När Guldet blev till sand & I de Svenska utvandrarnas fotspår del 2.

Avskedsstunden till Bettan 6 närmar sig snabbt! Precis som med de tidigare “Bettorna” så känns det faktiskt vemodigt att lämna dem. Jag inser att det låter lite halvknäppt, men de har ju alla varit bärarna till många oförglömliga upplevelser. Vi är nu i Madison som blir sista stoppet innan vi kör ner till Chicago för vidare flygresa till nästa mål som är Hawaii. 6450 miles (740 svenska mil) och någon mil på cykel har det hunnit bli. Men ärligt talat så har nog cyklarna varit dyrare att hyra än husbilen om man räknar kostnad per utnyttjad minut .
Låt oss ändå backa bandet till the Swedish Circle, som området runt Lindstrom och Chisago City m.fl., kallas.
Scandia – systerstad till Lessebo Kommun, och Gammelgården.
Scandia var den första svenska bosättningen i Minnesota och grundades 1849. Så det är kanske inte så konstigt att denna lilla ort var en av de orter som vi besökte som verkligen gav en “Svenskkänsla”.

Utanför entrén till Storstugan på Gammelgarden i Scandia.

Gammelgården får nog ändå betecknas vara dagens centrum i Minnesota för arvet efter den svenska invandringen. Anläggningen, som består av flera gamla ditflyttade byggnader med svensk anknytning, är som ett Skansen i miniatyr. Gammelgården anordnar också löpande olika svenska kulturevenemang. Oftast med inslag av knätofsdans och svensk folkmusik. Som tur var, hade man inget dito när vi var där. Hoppas ingen tar illa upp! Det är säkert jättekul att utföra, men en pina att titta på……..och det brukar vara lääänge.

Nåväl, här fanns mycket intressant i övrigt att titta på och många böcker och tidskrifter att läsa. Exemplevis Swedish Press som är det enda kvarvarande magazinet i USA med artiklar som också skrivits på svenska. Vi träffade också den kvinnliga föreståndaren som bara några dagar innan blivit tilldelad Vasaorden av Kungen. Så vi var inte de enda besökarna från Sverige under den veckan. På frågan om hon kände till alla skriverier som varit om Kungafamiljen i Sverige på sistone blev svaret; “Han tycker säkert det är skönt att komma till oss som verkligen tycker om honom. Så får han ju också lite lugn och ro också!?”.

Självklart heter dagiset i Scandia Dalahästen.Och givetvis hälsas barnen “Välkommen” på svenska varje morgon. Det var inte heller många gravstenar på ortens stora kyrkogård som inte hade svenska namn ingraverade. Så nog var Scandia svenskt präglat alltid!
Stillwater – Där sockenhoran Ulrika fann sin Baptist präst.
Vårt besök i Stillwater blev både en besvikelse och en positiv upplevelse. Så väldigt mycket svenskt fanns här inte. Allt som allt ett litet svenskkvarter. Men i staden som var ett megacentra för timmerindustrin, när det begav sig, skapade många dollarmiljonärer. Dessa nyrika, som kom att kallas timmerbaroner, tävlade i vem som kunde bygga den mest exklusiva och pampigaste villan. Den som kan sin Moberg kommer säkert ihåg att både Karl-Oskar och Kristina åkte med timmertransporterna till Stillwater för att göra inköp och hälsa på Ulrika.

Ovan villa som är byggd i slutet av 1800-talet har två inomhuspooler. Man kan undra hur de värmde upp dem?

Det här huset ska också ha varit ett sk. safehouse dit svarta slavar som flytt från södern kunde få en tillfällig fristad under sin flykt.

En och annan svensk klarade sig hyffsat. Andersson´s bor fortfarande i huset. Notera den magnifika utsikten över St.Croix floden, som förövrigt går ihop med Mississippi floden.
På vägen tillbaka stannade vi till vid kyrkan vid Chisago Lake.Kyrkan som Karl-Oskar var med och byggde i Mobergs böcker.Chisago Lake hette tidigare Ki-Chi-Saga Lake som var det lokala indianska namnet. Över kyrkans port står det; Swedish Ev. Lutheran Church, Erected A. D. 1882.
När GULDET blev till sand!

Som du kanske kommer ihåg så har jag berättat tidigare att jag räknade med att vinna en guldtacka. Efter mycket om och men, eftersom det varit svårt att hitta dragningslistan, har jag nu helt osannolikt konstaterat att jag inte vann något guld. Men vad gör väl det! Nu är jag med i Power Ball. Ett spel som är likt Lotto, men..men..men, Jackpotten kommande vecka är 110 miljoner ……US dollars Green Money! Med dagens växelkurs blir det 742 500 000 svenska kronor. 742,5 miljoner!! Jag har börjat sondera lite vad ett eget litet jetplan kostar. Inget överdrivet stort. Jag tror det skulle fungera bra med en liten Lear jet. Det kan dessutom landa på Kallinge flygplats utan några problem.
Ronneby.
Från Kallinge till Ronneby -  i Minnesota. Vad jag än skriver om denna amerikanska namne så kommer alla i Ronneby som läser detta att missförstå mig ändå. Detta eftersom jag är Karlskronit. Men jag har faktiskt arbetat i Ronneby i några år under slutet av 80-talet, så viss erfarenhet har jag. Så jag låter nedan foto tala sitt eget språk. Låt oss vara överens om att Svenska Ronneby är betydligt mer framåt än den amerikanska kusinen.



Mora.
Mora i Minnesota är nog mer Mora än originalet Mora. Det blev nästan för mycket för att vara ärlig. Världens största Dalahäst, Vasloppsparken, årligt skidtävling kallad Vasaloppet, Moraklocka, Dalahästar på alla gatunamnskyltar, MoraNisse staty, Kranskulla staty etc. etc.

Gissa om man är trött på Dalahästar?

Spöken och presidenter!
Sannolikt har ingen missat att det är presidentval på gång i USA, vi har det definitivt inte! Överallt, till och med på toaletterna blir man påmind om vad som är på gång. Pamfletter och skyltar finns precis överallt.Var och varannan trädgård är översållad med valbudskap. I alla rondeller och längs alla vägar står det skyltar i drivor. Alla TV kanaler sprutar ut betalda inslag med reklam om respektive kandidat.


Det som verkligen sticker ut om man jämför med valrörelserna i Sverige, är detta enorma fullt öppna smutskastandet. Nästan alla reklaminslag som exv. stöder Obama visar nidbilder på Romney med budskapet hur dålig Romney är, eller vilka dåliga beslut han tagit. Men mycket få inslag talar om vad Obama vill göra. Riktigt elaka påhopp! Givetvis är det omvänt från Romneys läger mot Obama. Riktigt skitiga reklaminslag för att prata klartext.
Nästan lika omfattande har firandet av Halloween varit. Folk här är helt galna i denna högtid. Man smyckar sina hus och trädgårdar och bygger hela kyrkogårdar på tomten. Varuhus och affärer dignar av Halloweenrelaterade prylar. Helt Galna!

Och pumpor. Riktiga pumpor i drivor, Pumpor i plast, i glas, som sopsäckar.. Ja allt går att få i pumputseende. Allt från mat & förpackningar till damunderkläder anpassas till denna spökenas högtid. Offentliga byggnader, kontor och campingplatser är inget undantag.

Varför inte en liten Halloween bakelse med en gravsten på?

Vissa smyckar sina trädgårdar lite väl verkligt overkligt i min smak.

Mississippi och Grand River Road.
Från Minneapolis följde vi sedan Grand River Road längs Mississippifloden söderut. Floden bildar också gräns mellan staterna Wisconsin och Iowa. Mississippi är bitvis så oemotståndlig att det är svårt att släppa ögonen från den. Just denna delen av Mississippi är den största vinterboplatsen i USA för den vithövdade örnen. De är nästan lika många som fiskmåsarna som svävade över Saltöbron när fiskebåtarna kom in. Kanske överdriver jag lite, men de fanns där i massor. Hela området måste vara ett mecka för ornitologer.

Vackert eller hur?

En gammal traditionell flodbåt stävar uppför Old Man River (Mississippi).   
Stockholm – 66 invånare.
Personligen föredrar jag nog Stockholm i USA framför hufudstaden. En riktigt trevlig liten by som är belägen på Mississippis strand. Flera små caféer och ett förvånansvärt kvalitativt Galleri, med trevlig spännande konst och lite positivt annorlunda inredningsobjekt. Coolt som de säger här! I det gamla lilla posthuset hade man inrett ett litet museum. Både museiföremål och lokal hade behövt en liten städning. Det var svårt att läsa vissa skyltar för allt damm!

Bishop Hill – systerort och ursprung Biskopskulla.
Så var vi då framme vid “Sverigeresans slutpunkt”. Bishop Hill kunde man egentligen fylla ett helt eget inlägg med. Kortversionen av bakgrunden till Bishop Hill är; Fripredikanten Erik Jansson från Biskopskulla fick med sig 1200 svenskar till Amerika där man bildade ett kooperativ med religiösa förtecken. Kooperativet anlade Bishop Hill och lyckades bra. Till och med mycket bra. Erik Jansson blev senare skjuten och Kooperativet började sakta lösas upp.

Damen på foto har Erik Jansson´s bror som anfader, om jag minns rätt. Jag tror hennes namn var Annie. Annie träffade vi på Colony Steeple Buliding, som är ett av flera muséer i den lilla staden. Annie som tydligen var lite boss för museet var förmodligen lite uttråkad och behövde s.a.s. tala av sig. Hon gav oss en oombedd privat guidning som hette duga, men den var både intressant och personligt. Hon visade bl.a. gamla familjefoton och berättade kort om varje person. Hon var jätte trevlig och intressant! Rätt som det var frågade hon oss om vi kände till någon som hette Tobias Svanelid och som arbetade på Sveriges Radio? Efter lite tvekan, pga. Annies uttal av namnet, stod det klart för oss att det var Svanelid som är programledare för P1 Vetenskapsradion Historia. Ja ni vet, han bara dök upp här och sa att han var släkt till mig. Jag är inte riktig säker än, men jag får kolla upp det.
Så fortsatte hon; Ni känner inte Hans Rosling? Återigen var det svårt att riktigt förstå efternamnet. Lät mer som Rausing. Han vet jag att jag är släkt med. Jag har träffat hans mamma flera gånger. Hursomhelst så kommer han på Onsdag och ska visst ha något filmteam med sig. Är ni kvar på Onsdag? Jag tycker det verkar lite konstigt. Han är ju professor och jag vet inte vad jag ska säga till en professor, sa hon samtligt som hon plockade fram ett brev från Hans Rosling och visade oss. Då stod det klart vem hon skulle få besök av. Då fortsatte hon; Tror ni han är trevlig? Ja, det får väl gå! Intressanta släktförhållanden den damen hade, både i dåtid och nutid.
Det hade varit roligt att träffa denne man. Har du inte hört något av de föredrag han håller så kan jag varmt rekommendera att lyssna på ett;  http://www.youtube.com/watch?v=k1Ykpw6higc

Byggnaden med torn till höger, Colony Steeple Buliding, byggdes ursprungligen av Kooperativet för at bli stadens andra hotell. När bygget stod färdig fanns dock inget behov av ett hotell ytterligare.

Tiden verkar ha stått stilla i Bishop Hill på många sätt. De flesta byggnader från kolonitiden finns kvar och många används fortfarande till det dom byggdes för. Colony Store, kooperativets affär, finns förfarande kvar med den ursprungliga inredningen intakt. Visserligen har butiken idag mera turistshops stuk, men man säljer också en del svenska gourmetvaror till den lokala befolkningen. Kalles kaviar, Abbas löksill, Marabou choklad mm.

Filling Station tillhör inte någon av de historiska byggnaderna. Men detta lokala fik visade sig vara ett riktigt mysigt ställe. Inte minst samlingspunkt för stadens pensionärer som utöver mat och fika ägnade sig åt allvarligt kortspel. Förutom att man gick in via köket så var hela stället i övrigt också mycket speciellt. Mor och dotter, med uppenbart svenska rötter, stod för det hela. Innerväggarna var fullbehängda med allsköns bråte och ytterväggen fullklottrad med hälsningar från folk som uppskattat mat och service. Många av prylarna hade svensk anknytning. Helt underbara gubbar och tanter att snacka med. Det visade sig att alla hade svenska förfäder, men svenska språket hade ingen av dem lärt sig.


Denna “Skitsnack Skyffel” också översatt med “Bullshit Shovel” för säkerhets skull, hängde som välkomstskylt vid entrédörren.
Bishop Hill var ett minst sagt annorlunda ställe att besöka!
Just nu är det riktigt kallt här, – 5 grader C. Så även om det känns vemodigt att lämna Bettan så hägrar faktiskt värmen på Hawaii lite.

Så Aloha nästa!

Ingrid & Michael

Charles Lindbergs egengrävda ankpöl & Ett par veckor i Wilhelm Mobergs och de Svenska utvandrarnas fotspår del 1.

Everything is local except the president, in the United States of America!  “Allt är lokalt förutom presidenten i USA” – Detta utryck har vi fått mer än väl bekräftat de sista veckorna. I de sk. Svenskbygderna värnar man mer än vad vi kunde föreställa oss om det svenska ursprunget, men kommer man bara några mil bort så tillhör Sverige plötsligt nåt konstigt som förmodligen egentligen är Schweiz eller ligger någonstans i Afrika.

Little Falls.

Vår första egentliga Sverigestopp var i Litttle Falls för att besöka den berömde flygaren Charles Lindbergs hus. Charles besökte faktiskt Karlskrona med sitt plan en gång och landade på dåvarande sjöflygplatsen på Stumholmen. Vad det nu har med detta göra? Hursomhelst, nu visade det sig att det Lindbergska huset egentligen tillhört Charles föräldrar och att han endast tillbringat några barndomssomrar där. Intill huset ligger dock ett museum som beskriver hans djärva flygning över Atlanten etc, men det var naturligtvis stängt.

Förutom att vi hade tur med vädret, så fick vi se vad den unge Charles hade grävt en en gyttjedamm till sina ankor!? Om det var värt att köra nästan 50 svenska mil ToR för att se detta mästerverk är väl diskuterbart. Ja, vi fick ju inte ens se gyttjepölen heller, den var övertäckt………

Det har blivit några 100 mil både på den sk. Mobergsleden och på Grand River Road (Mississippi). På tal om Moberg så är han nog mer omhuldad här i Minnesota än vad han är i Sverige, så låt oss då börja börja den riktiga “Sverigeresan” i hans fotspår.

Chisago City – systerstad till Algutsboda.

Här bodde Mr Moberg under sin tid i USA. Här står han också staty tillsammans med sin cykel i The Moberg Park (Mobergs Parken). Är man en riktig Mobergoman kan man också bese hotellet/lodgen som han hade som sitt Amerikanska hem. Det talas faktiskt fortfarande om den cyklande svenske journalisten Moberg här. Han var tydligen och hälsade på allt och alla, om man ska tro på historierna. Det var också i Chisago City och dess närliggande omgivningar som merparten av de som utvandrade i den första utvandringsvågen, i mitten av 1800-talet, bosatte sig.

Man kan lätt förstå varför man valde denna platsen. Omgivningarna här är väldigt likt det vackra Småländska höglandet med sin blandskog och de i landskapet insprängda sjöarna. Undantaget att det finns större ytor att odla på här och sannolikt mindre sten i jorden.

Den här lokale radiojournalisten tryckte på amerikansk vis upp mikrofonen i ansiktet på oss när vi lugnt kom gående längs en av Chisago City´s gator; Hi folks, what do you think about the Tea party? Hade man funnit sig i den lite förvirrade situationen så skulle man givetvis svarat; Jovisst gillar vi Te! Men nu blev det till att snabbt förklara att vi inte var amerikaner och därmed inte så insatta i amerikansk politik. Så det blev till att jaga vidare efter nya intervjuoffer. Jag kan lova att vi har levt med amerikansk politik sedan vi hit kom. Presidentvalet går igenom överallt och på alla vis. Mer om det i ett senare inlägg.

Lindstrom – systerstad till Tingsryd.

Det första man ser när man närmar sig Lindstrom är, “Välkommen” på svenska. Väl synligt på stadens vattentorn. Nästan alla affärsskyltar är också dubbelspråkiga. Man undrar dock vad Skandinviska donuts är för något. Jag trodde donuts kom från USA!?

Överallt finns svenska flaggor och dalahästar. Att hitta någon minnessak från Lindstrom är nästan omöjlig, däremot finns hur mycket svenska suvenirer som helst. Svenska flaggor, stickers med svenska motiv, midsommarstänger och dalahästar i alla former och material. Jag tror banne mig att turistbutikerna i Dalarna skulle bli gröna av avund om de såg vilket sortiment de har här.

Det talade svenska språket är dock nästan utdött även om tappra försök görs för att åtminstone bibehålla skrivspråket. I Lindstrom finns dock ett äldre gäng som träffas en gång i månaden och dricker kaffe och talar svenska. Det som är extra kul är att ingen av dem som är med i denna “svenskakurs” är född i Sverige. Men ibland blir det svårt! Se skylten ovan; “Mat en smaks battié i sare skap med en god vän”. En Google översättning tro?

Här står också Karl-Oskar och Kristina, vilka de nu var, statyer. Statyn är en replica av originalet som finns i Karlshamn. Och någon svensk kreativ lokalpolitiker (det måste det varit) har fått den briljanta ide´n att skicka en hälsning från Sverige i form av en stor gråsten. Den runda stenen på fotot intill bär inskriptionen; Donated by Duvemåla Sweden. Texten är nästan under stenen och knappt synlig. Man förstår varför! Det lilla huset bakom statyn är Lindstroms tidningshus där Moberg faktiskt arbetade som journalist under tiden han arbetade på sina böcker om utvandringen. Som den icke svensktalande, men svenskättade värdinnan, på stadens kombinerade turistbyrå och företagarcentrum mycket stolt upplyste oss om; Man kan gå in till tidningsredaktionen och se på skrivbordet som Moberg använde när han jobbade där!? Och det gjorde vi - inte!

I Sverige finns inga dubbelsängar!

På turistbyrån fick vi mer eller mindre vara med om en filmpremiär. Det var en helt nyinspelad film om den svenska immigrationen och hur de levde sedan de kommit till  USA. I filmen visades redskap, trasmattor, kläder och annat som var typiskt svenskt. Plötsligt visar damen, som fungerar som presentatör i filmen, en enkelsäng. Efter vederbörlig ingående beskrivning av funktionen av denna möbel tittar hon in i kameran och säger med stor inlevelse, stor trovärdighet och viss medömkan i rösten; Ni förstår, i Sverige använder man inte dubbelsängar! Där finns bara enkelsängar! Än idag är det så….. Turistbyråvärdinnan som tittar på den nya filmen tillsammans med oss säger då med ett litet snett roat leende; Har ni verkligen inga dubbelsängar? Vad svarar man? Nej det har vi inte och vi bor i grottor! Det vore intressant att veta hur såna skrönor kan uppkomma och dessutom bli en etablerad sanning.

Tomtegården.

På väg upp till Taylor Falls hittade vi denna skylten som stod invid en väg som gick upp till en bondgård. Tyvärr hann vi inte ta reda på vilka tomtar som gömde sig på loftet i Gustafsons lada. (barn)

Taylor Falls – ingen systerstad.

Nästa strandhugg bokstavligt och bildligt blev Taylor Falls. Dit anlände merparten av de svenska invandrarna på sin resa till Minnesota med flodbåtarna. Från Taylor Falls vandrade man vidare västerut mot sina kommande bosättningar.

Självklart var vi tvungna att prova på att åka med en av dessa hjulångare också. Och gissa vad; Sista turen för säsongen! Det är helt otroligt vilken tur vi haft med detta. Jag tror banne mig vi inte åkt en attraktion sedan vi kom till denna kontinenten som inte har varit den sista avgången för säsongen. Förutom ett underbart väder, om än lite kallt, så var turen både vacker och spännande. Dagens flodbåtar bygger på samma principer som i gamla dagar. Dvs de ligger extremt lågt i vattnet och man förstår varför när man åker här. Vi passerade ställen där djupet bara var ynka ca 35cm. Flodångaren på ovan foto ligger förtöjd på det som en gång var den stora landningsplatsen i Taylor Falls.

Nya Duvemåla och Glader kyrkogården.

Nya Duvemåla eller New Dove´s Home finns egentligen inte. Nej det är inte jag som gjort en dålig översättning, det heter faktiskt så officiellt. Men Nya Duvemåla är en park dit man flyttat byggnaderna. Volvo lär ha finansierat flytten och Kungen och Drottningen var här och invigde det hela när det begav sig. Det gula huset på fotot ovan är dock byggt av en svensk immigrant i närheten av Kichi Saga Lake och lär vara förebilden Moberg använde. Kichi Saga sjön var också där Karl-Oskar och Kristina bosatte sig i Mobergs romaner.

Strax nedanför New Dove´s Home ligger Glader kyrkogården. Kyrkogården är den äldsta svenska immigrantkyrkogården i Minnesota. Det var här Moberg litterärt begravde Karl-Oskar, brodern Robert och Kristina. Jag läste faktiskt romanen Nybyggarna för andra gången precis innan vi kom hit och jag lovar att platsen än idag ser ut som Moberg beskrev den. Det var nästan så att fantasin skenade iväg och man bara väntade på att träffa på Karl-Oskar själv…. Nu blev det inte så, dock träffade vi en dam som varit Missionär på Hawaii och som bodde intill kyrkogården. Vad detta hade med saken att göra? Absolut ingenting!

När vi ändå är inne på ämnet kyrkogårdar, så har vi besökt ett beskedligt antal. Låter det morbidt?  Inte då! Är man det minsta historieintresserad så är kyrkogårdar en fantastiskt källa. Bara ta en sådan sak som storlekarna på gravstenarna. En stor pampig gravsten till minne av Olsson visar med tydlighet att det gick riktigt bra för familjen Olsson over here. Medan en liten oansenlig sten med namnet Andersson och knappt läsbar text, visar på ett helt annat öde. Det göms mycket spännande information om man s.a.s. läser mellan stenarna. Men du ska slippa fler kyrkogårdsfoton, just nu i alla fall.

Nästan Historiepaus med svenska köttbullar och lingonsylt!

Nu skulle det bli dåligt väder i ett par dagar så vi bestämde oss för att köra lite inneaktiviteter. Först ut blev Mall of America, och detta har inte ett dugg anknytning till Sverige. Möjligen med undantag av Ingrids intresse för shopping. För den manlige läsaren kan jag berätta att Mall of America nämligen är USA;s största shoppingcenter, för den kvinnlige läsaren lär upplysningen vara onödig.

Förutom alla dessa hundratals affärer, restauranger, och all serviceverksamhet som tänkas kan, så inrymmer komplexet bl.a. en minst sagt komplett nöjespark. Flera bergodalbanor, Flume rides, etc. etc. Vill man spendera flera dagar i detta “paradis” så finns givetvis ett par hotell i direkt anslutning. Om vi handlade något? Min blyghet förbjuder mig att skriva så mycket om det, men låt mig säga såhär. Som tur var. Jag menar när vi ändå var här, så kom Ingrid lägligt på att hennes ena par skor börjat bli för slitna! Så kan du räkna ut resten själv. Okej, Okej, Okej. För husfridens skull är det väl lika bra att jag berättar att jag köpte ett nytt kameraobjektiv. Men det var ett planerat inköp och det var ju s.a.s till familjen. En j-la skillnad!

Dagen efter blev det; The American Swedish Institute inne i Minneapolis.

Institutet var ett kombinerat pensionärsdagis, forskningscenter, galleri och museum. OCH, och restaurang som hette “FIKA” och serverar svenska rätter. Svenska Köttbullar, äkta potatismos och lingonsylt. Jag kan lova att det börjar vattnas i munnen bara man skriver detta, efter alla hamburgare och steaks. Valet mellan köttbullarna eller oxfile´n, som också fanns på menyn, var inte svårt! Hela stället var trevligt och museet som egentligen var “slottet” till höger på fotot var ett makalöst exempel som visade att det gick ekonomiskt mycket bra för en del svenskar i det nya landet. Swan J. Turnblad var en man som startade tidningen Svensk Amerikanska Posten i Minneapolis och lyckades bli stormrik på det. Slottet innehåller nog mer svensk historia än vad flera svenska museer gör. De flesta inredningsdetaljerna är fascinerat utstuderade i minsta detalj för att både passa in, och ge utryck för blandningen mellan det svenska och amerikanska. 

Vad sägs om denna lilla hall? Om du tittar närmare på figurerna som sitter nederst på trappräckena så är det en blandning mellan ett lejon och en örn.

Lejonet symboliserar givetvis det svenska rikslejonet och örnen den amerikanska örnen. Överallt kunde man finna denna dubbelsymbolik. I nästan varje rum fanns en svensktillverkad kakelugn av de mest magnifika slag jag någonsin sett. Självklart var varje kakelugn i en design som passade in i den övriga miljön för just det rummet. Att sedan slottet var en av de första byggnaderna i Minneapolis som utrustades med vattenburen centralvärme, är sin sak. Och att dessa otroligt vackra kakelugnar bara satts in som dekoration, är en annan historia. Även om man skulle kunna tro att detta är ett riktigt gammalt slott, så byggdes det så sent som i början av 1900-talet.

På tal om Svenskt ?

Restaurangkedjan “Wendy” hittar man i hela USA. Vad vi hört så hade väl Astrid Lindgrens efterkommande haft synpunkter på att någon haft önskemål om att få ha en av Astrids figurer i en dödsannons. Vilket de beklagligt nog inte hade godkänt. Man kan undra om de tagit fajten med detta amerikanska jätteföretag? Om inte detta är en klockren kopiering av Pippi Långstump, så är jag Herr Nilsson! Till och med fräknarna finns där.

Läggdax.

Klockan har blivit alldeles för mycket nu så det får bli en “Fotspår del 2” om några dagar. Men vad sägs om Ronneby, Mora, Stockholm, Vasa och Biskops Berg? Lägg därtill en svensk radio historiker i SR P1, Mississippi och professor Hans Rosling om han är bekant. Då har du lite föraning om vad som “komma skall”!

Jag höll på att glömma djuren!

Denna vithövdade amerikanska örnen har precis tagit en fisk i Mississippifloden. Ser du fiskstjärten?

Den här oblyge mannen hade fullt upp med matinsamlingen inför vintern. Men visst är han go?

Hälsningar från ett höstruggigt Wisconsin!

Ingrid & Michael