Swedes in Space! Men inte Fuglesang denna gång!

 

Hej Space! – Som vi säger här.  Innan vi bestämde oss för att fira julhelg i Cape Coral, Florida, kände vi för att speeda upp lite. Så det fick bli ett besök på NASA;s Kennedy Space center i Orlando som visade sig vara långt intressantare än vad jag kunde ana. Men, om jag blir i mitt esse av att besöka lite äldre historiska platser, så är det inget jämfört med när Ingrid kommer i kontakt med något som har med rymden att göra! Då är det nästan svårt att hålla henne i styr.

Känner ni igen mannen näst längts upp till höger? Rätt, Sveriges förste astronaut Fuglesang. Han är duktig han! Nu har han dock fått konkurrens! Vi kallar oss numera ödmjukt för; Space birds!

Vad ni än tror så var vägen hit inte lätt. Det syns väl på oss att stundens allvar tynger. (tur att det inte är efterlysningsfoton utskickade av FBI, även om man kan tro det) Mycket att lära sig och en hel del träning, föregick detta foto.

Bara att ta sig in och ut ur en av träningskapslarna i naturlig storlek var en utmaning.

Då var det enklare att provgå samma lejdare som Armstrong och de andra månfararna använde när de anträdde Apollokapslarna inför starten. På tal om raketstart. Saturn V, som själva raketerna heter, som s.a.s sköt upp Apollokapslarna var stora! Vi som satt och såg starterna och landningarna på de svartvita flimrande TV-apparaterna med stora ögon och astronautdrömmar, har väl alla en uppfattning om att det var stora prylar. Men……

Saturn V hade mer kraft än 200 av amerikanarnas stora F18 stridsplan har tillsammans. Vad som gör det extra intressant är att det är gamle von Braun, tyskarnas “raketfader”under 2:a världskriget som konstruerade den.

Denna “Apolloraket” är en av de få som “blev över” när man lade ner programmet. Den lilla vita toppen längst upp till höger är själva kapseln som astronauterna satt i. Snacka om att ha “eld i baken”!

Åter till barndomens gastkramande svartvita TV-tittande. Hur många timmar har man inte suttit och tittat på Apollokontrollrummet ovan. Ni som kommer ihåg minns säkert också att man ibland inte visste om “snöandet” på TV-skärmen berodde på den dåliga sändningen eller om någon flyttade sig i TV-rummet, och s.a.s förstörde antenninställningen. Sitt still, du förstör ju sändningen! Hur många gånger har man hört det? Utan att bli för nostalgisk var det spännande att få se detta historiska kontrollrum i verkligheten, med det ska ärligt sägas att det inte gjorde någonting att alla sändningar härifrån var svartvita. Hela rummet är nämligen grått och vitt i verkligheten. 

Vi fick också möjlighet att uppleva den första månlandningen i repris både på film och som någon form av häftigt ljud- och ljusspel. Effektfullt så det bara sprakade om det!

Mindre effektfullt men synnerligen intressant var det att se original flygloggen med astronauternas anteckningar från den först månfärden. Denna logg har med andra ord varit på månen och vänt. Rätt stort, eller hur?

Åter till nutid och vår rymdfärd.

På vägen ut till raketavskjutningsrampen passerade vi dock den gigantiska raketverkstaden där alla raketer och rymdfärjor plockas ihop och färdigställs för uppskjutning. Jämför med det normalhöga vattentornet bredvid.

Så är vi då äntligen nära rampen som ligger en kvarts bussresa från själva centret.

Efter en lång genomgång av alla säkerhetsdetaljer ska vi då äntligen komma iväg. Det varnas för både detta ena och det andra vilket gör att några som skulle med hoppar av i sista minuten. (det är sant) Det kollas säkerhetsbälten och sittpositioner. Och äntligen ska vi då skjutas upp! Det känns, jag lovar! Det låter inte så mycket som man kan tro. Men vad det skakar. G-krafterna trycker på så att dubbelhakorna åker bak i nacken. Men vad häftigt det var!

Visserligen utspelade det hela sig i denna simulator. Men som flera riktiga astronauter intygade när de uttalade sig i säkerhetsfilmerna som var obligatoriska innan uppskjutningen, “Närmare en verklig uppskjutning kommer man inte"!” Och självklart måste man tro på en astronaut!

Rymdleken gav mersmak!

Eftersom resan från Nashville ner till Florida gick fortare än vad vi planerat hade vi några dagar kvar tills vi skulle in i “vår” villa. Varför inte åka till Disney World och kolla läget. Om inte för annat, så för att se om det har förändrats sedan 1980 (låter bättre än att skriva; “förändrats på de drygt senaste 30 åren”). Frågan vi ställde oss var bara; Släpper de in, ett förvisso ungt, medelålders par. Jag menar utan att undra! Men sagt blev gjort – Musse, Here we come!

Visserligen var väl 95% av besökarna småbarnsfamiljer, men det fanns ett och annat par i vår ålder. Och visst är Disney är kul, eller?

En av de attraktioner vi såg 1980 var The TIKI house. Som jag minns det var det rätt imponerande med en massa mekaniska vackra fåglar som sjöng. Njaa. Inte riktigt lika imponerande 2012. Till och med 3-åringarna tyckte det var tråkigt, trots att många föräldrar satt och pekade och manade; Titta där! Och, se där!

Samma gällde för det vackra “It´s a small world” Bäst före datumet har nog gått ut för några decennier sedan.

Slash ride´en var väl OK och Space Montain är fortfarande en kul upplevelse.

Visst är det fortfarande en imponerande anläggning, men delar av den magiska känslan som Disney World och Disney Land en gång gav, är nu historia.

Cape Coral & Villa Sanibel!

Nu har vi installerat oss i Villa Sanibel som ligger på Floridas västkust i Cape Coral, eller i slottet som vi börjat kalla det. Jag har väl redan berättat om alla sovrum, pooler och bubbelpooler, etc. Men stort är det.

Välkommen in!

Master bedroom.

Nu tänker du kanske att detta är att ta i för två personer!? Det är det, men sanningen är att det är billigare än att ligga på ett bättre mellanklass hotell. Så att hyra villa härnere kan rekommenderas. Hade vi dessutom varit åtta vuxna och några barn, som villan är anpassad för, så hade det varit riktigt billigt i jämförelse.

Och vem vill fira julen i ett hotellrum när man kan göra det vid en egen pool?

Så en riktigt GOD & JUL och GOTT NYTT ÅR önskar vi dig och dina närmaste!

Ingrid & Michael

Musik, musik, musik, musik och Elivismusik. Lite “In the Bayou”, slavar och den Amerikanska söderns fattigdom.

Som jag berättade i det förra inlägget så blev vi tack och lov insläppta i USA igen. I skrivande stund har vi precis gjort oss hemmastadda i “vår” villa i Cape Coral Florida. Vi har inte bett om det, men det verkar som om boenden med stora utrymmen förföljer oss. Villa Sansibel som huset så vackert heter, har fyra jättesovrum med dito badrum. Egen pool, bubbelpool och brygga. Så skulle vi börja känna för egentid efter fyra månaders resa tätt tillsammans så finns utrymmen. Men vad är fyra månader när man kämpat ihop i över 35 år och fortfarande är så otroligt unga och raska. Som sagt, det har ju till och med blivit lite mer av oss med åren. Volymmässigt vill säga! Nog om detta.
Efter mellanlandning och incheckning till USA i Miami flög vi direkt vidare till New Orleans för att uppleva lite jazz, blues och Creolmat. Och visst levde staden upp till sitt rykte med råge.
Till våra numera safariälskande vänner Irene och Hasse som precis kommit hem från Afrika måste jag skicka med; Ni hade garanterat älskat HELA denna delen av vår resa också!
Åter till New Orleans.

New Orleans liknar ingen stad i USA som vi varit i tidigare. Den står helt för sig själv med sin blandning av spanskt- franskt- och Creolinflytande. Givetvis präglas hela staden starkt också av den afroamerikanska befolkningen. Lägg där till en massa live musik överallt, lite voodoo  och Mississippifloden, så är mixen klar. Rysande trevlig, spännande och lite “farlig”!

French Quarter med kända Bourbon Street och The French Market levde upp till sitt rykte med besked.

Häftiga Buorbon Street på kvällen.

Inkastarna använder olika knep för att dra till sig uppmärksamhet.

För er som besökte Reperbahn i Hamburg på 70-80-talet kan jag bra säga, ni skulle känna igen er. Och då menar jag uteslutande den positiva och glada delen. Självklart talar jag inte av egen erfarenhet, men jag har hört mycket om det!
Musik, Musik, Jazzmusik, Musik, Bluesmusik, Musik……….
Och musik överallt, i alla former och oftast mycket bra! Ja det var helt underbart att bara strosa längs gatorna och stanna till vid någon band eller ensamartist och njuta och lyssna. Blev man törstig så var det bara att gå ett par meter och lyssna in sig på något man tyckte lät intressant, för att sedan gå in och ta en kall öl! Så här kommer några exempel som visserligen är stumma för dig, men kan väl ge en bild över det sanslösa utbudet. Detta är dock bara en bråkdel;





Bandet på ovan foto var kanonsköna. Sångaren längst till höger tillhörde inte bandet utan var en Cafegäst som fick så sköna vibbar att han gick upp och sjöng. Och han gjorde det bra!

Som förhoppningsvis framgår av fotona så var musikstilarna vitt skilda, men vad det svängde!
Musik och öl kräfa också mat., Varför inte stilla hungern med en Alligatorkorv?

 

In the Banyou,  Bomullsplantager och slavar.

Efter ett par dagar var det tid att dra vidare. Det var nästan att vi var beredda och kasta om planerna och stanna i New Orleans. För inte kunde det inte bli bättre musikmässigt, väl!? Men plan är plan och nästa mål var att hälsa på “Träskfolket” In the Banyou. Och gissa vad, de finns. Det bor fortfarande ute i träsket bland ormar och alligatorer. De bor fortfarande på pålade hus och lever på fiske, jakt och turism. Ända sättet att transportera och transporteras där ute är med “Airboat”. Denna typ av airboat är helt enkelt en flatbottnad aluminium båt med en flygplansmotor och  luftpropeller som framdrivning. För att båten ska glida bra eftersom den går både på vatten och på land så är den bottenmålad med teflon. Så grattis ni som fortfarande använder teflonstekpannor. Ni steker på båtbottenfärg!


Ingrids naturligt bakåtkammade hår beror på farten. 60 knop, då går det undan. Jag klarade min lugg tack vare kepsen. Men det går som sagt fort och håller ett jävla liv, tryck på play nedan för ett smakprov från vår träskutflykt.

Fön i kubik!

Föraren som körde oss var född i träsket och hans förfäder hade bott där i fem generationer. Han fullkomligt älskade träsket och var nästan poetisk när han berättade om hur de levde där. En spännande fartfylld upplevelse för oss, men ärligt hur kul kan det vara att leva i gummistövlar från vaggan till graven.
På tal om gravar. Här nere i den södra delen av den Amerikanska södern så begraver man folk ovan mark.

Anledningen till detta begravningsätt är att när man började bosätta sig här så hände det att kistor från begravda människor trycktes upp ur jorden av vattnet när det blev översvämningar. Översvämningar är ständigt återkommande här i Mississippideltat. Så lösningen blev att begrava folk ovan jord.

 

Amerikanska Södern.

Fattigt är bara förnamnet. Slitet är möjligen mellannamnet. Tragiskt måste vara efternamnet. Och då menar jag inte bara den tragiska historien.

Många av de gamla f.d. slavplantagerna som ligger längs Mississippifloden är idag konverterade till turistmål. Men många av slavarnas efterkommande bor fortfarande i närheten och arbetar för rena skitlöner på de plantager som fortfarande drivs som jordbruk. De är inte slavar, men lever mer eller mindre slavlikt.

Historierna om slavägarnas grymheter är så fruktansvärda att man lätt kan tro det är skrönor. Men när man sett de konkreta bevisen är det svårt att hålla tårarna borta. Eftersom slavarna var relativt dyra att köpa, så var det många slavägare som ägnade sig åt slavuppfödning. Dvs man köpte unga flickor på en sådär 9-12 år. Dessa var relativt billiga. Sedan såg man till att de blev med barn med “rätt” hanslavar och fick s.a.s bra och mer eller mindre gratis arbetskraft efter en sisådär 12-13 år.

I ovan hus bodde från början 4 slavfamiljer. Efter att slaveriet upphört så bodde det folk i huset fram till 1979. Tyvärr bor deras efterkommande inte mycket bättre idag.'

Även hjulångarna går fortfarande, dock bara med turister idag. Men det är en vacker syn mitt i den dystra historien.

Delta Blues.

Vår resa gick sedan vidare längs “The Blues Highway 61” som följer Mississippifloden upp till Memphis. Hela vägen mellan New Orleans och Memphis är som ett stort Bluesmuseum. Alla, och jag menar alla blues legender har sitt ursprung härifrån.
En stor, i Europa ganska okänd, legend är James “Son” Thomas. Han sa; “ Folk (läs vitingar) tror att Blues bara är musik. Blues är allt! Det är Blues när man arbetar hårt. Det är Blues när man är förtvivlad.Det är Blues när man kommer hem till sin kvinna och har lite trevligt. Det är Blues när man är glad. Livet är Blues och Blues är livet.
Ca 50 svenska mil norr om New Orleans ligger den skabbiga lilla staden Leland. I Leland finns absolut inget förutom ett litet Bluesmuseum som är inrymt i ett före detta litet hotell. I detta hotell arbetade för övrig James “Son” Thomas som liten grabb. Han var Piccolo eller väskbärare som vi säger.

En av Lelands huvudgator. Långt ifrån den värsta gatan i stan. Slitet, grått och deprimerande. MEN vilken upplevelse vi fick här, när vi väl hittat det lilla museet och när Ingrid vågade gå ur bilen. Vi var garanterat dagens enda besökare och sannolikt veckans. Innanför dörren stod en del sliten gitarrutrustning. Jag frågade killen som tog betalt för inträdet om han spelade. Men då mumlade han något om att de brukade ha en annan kille som spelade live här. Men det var så lugnt nu. Men han skulle ringa och se om musikern kunde komma ned ett tag. 

In stormar efter ett par minuter denna man som visar sig vara ovan nämnda blueslegends son. Också han en relativt känd Deltabluesartist vid namn Pat Thomas. Pat är också som sin salige far konstnär och kreerar företrädesvis ganska barnsligt primitiva teckningar av Bluescats. Du kan se en “bluescat” på gitarren som Pat spelar på.. (svartvita foto)
Pats sydstatsdialekt är nästan omöjlig att förstå. Det blir inte enklare av att han också saknar en del tänder. Men vilken kille. Vilket djup! Hans musik är kanske inte den vackraste och häftigaste man hört. Men vilket vemod! Vilken smärta! Vilken längtan! Man känner riktigt rötterna till all Blues i hans musik. Så här stod Ingrid och jag ensamma och lyssnade och berördes av de innerliga självskrivna bluessångerna som Pat framförde. Pat ska spela in en ny skiva i Januari. Han testade en nästan färdigskriven Blues på oss. Ärligt så behövde han nog putsa lite på den, men han gjorde verkligen ett stort intryck på oss.

Pat Thomas Delta Blues musiker och konstnär.

^{Pat Thomas och “Blues Ingrid”, mer ska komma!}

Från Leland körde vi vidare upp till Clarksdale. Vi var där för att se BB-Kings legendariska gitarr “Lucille”, dvs originalet. Jag vet, lite knäppt. Men gillar man Blues så är denna gitarr en ikon.

OBS! Berätta inte för någon om detta fotot. Det var nämligen förbjudet att fotografera här inne och att ha med sig vapen för den delen.

På tal om vapen så är det väl på plats att nämna den sista skolskjutningen som precis varit här med 28 dödade varav 20 små barn. Visst är folk chockade här, men ärligt så känns det nästan lite ytligt. Stora ord men väldigt lite verkstad. Ingen politiker eller journalist säger på allvar att man måste göra något åt alla vapen som finns ute i samhället. Istället diskuterar man runt det. Det är ju inte själva vapnets fel etc.etc. Vem har behov av militära automatvapen hemma? USA har ca 320 miljoner invånare. Det finns mer än 320 miljoner legala vapen i hemmen. Därtill kommer alla illegala vapen. Man har släppt det för långt. Hur ska man någonsin kunna göra något åt detta vansinne. Jag känner ett djupt deltagande för alla drabbade, både de som inte klarade sig och de som klarade sig med livet i behåll. En svag förhoppning vore ju att våra svenska politiker också insåg att man inte kan släppa iväg problematiska frågor för långt. Då blir de omöjliga att lösa. Men den enkla sanningen tycks vara svår att ta till sig.

Ur Bluesen kom Elvis som “uppfann” Rock´n Roll!

Så var vi då komna till födelseplatsen för Rock´n Roll som föddes i legendariska SUN Record Studio i Memphis den 18:e Juli 1953 när Elvis kom in och gjorde sin första skivinspelning under en lunchrast.
Elvis betalade själv 3,98$ för att spela in låten “My Happiness” och resten är historia. Otaliga storheter inom Rock & Blues har spelat in klassiska skivor här. Jonny Cash, BB-King, Jerry Lee Lewis, Ike & Tina Turner, Roy Orbinson m.fl. m.fl. En bland de sista storheterna som spelade in i denna studio innan den s.a.s lades på sparlåga var Bono och U2.

Detta foto som är taget under inspelningarna av albumet “Angel of Harlem” och hänger på studioväggen. Lägg märke till fotot bakom Bono som visar ett foto taget när Elvis (som då tillhörde skivbolaget RCA) droppade in i studion och började jamma med Cash och resten av gänget som var där för att spela in.

Och nu står då Blues Ingrid i samma studio och på samma plats som Bono (notera fotot på väggen). Men hon sjunger i samma mikrofon som Elvis gjorde, det gjorde inte Bono. Vad ska detta sluta?

Hemma hos Elvis på Graceland.

Jag fick en del kommentarer över att vi varit på Pearl Harbor en hel dag. Jag undrar vad ni ska säga när jag då berättar att vi var på Graceland en hel dag. Det är kanske inte självklart för alla. Men Graceland var Elvis Presleys hem och är hans gravplats. Sedan hans död är Graceland ett museum eller “Elvistempel” som vissa säger. Men för oss som gillar Elvis och hans musik så var det ett både trevligt och rörande besök.

Graceland har 600.000 besökare per år. Men vi har hittills haft en sagolik tur när det gäller att pricka in rätt dagar för våra olika besök. Så ovan foto är rätt unikt (enligt säkerhetsvakten som tog fotot) med tanke på att vi står ensamma framför ytterdörren till komplexet.

Elvis vardagsrum. Visst var det en stjärnas hem man besökte, men det var faktiskt inte så stort som vi förväntade oss.

Detta är ett klassiskt rum för Elvisfans. Detta är Elvis “Gillestuga”. Elvis hörde att USA president hade tre TV-apparater på samtidigt så att han kunde se dåtidens tre stora nyhetskanaler samtidigt. Det ville Elvis också kunna göra.

Djungelrummet. Elvis kallade det sitt Hawaii rum. Elvis älskade Hawaii och lät efter ett av sina besök där inreda detta rum som också har ett litet vattenfall inomhus. Djungelrummet, som bl.a. besjungs i  låten “Walking in Memphis” som exv Cheer spelat in, är ett senare påhittat namn.

Otroligt många av Elvis scenkostymer finns bevarade. Visst blir det lite väl mycket. Men den vita kostymen var rätt kul att se i verkligheten. För den känner väl alla igen oavsett om man gillar Elvis eller inte.
Elvis är fortfarande outstanding den artist som sålt flest skivor och fortfarande säljer. Han har sålt över ofattbara 2,5 miljarder skivor.
Visserligen var det naturligtvis ett kommersiellt jippo över det hela men det var snyggt upplagt. Själva Graceland och Elvis gravplats som finns på tomten andas lugn och värdighet.

Fans från hela världen skickar fortfarande hälsningar och hyllningar till Elvis. Personalen på Graceland lägger fram allt som skickats vid graven oavsett hur det ser ut. Där får det finnas kvar så länge det är s.a.s presentabelt.

Man på andra sidan gatan utanför själva egendomen är cirkusen. Givetvis fanns här allt att köpa med Elvisanknytning i minst 15 affärer. Varför inte en kopia på Elvis piano för ynka 225.000:-. Eller en kopia på den vita Elvis outfiten som visas på fotot för det facila priset av ca 20.000:- .

Eller varför inte en skoformad Elvisväska.Ser ni shoppablicken i Ingrids ögon?
Elvis privata jetplan “Lisa Marie”som är döpt efter dottern och den privata Learjeten “Hound dog II” var spännande att gå in i. Säkerhetsbältenas spännen på “Lisa Marie” är förgyllda i rent 24 kartas guld. Slutligen får Elvis berömda bil “Pink Cadillac” avsluta besöket på Graceland.

Memphis and Beale street.

I Memphis är det på Beale Street alla musikklubbar finns. Memphis är inte lika mysigt som New Orleans. Staden har en mycket mer ruff karaktär och söderns fattigdom slår igenom. Här finns ingen spansk eller fransk charm. Bara Amerikansk ruffighet och Rock´n Roll.

Beale Street Memphis.

När vi besökte Beale street var det en gråmulig kall måndag. Det kryllade väl inte av folk där. Men rockbanden spelade på. På flera ställen i helt kundtomma lokaler. Vi fann dock ett superbra rockband som lockat till sig en hel del diggare.

Leadgitaristen heter Patrick Dood och var en fena på att lira. Bandet körde en delvis”Jimpan” influerad rock men med ett eget härligt gung. “Jimpan” som Janne Loffe Karlsson kallar honom är givetvis Jimmy Hendrix.

Men det skulle bli bättre ändå – Nashville!

Jag kommer bara att tänka på ett superlativ – Vilken äkta sköngungig stad! Man behövde inte tveka på att Nashvilles ekonomi är i penthousenivå i jämförelse med det shaviga och lite mer brutala Memphis. I Nashville är det kortklippt och cowboyhatt som gäller. Helst cowboyboots och dito skjorta också. Här är det Country Musik som gäller och de säkert hundra olika musikbarerna ligger alla vägg i vägg på Broadway. Här ligger det legendariska “Grand Old Opry” där alla som räknas uppträtt de senaste hundra åren. För att komplicera det hela, vilket inte jag visste innan vi var här, så är “Grand Old Opry” inte en konsertsal utan ett radioprogram där bland annat Elvis slog igenom. Radioprogrammet var och är Amerikas längst sända radiounderhållningsserie. Lokalen heter egentligen Ryman Auditorium och startade sin verksamhet som kyrka under slutet av 1800-talet.
Taggade av all musik så ramlade vi plötsligt på uttagningen till America´s got Talent.
Efter en del skämtande om ett deltagande så blev vi till vår stora förvåning faktiskt inbjudna att delta förutsatt att vi hade något att visa upp.

De tyckte nog vi såg talangfulla ut, eller? Men efter en gemensam genomgång av vad vi skulle kunna imponera med, och ett försök att sjunga i duett, insåg vi båda att ett deltagande nog inte skulle bli speciellt framgångsrikt. Så det fick faktiskt vara. 
Men vi hade en vansinnigt kul kväll, på en vansinnigt massa musikklubbar och vi drack vansinnigt för mycket öl. Det obligatoriska inträdet på klubbarna var att man köpte minst en öl eller drink. Vi var tacksamma att vi höll oss till öl, det kan jag lova.

 Broadway Nashville.

Så här kommer ett urval av de öltvingande uppträdandena..

Den här unge mannen ovan lät som en ung Johnny Cash.

Alla klubbar här har livemusik från 3 på eftermiddagen fram till 3 på natten, non stop. Vissa lokaler har flera band samtidigt på olika våningar. Helt sanslöst tryck! Och trevligt, trevligt! Om man bortser från alla dansband man kasedansat till, så vette tusan om jag inte sett fler liveframträdanden under dessa dagarna än vad jag gjort under hela mitt liv. Och det gäller nog för Ingrid också!

 

"Musikresan" - ca 265 svenska mil.



Haodii från oss!
Ingrid & Michael