Äntligen “mitt” Australien och mötet med professor “Skelleton” och Banjo!

Hej igen och Trevlig Valborg!
Det har runnit lite vatten under broarna och en hel del mil sen förra inlägget. Många mil utan att ha någon kontakt med telenätet. Ytterligare 352 mil ligger bakom oss varav många, många mil på “dirty roads” (grus vägar). Tricket är maskeringstejp! Ni vet tejp som man använder när man målar. Till vad? Jo man tejpar för springorna på bakdörrarna för att på det sättet åtminstone minska vägdammet som ändå tar sig in i bilen. Men den röda jorden är nu en del av en själv. Allt man har på sig är lite rödfärgat. Maten man äter har en mycket tunn hinna av rött damm. Till och med tandborsten börjar tona mot rött. Men ÄNTLIGEN the real Australia, Outbacken!

I närheten av Winton. I bakgrunden bergformationerna “de tre systrarna”.

Här räknar man inte avstånden egentligen i mil, utan i tid. Hur långt är det att köra mellan Misson Beach och Winton. “Well, it´s about 10 hours mate. If the the roads are open!” Och som ni ser på kartan ovan så var det så vi gjorde. Och Yes, det tog drygt 10 timmars körtid. Stängda vägar får en att tänka på Alperna. men det är mycket vanligt här med tanke på alla översvämningar. Detta är dock helt normalt och inte som våra medier kanske får oss att tro, något unikt. Visst har det varit värre på många ställen i år, men som sagt “this is the country of draught and flooding” som de säger här. (landet torka och översvämningar).

   Vi hade planerat att åka från Winton till Richmond. 4 timmars körning på 4 WD track/grusväg (25 mil). Men tracken/vägen var stängd.

Om man ser ett jättemoln av rött damm i horisonten eller i backspegeln kör man snabbt åt sidan. Då vet man att det är “Roadtrains” på gång. Roadtrains eller vägtåg, dvs lastbilar med många släp är transportsättet här. Dessa över 50 meter långa ekipage stannar inte för något, jag lovar. Så det är bara undan eller omkull som gäller.

Man ser rätt många döda djur längs vägarna, allt från kängurur till kor, alla har blivit påkörda av dessa roadtrains.

 

Dinosauriejakt i Hughenden och Winton med omnejd.

Tills för 50 år sedan trodde man inte att det funnits dinosaurier i Australien. Anledningen var att man inte hittat några tecken på förekomst. Men ack så fel. Hela Australiens inland fullkomligt dignar av rester från Dino och hans vänner om man bara skrapar bort lite röd jord från ytan. En rätt märklig detalj är att man ofta hittar opaler s.a.s. i eller i samband med dinosaurie fossiler. Problemet är då, för att komma åt opalen så knackar man sönder fossilen. Och det har man gjort sedan början av 1800-talet, och INGEN har förstått att det är dinosaurieben man förstört!? Konstigt!
Fossiler och rester av dinosaurier är så vanliga här att vem som helst kan gå ut och plocka om man vill. Orkar man inte det kan man köpa en bit dinosaurieben i vilken suvenirbutik i området som helst. Lite märkligt eller hur.
Vi besökte en trevlig opalbrytare och handlare i Winton som berättade en hel del om detta för oss. Han visade oss ett mycket märkligt fynd de gjort. Det var ett dinosaurierben där opaler bildats i det före detta benets hålstrukturer.

Tyvärr inget foto på dinobenet med opaler. Men det såg ut som ovan fast alla håligheter var fyllda med små opaler.

Muttaburrasaurus (den heter faktiskt så) the Hughie, här tillsammans med mamma/Ingrid. En liten härlig pojke som man är glad man slipper att möta i levande skick.

Två timmars resa på dirty roads söder om Winton, rätt ut i ingenstans hittar man dessa spår från dinosaurier. Om det var spår från Hughie eller hans kusin vet jag naturligtvis inte. Men det var en osannolikt spännande upplevelse att få se detta i verkligheten. Detta är en gammal flodbädd där det bevarats många spår från flera olika dinosauriearter. Stora som små. De stora fotavtrycken här mäter 51cm. Det var m.a.o. en stor pojke eller flicka som gick här för några svindlande miljoner år sedan.

Lite närmare Winton, bara en timmes resa bort besökte vi Banjo och hans vänner. Eller delar av hans bokstavligen forna vänner.

Banjo är döpt efter “Banjo Paterson”. Vet ni inte vem det är? Det vet ju alla, i Winton i alla fall. Men ni har väl hört låten Waltzing Matilda, Waltzing Matilda…..Låtskrivaren Banjo Paterson uruppförde den på ett av stadens hotell 1895. (Mycket viktigt här!)

I vilket fall som helst träffade vi dottern till markägaren som hittat Banjo och en massa kompisar till denne. Dvs, kompisar till Banjo. Där var ett helt magasin fullt av ben som skulle rengöras och pusslas ihop. Man räknade med att det skulle ta en 30-40 år innan man var klara med de fossiler man tagit upp. Men som sagt där fanns tonvis med ben kvar att plocka upp om man bara hade resurser till det.

Damen i hatt är mamma/Ingrid och benen till höger på fotot är ett bakben från en ännu större dinosaurie som döpts till Matilda. Gissa varför!

  Här en rekonstruktion av Banjo (till vänster) tillsammans med mamma/Ingrid (till höger).

Efter alla dessa dammiga dinosaurie ben och dammiga vägar, för att inte tala om hettan, så var behovet stort av att skölja ned allt med en riktigt kall öl. Här kan man föresten dricka två drinkar eller två öl i ett svep och sedan en drink eller en öl i timmen och köra bil. Denna lektion fick jag av en Aussie polis som faktisk stoppade mig för ett alkotest. Jag trodde inte det förkom här. Polisen, iförd riktig Baden Powel hatt, var en riktig tuffing. Men en artig sådan. Lektionen fick jag när jag efter godkänt test frågade var promillegränsen är här i Australien. Efter hela radangen om hur många drinkar jag kunde häva i mig kom dock det egentliga svaret; 0,5 promille!
Tillbaks till den kalla ölen. Det blev till att köra in till ett av stadens gamla hotell som här ute i outbacken oftast har samma byggnadsstil som man ser i gamla cowboyfilmer. Väl i hotellets bar träffar vi ett härligt gäng; The Skelletons!
Dessa halvt galna, men mycket trevliga herrar hade precis kommit in till staden. De deltog i ett välgörenhetsrally som kalldes för “Shitbox rally”.  Tillsammans höll vi sådan låda att vi blev ombedda att lugna oss lite. Låt mig då presentera dessa herrar. För de är inte riktigt vad de ser ut att vara, i mina ögon i alla fall.
Från vänster;
John, landskapsarkitekt som inte gör så mycket själv idag förutom att segla sin yacht.
Peter, ekonomi professor i Sydney. Skrev en 45 sidig avhandling med en massa “bullshit” som ingen förstod. Men de behövde en professur inom hans gebit, så det blev professor. (Allt enligt hans egen beskrivning). Förövrigt svåger till John.
Paul. Fastighetsmäklare som försökte hyra ut sin 8 rums sommarvilla i Port Douglas. (Vi blev inte överrens om priset) Var tidigare affärspartner med Peter. De hade en börsmäklarrörelse ihop under 80-talet.

Ett exempel på ett ekipage i the Shitbox Rally.

Shitbox rally är ett återkommande välgörenhetsrally som detta år startade i Melbourne med mål uppe i Cairns. Alla 150 ekipage körde bara i skrotbilar. Bilarna fick bara kosta en viss summa för att få vara med. Herrarna i baren som kallade sig; “The Skelletons” åkte iklädda skelletdräkter. Helt galna!

Mataranka och Nitmiluk National Park (Katherine).

Efter Dinosaurietracken var tiden mogen för att börja den långa resan mot the Top End. Det är värt att nämnas igen, avstånden mellan bebyggda trakter här är långa. Vad kan bättre illustrera detta än exempelvis en reklamskylt för Mc Donalds på vägen till Mt Isa med texten; Värt att vänta på – 46mil.

Eller nästa bensinstation 21,3 mil.

Hela inlandsområdet i Australien är gammal sjöbotten och är lite som ett gigantiskt Skåne. Spännande, vackert men rätt platt. Så ju längre norr ut man kommer och därmed lämnar inlandet så blir naturen lite mer omväxlande. Efter över etthundra mil över vidsträckta slätter och ökenlandskap samt en och annan orm och Emu, kan det kännas lite enahanda.

Collets Snake – också en mycket giftig orm. 

Jag glömde nämna att vi passerade två roadhouse under de hundra milen också. Ett som numera endast fungerade som en bar för folket i bygden. Men det kan inte vara många kunder kvar. Bar och bar, ett plåtskjul, en massa skrot och gamla hattar samt två ålderstigna kylskåp.
Mataranka ligger ca 15 mil söder om Katherine eller Nitmiluk som det Aboriginska namnet är. Mataranka är väl mest känt för sina varma termalpoler mitt i djungeln. Annars är det ärligt inte mycket att se här. Men det var skönt att få ta sig ett härligt dopp efter den långa resan från Winton.

Stensättningen/trappan som skymtar i framkanten på fotot ovan är från tiden under andra världskriget då det låg en flygbas här. Poolen användes då som officersbad. Soldaterna fick bada i floden som ligger 50 meter bort. På promenad genom djungeln efter ett härligt bad.

Väl framme i staden Katherine behövde vi bunkra en hel del då det mesta var slut. Allt från dieseln i bilen till mat.vatten, vin och öl. Det mesta gick bra utom vinet och ölen då det visade sig vara Anzac Day här. En helgdag som hedrar några krigshjältar, och då får man inte köpa öl och vin. Så det så! Men det fanns en räddning. Nitmiluk National Park, som var vårt mål,  hade en liten trevlig bar på sin campingplats som serverade dessa ädla drycker, om än i plastmuggar. Men vad står man inte ut med i denna värmen!?
Nitmiluk är en synnerligen vacker och mystisk nationalpark att både vandra i och att åka båt i. Lite var stans finns det klippmålningar som är flera tusen år gamla att beskåda.

Nedanför vattenfallet som rinner bakom ryggen på mig finns en stor krokodilfri naturlig pool att bada i.

 
Hela Nationalparken var så trevlig att vi stannade ett par nätter extra där. Som vanligt en massa djur. Jag vet inte vad det är med min relation till kängurur, men jag kan inte visa mig förrän de kommer sättande. Nej jag lockar inte på dem, och Nej jag matar inte dem. Det måste vara min “godhet” de känner av.

Precis så är det ju med mamma/Ingrid och fladdermöss. Jag tror bara hon säger att hon hatar dom. Egentligen tror jag hon gillar dem och tydligen dom henne. För här kom dom i hundratals. Och dessa var dessutom av den riktigt stora varianten “Flying foxes”. Ärligt kan jag säga att jag inte kunde förställa mig att de var så stora som de är när man ser dem i verkligheten. Och de höll ett rent ut sagt jävla liv från klockan 4 varje morgon. Det var öronbedövande.

Esmaralda.

Sen var det ju Esmaralda också. Esmaralda levde sitt liv på campingplatsens toalett och i tvättstugan som låg vägg i vägg. Nu fick vi aldrig nöjet att träffa Esmaralda live, för hon gömde sig under hela tiden vi var här. Men vetskapen om hennes eventuella närvaro gav onekligen toalettbesöken en ny dimension.

 

Darwin.

961 mil har det blivit hittills på det Australiska fastlandet. 

Så nu är vi då komna till Darwin där vi har lite semester från resandet och laddar upp för sista etappen genom Kimberly. Jag inser att det låter lite överspänt, men det tar en del energi att köra dessa sträckor. Lägg därtill en del vandrande, värmen och nätter där djuren inte ger en en chans att sova. Då behöver man stanna upp och ha det lite mer bekvämt ett par dagar.
Så nu har vi hyrt en lägenhet några dagar intill Cullen Bay Marina. Nedan avnjuter vi en gourmet middag på vår balkong bestående av knackwurst, pasta och inlagda oliver. De fina vita servetterna är direkt rivna från hushållsrullen. Men visst ser det OK ut?

Avslutningsvis en liten speciell hälsning till Hasse & Irene. Nu när båten är vaxad och ni ändå har prylarna framme är det OK om ni går över våran också! Jag kan be grabbarna på Sturkö cykelverkstad komma med den!
Skämt åsido så hoppas vi att ni alla får en härlig vår!
Michael & Ingrid

Regntunga skyar och jakten på de försvunna varningsskyltade djuren.

Jovisst har vi haft underbart väder, men det känns som det var ett tag sedan. Visserligen är vi uppe i nordöstra hörnet av Australien nu där regnskogen är utbredd. Visserligen är vi i slutet på regnperioden. Men det kan väl vara någon måtta! Det har regnat konstant sedan vi hämtade “Bettan 6” den 9 April. Och det är inte vilket regn som helst, det är skyfall hela tiden.
Men innan det började…….. Efter att lämnat Arlie Beach följde vi kusten upp mot Cairns. Vi “fastnade” i Rolling Stone som ligger lite norr om Townsville. Rolling Stone, som är namngivet av en liten å med  runda rullande stenar, är knappt en ort men har en campingplats som var enastående vackert belägen direkt på stranden.

Här tillbringade vi tre underbara kvällar med utsikt direkt över havet.

 

  Folk tände eldar längs hela stranden varje kväll, vilket blev synnerligen effektfullt.

Jag tror att jag har nämnt Australiernas dygnsvanor tidigare. I vilket fall som helst så går man upp väldigt tidigt och lägger sig sålunda rätt tidigt. Vi har väl mer eller mindre kommit in i den rytmen, hur konstigt det än låter för er som känner oss väl. En morgon här i Rolling Stone vaknade jag då extra tidigt (enligt min dygnsklocka), och kände att det var dags att gå upp och se soluppgången över havet med en god kopp kaffe som sällskap. Ja, ja, mamma/Ingrid sov som bäst. Tanke till handling – snabbt på med kaffevatten och ut för att möta den nya dagen hur hurtigt som helst. Döm om min förvåning när jag konstaterade att jag var ensam ute! Jag gned mig i ögonen och tittade extra noga. Men nej, inte en människa i sikte på hela campingen konstaterade jag nästan lite stolt. Äntligen hade jag bräckt de så förgjorda morgonpigga Australiensarna som från tid till annan brukar svara med “Good evening mate” när jag säger “Good morning”!! Så jag satte mig utanför “Bettan 5” och lät mig väl smaka av dagens första kopp kaffe som nu smakade njutfullt extra gott! Men det var för tyst, det var något som inte stämde!  Eftersom det blivit ebb under natten såg jag inte strandkanten från husbilen, så jag reste mig för att gå de 25 meterna ned till stranden för att se mig om. Efter 10 steg fick allt sin enkla förklaring! Först uppe!? Jo i mina drömmar, hela strandlinjen var totalt fullsmockad av dessa förbaskat morgonpigga fiskande Aussierna. Fan vet om de ens går och lägger sig!

Från vår “bas” i Rolling Stone blev det lite utflykter bl.a. till Townsville som visade sig vara en rätt trevlig stad. Lite stora spindlar bara!

  

Mamma/Ingrid poserar lätt motvilligt framför jättespindeln. Vad hon säger? “Är du inte klar snart med att testa den där f-b kameran!”Jag behövde ju någon framför för att få perspektiv på hur stor spindeln var, eller hur!? 

Se här! Hur stor är denna?

Svar: ca 3 cm.

Den stora spindeln var förövrigt en del av ett museum som tydligen bland annat visade urtidsdjur som funnits på den Australienska kontinenten en gång i tiden. Intill museet låg ett av Australiens många rätt mäktiga Akvarier. En rätt vanlig och populär attraktion här är “Simma med hajar”.

Men det gjorde inte vi! Det räckte med att se dem s.a.s.inifrån en glastunnel. Denna hammarhaj är över 3,5 meter.

Townsville är en smal stad som sträcker sig mellan outbackens röda berg och havet. Längs strandlinjen går “The Strand”, Townsvilles kända strandpromenad som förutom sin långa naturliga badstrand också har ett stort helt öppet och gratis vattenland, parker, picknick områden med BBQ (naturligtvis), massor med restauranger m.m.

Fotot är taget från The Strand (strandvägen).

Givetvis måste man äta en “Beach Burger” med tillhörande strandflagga när man är på The Strand!

På vägen från Townsville upp till Rolling Stone passerar man orten Bluewater. Gissa vad den orten blivit döpt efter?

Vattnet är som synes isblått på avstånd men är helt klart på nära håll. Sagolikt vackert!

Påsken närmade sig och den hade vi planerat att fira i Cairns med att byta “Bettan 5” mot “Bettan 6”. Så efter ett kort mellanspel på Mission Beach som ligger halvvägs mellan Townsville och Cairns checkade vi in på Crystall Cascades Campingplats som ligger strax utanför Cairns.Här fanns ett rätt mystiskt träd som är värt att nämna; Chinese cannonball tree. Trädet finns inte naturligt i Australien utan har tagits hit av kinesiska immigranter. Frukterna, eller var det nu är, är faktiskt stora som gamla kanonkulor.

Tanken var att vi nu verkligen skulle köra outdoor stuket àla the Aussie way. Dvs. riktigt “compact outback living”. Ta oss fram med en fyrhjulsdriven mer eller mindre pansarvagn, tältliknande boende och matlagning i det fria. Nu skulle vi bara öva i två nätter på campingplatsen innan vi gav oss ut i outbacken. Och det började bra……….

För att göra bytet så smidigt som möjligt hyrde vi en campingstuga. Med ett stort mått av vemod plockade vi ur allt ur “Bettan 5”. Både mamma/Ingrid och jag hade blivit fästa vid “Bettan 5” som bidragit till många fina upplevelser under nästan 2 månader. Så det blev nästan med lite tårar i ögonen vi skred till verket. Men gissa om vi blev mer eller mindre chockade när vi började inse hur mycket packning vi verkligen hade.

Tre sängar och ett hela vardagsrummet i stugan var helt fullt av prylar – hur har det kunnat bli så mycket?

 

Nu skulle allt in här! Ser det stort ut? Jag lovar det är det inte! Men man har väl varit Scout. Så det var bara att börja. Efter att mörkret fallit så att vi till slut inte såg att packa in utan att använda ficklampa, hade vi väl fått in hälften. Men som tur var hade vi hyrt stugan ytterligare en natt, MEN sen skulle campinglivet med stort “C” börja.

I stort hela nästa dag och lite till gick åt att packa in resten och att slänga en tredjedel av prylarna. Men visst ser mamma/Ingrid glad och nöjd ut efter väl förrättat arbete. OK, all uteutrustning inklusive utemöblerna är inte inpackade, men det ska väl ordna sig….

 

Visst ser det proffsigt ut! Solskyddet är hemmagjort av en pressning, två tältpinnar, lite straps och en tvättlina. Så äntligen väl inrättade i stridsvagnen “Bettan 6” skulle vi äta en mysig supé under det så väl hemmagjorda skyddet. Ser ni molnet som trycker sig över bergskammen i bakgrunden? JUST DET! Det är starten på ett regnväder som inte slutat ännu 5 dagar senare! Så supén fick avnjutas inne i vårt nya hem till musiken av regnet. Egentligen kändes och hördes det mer som om vi satt inne i en stor bastrumma som någon slog intensivt på. Men det skulle säkert bli bättre….. Efter två timmars dvala där man till och från vaknat för att regnet tryckt sig genom tältduken och gett en liten ansiktsdusch så kom en orkanvind och blåste loss mitt fina skydd. Hade inte skyddet smattrat som en jättekastanjett i blåsten hade jag struntat i det. Men nu var det bara att ge sig ut i duschen och börja riva.

Ser ni cementplattan där möblerna står? Den är ca 1 dm hög. Var tror ni vattennivån på marken var när jag hoppade ur bilen i mörkret. Jodå, vattnet stod över cementplattorna eller över mina anklar om ni så vill. Så när jag vadat runt i stormen och halat in presenningen och alla linor var humöret inte helt på topp. Det blev väl inte heller positivare av att hela min säng blivit dyngsur när jag öppnat bakdörrarna på “Bettan 6” för att komma ut och in. Hon må vara en stridsvagn med en stor V8 turbodiesel, dubbla bränsletankar som rymmer 180 liter bränsle och som sannolikt kan ta sig fram överallt. Men något vattentätt Hilton är hon inte!

Så natt nummer 2 hamnade vi här! Det gäller ju att vara flexibel, eller hur? Syns kanske bättre på nedan foto.

Vi hade väl tänkt att snorkla och eventuellt dyka lite på stora barriärrevet även denna gång. Men som vädret är och kommer att vara någon vecka framåt så får vi hoppa över det. Så vi har nu kört en sväng upp till Atherton Tableland (platå) via Kurunda och Yungaburra. Dvs upp genom regnskogen väster om Cairns och sedan söderut över platån och vidare till Mission Beach, där vi är i skrivande stund.

Kurunda är en liten stad som är helt insprängd i regnskogen och har varit boplats för Djabugay folket i 10.000 år. Kuranda var känt som ett riktigt hippie tillhåll på 60- och 70-talet. Nu är det bara turism som gäller. Men trots det är det en speciell plats som är värd att besöka.

Regnskogens invånare kommer nära var man än är i Kuranda.

I närheten av Yungaburra fanns detta mäktiga Curtain Fig Tree (Gardin Fikonträd).

Så var det “Jakten på de försvunna varningsskyltade djuren”.

Ovan foto är väl lite missvisande i förhållande till rubriken. Så det är väl lika bra att jag förtydligar och klargör att det inte är Indiana Jones som sitter framför The Nut World. Men man kan väl säga att jakten började här i detta paradis för nötälskare, ja inte på nötter för det fanns det tonvis av. Men efter de djur som alla varningsskyltar längs vägarna varnat för.
Denna trädkänguru har vi sett på flera varningsskyltar och andra informationstavlor. Ja vi har till och med sett speciella broar över vägarna som satts upp för att de säkert ska ta sig över. Men var är djuren?
Dessa varningsskyltar för krokodiler  ser man överallt här uppe. Alla talar om de farliga krokodilerna. “Be Croc Wise” är ett begrepp här. Men inte en skymt ännu. Jag menar allstå på avstånd!
Dessa märkliga varelser ägnade vi en bra stund åt för att se. Stirrande ner i ett vattendrag i skymningen tills vi inte såg mer för mörkret. Det enda vi såg var fladdermöss och en överlycklig och exalterad österrikare som lyckats fånga en Platypus med kameran en stund tidigare.

Ett märkligt äggläggande däggdjur med anknäbb, bäversvans och fötter som på en utter. (lånad bild) 

 

Cassowarys då!?. Mission Beach, där vi är nu, har en av de största populationerna i världen av denna märkliga fågel som kan spåras ned till dinosauriernas tid. Så vi har kört fram och tillbaka i par par timmar för att få en skymt av denna icke flygkunniga fågel. Vi har sett dem tidigare i fångenskap. De har inte mycket till hjärna och det syns. De är faktiskt den farligaste fågeln som finns, den har både skadat och dödat människor. Därför åker man helst för att få syn på dem. Men som sagt inte så mycket som en fjäder.

Så det fick bli bananköp istället :-). Hela området här vimlar av stora bananplantager. Så det är bara att köra in och ta vad man vill ha och lägga pengarna i en burk.

På vägen tillbaka till vårt läger, kanske inte läger precis, men till resorten där vi nu bor så hittade vi en liten skogsväg som gick rakt in i regnskogen. Kör man en stridsvagn så gör man, så in i spenaten. Och hör och häpna (kanske läs och häpna), där stod två Cassowarys rakt framför oss.

Överraskade och snopna som vi blev så hann ju båda springa iväg innan vi fumlat fram kameran. Den svarta pricken i mitten är rumpan på en av dem. Men äntligen hade vi fått sett ett av djuren på skyltarna i verkligheten!

Så här ser dom ut (lånad bild).

Och såhär bär dom sig åt;

“Lägret” vi bor i nu heter Eco Village. Ett mycket trevligt och annorlunda ställe.  http://www.ecovillage.com.au/
I morgon börjar vi vår resa västerut. Planen är närmast att vi ska sydväst ut i outbacken för att titta på fotavtryck från de riktiga dinosaurierna nere i Winton. Så fort vi fått i oss lite TAKA (Australisk slang för mat) så bär det iväg. Vi har bara 85 mil framför oss i första steget.
Slutligen ett foto tillägnad lillebror Sappo (Farmors hund). Vad säger du om servicen de har här Sappo? Här behöver inte matte åka med dig till ett hundspa, här kommer det till dina kompisar! Vad sägs om Hydro bad (vad det nu är för något), föning m.m, och givetvis har anläggningen aircondition.
 
Nu kommer det att bli lite svårare med telefonförbindelserna till och från. Men vi hör av oss när vi har möjlighet.
Kram på er!
Michael & Ingrid