Atollen Manihi.

Det finns tre saker man kan göra här;
1. Ta det lugnt!
2. Ta det lugnt!
3. Ta det lugnt!
Undantaget är om det skulle börja brinna – då ska man “hålla käften”, enligt resortens instruktion. Nu ska det tilläggas att resorten är franskägd och att engelskan är som vanligt i fransktalande länder lite si och så. Den franska instruktionen säger att man ska “ta det lugnt”, inte hålla tyst.
Så den som förväntar sig någon aktion ovanför vattenytan ska knappast åka hit, däremot är det ännu mer aktivt under ytan. Om snorklingen var outstanding i Bora Bora vet jag inte vad man ska kalla det som finns här. Scuba dykningen lär också vara något långt utöver det vanliga.
Men låt oss ta det lite mer från början. Resan hit från Bora Bora blev ännu mer omständig än vi hoppats. Flygförseningar etc. gjorde att vi blev sittande på flygplatsen i Rangiroa ett antal timmar i 35 graders värme och väldigt lite vind. Men till slut kom då äntligen planet och vi tillsammans med ett 10 tal medresenärer fick äntligen stiga ombord. Att flyga här är lite som att stiga på en lokalbuss på landet. Folk beter sig som om det vore en buss på landsbygden i tredje världen någonstans. Barnen springer runt och tjoar, man har sin egen mat med in i kabinen som man passar på att äta. Det här med uppfällda ryggstöd vid start och landning och annat trams, tar man rätt så lätt på. Men det fungerar. Om ni tycker att det ser ut som om det är rätt kort sträcka mellan öarna, så är det en synvilla. Avståndet mellan den översta ön på kartan till den nedersta är som avståndet mellan Sverige och Södra Italien.

 

Manihi är en liten atoll på totalt 13 kvadratkilometer, 816 invånare och absolut högsta punkt är 4 meter öh. (Den har vi inte hittat än). När man står på stranden på insidan av ön ser man över till havet på andra sidan ön nästan var man än befinner sig. Vattnet inne i atollen är rätt grunt och oftast lugnt. Men utanför är det tuffa vågor som slår in. Man inser hur liten man är och hur stora naturens krafter är,när man är härute. Väldigt liten - på en liten ö, tillhörande en liten atoll, mitt ute i Söderhavet!
Manihi Pearl Beach Resort som stället heter är en oas, dock med ganska mycket myggor och palmskalbaggar som bits. Tack och lov bor vi också här i en over water bungalow. Ger mer svalka och myggorna är inte många här ute över vattnet.
Bungalowen här är nästan identisk med den vi hade i Bora Bora. Vi bor i den längst ut till vänster. Lugnt är det också på gästfronten, minst sagt. Just nu är det vi, ett franskt medelålderspar, ett yngre italienskt par på honeymoon samt än italiensk revisor som man bara ser när han ska ut och dyka samt på den dagliga båttransfern till “Village”. That´s it! Resorten har kapacitet för ca 80-100 gäster, så det är inte trångt. Förklaringen lär vara den hackande världsekonomin även i detta fall.


En rätt kul detalj är också att personalen på resorten är riktigt allt i allo. Servitriserna är också bartendrar (bra sådana), men kan också stå i receptionen. Det är i huvudsak två rätt stora men otroligt charmerande damer som håller i catering delen. De är som två små mammor som servar och tar hand om oss. Vid ett tillfälle hade jag fått olja från en cykel (åter kommer till detta) på mina händer. Vilka föser inte in mig bakom bardisken och ser till att jag blir ren? Ja, rätt gissat!
Vaktmästarna kan vara snickare ena dagen och pool skötare nästa. På kvällen kan samma vaktmästare vara musiker och underhålla med polynesiska sånger. Det är både charmigt och trevligt.
 

“Village”

En av dagens aktiviteter (om man orkar) är att åka till “staden”. Båtturen tar ca 10 minuter enkel väg. Staden består av två mycket små affärer, en slaktare, en skola, en polis och ett litet postkontor som aldrig har öppet. Lokalbefolkningen är även här otroligt trevliga och öppna. När man går längs stadens tre grusgator så är det ett evigt hälsande. “Bon Jour” och “Ioarana”, hela tiden och om vart annat. Tempot är om möjligt ännu mer neddraget här än i Bora Bora. I stan finns inga bilar, bara cyklar och båtar.

 

Mahus.

Mahu eller en pojke/man som lever som en flicka/kvinna är en rätt framträdande del av den polynesiska kulturen. Tydligen kan man själv bestämma att man vill leva som en Mahu, eller så bestämmer familjen det. Exakt hur det fungerar vet jag ej och kommer väl inte att fördjupa mig i det heller. Men det är så pass vanligt att det är svårt att gå förbi ämnet. Man känner lätt igen en Mahu genom frisyren, som tydligen alltid innebär att man har håret i en boll i nacken. (Kanske en dålig beskrivning, men ni ser själva hur det ser ut på bilden)

 

Vaggan till Tahitis svarta pärlor.

Manihi är atollen där man började odla den svarta Tahiti pärlan. De svarta pärlorna säljs lite här och var. Med eller utan certifikat och äkthetsintyg. Att de har stor attraktionskraft på kvinnor blev bevisat första dagen vi var i staden. Mamma och jag gick tillsammans med ett franskt par och två damer från Schweiz som var här då. Som på en given signal försvinner plötsligt alla damer mot ett utomhusstånd. Kvar på gatan står jag och fransmannen själva och tittar förundrat på var andra och undrar vad som hände. Svaret såg vi efter en stund då damerna gick isär och vi kunde se ståndet med pärlor. Till min stora förvåning hittade mamma precis en sån pärla som hon tänkt att köpa, och så blev det självklart. Anledningen till att vi åkt till stan var för att köpa vatten och vin. Men nu var våra kontanter nästan slut och affären som sålde livsmedel stängd. Så tillbaka till resorten utan behövligt vatten, MEN vi hade ju en fin pärla! :-)

 

Aktiviteter och mer fiskar.

Efter 6 nätter i Bora Bora och nu snart sex nätter här vore det inte sant om jag påstod att det rycker lite i benen. Dvs. det börjar bli lite för lugnt. Vi har ändå varit så mycket aktiva som det går att vara här.
Vi har cyklat på vår ö så långt det går, 4 km. En icke föraktlig ansträngning i denna värme som dessutom kryddades av mammas förmåga att alltid fixa lite extra jobb åt mig. Naturligtvis såg hon till att kedjan hoppade av på sin cykel. Självklart vad det den j-la cykelns fel eller underförstått mitt fel, eftersom det var min ide att cykla. Snorkling varje dag är ett måste. Notera fiskarna (Inte den stora i mitten)som är runt om en hela tiden.
Havskajaking i makligt tempo, det gäller som sagt att inte anstränga sig för mycket. Sen går det inte att låta bli att lägga upp ytterligare några fler exempel på fiskar som simmar nedanför bungalowen;
Vad sägs om den här sötingen som bryter vattenytan med ryggfenan. Yes, nedanför badbryggan! OK då, detta är en babyshark som endast är ca 70 cm lång. Men visst är det häftigt?
Den här lilla gynnaren skulle man kunna tro vara förebilden till Pinocchio.
Den här är faktiskt rätt stor. Ca 50 cm lång. 
Tyvärr framgår det inte riktigt hur färgsprakande denna fisk egentligen är. Den har regnbågens alla färger och lyser som en discobelysning när den simmar.

 

Oftast Dagens STORA händelse – Manihi International Airport.

Ankomsten av dagens flyg är den stora händelsen på atollen, dvs de dagar då flyget kommer. Då strömmar folk till, och med tanke på hur många bofasta här finns, så kommer nog en fjärdedel. Man märker enkelt när det är på gång för då strömmar småbåtarna in till flygplatsparkeringen/hamnen.

Terminalen är kanske inte den största. Ett skjul, två små incheckningsdiskar och ett kombinerat sol och regnskydd som både fungerar som vänthall, security checkpoint och bagagehanteringsplats. Faktiskt också som flygfraktsterminal.
På tal om mångsysslare. Även på flygplatsen går det igen. Killarna som hanterar baggaget, hanterar också flygfrakten. De fungerar också som markservicepersonal och markflygledare.
Den lilla byggnaden på bilden ovan som liknar ett utedass är flygledartornet. Flygledaren är också en av två brandmän som tjänstgör på ön. Notera också barnsätet på bilens flak, kanske inte att rekommendera i våra vanliga trafikmiljöer. Ingen flygplats med självaktning utan en flygplatsrestaurang, öppen endast under ca en timme då dagens plan förhoppningsvis kommer. Bakom restaurangen finns faktiskt också en liten flyplatsshop där man kan köpa pärlor.
Visst raljerar jag lite, och det beror givetvis på att detta är ett scenario som är helt annat än vad vi är vana vid. Men ärligt talat så föredrar både mamma/Ingrid och jag detta istället för dessa eviga säkerhetskontroller, kroppsvisitationer och moderna själslösa flygplatser. Här är det lite av en trevlig folkfest och det fungerar!

Imorgon åker vi tillbaka till Tahiti och Papeete där vi ska stanna ett par dagar innan resan går vidare till Fiji (via Auckland).

Nana !
Michael & Ingrid