten, det tydligt smaragdgröna havet och sist men inte minst den mycket höga och rena luften – allt sammantaget gör att man lätt hanterar det skiftande och mycket speciella vädret.

Blue pool – Djupet är en två tre meter och man ser botten utan några problem.

Vädret är minst sagt på och av. Skiner solen så skiner den på riktigt och man får mer eller mindre duscha i solskyddsfaktor 30+. AV med så mycket kläder som möjligt för det blir varmt som attan. Regnar det så ösregnar det. Då är det PÅ med både regnkläder och flisjacka, för utan solen är det kallt också mitt i sommaren. Men eftersom vi har bungyjumpen kvar att utföra i sitt rätta element och i sitt hemland måste vi ju åka hit igen, eller hur!

Även vid mindre bra väder är det svårt att se sig mätt!

(Någon har undrat över de olika färgerna på linjerna som markerar vår körda rutt. Färgerna betyder egentligen inget speciellt – de  är olika endast för det ska bli lättare att se hur vi kört.)

Flyg som i en gammal James Bond film.

Förra inlägget skrev jag vid foten av Mount Cook (ligger där den översta blå linjen slutar och gröna linjen börjar på ovan karta). Vad jag sparade att berätta var att vi samma dag gjort en rätt annorlunda flygutflykt där också. Vi hade ju redan sett Cook från väster (Frans Josef) och vi befann oss så att vi såg berget från söder och öster. Självklart ville vi också se den på lite nära håll! Så då får man helt enkelt ta en flygtur med ett plan som utrustats med skidor.

 

 

Denna flygturen gav också lite James Bond associationer, från vilken film minns jag inte. Men när vi skulle landa uppe på en av de mindre glaciärerna nära toppen, kom bergsväggen kittlande nära kabinen.

Sedan var det touch down!

Och lite snöbollskastande.

Viva la France.

Vädret dagen efter Mont Cook besöket var återigen grått och blåsigt så vi bestämde oss för att köra direkt till Akaroa som ligger vid kusten öster om Christchurch.

Akaroa är en liten mysig hamnstad med ca 1000 invånare. Stadens prägel och historia är rätt speciell och har sin grund i de dåvarande stormakternas pennkrig om vilket land dessa öar skulle tillhöra. Hur som helst, 1840 när Stor Britannien just deklarerat att Nya Zeeland tillhörde det brittiska imperiet, så skickade fransmännen helt sonika hit en båtlast franska emigranter. Med sig hade dessa fransmän också ett krigsfartyg till skydd. Nu ledde inte provokationen till något dramatiskt mer än möjligen att fransmännen blev kvar och byggde upp en stad. Många av invånarna idag är fortfarande ättlingar till dessa olagliga franska immigranter. Många talar fortfarande franska som huvudspråk. Gatorna har franska namn och den franska flaggan vajar lite här och var. Givetvis firas årsdagen av den “franska invasionen” med en landstigning i autentiska kläder och den franska trikoloren stolt vajande på landstigningsbåten. 

Fotot visar utsikten från campingen i Akaroa. Själva staden är de små vita byggnaderna till vänster på fotot. Staden har fått ett uppsving då över 90 gigantiska kryssningsfartyg kommer att besöka staden i år. Som synes var två av dessa jättar inne på besök samtidigt som vi där. Besök av kryssningsfartyg är en rätt ny företeelse för den lilla staden, men är ett resultat av att Christchurch ordinarie gästhamn för större personfartyg fick mycket svåra skador vid den stora jordbävningen 2010. (6,4 på richterskalan – så den vi fick känna av var som sagt inte så liten om man jämför)

Så med ovan foto taget längs vägen mellan Akaroa och Christchurch får vi tacka Nya Zealand. Just nu håller vi på att packa och försöka få ihop baggagevikten till att hålla sig inom 20kg, vilket är max vikt vi får ha på planen som går mellan öarna i Tahiti. Så Tahiti nästa!