Slalomåkning mellan tuffa vädersystem och snabbstopp längs innefolkets Australien.

Nej vi har inte kommit längre, men det är långt nog med tanke på omständigheterna i detta fn. översvämningarnas kontinent. Förra gången vi var här var det “torkans” och skogsbrändernas kontinent. Då var varannan flod torrlagt, nu är varenda vattendrag överfullt och lite till. Då gällde det att runda skogsbränderna, nu är det de översvämmade områdena som det gäller att undvika. Och visst är det många också denna gång som fått allt de äger och har förstört, och visst har det tyvärr medfört en del tragiska dödsfall, men det som framgår i media är som vanligt så uppblåst att det borde vara kriminellt. Ska man tro den “tredje maktens” utsago här så ligger nästan hela Australien under vatten eller så har allt blåst ned av orkaner. Alternativt så är hela Australien invaderad av spindlar som kommit upp ur marken p.g.a. allt vatten. Något som vi förövrigt blev varnade för av en av våra döttrar (inget namn nämnt). Media hade skrämt upp henne till den grad att vi också började bli oroliga - - - för henne, inte spindlarna. Förlåt! Emma :-). Allt är så uppskruvat att till och med de luttrade Australiensarna själva har problem att sålla sanning från de STORA RUBRIKERNAS “svartkonst”. Vi träffade exv. ett par i Tasmanien som skulle hem till Brisbane på bröllop och var oroliga för om de skulle kunna ta sig hem överhuvudtaget.

Lånad bild - Spindelnät – vi har inte sett något som ens liknar detta.

Visst har det varit och är regn, regn och regn, men däremellan gäller det att ta på sig solskyddsfaktor och solhatten snabbt! För det är så som Australien är, snabba extrema skiftningar i vädret. M.a.o. här bestämmer Moder Jord hur fort man kan ta sig fram och vart man kan ta sig fram. Så efter vår avfärd från Melborne har det “bara” blivit 245 mil genom Victorias inland och vidare upp längs östkusten norr om Sydney upp till Noosa Heads (lite norr om Brisbane), och sedan lite tillbaka söderut längs “The sunshine coast” till Caloundra. Så med lite slalomkörning för att undvika de mest utsatta områdena, så har vi hittat både bra väder och och torra vägar!

Röd markering = körd sträcka / Blå streckad planerad sträcka att köra.

Från Bushcamping till Lyx i Caloundra.

Varför inte börja från slutet. Det är lätt att bli bortskämd, men vi får väl förlåta oss själva eftersom det som väntar senare uppe i Northern Territory och Western Australia blir så långt ifrån lyx man kan komma. Då blir det att använda spade och i bästa fall att bada i en helst krokodilfri flod. Men nu är vi här, i Caloundra, för andra gången, även om det är 9 år sedan sist. Egentligen var det inte planerat, vi hade bara tänkt att åka förbi och se om vi kände igen oss. Eftersom det var dax för lunch så varför inte testa om restaurangen, som var stamstället förra gången, fortfarande var bra – Det var den. Kom du ihåg hur häftig lägenheten var med privat access  till poolen, och bubbelbad,och flera badrum, och…, och…. Ska vi “kolla” på skoj var de tar för en sådan lägenhet nu? Jasså – extra erbjudande för tre nätter. Ja, va tusan vi ska ju inte vara i Warwick* förrän den 23:e ändå!

Vår lgh/balkong är den 2:a till höger om bron.

Bubbelbad i vardagsrummet är rätt OK.

* Warwick Show som går av stapeln den 23-25/3. 3 dagar med rodeos, vallhundstävlingar mm.mm.

Australien är en Camping-nation på riktigt. Camping och naturliv i alla former är gigantiskt stort. Procentuellt bor fler Australiensare i campingvagnar än Amerikanerna. Att vara ute, laga mat ute, umgås ute är en självklarhet. BBQ faciliteter finns överallt. Vid stränderna, vägarnas rastplatser, parkerna i stan, ja precis överallt.  Även om man stannar i den minsta lilla by långt ute i outbacken, så finns där en offentlig BBQ. Men i takt med utvecklingen i övrigt så har även campingen utvecklats. En camping med självaktning i Australien erbjuder Powered Ensuite Site, vilket innebär att man har tillgång till el, privat toalett och dusch. Detta koncept har tagit några extra steg ytterligare på vissa campingar som erbjuder Deluxe Spa Powered Ensuite Site, vilket då också innebär egen tvättmaskin, bubbelbadkar mm.

Så vårt boende har hittills gått från att Bushcampa i Tasmaniens Nationalparker, via vanliga campingplatser till Powered Ensuite Site campingar. Och nu då lyxlägenhet. Vadå inte ute? Men vi är ju inte australiensare!

Vissa villavagnar är enorma.

 

Dessa Bush Caravans är mycket vanliga i Australien. Gjorda föra att kunna köras ute i bushen. Notera att taket går att lyfta upp. Här blir sedan stora öppningar med insektsnät så att luften kan cirkulera ordentligt för att få svalka.

Powered Ensuite Site, egen toalett & dusch och vatten & avlopp bara att koppla in till bilen/husvagnen.

 

Djur & Natur & våt kultur!

Djur; National Parker = Skyddade naturområden duggar det tätt av i Australien. Möjligen är det en kompensation för historiska övergrepp, men det har definitivt gett resultat. Vilda djur finns överallt, även mitt inne i städerna.

Kangaroo kompisarna  kom varje morgon och varje kväll de tre nätterna vi stannade i Arrawarra. Kangaroos är inte helt ofarliga även om de ser gulliga ut. Vissa campingar delar ut instruktioner om hur man ska bete sig om man skulle bli attackerad. Men som vanligt få man ha respekt för vilda djur och bete sig därefter.

Mammas mjölk är bäst, men visst kan man äta lite gräs bara man slipper hoppa omkring själv.

Joey (=Kangoroo barn) ammar även när den blivit för stor att bära i pungen. Joeys ammar upp till ett års ålder.

Denna hannen är lika hög som jag när han står upp.

Klorna på Kangaroos bakben är inte att leka med.

Lägg därtill kraften i dessa ben som gör att vissa kangaroos kan hoppa upp till 20 meter långt.

Man kan kanske tro att dessa foton är tagna på ett zoo, men de är tagna rätt nedanför vårt bord på en vägrestaurang i Australiens mest Skotska stad Maclean. Vännen ovan tittade oavbrutet på min mat med helt fixerad blick.

Kakaduan är lika vanliga som våra fiskmåsar och låter som dom fast värre. De kommer i stora flockar främst vid skymningen.Den här duvan (tror jag) är också lite märkvärdig med sitt blåa bröst och plym på huvudet.

Dessa små papegojor är lika vanliga som gråsparvar här på den Australiska östkusten.

Pelikaner är stora när man kommer nära dem. Dessa småttingar var ca 1,30 höga. Man går inte gärna allför nära dem.

Natur liga exempel längs färdvägen;

  Fitzroy Falls, bedövande vackert.

Den blå smogen som syns tydligt i dalen längst bort är gaser som eukalyptusträden ger ifrån sig. Här ett foto över en liten del av Blue Mountain som dessutom är döpt efter detta fenomen.

Clarence River.

  Nambucca Shire dalens kustlinje.

Tweeds head - Så långt öster ut man kan komma på Australiens fastland och brunormen som skrämde mamma/Ingrid innan hon ens såg den, på foto.

Tweeds heads fyr och udde är så långt österut man kan komma på Australiens fastland. Stigen ned från fyren ut på udden är brant och mycket jobbigare att gå än vad fotot förmedlar. För den som är skarpsynt går det kanske att se en del av de fiskare som sitter på en av klipporna till höger längst ned. Det kanske ger lite uppfattning om hur långt ned det är. Uppe vid fyren varnades det för att giftiga ormar hade setts i närheten. Varningar som finns lite varstans.

Halvägs ned träffar vi ett par som just sett en stor brunorm och förklarar var den ligger. Allt för att vi inte ska trampa på den. Mamma/Ingrid stelnar till som en pinne och meddelar högt och tydligt på svenska; JAG GÅR INTE ETT STEG TILL! Killen som förmedlat varningen förstår givetvis inte ett ord svenska, men mammas/Ingrids kroppsspråk och betoningar hade inte gått att ta fel på. Samma kille börjar då förklara för mamma/Ingrid att den ligger en bra bit in i gräset, och det är ingen fara om man bara går förbi…. snabbt. När läget lugnat sig lite fortsätter vi vandringen. Förmodligen såg det lite märkligt ut och folk trodde nog vi var osams. Mamma/Ingrid gick exakt i mitten på gångstigen, med blicken skarpt riktad framåt, utan att säga ett ord. Nästan som gående i givakt! Medan jag på alla vis försökte få syn på ormen, utan att komma för nära.

Jag lyckades fånga den på foto på respektfullt avstånd, och mamma/Ingrid har sett den nu också.

 Brunormen är mycket giftig. Denna var stor, ca 2 meter lång.

För att avdramatisera detta lite så finns giftiga ormar och andra giftiga djur på i stort sätt alla kontinenter. De flesta giftiga djur är inte intresserade av människor utan flyr från dem De attackerar endast om man trampar på dem eller motsvarande. Så om man använder sunt förnuft och ficklampa, så är sannolikheten mycket, mycket större att råka ut för andra olyckor än av att man skulle bli biten/stungen av något giftigt djur. Ja, ficklampan för att man ska kunna se var man sätter sina fötter när det är mörkt.

 

Och våt kultur;

Surf- & Beachkulturen, med allt vad det innebär, är STORT i Australien. Det verkar vara tre huvudsakliga livsstilar som gäller, och ingen förstår den andres sätt att leva.

• Surf Wannabes i alla åldrar - lever sitt liv längs Guld kusten på ett liknande sätt som Stureplans wannabes gör. Nyaste och framförallt dyraste modekläderna, finaste surfbrädan, partyn och fasad i största allmänhet. Man håller gärna till i Surfers paradice eller på någon av de andra närliggande stränderna.
• Men där finns den “äkta” varan också, “livsstilarna”. Dvs. hela familjer som bara lever för surfing. Man har bokstavligt vigt sitt liv åt detta. Barnen lär sig nästan att åka bräda innan de kan gå.Det är rätt kul och fascinerande att höra 4 åriga små damer diskutera hur de rätta vågorna ska se ut. Och hur man ska få turen på sin sida för att hitta vågen med stort “V”.
• Sedan har vi atleterna. Tjejer och killar som tävlar i olika grenar av Life Rescueing.

Mycket “visa upp sig”, bland Wannabes. Jag såg aldrig denna surfare stå på brädan, men den var säkert dyr.

Livsstilsåkare utan tvekan. T-shirt, slitna badbrallor och en gammal välanvänd bräda.

I väntan på att mamma ska komma in.

Jag vet inte vad denna grenen kallas för, men dessa herrar (och damer i damklassen) ska ut långt utanför de stora vågorna, vända och simma tillbaka in till stranden. Sedan gäller det att springa upp till målet på stranden. Det låter inte speciellt komplicerat, eller hur. Men alla som provat att gå ut i någon meter höga vågor vet hur svårt det är. Dessa var upp till 4 meter, och det ska gå snabbt!

Men en sak har de gemensamt, de övervakas på många stränder av Life Guards och eller Surf Rescues. En ofattbar stor frivillig organisation här i Australien.

Så slutsatsen för mamma/Ingrid och mig var väl att vi inte tyckte att vi passade in i någon av Surf- & Beachkulturens kategorier.

• Wannabe tillhörigheten faller främst på att jag numera ersatt magmuskulaturens “six pack” med den lite kraftfullare och manligt mognare “bag in box” strukturen. Just denna kroppsbyggnad passar dåligt i tunnare våtdräkter. Visserligen fanns det en hel del längs stränderna som glömt att man uppgraderat magmusklerna när man köpte sin sista våtdräkt. Dvs köpte en ny i precis samma storlek som man drog för 20 år sedan. Men det räcker mer än väl att folk småler åt dem, jag behöver inte bidra till fler leenden!
• Av samma anledning som ovan, så faller kategorin atleter.
• Sedan har vi “livsstilarna”, här skulle man definitivt inte sticka ut på grund av ålder eller välväxt kropp. Men här ska man ju kunna surfa, så det faller på det…..

Bushen eller båtliv passar nog oss bättre!

 

Och så var det trenden med att varje stad med självaktning ska ha något som syns och som“sticker ut” !

Vi har nu sett allt ifrån en jättebanan, ananasmonument ,kiltsmyckade elstolpar i hela stan till ett jätte får. Men priset tar nog en av de små städerna vid namn Holbrook, där man grävt ned en ubåt mitt i centrum. OBSERVERA! Staden ligger 50 mil in i landet och har knappt en bäck som rinner igenom.

  En fika på Holbrooks Ubåts café.

Så, No worries mates!, som de säger här.

KRAM från oss!

Michael & Ingrid

Tasmanien – Australien fast lite som Nya Zealand .

Så var det tid att hämta ut Bettan 6. Eftersom depån där vi skulle hämta ut husbilen låg rätt långt utanför Melbournes city ringde vi vår “limousinkompis” Georgio och frågade om han hade lust att köra oss till ett bra pris nu också.  Det hade han. Det höjdes väl en del ögonbryn när vi gled in till husbilsdepån in en svartglänsande limousin. Efter en del pappersexercis satt vi då äntligen i vårt hem på hjul för de kommande två månaderna. Lite surt konstaterade jag att vi fått en gammal husbil. Den hade gått 14000 mil, men hon såg extremt ny och oanvänd ut. Efter att mamma/Ingrid tittat lite på porslinet och annan utrustning och konstaterat att det mesta inte var använt, insåg jag att det var 1400mil Bettan avverkat. Hon har inte ens fått sin första service. Så det var ett rätt skönt konstaterande då denna typ av fordon slits rätt hårt.
Sedan var det till att lägga ett antal timmar i ett jätteköpcenter för att bunkra upp. Nu kändes det att vi var i Australien kan jag lova, över 40 grader varmt. Bara att gå mellan bilen och köpcentret var en utmaning. Efter vi handlat färdigt började vi leta campingplats för natten. Inte helt enkelt då vi ville stanna så centralt som möjligt eftersom färjeterminalen för färjorna till Tasmanien ligger mitt i centrala Melbourne.

Att komma in i USA är en barnlek jämfört med att ta färjan till Tasmanien.

Denna första natt tackade vi vår aircondition i Bettan. Men jag började också fundera på hur det skulle bli senare, då nästa bil är en 4 WD jeep som inte har aircondition i bodelen, allt med tanke på denna extrema hetta. När vi vaknade efter första natten var det om möjligt ännu varmare. Det gick bara inte att vara ute. Vi hade ett par timmar att “slå ihjäl” innan färjan skulle gå så vi försökte hitta så svala aktiviteter som möjligt. Dricka öl, äta glass. Men till slut var det inte så kul längre. Melbournes kända badstrand St Kilda ligger precis i anslutning till färjeterminalen – Så va fasen hajar eller inte….vi var tvungna att svalka oss!

Life guards är en stor grej på Australiensiska stränder. Så man får ta seden dit man kommer. Här dagens goda gärning med att rädda grabbens bräda som höll på att gå ut till havs. Ett litet intermezzo som kunde gått illa då grabben först själv försökte komma ut till den, men kom i panik.

Så var det äntligen tid för att köra på färjan Spirit of Tasmania, trodde vi. Eftersom vi var tidiga så var vi övertygade om att vi skulle få komma ombord snabbt och kunna äta middag i lugn och ro. GLÖM DET! Nu började den riktiga kontrollcirkusen. Nu fick vi igen allt för vår enkla ankomst till Australien. Ärligt talat har jag aldrig varit med om något liknande. Nu var det utfrågning om vad vi hade med oss i husbilen.

• Fiskeredskap och eller bete?
• Grönsaker och frukt?
• Alkohol?
• Brännbara vätskor eller gasol, mm. mm?

Gasolen togs om hand mot kvitto. Den fick hämtas ut när vi kommit till Tasmanien. OK med vinet, men absolut förbjudet att ta ut ur bilen under färjeresan. Alla grönsaker och frukter skulle slängas i speciella soptunnor inkl vitlöken. Bilen undersöktes både invändigt och i motorrummet. Sen fick vi köra vidare till nästa kö. Detta fick alla bilar gå igenom och det var några hundra då färjan var helt fullsatt. Så ni kan tänka er vilken tid det tog. Men inte var det klart ännu. I nästa kö var det invändig inspektion igen för att se att vi inte hade några fripassagerare gömda. Sedan var det äntligen OK att köra ombord.

 

Äntligen har färjan fått lägga ut och vi har på börjat vår 10 timmars båtfärd över Tasmanian Sea.  

Tro det om ni vill, men vid ankomsten till Tasmanien och Devonport kl. 06.00 på morgonen blev det repris på hela kontrollcirkusen. Nästan 2 timmar för att komma av färjan! Visserligen har Australiensarna tagit in en massa djur, plantor, insekter och europeiska sjukdomar under historiens gång som förstört en hel del, men man undrar om de inte sväljer kameler och silar mygg numera.

Först värmechock sedan fick mamma/Ingrid ta på sig flanellpyjamas.

168 mil blev rundresan på de mycket vackra men slingriga Tasmanska vägarna (blå markering).

Så då var vi äntligen i KALLA Tasmanien. Första dagarna hade vi riktigt kanonväder på dagarna men rena köldchocken för oss på nätterna. Jag kan redan nu avslöja att hittills har vi inte behövt använda AC;n mer än de första dagarna i Melbourne med Bettan 6. Dock värmeaggregatet varenda natt! Jag tror vi haft det kyligare vissa nätter än vad ni haft det i Sverige. Så mamma/Ingrid har bytt AC;n mot värmekaminen och flanellpyjamas och jag har fått använda en T-shirt om nätterna. För min del är det nog första gången sedan jag var 3-4år som jag använt nattkläder, och det är ju några år sedan.

Vårt första mål var Nationalparkerna i Cradel Mountain som syns här i bakgrunden.

De flesta städerna på Tasmanien (vi skulle kalla dem byar) är synnerligen små och tyvärr på utdöende, och det märks tydligt sorgligt nog överallt. Hela Tasmaniens ekonomi har varit uppbyggd på gruvdrift, skogsbruk (tyvärr skövling) och lantbruk. Ja ni vet ju hur det ser ut i sådana bygder i vårt land. Det är både lite vemodigt att beskåda och intressant, för man känner verkligen historiens vingslag på dessa orter.Orten “ Nowhere Else” / “Ingen annan stans” får symbolisera Tasmaniernas kärlek till sina byar.

Men Tasmanierna (absolut inte Australierna = skällsord) är ett stolt folk som kämpar hårt för att de små städerna ska leva vidare med varierande framgång. En del lite roliga uppslag blir det, men alltför många satsar på turismen som ända ersättning till alla nedlagda näringar. Staden Sheffield hade börjat måla jätte muralmålningar på stadens alla byggnader för att locka dit turister. Här träffade vi också på ett gäng (ca 40st)  “bikers” i mogen ålder som hade Sheffield som tillfällig bas. Att köra motorcykel på Tasmanien är tydligen en klassiker bland MC folk på denna sidan jordklotet. Trevliga gubbar som också lärde oss att Aussierna kallar oss svenskar för “Top ups”!

“På tur” och genomsur!

Efter att ha installerat oss på campingen på Nationalparken i Cradle Mountain så bestämde vi oss för att företa en vandring på en av de många vandringslederna, Dove Lake track som skulle ta ca 2,5 timmar. Vädret var kalas, även om det var rätt sen eftermiddag. Vi hade en fantastisk vandring ända tills vi hade ca 10 minuter kvar att gå, då öppnade himlen sig fullständigt. På ett ögonblick förvandlades en underbar blå och solig himmel till rena skyfallet med iskallt regn. Regnkläder? Ja, i husbilen ett par km bort!

 

Williamsford, en stad som inte finns längre.

Efter att ha läst på en informationstavla om gamla städer som helt dött ut tyckte vi det lät spännande att besöka en. Så vi bestämde oss för att köra mot en stad som skulle heta Williamsford. Och vi hittade den efter ett tag. Eller rättare sagt marken där den legat. Allt var borta förutom en minnessten och några tegelstenar och gamla söndrig glasflaskor. Lite snopet!

 

Här bodde 3000 personer när det begav sig.

Zeehan, en museistad med museum som visar Frimurarnas loge.

De få kvarvarande invånarna i Zeehan skulle säkert bli förbannade över min rubrik. Men hela den lilla staden var som ett museum. Och man hade dessutom ett museum som visade allt som hade med staden att göra. Teatern, polisstationen, rättsalen, den forna gruvingenjörsskolan och frimurarlogen. Som mamma/Ingrid sa; Underbart, här samlar man ihop allt fint och all möjlig skit som är äldre än tio år. Och sedan gör man ett museum. Mycket grejor och trevligt. Man får en uppfattning om en stolt bygd och hur man strävar för att mot all odds för att hålla den vid liv.
 

Strahan, pittoreskt och tid för en ny adrenalininjektion.

Då var vi komna till västkusten och en av Tasmaniens äldsta europeiska bosättningar. Hit skulle tydligen alla för bägge campingarna var fullbelagda, ja till och med en gammal kyrka som var ombyggd till B & B hade “ No Vacancy”. Så det var bara att söka efter ett rum eller köra vidare. Men här var vackert, till och med riktigt pittoreskt, så vi ville ligga över en natt. Sedan hade vi ju sett ett sjöflygplan……..Det ser så f..b häftigt ut. Vi har ju nästan flugit allt men inte sjöflygplan.

Allt som var s.a.s prismässigt överkomligt var uthyrt, eller så fick man ta ett rum utan utsikt på någon bakgård. Eller så fick det bli ett av de lyxigare lite mindre billiga. Ni får själva räkna ut vilket det blev.

Vårt rum blev det näst sista till höger på övervåningen i byggnaden nederst till höger. Otrolig utsikt över hela hamnen och Strahan. Bettan 6 står också prydligt parkerad (högra bilen)

Jag inser att alla dessa flygbilder börjar bli tjatiga och tyder på en viss brist på fantasi… Men det är häftigt med dessa små plan. Dessutom gillar mamma/Ingrid det också vilket i sig är konstigt. Så inga sönderkramade armar på mig inte. Visserligen såg jag till att jag satt framme hos piloten, men se själva på nedan foton. Mamma/Ingrid ser inte ut att lida precis!

Den trånga öppningen där man kan se en båt komma heter “Hells Gate” och är den enda vägen in till Strahan. Otaliga skeppsbrott har förekommit här.

Därnere ska vi landa. Jag kan lova att det var en häftig och krokig landningsbana. Rena slalomkörningen.

  Touch down, nu ska vi bara förtöja planet.

 Och nu åter inför landning i Strahan´s hamn. Notera speciellt co-piloten till höger.

Tillbaka igen efter 1,5 timmes flygning.

Ut i bushen igen.

Nästa anhalt blev Nationalparken Derwent Bridge som ligger uppe på en bergsplatå. Området är känt för att bl.a. ha en av de större populationerna av Pataplytos. Tyvärr hade vi inte turen att se dessa märkliga djur i det vilda, men en liten Wallbie ville hjälpa mig att grilla korv.

Kompisen sitter precis vid sidan om min vänstra axel. 

Man kan nästan föreställa sig hur urinvånarna vandrar över dalen. Mäktigt landskap.

Port Arthur och de Tasmanska djävlarna (Tasmanian Devils).

Efter en övernattning i Hobart åkte vi ned i sydöstra delen till Port Arthur. Port Arthur är egentligen en gammal fångkoloni som är känd för sin grymhet mot fångarna som var där. Men nu har man gjort det till en stor turistfälla. Men området är lite spännande att besöka. Härnere finns också ett mindre zoo med bl.a. Tasmanska Djävlar. Vi hade sett några under resan, men de är så snabba och skygga att man bara ser rumpan på dem. Så nu ville vi se dem s.a.s på nära håll.

Tasmanian Devil är i första hand en asätare.

Tragiskt nog är det nog snart bara på zoo man kan se dessa djur. De har drabbats av en mycket smittsam cancervirus som helt håller på att knäcka den vilda stammen.

Den mycket svarta sidan av Australiens och Tasmaniens historia.

Hela Australien är fantastiskt. Det är en underbar och spännande del av världen. Här finns hur mycket som helst att upptäcka. Människorna här är öppna och mycket trevliga. Men givetvis finns en mycket svart sida också här. Även om européerna, företrädesvis engelsmännen, var grymma mot sina egna fångar i Port Athur m.fl. ställen, så bleknar det i jämförelse hur man behandlade Aboriginerna. På Tasmanien fanns ca10.000 urinvånare i slutet av 1700-talet. Idag finns ingen kvar. Alla blev utrotade på olika sätt.

Utrotad blev också sk.Tasmanska tigern som egentligen var en pungvarg. Den betraktades som ett skadedjur som hotade tamboskapen. Myndigheterna betalade till och med skottpengar på dem. Från och till påstås det att någon skymtat en pungvarg, men det finns ingen säkrad iakttagelse. Som någon sa; Alla hoppas men ingen tror på ett mirakel. Kanske något för varghatarna att fundera på.

Östkusten och tillbaka till Devonport.

Efter Port Arthur körde vi längs östkusten upp. Denna del av Tasmanien påminner mycket om Nya Zeeland, men ändå med en stark touch av Australiska fastlandet. En rätt fascinerande blandning. Även här hittar man oförståeliga naturfenomen på flera ställen. Nedan “Tesselated pavement”, en märkligt rutad strandklippa som bara kan ses när det är lågvatten. Klippan är flera hundra meter lång och har ett rutmönster som ser ut att var gjort med en stensåg i helt räta linjer.

Tesselated pavement.

 

Ännu ett bevis på att att Aussierna är världsmästare på turism och påhittighet.

Som jag nämnt tidigare är Aussierna och Kiwis mästare på att uppfinna sevärdheter. Här finns massor att se och uppleva, men man ska se upp för alla turistfällor. Men en del påhitt är förvisso seriösa men blir direkt roliga. Eller vad sägs om dessa erbjudanden som fanns med i ett prospekt vi fick i Devonsport;

• Penguin counting together with locals – Räkna pingviner tillsammans med lokalbefolkningen.
• Hut painting with locals – Måla en stuga i en av nationalparkerna tillsammans med lokalbefolkningen.

Eller varför inte måla en klippa som en fisk och marknadsföra detta.

Min favorit är Pricilla, the world famous pig, som finns i PUB in the paddock.

Denna sevärdhet eller upplevelse, eller vad man nu ska kalla det, finns med bland “25 måsten att göra” på Tasmanien.

Vad det handlar om är en B & B och PUB som är inrymd i ett 100 år gammalt hus som ligger riktigt långt ute på landsbygden. Ute på gården finns Priscilla, en sugga som gillar öl. Självklart var vi tvungna att besöka denna fantastiska sevärdhet. Stället var fullt av folk! Vi trodde inte det var sant. Så med rätt marknadsföring går allt att sälja även här!

  

Raketer på vattnet och en helsickes storm.

Väl komna tillbaka till färjeterminalen i Devonport visade det sig vara en Regatta i stan. Jag trodde det var en tävling med segelbåtar men dånet avslöjade att det handlade om helt andra båtar. Snacka om need for speed. Det var första gången jag såg denna typ av motortävling i verkligheten. Faktiskt mycket mer spännande än vad jag förställt mig.

 

Då var det tid att säga Hej då! till Tasmanien och köra ombord på färjan igen. Denna gången gick allt mycket enklare. Det var bara gastuberna som beslagstogs tillfälligt, men grönsakerna fick vi behålla. Båtresan var dock en liten utmaning. Det var nog en av de värsta stormarna jag åkt båt igenom. Varken mamma/Ingrid eller jag har väl några större problem med sjö. Men det är klart att när man vaknar av en hissnande känsla i magen för att fören på båten liksom svävar i luften innan den slår ner i vågdalarna med ett brak, då är man rätt liten. Men allt gick bra och nu är vi on the road again!

Kram på er!

Michael & Ingrid