Hi
Vi har nu under ett par dagar försökt att följa i The Sourdoughs spår uppe i Yukon och i Alaska. Sourdoughs / Surdegarna var tydligen det vanliga namnet på de män som gav sig ut på helt ofattbara strapatser i en ändlös vildmark för att finna det eftertraktade guldet. Jo det fanns en hel del modiga kvinnor också som tog sig upp i denna ödemark. Merparten av dessa sysslade dock med andra affärer. Det är kanske på plats att påpeka att dessa ladies dock helt uppenbart respekterades i allmänhet, och sågs väl av myndigheterna då de ansågs göra en viktig social insats. (För husfridens skull vill jag påpeka att ovan inte är min egen slutsats, utan framgick bl.a. tydligt i “yrkets” egna utställning på Dawson City Museum) Båda verksamheterna, guldet och den sociala insatsen, pågick från 1898 till 1962. 1962 upphörde i princip all guldletning (tillfälligt) och myndigheterna blundade inte längre för den kvarvarande bordellverksamheten som egentligen hade varit förbjuden sedan 50-talet.
Vårt första stopp var i Whitehorse, Yukons huvudstad med ca 20.000 invånare. Staden ligger magiskt vackert utmed Yukonfloden. Tyvärr och tack och lov har vi kommit upp precis innan hela regionen går i ide. Mycket har redan stängts för säsongen, men i gengäld är det inte massor av andra turister att trängas med. Det påminner mycket om hur vi hade det i norra Australien, fast där var allt påväg att öppnas istället för att stängas. Allt här stänger i princip; hotell, restauranger, affärer, bil uthyrare, utflyktsarrangörer, tågtrafik, båttrafik etc. etc.
Whitehorse – en salig blandning mellan gammalt och nytt!
Sista spårvagnen för säsongen.
Spårvagnsturen var den sista för säsongen. Den pratglade spårvagnsföraren var tydligen så glad för att få gå i ide så att alla fick åka gratis denna sista dag.
Man spottar inte, vare sig på det ena eller andra sättet, ostraffat i en spårvagn. I alla fall inte förr i tiden. 90 dagars fängelse kunde bli påföljden!
Sista vänskapen, eller?
Förmodligen har man väl läst för många cowboyböcker när man var yngre. Men jag har aldrig hört talas om en “Vänskaps totempåle” – men här är en...
Allt, figurer och färger har sin betydelse på en totempåle. Exempel; Den nedersta figuren är en björn och representerar god jaktlycka och är placerad längst ned för att han med sin styrka kan hålla upp alla andra (symboler).
Sista hjulångaren har gått, både för säsongen och för alltid (slutade gå i början av 60-talet).
Hjulångarna förknippade jag kanske främst med Mississippi floden. Men den har definitivt varit en förutsättning för den enorma expansion som försiggick här under förr förra sekelskiftet. Städer som växte upp från ingenting till 10.000 invånare under ett par år var helt beroende av dessa flytande jättar. Bara i Klondike river gick som mest 250st. Idag finns bara ett fåtal kvar bevarade och alla ligger på land som minnesmonument.
Hjulångaren Klondike är egentligen Klondike II. Klondike I gick på grund och blev till kaffeved. Man bärgade dock maskineriet och byggde ett helt nytt skrov. De långa svart vita stöttorna utmed sidan användes som domkrafter när fartyget gick på grund.
Sista tåget för säsongen till Skagway Alaska och Yukons äldsta igångvarande handelsbod.
Då var det dax att åka med det kända tåget White Pass & Yukon Route. Första delen av resan gick med den ordinarie bussen som också går (under sommarsäsongen) mellan Whitehorse och Skagway. Vi åkte dock bara till Fraser, där vi skulle borda tåget, med ett kort stopp i Carcross. Carcross är en liten by med hela 53 invånare, 3 kyrkor, 1 postkontor och Yukons äldsta igångvarande affär.
Matthew Watson General Store intill det sedan många år gamla nedlagda hotellet.
Denna gamla Chevan har väl också gjort sitt – för länge sedan..
Men denna lilla gamla jaktstugan precis i ytterkanten av orten, används fortfarande.
ALL ON BOARD!!
Väl framme i Fraser fick vi vänta ett tag på att den kanadensiska passpolisen skulle kontrollera alla ankommande passagerare, och de var flera hundra. Förklaringen till denna anstormning var att det låg 6 bamsiga kryssningsfartyg nere i Skagway.
Äntligen började tåget rulla igång inför resan som hela tiden gick nedför på räls som bokstavligen klättrande längs bergssidorna och korsade otaliga floder och vattendrag.
Även här hade vi tur då tåget knappt var halvfullt.
Skagway och den försvunna staden Dyea.
Skagway Alaska (USA) räknas som porten till Yukon (Kanada) och var första anhalten uppe i norr för de flesta som skulle upp och söka efter guld. Men den egentliga guldruschen startade i den högst tillfälliga staden Dyea. Dyea växte från 0 till 10000 invånare på två år och försvann lika snabbt. Staden låg där den berömda Chilkoot Trail började men tidvattnet gjorde det besvärligt att komma upp med båtar till staden. Därför växte den “nya” staden Skagway upp några kilometer längre ut i fjorden där vattendjupet alltid gör det möjligt att anlöpa med fartyg. Det enda som finns kvar är lite rester från en del byggnader och kyrkogården.
Chilkoot Trail när det begav sig. Man gick upp till vänster och åkte på rumpan ned till höger.
Var och en var tvungen att ha med sig över 1000kg förnödenheter för att få komma in i Kanada. Det blev några rundor att gå då allt var tvunget att bäras av var och en.
Chilkoot Trail idag.
På kyrkogården i Dyea vilar ca 50 kända och några till okända offer för en lavin som inträffade på Chilkoot Trail den 3 april 1898 samt ett offer som enligt texten på gravstenen (eg. brädlappen) blev skjuten uppe i bergen”.
Dyea fjorden är en av världens längsta och djupaste fjordar. Längst inne i fjorden övergår den till att bli våtmark där många vilda djur uppehåller sig. Området är känt för att hysa många björnar och de få människor som bor i omgivningen har alla hundar och/eller elstängsel för att skydda sig. Men vi hade inte turen att få se några, trodde vi.
Vad ska man då berätta om Skagway. Tuff gränspolis som höll på att skrämma livet ur alla. Hans språk och agerande var som tagen ur en amerikansk B-film. För en gång skull kunde jag hålla mig lugn och inte svara emot, till Ingrids stora lättnad. Mycket turistiskt och stark präglat av alla lyxkryssare som kommer hit. Det märktes tydligt att de flesta som arbetade där längtade till nästa vecka, då hela staden mer eller mindre stängs och de får åka hem. MEN definitivt värt besöket - det andas historia!
När vi skulle åka tillbaka till Whitehorse låg det snö i luften, men vi hade turen att komma igenom de högst belägna bergspassen innan snön kom. Morgonen efter kl.04.00 var det tid för att ta sig till flygplatsen för att åka till Dawson.
Dawson City, the real thing! Beläget på Klondike flodens strand. Vilket ställe! Vilken underbar blandning av människor. Rika “gold mine owners”, fattiga golddiggers, indianer ( eller First Nations), jägare och alla typer av original.
En modern jägare med sin hund, farande genom stan.
Den mycket trevlige mannen som mötte upp oss vid flygplatsen var ägaren till hotellet vi skulle bo på. Förutom hotellet, Eldorado, var han också delägare i två guldfält. Han kom upp till Dawson och skulle sälja maskiner i slutet av 60-talet. Eftersom guldpriset då var lågt (65$/oz – Idag över 1700$/oz) gnällde alla guldfältsägare över att de inte hade råd att köpa maskiner. Man tyckte att han istället kunde köpa deras olönsamma guldfält – och det gjorde han.
De flesta byggnaderna i Dawson är original eller återuppbyggda efter originalet. Det finns bara grusgator och trätrottoarer som i gamla tider.
Ingrid framför Flora Dora hotel. Vad det varit för etablissemang får ni fundera ut själva.
Hän indianen Tommy Taylor, tog oss en runda på Klondike river och berättade om sitt sätt att leva och om sin bakgrund. Tommy är ett av en syskonskara på 16 stycken och är uppvuxen på ett relativt traditionellt indianskt vis. Man har en sommar- och en vinterboplats och lever företrädesvis på jakt och fiske. Det märktes mycket tydligt hur viktigt det är med släktband. Han berättade mycket varmt och innerligt om sina nu bortgångna släktingar och då främst sina föräldrar som båda blev över 100 år.
Eddhä Dädhecha (Hän språk)– eller som vi säger Älghuvud raset.
Titta noga på formationen, raset, i berget. Ser du att det liknar ett älghuvud. Givetvis finns det en indiansk sägen om tillkomsten, men den besparar jag dig.
Vyerna runt Dawson är lindrigt sagt tilltalande.
Bakom träden till höger döljer det sig en grotta. I den grottan bor ett original sedan 18 år. Mannen tröttande på stadslivet i Ottawa och flyttade helt sonika in i grottan och försörjer sig som diverse jobbare (när han känner för det).
Och slutligen då Paradis Gertie.
Paradis Gertie var en showgirl som uppträdde på stadens salonger när det begav sig. Varför hon fick tillnamnet “Paradis” får väl vars och ens fantasi avgöra. Hon fick under tidens gång också ge namn åt stadens, och Kanadas första Casino; Diamond Tooth Gerties Gambling Hall. Stället är fortfarande igång och är rent ut sagt jättetrevligt att besöka.
Det visas 3 shower varje kväll. Klockan 8.30 Naughty show, 10.30 Naughtier show , 12.00 The Naughtiest show!
Litet smakprov från kvällens första tillställning. Allvarligt, det var mycket trevligt!
Och vilka lirare det satt runt pokerborden! Miljön, serveringsdamerna, showflickorna och alla dessa märkliga gäster gjorde att man nästan fick nypa sig i armen emellanåt för att förstå att det var verklighet och inte på film.
Imorgon är åker vi ner till Vancouver igen för att dagen efter flyga ned till Seattle. Dax att hämta upp Bettan 7. Sedan blir det in i Kanada återigen! Vem vet, kanske vi får lägga om planerna och köra upp till Dawson igen. Man är ju numera med i Yukon Gold lottery, med dragning den 21 september. Högsta vinsten, som jag räknar med att vinna, är en rejält stor guldtacka.
Rundan i Yukon och Alaska. Rött=flyg, Blått=buss, grönt=tåg
Have a good day!
Ingrid & Michael
Hej på er igen. Skönt att ni har det bra och vilka bilder och vyer. Helt fantastiskt! En del ser ut att vara tagna för 100år sedan. Otroligt och mycket kul att de försöker bevara de gamla guldgrävarorterna med hus och namn mm.
SvaraRaderaVi får önska dig Lycka Till Micke med din lott.
Vi hörs,
Hasse och Irene, från en soligt och småkyligt (iallafall om morgnarna) Sverige