Det blev inget Te hos Drottningen - det blev bara Whiskey (hos grannen)!

Cuploden, Fort George och Hitlers låda.

Så var vi då komna till Inverness, som jag trodde skulle vara en liten pittoresk stad. Det visade sig vara en rätt trött grå industristad. Omgivningarna är visst vackra, men glansen från The Highlands saknades. 

Det första vi skulle besöka var platsen för och museet över "Slaget vid Culloden". Jakobiternas sista slag och definitiva nederlag mot Engelsmännen.  Ingrid hade tydligen någon litterär koppling till detta slag, medan jag ärligt talat aldrig hade hört talas om det. Det var ju inte ett världskrig precis, även om det var stort och grymt för sin tid.

Minnessten över slaget  vid Culloden 1746.

Visst var det sevärt, men kanske lite barskrapat. Utställningarna var lite för moderna för min smak. Idag vill museerna ofta ha en massa teknik med pekskärmar och annan elektroniska displayer. Det är modernt att vara interaktiv. Personligen tycker jag inte det tillför något, och ofta är någon display sönder vilket bara blir irriterande. Så även här. 

Slagfältet

Förutom ett fåtal intressanta gamla privata minnesstenar uppsatta på platser där någon av släkten stupat, så var slagfältet bara ett fält med några flaggor på som visade var stridslinjerna gått. 

(Jag kunde inte låta bli att småle när jag jämförde detta slagfältet med minnesplatsen för slagfältet "Little Bighorn" i USA. Här var det till att gå, och ute på fältet var det sparsamt med information. I USA körde man husbilen runt hela slagfältet och stannade vid platser som hade någon specifik betydelse och läste stora på skyltar.)

Så förutom en mycket bra och lagom lång 360 graders film om slaget, så tyckte jag att utställningen var sådär. Hade man satsat på att ställa ut mer föremål och kanske lite old time fungerande modeller över slaget av typen tennsoldater som visade hur slaget gick till, så hade behållningen garanterat blivit större. Så min stora behållning blev faktiskt att stå och titta på dessa "söta" Highland Cattles som betade fridfullt intill.

Dagen därpå blev en riktig mellandag. Det spöregnande och blåste en halv storm i 24 timmar.

Fort George.

Fortet ligger strax norr om Inverness och vakar bland annat över inloppet till staden. Fortet byggdes som en effekt av slaget vid Culloden. Engelsmännen ville säkerställa att man hade ett bra försvar mot ett eventuellt nytt uppror av Jakobiterna. Anläggningen är enorm och måste ha kostat oändligt att bygga.

Anläggningen stod färdig 1757 och används fortfarande idag av The Highlander's. Dvs av den brittiska armen. Det är rätt unikt!

Lite kul att sitta och fika i fortets markenteri tillsammans med "bassarna" (soldaterna).

Vi brukar ha "flyt" med att komma till platser när det händer något speciellt. Så även här. Dagen till ära var det ett stort historisk evenemang i fortet. Soldater och vapen från många tidsåldrar visades upp. Små slag utspelades etc. etc.

Dessa charmiga tjejer klädda i typiska damuniformer från 2.a världskriget ställde gärna upp för fotografering. De ville vi också skulle vara med på fotot, men vi avböjde då vi inte var uniformsklädda ;-). Om ni tittar noga så gick de medverkande verkligen in för sina roller, frisyrerna är exv helt tidstypiska. 

Givetvis ett armeband som spelade tidstypisk dansmusik och främst ett uniformsslätt par som dansade den typ av foxtrot (tror jag) som man ser dansas på gamla filmer från den tiden.

Äntligen ett museum som nästan saknade elektroniska sk. interaktiva displayer.

The Highlanders bane'r från slaget vid Waterloo.

Vi hann inte in i Museumet föränn vi blev introducerade av en, som jag uppfattade pensionerad soldat, som numera var volontär i verksamheten. Självklart klädd i kilt berättade han om utställningars och hur vi skulle gå. Vad det något särkilt vi var intresserade av kunde vi bara fråga honom så skulle han berätta!  

Vet ni att vi har våra fanor kvar sedan slaget vid Waterloo, nästan utropade han med stolthet i rösten. Kom så ska jag visa! Nästan i givakt berättade han sedan om fanorna (baneren) och hur illa det var att vara fanbärare eftersom alla motståndare ville fälla fanan. Citat; As we say, they have survived much blood and mud!

Självklart, som alla intresserade känner till, spelade The Highlanders en stor roll också under 2:a världskriget. Många både sanna och påhittade berättelser kan läsas och ses på film om soldaterna som tappert marscherar mot tyskarnas linjer iklädda kilt till tonerna av en säckpipa. 

Hursomhelst som var ett av The Highlanders högsta befäl bland de första av de Allierade som besökte Hitlers bunker i Berlin. På golvet i Hitlers sovrum hittade han det bruna skrinet på fotot ovan. Ryssarna som var där först hade brutit upp det och rensat det på allt innehåll. Tysk personal, som fortfarande fanns på plats, berättade att det var det skrinet som Hitler förvarade sina privata dokument i. Skrinet fanns alltid med där Hitler befann sig.

Som sagt ett museum som var som museum bör vara! Informativt, mycket att beskåda och den typiska museilukten som lägger till ytterligare en dimension till upplevelsen. 10 av 10 möjliga! 

Den fina Country club'en och gourmetrestaurangen som snabbt förvandlades till Familjen Adam´s hem (fast värre).

Efter fortbesöket följde vi Scotlands norra kust en bit och stannade till i några småstäder. Lite sömniga men trevliga typiskt före detta fiskareorter.

Rätt trötta och lite sena kom vi då fram till The Mansion House Hotel i Elgin som vi valt för att de hade många bra omdömen på exv. TripAdvisor. Vi ville ligga på ett ställe som fortfarande hade charmen av en Country Club och det kändes inte sämre av att man stoltserade med att man hade en gourmetrestaurang.

Hotellets foto

Såhär ser rummet ut i verkligheten. Titta på den totalt nedsolkade soffan! Hela rummet var nedfläckat, men det värsta var en extrem lukt av kemikalier för att försöka dölja mögellukten som ändå trängde igenom. Vi kollade om man hade andra rum lediga, men så var inte fallet. Eftersom vi var sena och hungriga så bestämde vi oss för att öppna alla fönster, för att förhoppningsvis vädra ut,  och sedan gå ned till restaurangen.

För att inte trötta med alla detaljer så kunde vi snabbt konstatera att även restaurangen rent ut sagt var undermålig. Dålig och dyr!

Behållningen blev att vi träffade ett par från Kalifornien. Han var pensionerad polis, vad damen ifråga arbetat med framgick inte. Men vi satt och "tjatade" i ett par timmar och konstaterade rätt snart att vi alla fyra hade rätt samma upplevelser vart våra samhällen var påväg. När vi talade om kriminalitet berättade mannen att han exv arresterat fyra generationer av samma familj under sina aktiva år. Något han tyckte kändes sorgligt, naturligtvis. Han berättade också att han alltid var beväpnad, citat; Kände sig naken annars.

Frukosten var precis lika dålig som maten kvällen innan. Så efter en kopp te lämnade vi den helt enkelt för att köra och hitta något annat ställe att äta på. Jag ber om ursäkt för rubriken för jag tror egentligen att Familjen Adam's bodde bättre. Rent ut sagt ett skitställe som köpt sina positiva recensioner.

Det blev ju inget te hos drottningen men väl Whiskey hos hennes granne.

Förbannade efter en mindre angenäm natt möttes vi av ett mindre angenämt väder. Såvida man inte tycker det är vackert att köra i molnen, så var det inte mycket vi såg av den vackra omgivningen.

Om det var vårt vädergnäll eller något annat som fick vädret att hastigt slå om till det bättre vet jag inte, men det blev betydligt vackrare när molnen flyttade sig till där de ska vara. 

Plötsligt kändes det som vi passerade i ett sagolandskap.

Och till sista var vi framme i Balmoral, Drottningens lilla sommarställe. Vi parkerade Bettan och promenerade bort mot slottet. Först måste vi gå över bron för att passera floden Dee. Men vi såg inte något tecken på att prins Charles var ute och fiskade. (Har sett något program där man påstod att han ofta fiskar där på somrarana) 

Drottningen var hemma! Tyvärr, för det innebar att vi inte kom närmare Balmoral än grinden på ovan foto. Det kryllade av poliser innanför murarna.

Ett gäng skräniga italienare försökte med alla medel få polismännen att släppa in dem. "Snälla, vi har ju åkt ända från Italien för att få se slottet! Kan vi inte bara få gå in en liten stund och ta några kort?"

Polisens svarade artigt men skakade på sina huvuden när de stackarna vände sig om och började gå tillbaka till sina bilar.

Då fick det bli lite Whiskey istället. Granne till Drottningens Balmoral och tillika hovleverantör ligger Royal Lochnagar Destillery- Det var Drottning Victoria och hennes Albert som blev inbjudna till sin nya granne när de köpt egendomen Balmoral. De gillade tydligen vad de såg och smakade så de utsåg destilleriet till hovleverantör och tillstånd att tillverka en Whiskey som bär Balmorals namn.

Vi bestämde oss då för att delta i en provsmakning. Men inget dricka förrän man berättat om hela processen för oss ;-).

Det VAR intressant! Vi fick också lukta på olika Whiskysorter och även konkurrenters Whiskey. Fascinerande hur olika de luktar och hur likt vinets olika aromer det är, fast intensivare.

Fler sagoslott, gigantiska fåglar och Qeens view!

Den ena mer sagolika slottet efter det andra dyker upp längs de små vägarna hela tiden. Vid detta slottet pågick något jippo med rovfåglar av alla slag. Såg lite märkligt och bisarrt ut med alla dessa stora fåglar sittande på sina pinnar.

Visst är slotten pampiga och vackra. De flesta verkar vara mycket välhållna och omvårdade, både extraört och interiört. Jag blir dock lite förundrad över hur man har haft pengar till att bygga alla dessa slott. Vad kom intäkterna ifrån? Visst mer eller mindre slavarbetskraft när det begav sig, men de måste varit något annat som skapat denna uppenbara rikedom i det Skotska riket!

Queens view är en mäktig utsiktspunkt som ligger nära Drottningens Balmoral. Många tror att den uppkallats efter den engelska Drottning Victoria som en gång besökte stället, men det mesta talar för att platsen är uppkallad efter en skotsk 1500-tals drottning som hette Isabella.

Världens mest kända golfbana, mer Harry Potter känsla och fiket där William mötte Kate, de ni!

Staden St Andrews levde upp till sitt rykte om att förutom vara ett golfens mecka också vara en mycket pittoresk universitetsstad. Vi stod över golfrundan. Kanske mest beroende på att vi inte spelar golf!?

Staden som balanserar uppe på kanten till den höga kusten som möter Nordatlanten, är dock jätte mysig att vandra i. 

Ruinerna av den före detta mäktiga katedralen och pampiga slottet bildar en mäktig inramning.

Det gamla universitetet som fortfarande är eftertraktat att gå på skänker definitivt en stark Harry Potterkänsla. Studenterna brukar dessutom bära röda slängkappor som säkert förstärker den bilden.

Dagen till ära träffade vi ett gäng nervösa studenter som förmodligen gjorde omtentor. Det stod skyltar överallt där mad bad oss vara tysta för att inte störa de som höll på med sina prov.

Man kan ju nästan se Harry Potter och gänget sittande i universitetets kyrka. Nej, jag har bara sett en halv HP film innan jag tröttnade. Men miljöerna är svåra att glömma.

Utanför universitetet fanns ett udda litet cafe med det svengelska namnet "The Räv". Historien bakom det känner jag inte till men lite udda var det. 

Lånat foto från Hello Magazine.

Däremot känner jag till den helt fantastiska och viktiga historien om hur Prins William möte sin Kate. Jojomen! Ett kvarter bort låg ett annat universitetscafe "The North Point". Det var här som det hände! Det var här det klickade! Snacka om viktiga kunskaper. (Om du vill fördjupa dig i detta viktiga ämne, kan du läsa mer HÄR!

The Struan Inn i Piltochry och slutligen dags för lite Haggis.

Vårt nästa övernattningsställe var lika pittoreskt som det ser ut. Ett behagligt mysigt ställe. Enkelt men familjärt och rent o snyggt. Kändes äkta Skotskt på något vis.

Man kan ju inte besöka Skottland utan att prova deras nationalrätt nr 1, "Haggis". 

Wikipedia beskriver den såhär; Haggis är en Skotsk maträtt som är gjord på lever, lunga och hjärta från får, havregryn, lök, fårtalg samt kryddor. 

Hmmmm, men är man här så måste man ju prova. Så kom lösningen som på beställning nu när vi började närma oss slutet på vår Skottlandsresa. På menyn fanns en förrätt, Varma Tortillachips serverade med Haggis, sylt och grädde! Visst låter det väl gott? Inte? Men det var faktiskt rätt gott, tro mig!

Dundee, en gammal fd. viktig hamnstad som försöker, men har stora våndor.

Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva denna stad. Om vi börjar med det positiva;
Här finns uppenbarligen politiker som försöker (faktiskt) göra något bra av denna varvs- och hamnarbetarestad.

Den gamla gigantiska hamnen håller på att förvandlas till ett nytt Dockland som i London. Dvs man försöker blanda hotell, nya museer, parker, restauranger, temaparker och exklusiva bostadsområden på det gamla varvsområdet. Man har inte kommit långt men man kan se att det är en ambitiös plan.

Nära vårt hotell fanns ett antal aktiviteter. Bl.a. utställningen/museet om Discovery. Det sista tremastade fartyget i trä som byggdes i Storbritannien och som var designad för att erövra Antarktis. Det gick inte så bra dock!

Utanför vårt hotellfönster var denna vattenäventyrsbana med intilliggande vattenskidsanläggning som var rätt underhållande att se på. Längan till vänster längs kajen innehåller en massa restauranger (tyvärr snabbmat). 

Nu till det tråkiga med Dundee. Som många före detta industristäder har Dundee en stor del av befolkningen som lever på socialbidrag och är djupt fattiga. I spåren av detta kommer alltid ett massivt problem med drogmissbruk. Nej. det var inget kul att s.a.s gå på stan. Det var som att bese en kavalkad i tragik, tyvärr!

Stirling och dags att åka hem.

Ingrid hade läst om någon bro i Stirling. Eftersom vår flight inte gick förrän senare på eftermiddagen bestämde vi oss för att köra om Stirling till flygplatsen. Vi såg flera broar i Stirling, men inte den Ingrid hade läst om. Det ska sägas att vi båda nu var lite trötta på att se saker och bara ville komma hem. Så vi tog ett kort på slottet i Stirling (överraskande eller hur), och sedan åkte vi till flygplatsen.

När nu denna födelsedagsresa på 1267 miles (= 204 mil) är till ända så undrar man vad födelsedagsbarnet tycker om "sin" resa? Citat; Den var bra med mycket fina vyer. Maten var bättre än förväntat men det var något kallare och regnigare än vad jag trodde. Kanske var vi lite för mätta på att resa detta året. Att vi var mitt i flyttbestyret gjorde kanske också sitt till att man inte var helt fokuserad på Skottland. Men, Yes det var bra!

Jag kan bara hålla med!

Michael

The Highlands är en höjdare!

Vackert - The Highlands.

Efter en natt på värdshuset Lochailort Inn i närheten av Mallaig åkte vi då tillbaka till Fort William eller rättare sagt Fort Agustus.

Här fins ett gigantiskt sluss-system med tio slussar och tre svängbroar. Kaledonska kanalen som vattensystemet heter går bl.a genom Loch Ness. Så man kan kanske finna Nessie sjöodjuret härnere också! Men det som mötte oss var mest kraftiga regnskurar.

Vårt mål för dagen var att komma till ön Skye på en Skotska västkusten. Så efter en liten omväg och ett kort stopp vid byn Glencoe, som för dagen var insvept i moln och ösregn, fortsatte vi resan genom ett böljan skimrande grönt landskap.

Rätt som det var passerade vi en skylt i rätt hög fart som vi uppfattade som hänvisning om en historisk plats. Måste givetvis undersökas så det blev till att vända. Det låter väl inte så märkvärdigt, men det är det. I alla fall på de asfalterade stigarna i det Skotska höglandet. Platsen visade sig vara där slaget vid "Glen Shiel" mellan Jacobiterna och Engelsmännen 1719 ägde rum. Man kunde tydligt se vissa spår av slaget fortfarande i form av stenfundament och grävda skydd längs passet. Intressant, vackert och spännande (tycker jag).

Ön Skye, Skottlands Gotland.

Jovisst var här vackert och ett stort utbud av allt för alla sinnen. Men ön höll på att sjunka, precis som Gotland i högsäsong, av alla tusentals turister.

Men vyerna är imponerande och nästan lite trollska. Blå himmel och sol hade säkert gjort oss mer positiva, men man får hålla tillgodo men det som bjuds.

Dunvegan Castle ligger längst ut på Skye. Slottet är huvudsäte för klanen MacLeoud. Vi hade turen att komma när det precis stängt för dagen. Jo det var tur eftersom biljettförsäljaren sa att vi kunde ju se slottet från en utkiksplats några miles längre upp. (Det hade han inte berättat om det var öppet) Det var ju det vi ville, inte gå in i ytterligare ett slott.

Det var dock fler än vi som satt på informationen om en bra utsiktsplats för att se slottet. Som tur vad kom vi upp till en bra plats innan en husbil fick motorhaveri och blockerade den smala enfiliga vägen.

Glad trots kylan (13 grader).

Lite Islandskänsla över Skye när man lyckas få en vy utan turister.

Portree, Skottlands Visby.

Visst ser det mysigt ut? Med säckpipeblåsare, som visserligen glömt kilten hemma, men ändå!

Men skenet bedrar och fotona ljuger. Här fullständigt vimlade det av folk överallt och det var total kaos över att hitta någonstans att parkera.

När vi väl lyckades trycka in bilen så var det totalstopp vad det gäller att hitta ett matställe där det fanns plats. TOTALT fullt överallt. Något ställe kunde kanske erbjuda ett bord om ca 45minuter. Det blev till att hoppa in i bilen igen och köra till vårt hotell i Kyle. Vi hann fram innan köket stängde. Det blev ingen gourmetmat precis, men vi fick i alla fall mat.

Dagens trip; Kyle till Gairloch.

Efter att ha checkat ut från nattens Fawlty Towers (Kyle hotel i Kyle) så blev nästa mål slottet Eilean Donan castle. 

Slottet är ursprungligen från 1200-talet och har en brokig och krigisk historia som både innehåller att det det blivit till en ruin och blivit återuppbyggt.

Denna sida av Skottland verkar vara "solsidan". Byarna är pittoreska och småstäderna är välputsade och väldigt inbjudande.

Plockton, på riktigt eller kuliss?

En oförståeligt pittoresk by, ett sagolikt slott och ett totalt blankt hav mötte oss. Och tro det eller ej, inga turister. Solen sken från en lite disig himmel vilket möjligen gjorde omgivningarna ändå mer sagolikt vackra.  

Byn verkade nästa öde, så lugnt var där. Den mest upphetsade varelsen vi träffade och hälsade på var en 18 månaders border collie. Vacker hund på vackert ställe!

Även en klassisk röd Brittisk telefonkiosk tronade på en av de smala gatorna. Och, Yes den fungerade!

Duncraig Castle vakar över Plockton uppe från sin tron.

The Highlands  på Scottlands västkust är intagande vackert och oemotståndlig.

Denna resas ”Bettan”, okänt vilket nummer i ordningen, var en Huyndai med mopedmotor och kriminellt obekväma stolar. Men hon tog oss dit vi ville utan några större mankemang.

I stort sätt alla vägar var asfalterade men synnerligen smala och klarade mer eller mindre bara en bil i taget. Vägarna klättrade längs den höga  kustlinjen, upp över bergskammarna och genom trånga bergspass. Den stora fördelen med stort ”F” var att turistbussarna inte kunde köra här, så betydligt färre turister. 

När vi nådde den lilla fiskebyn Applecross gjorde sig hungern påmind. Så en liten ½ pint lunchöl från den lokala puben och en fish & chips och laxsandwich från en matvagn som stod strategiskt placerad intill puben.

Gott!

Som förväntat betade får och getter i tusental längs alla vägar häruppe vilket liksom kompletterade bilden av Skottland. Lika fridfullt som de oftast betar, lika snabbt kan de göra en rusning ut framför bilen. Det gäller att vara på sin vakt.

Höga berg är inte vår grej att bese. Är vi uppe på dem är det OK. men att se dem från foten verkar vara lite av vår akilleshäl. Ovan foto visar berget Beinn Tighe som är sådär 1000meter plus. Just det, det syns inte på grund av molnen. Samma var det i Argentina när vi skulle se deras högsta berg Aconcagua 6962 meter högt - dölja i moln. Samma sak var det i.......................................

Myrtle Bank Hotel i Gairloch var nästa Fawlty Towers. Trevlig atmosfär, trevlig personal, enkla rum och OK mat.

Nessta Nessie i Loch Ness - monstret lever definitivt, eller!

Loch Ness, sjön, myten och turistmagneten.... men visst, vacker är den. Sjön alltså.

Nessie. jag menar Ingrid i position framför Loch Ness. Men inget odjur än så länge, eller....

MEN titta här, Något mystiskt är det i alla fall i denna sjön. Den långa "vågen" är inte efter en båt och varade länge.  Minst 10 minuter. Den övre skuggan bröt ytan på ett väldigt märkligt sätt. Vad säger man? Myten verkar stämma - eller......................

Daviot Lodge 5 star B&B hos tant och farbror.

Vad säger födelsedagsbarnet om detta ställe? Åhhh, mysigt, trevligt , lugnt och skönt, rena och fina mysiga rum. Själv tycker jag det var rätt mysigt att när om helst kunna ring på klockan i hallen och be dem koma med en kall öl eller något annat. Att det äldre paret som ägde stället och skötte allt var supertrevliga gjorde inte saken sämre.

Se själva - kan bara inte bli bättre!

Som lök på laxen visade sig The Famous Grouse livs levande i hotellets trädgård. Roligt att se pippin som sitter på etiketten på min favorit Whiskey livs levande!

Nästa blir att se om vi kan besöka Drottningen på hennes sommarställe! Vem vet, hon kanske bjuder in på Afternoon Tea!?

Michael