Tasmanien – Australien fast lite som Nya Zealand .

Så var det tid att hämta ut Bettan 6. Eftersom depån där vi skulle hämta ut husbilen låg rätt långt utanför Melbournes city ringde vi vår “limousinkompis” Georgio och frågade om han hade lust att köra oss till ett bra pris nu också.  Det hade han. Det höjdes väl en del ögonbryn när vi gled in till husbilsdepån in en svartglänsande limousin. Efter en del pappersexercis satt vi då äntligen i vårt hem på hjul för de kommande två månaderna. Lite surt konstaterade jag att vi fått en gammal husbil. Den hade gått 14000 mil, men hon såg extremt ny och oanvänd ut. Efter att mamma/Ingrid tittat lite på porslinet och annan utrustning och konstaterat att det mesta inte var använt, insåg jag att det var 1400mil Bettan avverkat. Hon har inte ens fått sin första service. Så det var ett rätt skönt konstaterande då denna typ av fordon slits rätt hårt.
Sedan var det till att lägga ett antal timmar i ett jätteköpcenter för att bunkra upp. Nu kändes det att vi var i Australien kan jag lova, över 40 grader varmt. Bara att gå mellan bilen och köpcentret var en utmaning. Efter vi handlat färdigt började vi leta campingplats för natten. Inte helt enkelt då vi ville stanna så centralt som möjligt eftersom färjeterminalen för färjorna till Tasmanien ligger mitt i centrala Melbourne.

Att komma in i USA är en barnlek jämfört med att ta färjan till Tasmanien.

Denna första natt tackade vi vår aircondition i Bettan. Men jag började också fundera på hur det skulle bli senare, då nästa bil är en 4 WD jeep som inte har aircondition i bodelen, allt med tanke på denna extrema hetta. När vi vaknade efter första natten var det om möjligt ännu varmare. Det gick bara inte att vara ute. Vi hade ett par timmar att “slå ihjäl” innan färjan skulle gå så vi försökte hitta så svala aktiviteter som möjligt. Dricka öl, äta glass. Men till slut var det inte så kul längre. Melbournes kända badstrand St Kilda ligger precis i anslutning till färjeterminalen – Så va fasen hajar eller inte….vi var tvungna att svalka oss!

Life guards är en stor grej på Australiensiska stränder. Så man får ta seden dit man kommer. Här dagens goda gärning med att rädda grabbens bräda som höll på att gå ut till havs. Ett litet intermezzo som kunde gått illa då grabben först själv försökte komma ut till den, men kom i panik.

Så var det äntligen tid för att köra på färjan Spirit of Tasmania, trodde vi. Eftersom vi var tidiga så var vi övertygade om att vi skulle få komma ombord snabbt och kunna äta middag i lugn och ro. GLÖM DET! Nu började den riktiga kontrollcirkusen. Nu fick vi igen allt för vår enkla ankomst till Australien. Ärligt talat har jag aldrig varit med om något liknande. Nu var det utfrågning om vad vi hade med oss i husbilen.

• Fiskeredskap och eller bete?
• Grönsaker och frukt?
• Alkohol?
• Brännbara vätskor eller gasol, mm. mm?

Gasolen togs om hand mot kvitto. Den fick hämtas ut när vi kommit till Tasmanien. OK med vinet, men absolut förbjudet att ta ut ur bilen under färjeresan. Alla grönsaker och frukter skulle slängas i speciella soptunnor inkl vitlöken. Bilen undersöktes både invändigt och i motorrummet. Sen fick vi köra vidare till nästa kö. Detta fick alla bilar gå igenom och det var några hundra då färjan var helt fullsatt. Så ni kan tänka er vilken tid det tog. Men inte var det klart ännu. I nästa kö var det invändig inspektion igen för att se att vi inte hade några fripassagerare gömda. Sedan var det äntligen OK att köra ombord.

 

Äntligen har färjan fått lägga ut och vi har på börjat vår 10 timmars båtfärd över Tasmanian Sea.  

Tro det om ni vill, men vid ankomsten till Tasmanien och Devonport kl. 06.00 på morgonen blev det repris på hela kontrollcirkusen. Nästan 2 timmar för att komma av färjan! Visserligen har Australiensarna tagit in en massa djur, plantor, insekter och europeiska sjukdomar under historiens gång som förstört en hel del, men man undrar om de inte sväljer kameler och silar mygg numera.

Först värmechock sedan fick mamma/Ingrid ta på sig flanellpyjamas.

168 mil blev rundresan på de mycket vackra men slingriga Tasmanska vägarna (blå markering).

Så då var vi äntligen i KALLA Tasmanien. Första dagarna hade vi riktigt kanonväder på dagarna men rena köldchocken för oss på nätterna. Jag kan redan nu avslöja att hittills har vi inte behövt använda AC;n mer än de första dagarna i Melbourne med Bettan 6. Dock värmeaggregatet varenda natt! Jag tror vi haft det kyligare vissa nätter än vad ni haft det i Sverige. Så mamma/Ingrid har bytt AC;n mot värmekaminen och flanellpyjamas och jag har fått använda en T-shirt om nätterna. För min del är det nog första gången sedan jag var 3-4år som jag använt nattkläder, och det är ju några år sedan.

Vårt första mål var Nationalparkerna i Cradel Mountain som syns här i bakgrunden.

De flesta städerna på Tasmanien (vi skulle kalla dem byar) är synnerligen små och tyvärr på utdöende, och det märks tydligt sorgligt nog överallt. Hela Tasmaniens ekonomi har varit uppbyggd på gruvdrift, skogsbruk (tyvärr skövling) och lantbruk. Ja ni vet ju hur det ser ut i sådana bygder i vårt land. Det är både lite vemodigt att beskåda och intressant, för man känner verkligen historiens vingslag på dessa orter.Orten “ Nowhere Else” / “Ingen annan stans” får symbolisera Tasmaniernas kärlek till sina byar.

Men Tasmanierna (absolut inte Australierna = skällsord) är ett stolt folk som kämpar hårt för att de små städerna ska leva vidare med varierande framgång. En del lite roliga uppslag blir det, men alltför många satsar på turismen som ända ersättning till alla nedlagda näringar. Staden Sheffield hade börjat måla jätte muralmålningar på stadens alla byggnader för att locka dit turister. Här träffade vi också på ett gäng (ca 40st)  “bikers” i mogen ålder som hade Sheffield som tillfällig bas. Att köra motorcykel på Tasmanien är tydligen en klassiker bland MC folk på denna sidan jordklotet. Trevliga gubbar som också lärde oss att Aussierna kallar oss svenskar för “Top ups”!

“På tur” och genomsur!

Efter att ha installerat oss på campingen på Nationalparken i Cradle Mountain så bestämde vi oss för att företa en vandring på en av de många vandringslederna, Dove Lake track som skulle ta ca 2,5 timmar. Vädret var kalas, även om det var rätt sen eftermiddag. Vi hade en fantastisk vandring ända tills vi hade ca 10 minuter kvar att gå, då öppnade himlen sig fullständigt. På ett ögonblick förvandlades en underbar blå och solig himmel till rena skyfallet med iskallt regn. Regnkläder? Ja, i husbilen ett par km bort!

 

Williamsford, en stad som inte finns längre.

Efter att ha läst på en informationstavla om gamla städer som helt dött ut tyckte vi det lät spännande att besöka en. Så vi bestämde oss för att köra mot en stad som skulle heta Williamsford. Och vi hittade den efter ett tag. Eller rättare sagt marken där den legat. Allt var borta förutom en minnessten och några tegelstenar och gamla söndrig glasflaskor. Lite snopet!

 

Här bodde 3000 personer när det begav sig.

Zeehan, en museistad med museum som visar Frimurarnas loge.

De få kvarvarande invånarna i Zeehan skulle säkert bli förbannade över min rubrik. Men hela den lilla staden var som ett museum. Och man hade dessutom ett museum som visade allt som hade med staden att göra. Teatern, polisstationen, rättsalen, den forna gruvingenjörsskolan och frimurarlogen. Som mamma/Ingrid sa; Underbart, här samlar man ihop allt fint och all möjlig skit som är äldre än tio år. Och sedan gör man ett museum. Mycket grejor och trevligt. Man får en uppfattning om en stolt bygd och hur man strävar för att mot all odds för att hålla den vid liv.
 

Strahan, pittoreskt och tid för en ny adrenalininjektion.

Då var vi komna till västkusten och en av Tasmaniens äldsta europeiska bosättningar. Hit skulle tydligen alla för bägge campingarna var fullbelagda, ja till och med en gammal kyrka som var ombyggd till B & B hade “ No Vacancy”. Så det var bara att söka efter ett rum eller köra vidare. Men här var vackert, till och med riktigt pittoreskt, så vi ville ligga över en natt. Sedan hade vi ju sett ett sjöflygplan……..Det ser så f..b häftigt ut. Vi har ju nästan flugit allt men inte sjöflygplan.

Allt som var s.a.s prismässigt överkomligt var uthyrt, eller så fick man ta ett rum utan utsikt på någon bakgård. Eller så fick det bli ett av de lyxigare lite mindre billiga. Ni får själva räkna ut vilket det blev.

Vårt rum blev det näst sista till höger på övervåningen i byggnaden nederst till höger. Otrolig utsikt över hela hamnen och Strahan. Bettan 6 står också prydligt parkerad (högra bilen)

Jag inser att alla dessa flygbilder börjar bli tjatiga och tyder på en viss brist på fantasi… Men det är häftigt med dessa små plan. Dessutom gillar mamma/Ingrid det också vilket i sig är konstigt. Så inga sönderkramade armar på mig inte. Visserligen såg jag till att jag satt framme hos piloten, men se själva på nedan foton. Mamma/Ingrid ser inte ut att lida precis!

Den trånga öppningen där man kan se en båt komma heter “Hells Gate” och är den enda vägen in till Strahan. Otaliga skeppsbrott har förekommit här.

Därnere ska vi landa. Jag kan lova att det var en häftig och krokig landningsbana. Rena slalomkörningen.

  Touch down, nu ska vi bara förtöja planet.

 Och nu åter inför landning i Strahan´s hamn. Notera speciellt co-piloten till höger.

Tillbaka igen efter 1,5 timmes flygning.

Ut i bushen igen.

Nästa anhalt blev Nationalparken Derwent Bridge som ligger uppe på en bergsplatå. Området är känt för att bl.a. ha en av de större populationerna av Pataplytos. Tyvärr hade vi inte turen att se dessa märkliga djur i det vilda, men en liten Wallbie ville hjälpa mig att grilla korv.

Kompisen sitter precis vid sidan om min vänstra axel. 

Man kan nästan föreställa sig hur urinvånarna vandrar över dalen. Mäktigt landskap.

Port Arthur och de Tasmanska djävlarna (Tasmanian Devils).

Efter en övernattning i Hobart åkte vi ned i sydöstra delen till Port Arthur. Port Arthur är egentligen en gammal fångkoloni som är känd för sin grymhet mot fångarna som var där. Men nu har man gjort det till en stor turistfälla. Men området är lite spännande att besöka. Härnere finns också ett mindre zoo med bl.a. Tasmanska Djävlar. Vi hade sett några under resan, men de är så snabba och skygga att man bara ser rumpan på dem. Så nu ville vi se dem s.a.s på nära håll.

Tasmanian Devil är i första hand en asätare.

Tragiskt nog är det nog snart bara på zoo man kan se dessa djur. De har drabbats av en mycket smittsam cancervirus som helt håller på att knäcka den vilda stammen.

Den mycket svarta sidan av Australiens och Tasmaniens historia.

Hela Australien är fantastiskt. Det är en underbar och spännande del av världen. Här finns hur mycket som helst att upptäcka. Människorna här är öppna och mycket trevliga. Men givetvis finns en mycket svart sida också här. Även om européerna, företrädesvis engelsmännen, var grymma mot sina egna fångar i Port Athur m.fl. ställen, så bleknar det i jämförelse hur man behandlade Aboriginerna. På Tasmanien fanns ca10.000 urinvånare i slutet av 1700-talet. Idag finns ingen kvar. Alla blev utrotade på olika sätt.

Utrotad blev också sk.Tasmanska tigern som egentligen var en pungvarg. Den betraktades som ett skadedjur som hotade tamboskapen. Myndigheterna betalade till och med skottpengar på dem. Från och till påstås det att någon skymtat en pungvarg, men det finns ingen säkrad iakttagelse. Som någon sa; Alla hoppas men ingen tror på ett mirakel. Kanske något för varghatarna att fundera på.

Östkusten och tillbaka till Devonport.

Efter Port Arthur körde vi längs östkusten upp. Denna del av Tasmanien påminner mycket om Nya Zeeland, men ändå med en stark touch av Australiska fastlandet. En rätt fascinerande blandning. Även här hittar man oförståeliga naturfenomen på flera ställen. Nedan “Tesselated pavement”, en märkligt rutad strandklippa som bara kan ses när det är lågvatten. Klippan är flera hundra meter lång och har ett rutmönster som ser ut att var gjort med en stensåg i helt räta linjer.

Tesselated pavement.

 

Ännu ett bevis på att att Aussierna är världsmästare på turism och påhittighet.

Som jag nämnt tidigare är Aussierna och Kiwis mästare på att uppfinna sevärdheter. Här finns massor att se och uppleva, men man ska se upp för alla turistfällor. Men en del påhitt är förvisso seriösa men blir direkt roliga. Eller vad sägs om dessa erbjudanden som fanns med i ett prospekt vi fick i Devonsport;

• Penguin counting together with locals – Räkna pingviner tillsammans med lokalbefolkningen.
• Hut painting with locals – Måla en stuga i en av nationalparkerna tillsammans med lokalbefolkningen.

Eller varför inte måla en klippa som en fisk och marknadsföra detta.

Min favorit är Pricilla, the world famous pig, som finns i PUB in the paddock.

Denna sevärdhet eller upplevelse, eller vad man nu ska kalla det, finns med bland “25 måsten att göra” på Tasmanien.

Vad det handlar om är en B & B och PUB som är inrymd i ett 100 år gammalt hus som ligger riktigt långt ute på landsbygden. Ute på gården finns Priscilla, en sugga som gillar öl. Självklart var vi tvungna att besöka denna fantastiska sevärdhet. Stället var fullt av folk! Vi trodde inte det var sant. Så med rätt marknadsföring går allt att sälja även här!

  

Raketer på vattnet och en helsickes storm.

Väl komna tillbaka till färjeterminalen i Devonport visade det sig vara en Regatta i stan. Jag trodde det var en tävling med segelbåtar men dånet avslöjade att det handlade om helt andra båtar. Snacka om need for speed. Det var första gången jag såg denna typ av motortävling i verkligheten. Faktiskt mycket mer spännande än vad jag förställt mig.

 

Då var det tid att säga Hej då! till Tasmanien och köra ombord på färjan igen. Denna gången gick allt mycket enklare. Det var bara gastuberna som beslagstogs tillfälligt, men grönsakerna fick vi behålla. Båtresan var dock en liten utmaning. Det var nog en av de värsta stormarna jag åkt båt igenom. Varken mamma/Ingrid eller jag har väl några större problem med sjö. Men det är klart att när man vaknar av en hissnande känsla i magen för att fören på båten liksom svävar i luften innan den slår ner i vågdalarna med ett brak, då är man rätt liten. Men allt gick bra och nu är vi on the road again!

Kram på er!

Michael & Ingrid