Travel with Ingrid & Michael: Mötet med “Willy” och hans vänner och jakten på Canada Goose jackor.

Hi! Efter ett par mysiga dagar i London tillsammans med Emma och Jason är vi komna till resans första egentliga stopp, Vancouver & Kanada. Det enda felet med stoppet i England var att vi killar ,undertecknad och Jason, förlorade mot tjejerna i minigolf. Egentligen förlorade vi ju inte, vi fick bara några fjuttiga slag mer än dem. Jag behöver väl inte nämna att det var Ingrid och Emma som förde slagprotokollet.

Nu fanns det naturligtvis en annan tung omständighet som bidrog till att vi lät Emma & Ingrid vinna utan att lämna in en protest. Jason och jag fortfarande var proppmätta efter middagen kvällen innan på den argentinska restaurangen Constancia.(http://www.constancia.co.uk/ REKOMMENDERAS HÖGTIDLIGT!) Jag visste inte att en oxfilé kunde bli så stor och oemotståndligt mör, som den vi fick där. Å andra sidan visste jag inte heller att man kunde få i sig en köttbit av den magnituden OCH till detta några Chorizos!

Welcome to Vancouver!

Vår nyfunne vän Dean, som är resebyrågent i Calgary, har sannerligen gjort ett bra hotellval åt oss. River Rock hotell och Casino ligger mellan Vancouver international airport och Vancouver city. Kanske inte vad man i första hand tänker på som ett perfekt val med tanke på att det ligger 1,5 mil utanför staden, i en förort som heter Richmond. MEN, the Sky Train som går med 10 minuters mellanrum mellan flygplatsen och Vancouver city, stannar bokstavligen i hotellet. Så hissen ned från rummet, genom foajén och Voila´, man står på perrongen. Och 15 minuter senare är man i hjärtat av stan.

Drakarna på hotell River Rock Casino. Den ena ska vara världens största vattendrake, den andra är……………

Senare under resan när vi ska passera Calgary är vi hembjudna till Dean och hans fru. Han skulle leta upp en bra campingplats till oss, men kom fram till att det nog var bättre att vi parkerade husbilen (som vi kommer att färdas i senare) på hans lilla garageuppfart. Husbilen är bara 8,5 meter!?

Vancouver city. I bakgrunden ett kryssningsfartyg som lagt till vid Canada Place.

Vancouver påminner mycket om Sydney i Australien både till utseende och atmosfär. En blandning mellan spegelblanka hypermoderna skyskrapor som reflekterar himlen och gamla klassiska sekelskiftes byggnader.

Vädret påminner dock mycket om hur det är i Nya Zealand, dvs “jacka på” och “jacka av”. Intill Canada Place ligger Kanada´s största flygplats för sjöplan. Rätt kul att se den ständiga strömmen av sjöflygplan som landar och startar mitt i centrum.

Befolkningen i Vancouver består till mycket stor del av Asiater och Indier. Detta speglas också i restaurangutbudet, men här finns alla matstilar att få. Vi åt nog en av de godaste pizzorna vi ätit. Vad sägs om en Pescatore med Jätteräkor, Blue Crab och Hummer!

Eller varför inte en Sandwich!?

Blir du sugen? Inte vi heller! Den spygröna toppingen retar ju inte precis aptiten. Men man tyckte nästan synd om den levande reklampelaren som inte kunde se riktigt då Smörgåshatten ständigt gled på sned.

False Creek med alla sina sjötaxis och Granville Island med ett fantastiskt utbud av restauranger, saluhallar och massor med gatuartister är en trevlig del av staden.

Sjötaxin är ett bekvämt sätt att ta sig runt till de olika stadsdelarna som ligger runt False Creek.

Båtar har en säregen dragningskraft. I rådande väder gick det bara inte att motstå att åka ut en runda. Så det blev till att hyra en liten speed boat. Vi fick ett par underbara timmar tillsammans med bl.a. sälar som tittade upp över ytan då och då. Den första sälen vi såg, trodde vi faktiskt var en hund som förvirrat sig ut i sundet. Den var förbluffande lik Hannas och Svantes hund Lasse. Nästan en liten otäck känsla då det kom en båt i bra fart rätt emot den. Jag var precis påväg att försöka varna den ankommande båten när “hunden” gjorde ett mycket graciöst och snabbt dyk.

De första dagarna har annars i stort sätt gått åt till att leta efter ett ställe att köpa lättvikts dunjackor, som vi senare kommer att behöva. När vi nu då är i Kanada förväntade vi oss att det skulle gå att köpa varumärket “Canada Goose” i var och varannan butik.

Pyttsan! Det närmaste vi kom “Canada Goose” var gässen i Stanley Park…….

Canada Goose – dock i levande tillstånd och lite svårt att klä sig med.

Det här med dunjackor löste sig dock efter många om och men. Vi hittade ett ställe långt utanför centrum som sålde allt inom sport och outdoor, men stället var någon form av cooperativ förening med medlemskrav för att få handla. Så då är man numera medlem nr 39351929 i Mountain Equipment CO-OP Canada.

Stanley Park är dock en trevlig “liten” park. Vägen som går runt parken längs strandkanten är 9 km. Parken är egentligen en ö med massor av aktiviteter, utställningar och en blandning av omfattande riktig skog med insprängda parklandskap. En hel del vilda djur lever fritt i parken, exv. raccoons.

I vissa delar av parken ser man också spåren efter förra årets Annanas Express (Pineapple express). Pineapple express kallar man de vinterstormar som drar över Vancouver. Väderfenomenet börjar nere i Hawaii och för med sig varm luft, därav namnet. Många minns nog bristen på snö under vinter OS i Vancouver 2010. Yes, Pineapple express var orsaken.

Raccoons (tvättbjörn)

Vid infarten till Stanley Park är det svårt att hålla sig för skratt!

Utställningen med totempålar kan dock ge lite kalla kårar på ryggen. Svårt att inte tänka på vad som utspelade sig vid totempålarna i cowboyfilmerna man såg på som liten.

Lions Gate Bridge, en av Vancouvers äldsta broar. Bron är ritad av samma arkitekt som ritade Golden Gate i San Fransisco. Han använde nog samma ritningar ….

Mötet med Willy och hans vänner.

Äntligen var det då dags att åka ut och se på valar. Ja, egentligen var det Orcas vi skulle se på, även om vi åkte ut med Vancouver Whale Watch. M.a.o. var det delfiner vi skulle se på. Hängde ni med?

Hur enkelt som helst. Valarna de gör reklam för är egentligen Späckhuggare. Och späckhuggarna tillhör delfinfamiljen. Men vad gjorde det. Vi hade en helt makalös båttur. Dels kom späckhuggarna så nära vår båt att vi nästan kunde klappa dem. Dels visade de upp hela sitt akrobatiska register under de två timmar vi följde dem. De var så aktiva att till och med kaptenen på båten påstod att han inte sett dess like under så lång tid. Där var folk med på båten som åkt ut på tidigare turer och inte ens fått se en fena. Gissa om de var lyckliga & Gissa om vi var lyckliga!

Utrustade med vatten- och vindtäta överdragskläder är det tid att borda Explorer II.

Man har rätt bra koll på de olika späckhuggarfamiljerna. Den familj vi följde leddes av en matriark som var över 100 år gammal och still going strong. Ja, du läste rätt – över 100 år. Minstingen i familjen var inte 1 år fyllda ännu och färgen på magen var mer rosa än vit.

Showtime!