Bula Bula från Fiji.

Men varför inte börja med slutet i Tahiti.

Incheckningsdisken, security och gate nr 1 i Manihi. Traktorn i bakgrunden flyttas när gaten öppnas.

Vid incheckningen på Manihi fick vi reda på att man ändrat flighten, som skulle gå direkt till Papeete, till att gå via ön Fakrava. Men varför inte se det positivt!  Hela rundan inom Franska Polynesien skulle gå på tre flygningar, och nu fick vi sex till samma pris. Detta var flygbolaget också vänliga nog att påpeka, dvs. att de bokat om oss kostnadsfritt! Man tackar ödjmukast! Man kan väl säga att mamma/Ingrid inte gjorde vågen precis. På sista sträckan fick jag be henne släppa greppet om min arm efter 10 minuters flygning för att förhindra totalt blodstopp. Men det gick som vanligt mycket bra bara vi kommit upp på marschhöjd.

Väl framkomna till vårt hotell i Papeete insåg vi  att det var lördagskväll, klockan var strax över 17.00, och vi behövde handla en hel del förnödenheter. Allt utom kyrkan och hotellets restaurang skulle ju enligt den information vi fått vara stängt på söndagar. De få affärer som var öppna på lördagar skulle stänga 18.00. Så här gällde det att agera snabbt! In med baggaget på rummet och ut i den tropiska 35 gradiga drypande värmen. Vi sprang runt i Papeetes centrum som yra höns och letade efter en affär som var öppen utan resultat. Trötta och genomblöta av den fuktiga värmen började vi inse att detta var kört. På återvägen till hotellet hittade vi en liten Total bensinstation som åtminstone kunde förse oss med vatten på flaska. När vi började närma oss hotellet såg vi en dam på avstånd som släpade på en massa matkassar. Nu var goda råd dyra. Ingrid sprang över gatan och nästan jagade ifatt henne. Efter en del parlamenterande och förklarande på franska, vilket vi båda är lysande på att tala, var vi helt säkra på att hon sa i närheten av Shell macken. Shellmacken låg i botten på vårt hotell. Eftersom tiden närmade sig 18.00 så sprang vi för att hinna………. “Affären” visade sig vara just Shellmacken, belägen i bottenvåningen på vårt hotell, mycket välsorterad, som hade dygnetrunt-öppet!!? Och öppet också på Söndagar!!!!!

Papeete – Fransmännen glömde maten och vinkulturen.

Eftersom Papeete är huvudstad i Franska Polynesien var våra förväntningar rätt höga på att hitta en fransk restaurang eller åtminstone en restaurang  vars mat höll hyfsad fransk standard. MEN SÅ VAR DET INTE! Fransmännen har inte ens lyckats med att lära ut lite basfakta om vin. Man serverar inte en röd Borgounge iskall!!!! Annars är det en rätt trevlig liten stad med ett centrum som inte är större än att man kan gå runt det. Och med hamnen som en naturligt integrerad del av stadsbilden.

Bergen som framträder i solnedgången är ön Moorea.

Snabbväxande mangrove mitt i stan. Se hur rötterna på detta träd fullständigt omringat telefonkiosken.

 

Finklädda på politiskt möte av något slag i en av parkerna.

Fotofolket – småtokiga japaner!

Fartyget som man kan skönja på fotot med Moorea i bakgrunden är "Peace Boat”. Ett rätt speciellt kryssningsfartyg som bokstavligen går jorden runt och fungerar som ett kombinerat kryssningsfartyg och utbildningsfartyg i fredsfrågor. Vid sitt besök i Papeete var det nog 99% japaner som var passagerare.
Både på denna resan och alla längre resor vi förtagit (exkl Afrika) springer man alltid på japaner. Nästan alltid i grupper och ständigt fotograferande. Känns det igen?
En av kvällarna satt vi och åt på en restaurang nere vid hamnen. Peace Boat hade precis lagt till och japanerna strömmade ut över stan. Man kunde se rätt lätt vilka som var japaner trots att det började bli mörkt, bara att följa kamerablixtrarna. Intill oss intog sex unga japanskor ett bord. De hade precis fått in sin dryck när en av dem frågande en annan restauranggäst om han kunde ta ett foto på dem med en av deras egna kameror. Givetvis svarande han glatt JAVISST! Men det var lätt att se att stackaren ångrade sig rätt snart när den ene efter den andre sträckte fram sin kamera. Alla ville ju ha denna bild på sin egen kamera. Så efter foton tagna med sex olika kameror fick han äntligen återgå till sitt sällskap och kalla mat.
Jag trodde jag sett japaner ta foton på allt! Men icke så! Nedan bild visar hur denna glada japan av manligt kön med stor inlevelse tar ett foto på symbolen till damernas toalett. Även detta lite märkliga fotoobjekt skapade sedan en ström av andra skrattande japaner som också skulle ta ett foto på toadörren. Har de inte damtoaletter i Japan månne?

Moorea.

Efter alla lata dagar på Bora Bora, Manihi och nu stadsliv några dagar i Papeete började vi nog båda “klättra” lite på väggarna. Så det fick bli en oplanerad utflykt till Moorea på vinst och förlust. Väl framme i den lilla hamnen på ön hade vi turen att komma över den sista hyrbilen som fanns till buds. Så det fick bli en resa runt ön som faktiskt var rätt trafikerad. Vi mötte åtminstone ett 50 tal bilar på vår rundresa. Och givetvis ett antal bussar med japaner. Så tricket blev att försöka komma före eller efter japanerna till de få sevärdheter som fanns på ön. För första gången i vårt liv tror jag både Ingrid och jag högt uppskattade öns handicraft centres och den berömda likörfabriken som finns på alla turistorter med självaktning. Det var nämligen dit de japanska grupperna kördes i första hand, vilket passade oss magnifikt eftersom vi båda skyr dylika platser som pesten.

Ett stopp vid Cooks bay – ett ställe där Cook dock tydligen aldrig varit!?

Moorea är mycket vacker och väldigt mycket annorlunda än de öar vi tidigare besökt. Höga gröna berg i fantastiska formationer utgör egentligen ön. Vägen går längs stranden runt hela ön och det tar ca 3,5 timmar i maklig takt att köra runt. Här fanns en hel del arkeologiska platser att bese. Exempelvis resterna av en kultplats där urinvånarna offrat bl.a. människor till gudarna.

De traditionella kanoterna med “stödhjul” ser man överallt i Franska Polynesien.

Efter en trevlig och lite mer rörlig dag än på länge var det dags att ta båten tillbaka till Papeete. Väl ute till havs körde vi igenom ett stim flygfiskar av något slag. Mycket speciella att se på nära håll. Sill med vingar? De flyger ofattbart långt!

 

Vidare till Fiji och Bula Bula.

Resan till Fiji från Tahiti är lite krångligare än den borde vara då det inte går något flyg mellan öarna. Så istället för en lång flight blev det två långa flighter med en övernattning i Auckland.

Bula – ordet vi trodde var en marknadsföringsgimmick. Men “Bula” säger man till allt här. Så det måste vara enkelt att skriva översättningslexikon på fijianska.
BULA= Hej, God Morgon, God Dag, Hur mår du?, Vad heter du?, Allt bra? etc etc. Det är bara betoningen som skiljer. Det smittar vill jag lova. Ingrid och jag har omedvetet börjat använda “Bula” när vi ska säga något till varandra.
Vädret var riktigt bula när vi kom hit. Och tyvärr har Fiji haft den värsta regnperioden på decennier vilket skapat mycket problem för den redan MYCKET fattiga merparten av befolkningen. Jag tror inte man inser hur fattigt det egentligen är föränn man är här på plats.
Det vill säga om man lämnar turistdagiset som det flesta besökare är på, vi också! Vi har vår bas på ön Denaru Island, ett kombinerat turistdagis och Garded Community.En halv konstgjord ö för främst rika Australiensare. Ön har egen jättegolfbana, tenniscenter, marina och köpcenter med massor av restauranger och affärer. Här finns allt att köpa. Olagligt brända DVD;s på de nyaste filmerna. Kläder och smycken av både kända och en del kanske lite annorlunda möjligen barnförbjudna varumärken.

En shuttle går runt denna låtsasvärld av lyxhotell, garded communities och köpcenter var 15 minut. Gissa vad shuttlebussen heter? Jovisst, BULA BUSSEN. Och självklart lite dagisunderhållning ala Polynesisk dans. Dansen var rätt OK att titta på men roligast var att studera publikens fotografering. På bilden nedan dansar både pojkar och flickor. Men de flesta danser dansades s.a.s. könsvis. När flickorna med kokosnötterna kom in och skakade rumpa fotograferades det intensivt av publikens herrar i alla åldrar. En och annan fru markerade sitt missnöje med mannens lite för stora intresse för uppträdandet genom fnysningar och antydningar att det var dax att gå vidare. Men när de unga pojkarna ensamma sedan anträdde scenen, kan jag lova att även de 80 åriga amerikanska damerna med blått hår slet upp sina kameror och helt glömde bort sina män. Faktiskt riktigt kul att studera!

Denarau Marina & Shopingcenter.

Till havs!
Eftersom vädret varit uruselt sedan vi kom har vi minutiöst följt väderprognoserna. När vi i måndags såg att flera källor visade att det skulle bli en fin dag på tisdagen, slängde jag mig på telefonen och bokade en dagsseglats. OCH DET BLEV EN UNDERBAR DAG PÅ HAVET! Med bra snorkling, bad, BBQ, palmstränder och segling. Detta är rätt stort för både Ingrid och mig. För ni kan inte ana hur många seglingar vi bokat genom åren i världens alla hörn, som alla blivit inställda p.g.a. dåligt väder.

Pelorus Jack ligger och väntar på oss medan vi är iland för en BBQ.

 

Ingrid i “badligt” samspråk med mor och dotter från Tyskland.

För fulla segel och underhållna av den halvt galna besättningen.

The Queens former slaves!

Det är aldrig trevligt att avsluta något negativt. Men det vore inte att göra bilden av Fiji rättvis att bara visa den konstgjorda sidan strikt anvisad till oss i detta avseende välbärgade västerlänningar. Tyvärr är det bara att konstatera att de platser där engelsmännen varit kolonialherrar, där är allt av värde antingen rensat eller också till delar överfört till ett fåtal före detta regimlojala och inflytelserika familjer. Infrastrukturen är oftast obefintlig och korruptionen mer regel än undantag. Här på Fiji har engelsmännen också importerat Indiska och afrikanska slavar som satts i tvångsarbete på sockerrörsplantager. Känns det igen? 

När sedan engelsmännen av en eller annan orsak dragit sig tillbaka har de lämnat efter sig ett samhälle som inte kan fungerar. Ett samhälle präglat av stor missär och fattigdom. Ett samhälle där de få resurser som finns försvinner in i korruptionens moln. Ett samhälle där motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper är permanentade. Vi har sett det över hela världen. Karibien, Indien, Egypten m.fl.

Huvudvägen (high way) mellan Nadi och Suva.

Maxhastigheten på hela Fiji är 80km/h, men vägarna är i så dåligt skick att det aldrig går att köra så "fort".

The normal life in Fiji.

Bilar, dragoxar och andra kreataur får samsas på öns huvudväg.

Jag vill inte på något sätt framhålla att fransmännen varit speciellt mycket bättre än engelsmännen när det gäller hur de hanterat sina forna och nuvarande kolonier. Men det är ingen tveksamhet om att vad vi kunde se så fanns inte någon misär som liknar detta i Franska Polynesien. Åtminstone inte på de öar vi var på. De blev ju några stycken trots allt. Och infrastrukturen, trots en del speciella flygplaster, var helt annorlunda.

Vi ska nu försöka ta oss runt Fiji under ett par dagar. Efter mycket tjafs har vi äntligen lyckats hyra en 4-hjulsdriven bil som nästan är ett måste här. Inte så mycket för 4-hjulsdriften som för bilens fria markgång/höjd. Så ut i verkligheten om bara vädret håller sig i schack.

BULA!

Michael & Ingrid