Travel with Ingrid & Michael: Charles Lindbergs egengrävda ankpöl & Ett par veckor i Wilhelm Mobergs och de Svenska utvandrarnas fotspår del 1.

Everything is local except the president, in the United States of America! “Allt är lokalt förutom presidenten i USA” – Detta utryck har vi fått mer än väl bekräftat de sista veckorna. I de sk. Svenskbygderna värnar man mer än vad vi kunde föreställa oss om det svenska ursprunget, men kommer man bara några mil bort så tillhör Sverige plötsligt nåt konstigt som förmodligen egentligen är Schweiz eller ligger någonstans i Afrika.

Little Falls.

Vår första egentliga Sverigestopp var i Litttle Falls för att besöka den berömde flygaren Charles Lindbergs hus. Charles besökte faktiskt Karlskrona med sitt plan en gång och landade på dåvarande sjöflygplatsen på Stumholmen. Vad det nu har med detta göra? Hursomhelst, nu visade det sig att det Lindbergska huset egentligen tillhört Charles föräldrar och att han endast tillbringat några barndomssomrar där. Intill huset ligger dock ett museum som beskriver hans djärva flygning över Atlanten etc, men det var naturligtvis stängt.

Förutom att vi hade tur med vädret, så fick vi se vad den unge Charles hade grävt en en gyttjedamm till sina ankor!? Om det var värt att köra nästan 50 svenska mil ToR för att se detta mästerverk är väl diskuterbart. Ja, vi fick ju inte ens se gyttjepölen heller, den var övertäckt………

Det har blivit några 100 mil både på den sk. Mobergsleden och på Grand River Road (Mississippi). På tal om Moberg så är han nog mer omhuldad här i Minnesota än vad han är i Sverige, så låt oss då börja börja den riktiga “Sverigeresan” i hans fotspår.

Chisago City – systerstad till Algutsboda.

Här bodde Mr Moberg under sin tid i USA. Här står han också staty tillsammans med sin cykel i The Moberg Park (Mobergs Parken). Är man en riktig Mobergoman kan man också bese hotellet/lodgen som han hade som sitt Amerikanska hem. Det talas faktiskt fortfarande om den cyklande svenske journalisten Moberg här. Han var tydligen och hälsade på allt och alla, om man ska tro på historierna. Det var också i Chisago City och dess närliggande omgivningar som merparten av de som utvandrade i den första utvandringsvågen, i mitten av 1800-talet, bosatte sig.

Man kan lätt förstå varför man valde denna platsen. Omgivningarna här är väldigt likt det vackra Småländska höglandet med sin blandskog och de i landskapet insprängda sjöarna. Undantaget att det finns större ytor att odla på här och sannolikt mindre sten i jorden.

Den här lokale radiojournalisten tryckte på amerikansk vis upp mikrofonen i ansiktet på oss när vi lugnt kom gående längs en av Chisago City´s gator; Hi folks, what do you think about the Tea party? Hade man funnit sig i den lite förvirrade situationen så skulle man givetvis svarat; Jovisst gillar vi Te! Men nu blev det till att snabbt förklara att vi inte var amerikaner och därmed inte så insatta i amerikansk politik. Så det blev till att jaga vidare efter nya intervjuoffer. Jag kan lova att vi har levt med amerikansk politik sedan vi hit kom. Presidentvalet går igenom överallt och på alla vis. Mer om det i ett senare inlägg.

Lindstrom – systerstad till Tingsryd.

Det första man ser när man närmar sig Lindstrom är, “Välkommen” på svenska. Väl synligt på stadens vattentorn. Nästan alla affärsskyltar är också dubbelspråkiga. Man undrar dock vad Skandinviska donuts är för något. Jag trodde donuts kom från USA!?

Överallt finns svenska flaggor och dalahästar. Att hitta någon minnessak från Lindstrom är nästan omöjlig, däremot finns hur mycket svenska suvenirer som helst. Svenska flaggor, stickers med svenska motiv, midsommarstänger och dalahästar i alla former och material. Jag tror banne mig att turistbutikerna i Dalarna skulle bli gröna av avund om de såg vilket sortiment de har här.

Det talade svenska språket är dock nästan utdött även om tappra försök görs för att åtminstone bibehålla skrivspråket. I Lindstrom finns dock ett äldre gäng som träffas en gång i månaden och dricker kaffe och talar svenska. Det som är extra kul är att ingen av dem som är med i denna “svenskakurs” är född i Sverige. Men ibland blir det svårt! Se skylten ovan; “Mat en smaks battié i sare skap med en god vän”. En Google översättning tro?

Här står också Karl-Oskar och Kristina, vilka de nu var, statyer. Statyn är en replica av originalet som finns i Karlshamn. Och någon svensk kreativ lokalpolitiker (det måste det varit) har fått den briljanta ide´n att skicka en hälsning från Sverige i form av en stor gråsten. Den runda stenen på fotot intill bär inskriptionen; Donated by Duvemåla Sweden. Texten är nästan under stenen och knappt synlig. Man förstår varför! Det lilla huset bakom statyn är Lindstroms tidningshus där Moberg faktiskt arbetade som journalist under tiden han arbetade på sina böcker om utvandringen. Som den icke svensktalande, men svenskättade värdinnan, på stadens kombinerade turistbyrå och företagarcentrum mycket stolt upplyste oss om; Man kan gå in till tidningsredaktionen och se på skrivbordet som Moberg använde när han jobbade där!? Och det gjorde vi - inte!

I Sverige finns inga dubbelsängar!

På turistbyrån fick vi mer eller mindre vara med om en filmpremiär. Det var en helt nyinspelad film om den svenska immigrationen och hur de levde sedan de kommit till USA. I filmen visades redskap, trasmattor, kläder och annat som var typiskt svenskt. Plötsligt visar damen, som fungerar som presentatör i filmen, en enkelsäng. Efter vederbörlig ingående beskrivning av funktionen av denna möbel tittar hon in i kameran och säger med stor inlevelse, stor trovärdighet och viss medömkan i rösten; Ni förstår, i Sverige använder man inte dubbelsängar! Där finns bara enkelsängar! Än idag är det så….. Turistbyråvärdinnan som tittar på den nya filmen tillsammans med oss säger då med ett litet snett roat leende; Har ni verkligen inga dubbelsängar? Vad svarar man? Nej det har vi inte och vi bor i grottor! Det vore intressant att veta hur såna skrönor kan uppkomma och dessutom bli en etablerad sanning.

Tomtegården.

På väg upp till Taylor Falls hittade vi denna skylten som stod invid en väg som gick upp till en bondgård. Tyvärr hann vi inte ta reda på vilka tomtar som gömde sig på loftet i Gustafsons lada. (barn)

Taylor Falls – ingen systerstad.

Nästa strandhugg bokstavligt och bildligt blev Taylor Falls. Dit anlände merparten av de svenska invandrarna på sin resa till Minnesota med flodbåtarna. Från Taylor Falls vandrade man vidare västerut mot sina kommande bosättningar.

Självklart var vi tvungna att prova på att åka med en av dessa hjulångare också. Och gissa vad; Sista turen för säsongen! Det är helt otroligt vilken tur vi haft med detta. Jag tror banne mig vi inte åkt en attraktion sedan vi kom till denna kontinenten som inte har varit den sista avgången för säsongen. Förutom ett underbart väder, om än lite kallt, så var turen både vacker och spännande. Dagens flodbåtar bygger på samma principer som i gamla dagar. Dvs de ligger extremt lågt i vattnet och man förstår varför när man åker här. Vi passerade ställen där djupet bara var ynka ca 35cm. Flodångaren på ovan foto ligger förtöjd på det som en gång var den stora landningsplatsen i Taylor Falls.

Nya Duvemåla och Glader kyrkogården.

Nya Duvemåla eller New Dove´s Home finns egentligen inte. Nej det är inte jag som gjort en dålig översättning, det heter faktiskt så officiellt. Men Nya Duvemåla är en park dit man flyttat byggnaderna. Volvo lär ha finansierat flytten och Kungen och Drottningen var här och invigde det hela när det begav sig. Det gula huset på fotot ovan är dock byggt av en svensk immigrant i närheten av Kichi Saga Lake och lär vara förebilden Moberg använde. Kichi Saga sjön var också där Karl-Oskar och Kristina bosatte sig i Mobergs romaner.

Strax nedanför New Dove´s Home ligger Glader kyrkogården. Kyrkogården är den äldsta svenska immigrantkyrkogården i Minnesota. Det var här Moberg litterärt begravde Karl-Oskar, brodern Robert och Kristina. Jag läste faktiskt romanen Nybyggarna för andra gången precis innan vi kom hit och jag lovar att platsen än idag ser ut som Moberg beskrev den. Det var nästan så att fantasin skenade iväg och man bara väntade på att träffa på Karl-Oskar själv…. Nu blev det inte så, dock träffade vi en dam som varit Missionär på Hawaii och som bodde intill kyrkogården. Vad detta hade med saken att göra? Absolut ingenting!

När vi ändå är inne på ämnet kyrkogårdar, så har vi besökt ett beskedligt antal. Låter det morbidt? Inte då! Är man det minsta historieintresserad så är kyrkogårdar en fantastiskt källa. Bara ta en sådan sak som storlekarna på gravstenarna. En stor pampig gravsten till minne av Olsson visar med tydlighet att det gick riktigt bra för familjen Olsson over here. Medan en liten oansenlig sten med namnet Andersson och knappt läsbar text, visar på ett helt annat öde. Det göms mycket spännande information om man s.a.s. läser mellan stenarna. Men du ska slippa fler kyrkogårdsfoton, just nu i alla fall.

Nästan Historiepaus med svenska köttbullar och lingonsylt!

Nu skulle det bli dåligt väder i ett par dagar så vi bestämde oss för att köra lite inneaktiviteter. Först ut blev Mall of America, och detta har inte ett dugg anknytning till Sverige. Möjligen med undantag av Ingrids intresse för shopping. För den manlige läsaren kan jag berätta att Mall of America nämligen är USA;s största shoppingcenter, för den kvinnlige läsaren lär upplysningen vara onödig.

Förutom alla dessa hundratals affärer, restauranger, och all serviceverksamhet som tänkas kan, så inrymmer komplexet bl.a. en minst sagt komplett nöjespark. Flera bergodalbanor, Flume rides, etc. etc. Vill man spendera flera dagar i detta “paradis” så finns givetvis ett par hotell i direkt anslutning. Om vi handlade något? Min blyghet förbjuder mig att skriva så mycket om det, men låt mig säga såhär. Som tur var. Jag menar när vi ändå var här, så kom Ingrid lägligt på att hennes ena par skor börjat bli för slitna! Så kan du räkna ut resten själv. Okej, Okej, Okej. För husfridens skull är det väl lika bra att jag berättar att jag köpte ett nytt kameraobjektiv. Men det var ett planerat inköp och det var ju s.a.s till familjen. En j-la skillnad!

Dagen efter blev det; The American Swedish Institute inne i Minneapolis.

Institutet var ett kombinerat pensionärsdagis, forskningscenter, galleri och museum. OCH, och restaurang som hette “FIKA” och serverar svenska rätter. Svenska Köttbullar, äkta potatismos och lingonsylt. Jag kan lova att det börjar vattnas i munnen bara man skriver detta, efter alla hamburgare och steaks. Valet mellan köttbullarna eller oxfile´n, som också fanns på menyn, var inte svårt! Hela stället var trevligt och museet som egentligen var “slottet” till höger på fotot var ett makalöst exempel som visade att det gick ekonomiskt mycket bra för en del svenskar i det nya landet. Swan J. Turnblad var en man som startade tidningen Svensk Amerikanska Posten i Minneapolis och lyckades bli stormrik på det. Slottet innehåller nog mer svensk historia än vad flera svenska museer gör. De flesta inredningsdetaljerna är fascinerat utstuderade i minsta detalj för att både passa in, och ge utryck för blandningen mellan det svenska och amerikanska.

Vad sägs om denna lilla hall? Om du tittar närmare på figurerna som sitter nederst på trappräckena så är det en blandning mellan ett lejon och en örn.

Lejonet symboliserar givetvis det svenska rikslejonet och örnen den amerikanska örnen. Överallt kunde man finna denna dubbelsymbolik. I nästan varje rum fanns en svensktillverkad kakelugn av de mest magnifika slag jag någonsin sett. Självklart var varje kakelugn i en design som passade in i den övriga miljön för just det rummet. Att sedan slottet var en av de första byggnaderna i Minneapolis som utrustades med vattenburen centralvärme, är sin sak. Och att dessa otroligt vackra kakelugnar bara satts in som dekoration, är en annan historia. Även om man skulle kunna tro att detta är ett riktigt gammalt slott, så byggdes det så sent som i början av 1900-talet.

På tal om Svenskt ?

Restaurangkedjan “Wendy” hittar man i hela USA. Vad vi hört så hade väl Astrid Lindgrens efterkommande haft synpunkter på att någon haft önskemål om att få ha en av Astrids figurer i en dödsannons. Vilket de beklagligt nog inte hade godkänt. Man kan undra om de tagit fajten med detta amerikanska jätteföretag? Om inte detta är en klockren kopiering av Pippi Långstump, så är jag Herr Nilsson! Till och med fräknarna finns där.

Läggdax.

Klockan har blivit alldeles för mycket nu så det får bli en “Fotspår del 2” om några dagar. Men vad sägs om Ronneby, Mora, Stockholm, Vasa och Biskops Berg? Lägg därtill en svensk radio historiker i SR P1, Mississippi och professor Hans Rosling om han är bekant. Då har du lite föraning om vad som “komma skall”!

Jag höll på att glömma djuren!