I paradiset vajar den franska flaggan!

Iaorana !

Att fransmännen är livsnjutare är väl ingen nyhet, men att de är formellt ägare av paradiset också är en överraskning för oss. Jovisst visste vi att Franska Polynesien tillhör Frankrike. Men nyheten är att dessa öar måste vara det närmaste man kan komma paradiset, om de nu inte är paradiset i verkligheten! Den som uppfann ordet “paradiset” måste definitivt ha varit här. Hur vederbörande hittat hit kan man bara gissa, men Cook och grabbarna fixade det ju. Vistelsen här ger faktiskt också en extra dimension och förståelse för myteriet på Bounty. Att delar av besättningen inte ville åka härifrån och återvända till 1700-talets England, är inget jag känner att man kan klandra dem för.

Direkt på flygplatsen i Tahiti möttes vi av en vacker blomstersmyckad Polynesiska i traditionella kläder som dansade på en liten konstgjord strand vid ingången till terminalen. OK, inte så mycket till kläder, men det var vackert. Givetvis ackompanjerad av två herrar som sjöng och spelande på vars sin ukulele. Sen blev det lite förvirrat ett tag. Vi skulle bl.a. ta ut pengar. Hur var det nu med valutakursen? Skulle vi ta ut 4.000:- eller 40.000:- i lokal valuta. Efter lite diskussioner fick jag min vilja igenom och vi tog ut det högre beloppet. Och tur var det, för taxin till vårt hotell som låg 3 km bort kostade 2.000:-!? Så jag kan redan säga nu – DET ÄR DYRT I PARADISET! Och då menar jag inte bara att man måste betala med en massa nollor i den lokala valutan. Taxiresan (3 km) kostade ca 180:- SEK. En enkel huvudrätt kostar 240:- SEK. Visst kanske inte mycket dyrare än i Sverige, MEN 9.000:- för en vanlig sallad, en bit stekt lax och två öl!

Bora Bora.

Efter att ha tillbringat två nätter i orten Faa på ön Tahiti, där större delen av vår vakna tid gick åt till att försöka lösa problemet med vårt lite överviktiga baggage, åkte vi då äntligen den 23 jan till Bora Bora (eller Paradiset om ni vill).

Redan vid inflygningen började man förstå att detta skulle bli något speciellt. Landningsbanan, som är en gammal amerikansk krigsflygplats från andra världskriget, var nog egentligen lite för liten för att landa Air Tahitis “största” flygplan. Men som synes så räckte det till, även om inbromsningen var rätt kraftig.

På andra sidan terminalbyggnaden väntade båten som skulle ta oss till vårt hotell. Det var inte utan viss spänning vi närmaste oss Bora Bora Pearl Beach Resort & Spa. Synen som mötes oss när båten närmade sig anläggningen ökade sannerligen bara våra förväntningar.

  Den fjärde overwater bungalowen från höger är förövrigt “vårt” lilla krypin.

Gångbro till restaurang etc.

Ett vanligt uttryck här är “fiu”. Det är tydligen svårt att översätta direkt men används när man s.a.s fått nog, är lite jobbigt, inte känner för att arbeta etc. Och förklaras vara ett vanligt tillstånd på öarna här med anledning av värmen och citat; “den naturliga nonchalansen”!? Och viss stämmer det. Det går inte så fort här. Befolkningen är trevlig men visar en viss nonchalans. Om detta är ett adopterat sätt från fransmännen eller någon s.a.s lokal historisk egenskap förtäljer inte informationen. Men visst är det enkelt att få en “fiu” känsla här, allstå göra så lite som möjligt!

Det blir mycket bad och snorkling från den egna badbryggan med integrerad utedusch. Vattnet som är kristallklart håller en 27-28 grader dag som natt.

Utsikten från bungalowens soldäcket skäms inte för sig heller.  Större fiskar och fiskstim av olika slag paraderar med jämna mellanrum förbi.

Maeva! – Välkommen in!

Lite större utrymmen än i Bettan 5. Även denna lilla lya har det mesta. TV, Stereo, DVD och ett eget litet inomhus spa. MEN när ska man använda dessa faciliteter!? Vem åker hit för att sätta sig och titta på DVD? Vem lägger sig i badkaret, när hela havet utanför är tempererat som ett badkar? Lite förbryllande!

De blänkande/lysande skivorna ovanför badet och bakom handfatet är fönster där man ser rätt ned i havet. 

Levande DVD eller jätteakvarium! Soffbordet och nattduksborden är av glas och är öppna ner mot korallreven som är under bungalowen. På kvällen tänder man själv belysning ner i vattnet om man känner för det. Skådespelet här är helt underbart. Fiskar i alla möjliga former och färger presenterar sig. Första kvällen fick vi påhälsning av en rocka på ca 2 meter.

Snorkling under bungalowen.

Vill man se havslivet på nära håll är det bara att hoppa i från badbryggan och sätta på sig cyklopet. Orkar man simma lite så är hela området fullt av små korallrev att beskåda.

Under vår bungalow.

Nedan ett litet axplock av invånarna under ytan på lite närmare håll. Alla foton är tagna direkt under bungalowen. 

  Får jag presentera “Butter” eller Nisse Polis, som jag kallar honom. Det är den svarta fisken med gul stjärt nederst på fotot. Varje gång jag närmar mig pålen som syns på bilden så kommer han farande och gör utfall mot mig. Nu räcker det att jag kommer ner i vattnet från bryggan så kommer han sättande. Naturligtvis inser jag att han försvarar sitt revir, men inte fasen ser jag väl ut som en fisk i alla fall.

We all live in a yellow submarine!

Mamma/Ingrid har väl varit rätt bestämd med hon inte skulle dyka på denna resan, vilket hon tydligen både lovat sig själv och andra. Snorkling skulle räcka mer än väl. Så fort vi kom hit såg jag information om dykning med ubåt. Först trodde jag att det var en vanlig glasbottenbåt som de försökte marknadsföra som ubåt, men efter ha kontrollerat så visade det sig att det var en riktig frigående miniubåt som det handlade om. Det är faktiskt första gången jag sett att en sådan tripp erbjuds civilister. Så var mitt beslut var inte svårt att fatta – detta måste jag testa. Och efter lite övervägande (inte mycket) så var mamma snabbt med på noterna också. Så det blev en snabb beställning av en liten resa med Spirit of Pacific. Efter att ha blivit transporterade med en speedboat ca 10 minuter ut till havs så dockade vi med ubåten.

Här välkomnas vi av den franske ubåtskaptenen. 

Efter att vi stuvat in oss, på det minst sagt minimala utrymmet, så blev det sedvanlig säkerhetsgenomgång innan färden mot djupen påbörjades. Vi var tre par plus kaptenen som skulle dyka. Kaptenen visade oss vissa reglage som vi skulle använda för att ta oss upp till ytan om något hände med honom under färden. Jag lovar att nervositeten gick att ta på, trots kaptenens upprepande försäkran att dessa instruktioner endast var att betrakta som flygbolagens säkerhetsgenomgång innan take off.  Sedan var det då äntligen dax för dyk!

En helt sanslös upplevelse. Vi följde ett större korallrev snett ned i djupet. Dykningshastigheten var betydligt snabbare än vad vi förväntat oss, vilket höjde spänningen lite extra. Men vi stannande på lite olika djup för att kunna se livet i havets olika skikt. Livet på dessa djup var en sällsam upplevelse se med egna ögon.

  På ca 35 meters djup träffade vi dessa giganter till citronhajar. Dessa två är nästan 3 meter långa.

Vattnet är så klart att solen lyste upp ner till ca 40 meter. Men efter det fick vi ta lite hjälp av strålkastare.

Vid 47 meters djup var det stopp, vi fick inte gå djupare enligt fransk lag påstod Kapten Nemo (tyvärr).

Så mammas löfte om att inte dyka kvarstår ju som sagt fortfarande. Att åka ubåt är ju inte att scuba dyka, eller hur.

Nu har vi två dagar kvar att njuta av denna delen av paradiset. Sedan åker vi vidare till den lilla ön Manihi. Resan dit blir lite omständig. Först måste vi flyga tillbaka till Tahiti/Faa. Sedan byta till ett nytt plan som ska ta oss till Rangiroa. Slutligen vidare från Rangiroa till Manihi med ett tredje plan. Sammanlagd flygtid är mindre än 3 timmar men resan kommer att ta hela dagen.

Internetsystemet är inte riktigt pålitligt här i Söderhavet. Så jag vet inte när jag kan ladda upp nästa gång.

Just nu i skrivande stund tittade jag ned i vårt “soffbord” och såg en rocka samt ett par små revhajar göra visit. Man tror inte att det är sant.

Nana !

Michael & Ingrid

Landet på och av!

Då var det tid att åka vidare igen och lämna “Kiwi landet” efter 299 mils åkande . Det känns lite vemodigt för både Ingrid och jag känner oss hemma på många sätt här i Nya Zeeland. Den skiftande och sagolikt vackra naturen, alla diamantgnistrande och kristallklara vattendrag med grönblått vatten, det tydligt smaragdgröna havet och sist men inte minst den mycket höga och rena luften – allt sammantaget gör att man lätt hanterar det skiftande och mycket speciella vädret.

Blue pool – Djupet är en två tre meter och man ser botten utan några problem.

Vädret är minst sagt på och av. Skiner solen så skiner den på riktigt och man får mer eller mindre duscha i solskyddsfaktor 30+. AV med så mycket kläder som möjligt för det blir varmt som attan. Regnar det så ösregnar det. Då är det PÅ med både regnkläder och flisjacka, för utan solen är det kallt också mitt i sommaren. Men eftersom vi har bungyjumpen kvar att utföra i sitt rätta element och i sitt hemland måste vi ju åka hit igen, eller hur!

Även vid mindre bra väder är det svårt att se sig mätt!

(Någon har undrat över de olika färgerna på linjerna som markerar vår körda rutt. Färgerna betyder egentligen inget speciellt – de  är olika endast för det ska bli lättare att se hur vi kört.)

Flyg som i en gammal James Bond film.

Förra inlägget skrev jag vid foten av Mount Cook (ligger där den översta blå linjen slutar och gröna linjen börjar på ovan karta). Vad jag sparade att berätta var att vi samma dag gjort en rätt annorlunda flygutflykt där också. Vi hade ju redan sett Cook från väster (Frans Josef) och vi befann oss så att vi såg berget från söder och öster. Självklart ville vi också se den på lite nära håll! Så då får man helt enkelt ta en flygtur med ett plan som utrustats med skidor.

 

 

Denna flygturen gav också lite James Bond associationer, från vilken film minns jag inte. Men när vi skulle landa uppe på en av de mindre glaciärerna nära toppen, kom bergsväggen kittlande nära kabinen.

Sedan var det touch down!

Och lite snöbollskastande.

Viva la France.

Vädret dagen efter Mont Cook besöket var återigen grått och blåsigt så vi bestämde oss för att köra direkt till Akaroa som ligger vid kusten öster om Christchurch.

Akaroa är en liten mysig hamnstad med ca 1000 invånare. Stadens prägel och historia är rätt speciell och har sin grund i de dåvarande stormakternas pennkrig om vilket land dessa öar skulle tillhöra. Hur som helst, 1840 när Stor Britannien just deklarerat att Nya Zeeland tillhörde det brittiska imperiet, så skickade fransmännen helt sonika hit en båtlast franska emigranter. Med sig hade dessa fransmän också ett krigsfartyg till skydd. Nu ledde inte provokationen till något dramatiskt mer än möjligen att fransmännen blev kvar och byggde upp en stad. Många av invånarna idag är fortfarande ättlingar till dessa olagliga franska immigranter. Många talar fortfarande franska som huvudspråk. Gatorna har franska namn och den franska flaggan vajar lite här och var. Givetvis firas årsdagen av den “franska invasionen” med en landstigning i autentiska kläder och den franska trikoloren stolt vajande på landstigningsbåten. 

Fotot visar utsikten från campingen i Akaroa. Själva staden är de små vita byggnaderna till vänster på fotot. Staden har fått ett uppsving då över 90 gigantiska kryssningsfartyg kommer att besöka staden i år. Som synes var två av dessa jättar inne på besök samtidigt som vi där. Besök av kryssningsfartyg är en rätt ny företeelse för den lilla staden, men är ett resultat av att Christchurch ordinarie gästhamn för större personfartyg fick mycket svåra skador vid den stora jordbävningen 2010. (6,4 på richterskalan – så den vi fick känna av var som sagt inte så liten om man jämför)

Så med ovan foto taget längs vägen mellan Akaroa och Christchurch får vi tacka Nya Zealand. Just nu håller vi på att packa och försöka få ihop baggagevikten till att hålla sig inom 20kg, vilket är max vikt vi får ha på planen som går mellan öarna i Tahiti. Så Tahiti nästa!

A special Regards to Gail and all our friends in Jamaica & Dinosarieträd och naturscenerier som gör att man undrar om det är på riktigt!

We found a Kingston here in New Zealand too. I think maybe this Kingston is a little bit more calm and smaller than the original. Not very many houses or peoples. Situated approx 30km south of Queenstown. BUT it has it´s own railway – “The Kingston Flyer”. A very proud and nice railway, even if the distance it drives is short, approx 10 km.

Nu är klockan över 23.00, onsdag kväll, och vi står uppställda med husbilen vid foten av supermäktiga berget Mount Cook. Ingrid har gått och lagt sig, och själv sitter jag och tar ett glas vin och kopplar av i denna sena timme. Ja, det är faktiskt mycket sent för att vara här. I NZ går man inte bara upp och ned, man har uppenbarligen en annan dygnsrytm också. Här går man och lägger sig i tid och upp i riktiga svinottan. Alla ska var utcheckade både från hotell och campingplatser ABSOLUT SENAST kl. 10.00.
Vi har nu avverkat ytterligare 160 mil genom landskap som tycks vara tagna ur sagans värld. Kanske därför man spelade in “Sagan om Ringen” här nere.

Från Invercargill i söder körde vi vidare till Te Anu, som ligger precis i utkanten av Fjordland. Från Te Anu gjorde vi en dagsutflykt (nästan 30 mil ToR på slingriga små bergsvägar) till den berömda fjorden Milford Sound.
Vägen upp till Milford Sound kantas oavbrutet av naturscenerier som man bara inte kan köra förbi. Det är så vackert att man nästan kan ta på det. Det skulle egentligen räcka med att bara kommentera hela detta blogginlägget med två ord; OSANNOLIKT VACKERT! (Då tänker jag givetvis bara på de foton som är rena naturfoton)

Ibland kan man dock fundera lite över vad Kiwi´s (Nya Zeeländarna) tänker om oss turister. Inte nog med att de skyltat ned till denna sjö som då heter “Mirror lake”. Man har för säkerhets skull också satt en skylt med spegelvänd text i vattenbrynet för att verkligen åskådligöra spegeleffekten!

KEA möter KEA!

Bettan 5, vår husbil är av varumärket KEA. KEA är en papegojfågel som finns i massor här i Fjordland. De är inte blyga heller och älskar speciellt gummilisterna på bilarna, av någon anledning. Så gummilisterna på Bettans bakdörrar har sina spår efter en del kära möten med dessa små fåglar.

Mäktiga Milford Sound.

Hela fjorden kantas av enormt höga berg och oräkneliga vattenfall som i de flesta fall är flera 100 meter höga. Vattnet i fjorden är så klart att man ser flera meter ner även när vattnet är krusigt på ytan. När vi åkte genom fjorden vimlade stora delar av den av delfiner som hoppade runt oss och sälar som låg och dåsade längs strandkanterna.

Observera passagerarfartyget på nedan foto (röda pilen).

 

Queenstown för innefolket – Men nästan ett Bungy (men bara nästan!).

Queenstown som vi hört så mycket om var ärligt talat en besvikelse för oss. Vi träffade dock exv. amerikaner som också varit där och tyckte jätte mycket om staden. NEJ, vi börjar inte bli gamla! Och för den delen var amerikanarna nästan i vår ålder. MEN Q-town var bara dyrt, uppskruvat och påklistrat. Säkert ett riktigt häftigt Alpin ställe för innefolket. Det är ju egentligen en skidort i första hand. Jag skulle tro att Aspen i USA ligger nära i jämförelse.
Så det blev en natt och sedan drog vi vidare åt nordväst med riktning mot Haast och The Fox och Frans Josef glaciärerna. På vägen ligger denna bungyanläggning som använder en gammal, numera avstängd, bro som plattform.

Det framgår kanske inte av fotona men det blåste duktigt. Bl.a. detta faktum påverkade oss nog att ta vårt förnuft till fånga och inte hoppa. MEN tro det eller ej, vi velade fram och tillbaka ganska länge om vi skulle göra det eller inte. När det sedan ramlade in en hel busslast med klubben “bara för 18-35 år”, så gav jag i alla fall mentalt upp. Men efter att ha lämnat stället bestämde vi oss för att åka tillbaka någon dag senare. Den “senare dagen” blev också inställd när någon berättade om bungylinan som brast nere vid Victoriafallet för någon vecka sedan. OK, bra ursäkter – men resan är inte slut……

Efter ett nattligt stopp i metropolen Haast på sydöns västkust drog vi vidare mot The Fox och Frans Josef. Haast var nog den första staden här nere som vi sett skylta med att vi lämnade stadsgränsen. Staden består nämligen bara av 6 hus, en bensinstation, ett hotell kombinerat med campingplats och ett visitor center. Men det är väl bra att vara övertydlig!?
Vy från rastplats på kustvägen Highway 6 (bokstavligt high way).
Jag har nämnt lite om vägarna här i NZ i tidigare inlägg. Visserligen är standarden mycket. mycket bättre nu än de var första gången vi besökte landet. Men en sak har de kvar; One line bridge. Alla broar, med mycket få undantag, har bara en körbana. Så bara körning en rikting i taget är det som gäller. Ibland är det också tågräls på samma körbana, men då har tågen alltid förkörsrätt av någon anledning :-). Och antalet broar här är många med tanke på alla vattendrag.

Glaciärvandring i ösregn & Blue ice.

Tyvärr är budskapet här; Besök The blue iced Fox before it disapere! Och det gjorde vi i ett jädra regnande. Men allvarligt så är det lite kusligt att se hur glaciären krympt genom åren. Det fanns både foton och skyltar som visade var glaciären slutat vid vissa årtal. Förändringen sedan 1935 exv. är dramatisk!

 
Sedan var det också dax att ta oss an Frans Josef glaciären. Vandringen dit tog gott och väl en timme i rask promenad takt. Hela vandringen dit regnade det inte, det fullkomligt vräkte ned och blåste kraftigt. Så det blev få foton tagna för att inte riska kameran (igen).

Frans Josef, som också är en riktigt trevligt liten by, blev vår övernattningsort. Efter dagens vandringar orkade vi inte laga mat, så det fick bli resans första pizza. En av byns restauranger, för där fanns faktiskt flera, bidrog med en av de godaste pizzor vi ätit på många år. Att vakna upp här till strålande solsken var heller inte helt fel! Sämre vy kan man ha från en campingplats, eller hur?

Dinosarieträd.

Nästan hela sydvästra delen av sydön är faställt som Världsarv. Dels för sin speciella geografi men framförallt för att denna delen hyser många orörda skogar. Skogar med ursprungliga växter och träd. Vissa av trädslagen fanns också på dinosauriernas tid, bl.a. nedan.

 

Så var det tid för lite adrenalin och svett!

På vägen upp till glaciärerna passerade vi en mindre by som stoltserade med företaget Sibirian Experience. Vi tyckte att det dom erbjöd lät häftigt, så vi bokade upp oss för ett race eftersom vi ändå skulle köra samma väg tillbaka. Här erbjöds vi att flyga från byns flygplats, som var en fårbeteshage. Efter en spektakulär flygning genom flera dalgångar, var det landning i en dal mitt i ödemarken med namnet Sibirian Valley. Därefter gällde det att vada över en flod med det absolut klaraste vatten jag sett, men ISKALLT. Därefter tid att ta sig an en svettig 3 timmars vandring. Ja, dom sa vandring, men det var nog mer klättring bitvis än vandring.  Avslutningsvis blev vi upplockade av en jetboat som tog oss i 40 knops fart tillbaka till byn. Båtfärden i denna fart, i vatten som ibland bara är 1 dm djupt och par tre meter brett, är nästan som att flyga. Snacka om Need for Speed! MEN VILKEN UPPLEVELSE!
Take off! Det var inte precis någon kö. Så inga andra starter att vänta in, bara ha koll på att inga får fanns i vägen.

Nice view!

Därnere ska vi försöka landa!
Dax för landning.
Väl på backen – Mamma är en fena på flygning numera!

Ja det är kallt!
“Lätt vandring”!?

 
40 knop – då går det fort!


Några av er alla läsare :-) har undrat hur vi bor. Hur ser Bettan 5 ut inuti. Ja nu börjar vi faktiskt komma in i “compact living”. Det blir lite som i visan; När gubben min är inne, så går gumman min ut …… eller hur texten nu går.

Så HEJ DÅ! för denna gången. För den som till äventyrs vill se hur vi sover kan se mer här;
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=KQWxZ6CMTzA