G´Day Mates från Melbourne - Grattis på födelsedagen Hanna (24;e) & Grattis till Sveriges nya prinsessa!

Jodå, News travel fast! Det är extra roligt att höra något annat än negativa nyheter hemmifrån. Rätt skönt föresten att slippa matas med det dagliga tjabbet i den politiska ankdammen och nyheter om tåg som inte går!
Appropå svensk politik kan jag avslöja vart vårt svenska försvar tagit vägen. Ja åtminstone vart f.d. försvarets utrustning finns. I Australien och i Melbourne. Man kan ju undra hur det kommit hit och varför.

Men vi hade i alla fall en tvättmaskin i lägenheten.

Ingen kan väl tvivla på att vi inte var så imponerade av Fiji. Tyvärr, möjligen något orättvist, så förstärktes den bilden när vi körde runt på ön. Att ha varit där känns bra, men det är inget resmål som vi kommer att rekommendera. Tvättmaskins kommentaren ovan kom spontant från mamma / Ingrid och säger väl en del om hur vi upplevde det.
Det går inte att bada i havet direkt från huvudön. De få sandstränderna som finns är privatägda, då främst av de stora hotellkedjorna. Man måste ut på småöarna för att få någon form av söderhavskänsla.
Men det ska sägas att än en gång; Fijianerna har haft ett rent helsicke med översvämningar och en av de värsta regnperioderna på decennier. Till våra stora glädje slog dock vädret om de sista dagarna vi var där.

På jakt efter stränder. Skylten säger dock “Privat Mark”.

 Landglidning.
De bruna områdena på bergssidorna är områden där all jord och vegetation spolats bort.

Jord- och vattenmassorna har spolats in i “husen”.

Landsbygden ser vacker ut på avstånd men är skräpig precis som städerna. Inget är helt. Gatlyktor, vägarna, broarna, allt är mer eller mindre trasigt. Jag försöker hitta några positiva saker att förmedla men fastnar i den fattigdom och sjavighet som präglar landet överallt, givetvis förutom turistområdena.

En av många söndriga broar.

Bananförsäljare längs vägen.

Lite Indien känsla. Denna bussen har precis som i Indien naturlig AC, dvs. inga fönster. I bakgrunden skymtar en sockerrörsodling. Odling av denna gröda är fortfarande omfattande och betydande för Fiji.

Polisstation i kombination med kommunkontor.

Visst ger detta fotot lite afrikanska Zambia vibbar, Hanna & Svante?

Nadi, med fungerande trafikljus.

Lyxig avslutning på Fiji och lyxig start i Australien – och stor förvåning!

Då var det äntligen dax (faktiskt) att tacka Fiji och anträda resan till Melbourne och Australien.
Eftersom Fjij är som “vårt” Mallorca för Australierna, så insåg vi att flygresan med Air Pacific mellan Nadi och Melbourne skulle bli just som en charterflygning. Vi hade ju också redan provat Air Pacific från Nya Zeeland. Ja ni vet, trångt, dåligt med benutrymme och barnfamiljer med små barn som naturligtvis tycker det är tråkigt att sitta still. Absolut inget ont i detta, men ska man vara i luften i 6 timmar kan det bli lite småjobbigt. Vi hade tagit reda på att incheckningen skulle starta 3 timmar innan avgång, och att det ibland kunde finnas möjlighet att köpa upp sig till businessclass för ett hyfsat pris isamband med incheckningen. Så vi såg till att vara på flygplatsen 3,5 timmar innan det var dax……….. Men döm om vår förvåning när vi steg ut ur taxin och insåg att vi var sena trots att vi var tidiga!? Kön fram till incheckningsdiskarna var oändligt lång redan. Med vetskapen om att att dessa plan bara har 8 stolar i businessclass, insåg vi att en uppgradering var lika trolig som en storvinst på tipset som man aldrig lämnat in. M.a.o. helt kört.
När det då äntligen var vår tur så sa jag på skoj till damen som checkade in oss; Du har väl rätt många businessplatser kvar antar jag? Gissa om både mamma / Ingrid och jag blev snopna när hon svarade; Nej, bara tre! För helsicke uppgradera oss snabbt på två av dessa innan någon annan vill göra samma sak! Jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det var en riktigt skön känsla att sedan glida in på Businessloungen för att i lugn o ro invänta avgången.

Stor förvåning.

Inför ankomsten till Melbourne hade vi sett till att ha alla skor, snorkelutrustning etc. packade så att de skulle vara lätta att packa upp. Som ni kanske vet är både Australierna och Nya Zeeländarna extrema när det gäller ankomstkontroll. Ingen mat eller dylikt får tas in i landet. Inget som är gjort utav trä får föras in. Det gäller att redovisa allt som kan användas eller har använts utomhus och kunnat komma i kontakt med djur och natur. Vi hade också haft lite strul med vårt uppehållstillstånd i Australien eftersom vi inte klarar oss med ett vanligt turistvisum tidsmässigt. Så vi var väl förberedda på ett par timmars exercis vid ankomsten.

Pass- och VISA kontrollanten; “Välkomna till Australien”. Stämpel i passen – Pang! Fortsätt till höger så kommer ni till bagage banden…….. 30 sekunder!?

OK, men nu börjar väl cirkusen med att plocka upp allt ur resväskorna.
Tull- och införselkontrollanten; Slänger en kort blick våra ifyllda ankomstdeklarationer. Tittar sedan på oss och säger; Ni kan ta direktutgången där!
Både mamma / Ingrid och jag tittar på omväxlande på varandra och omväxlande letar våra blickar efter nästa kontrollstation. Men vi står ute i  ankomsthallen mindre än 15 minuter efter det att vi lämnat planet. Helt ofattbart!

Lyxig start.

Efter att ha övernattat på ett av flygplatshotellen var det då tid att ta oss in till Melbourne. Efter lite rekognosering kom vi fram till att det skulle bli rätt dyrt med en taxi och för jobbigt att släpa på bagaget i en av flygbussarna. Så vi bestämde oss efter ett tag att ta en av direkt “shutlarna”. Minibussar som kör till hotellen för ett fast pris. Men har man lite otur kan man hålla på att åka ett par timmar då bussen kör från hotell till hotell. Men just när vi skulle gå fram och köpa biljetter kommer det fram en limousinchaufför, som precis lämnat av en kund, och frågar om vi är intresserade av att åka med honom in till stan för ett bra pris. Yes Sir! Ska man glida in till Melbourne så ska man ju göra det med stil, eller hur!

Melbourne, en helt klart cool stad, som vi ungdomar säger!

Eftersom jag i normala fall tycker bäst om “Välkommen åter!” skylten när det gäller storstäder, så har i alla fall mamma / Ingrid och jag en storstad som vi bägge tycker om. Melbourne är förvisso en storstad men ger en småstadskänsla. Melbourne är kanske också den stad i Australien som är mest europeisk, vilket normalt sätt inte behöver vara positivt, men det är det sannerligen i detta fall. Melbourne har vuxit sedan vi var här sist, men stan har inte bara behållit sin charm, man har utvecklat den också.

Blandningen mellan skyskrapor. nya futuristiska hus och gamla pampiga sekelskiftesbyggnader är charmig.

Flinders Street Station – Melbourne centrum.

Denna gången hade vi sett till att boka in oss på hotell Punthill mitt i centrum på Flinders Lane. Ett lägenhetshotell som varmt kan rekommenderas. Läget på hotellet kan inte bara inte bli bättre. Ett steg ut från hotell entrén och allt finns på gångavstånd.

Nattvy över Yarra River som rinner genom Melbourne.

Cafe & Restaurang staden!

Melbourne är sannolikt en av de städer i världen som har flest caféer. Man är otroligt stolta över sin cafékultur och kan också ståta med att ha världens bästa Barrista. Självklart har man också ett kaffeuniversitet. Så det har redan blivit många Espressos eller “short black”, som man säger här.  

Självklart finns det oändligt många restauranger från världen alla hörn också. Kanske inte unikt i sig, men jag tror inte jag sett exempelvis Afghanska restauranger tidigare. Lygon Street är Melbournes Italien. Här ligger säkert hundra, främst italienska restauranger, vägg i vägg. God Mat? Gissa!

Gatulivet!

Här ses inte gatumusiker, gatuartister eller gatukonstnärer som något negativt. Här finns de överallt och ger stämning och levandegör staden på ett mycket speciellt vis.


 

Världsmästare på turism!

Melborne, precis som i stort sätt hela Australien är helt fantastiskt duktiga på turism. Visst kan de få en fjäder att framstå som en höna ibland, men de är proffsiga på ett galant sätt. Man känner sig välkommen som turist här!
- Stadsrundtursbussen, eller bussarna är moderna bussar som kör runt staden till alla olika sevärdheter, ala jump on jump off systemet. Bussarna går med 20 minuters mellanrum och hela rundturen tar ca 1,5 timme. Bussarna är försedda med ljudsystem där man hela tiden berättar om vad man passerar. Ljudsystem som man dessutom är så bra att man hör vad som sägs. GRATIS, utan krångel med biljetter och annat!
- Spårvagnarna på Circle Line – Kör runt stadens innerdel med 10 minuters mellanrum. Dessa hoppar man också på och av som man vill. GRATIS, utan krångel med biljetter och annat!
- Behöver man information om i stort vad som helst så finns ett antal turistinformationer, men framförallt informationsvärdarna. Ett helt suveränt system där frivilliga, främst pensionärer, går runt i sina röda uniformer och hjälper alla till rätta och/eller ger information.  GRATIS och man får en historia och ett leende på köpet. Underbara människor som stolt berättar om sin stad!

Shopping.

Inget som går att undvika. Inte i en stad som denna, i synnerhet inte när mamma/Ingrid är med. Så många affärer och Queen Victoria Market. En jättemarknad där allt fanns att köpa och otroligt mycket folk att trängas med. Mamma / Ingrid och jag har väl inte helt samma uppfattning om hur länge vi var där. Jag tycker naturligtvis vi var där länge nog och mamma tycker inte man kan gå igenom en marknad som denna så snabbt!


Men ni ser ju själva! Ovan är ett exempel på alla fantastiska saker som erbjöds på marknaden. Anti-aging treatment i olika former. Skönhet på flaska!? Åldersmotverkande undermedel till ett naturligtvis fantastiskt pris. Men snälla! Jag har inget emot, eller några synpunkter försäljerskans utseende i sig, absolut inte. Men inte verkar medlet ha hjälpt henne att stoppa upp åldrandet precis. Och om man nu ska sälja föryngringsprodukter kanske man ska tänka på att ha en representativ försäljare för den produkt man säljer. Tänk om jag skulle stå på lövmarknaden och sälja världens bästa hårgelé. Hur trovärdigt hade det varit!? 

Nu ska vi hämta Bettan 6, dvs. husbilen som ska bli vårt hem de kommande två månaderna. Sedan blir det färjan över till Tasmanien!

Sköt om er – det tänker vi göra!
Michael & Ingrid

Bula Bula från Fiji.

Men varför inte börja med slutet i Tahiti.

Incheckningsdisken, security och gate nr 1 i Manihi. Traktorn i bakgrunden flyttas när gaten öppnas.

Vid incheckningen på Manihi fick vi reda på att man ändrat flighten, som skulle gå direkt till Papeete, till att gå via ön Fakrava. Men varför inte se det positivt!  Hela rundan inom Franska Polynesien skulle gå på tre flygningar, och nu fick vi sex till samma pris. Detta var flygbolaget också vänliga nog att påpeka, dvs. att de bokat om oss kostnadsfritt! Man tackar ödjmukast! Man kan väl säga att mamma/Ingrid inte gjorde vågen precis. På sista sträckan fick jag be henne släppa greppet om min arm efter 10 minuters flygning för att förhindra totalt blodstopp. Men det gick som vanligt mycket bra bara vi kommit upp på marschhöjd.

Väl framkomna till vårt hotell i Papeete insåg vi  att det var lördagskväll, klockan var strax över 17.00, och vi behövde handla en hel del förnödenheter. Allt utom kyrkan och hotellets restaurang skulle ju enligt den information vi fått vara stängt på söndagar. De få affärer som var öppna på lördagar skulle stänga 18.00. Så här gällde det att agera snabbt! In med baggaget på rummet och ut i den tropiska 35 gradiga drypande värmen. Vi sprang runt i Papeetes centrum som yra höns och letade efter en affär som var öppen utan resultat. Trötta och genomblöta av den fuktiga värmen började vi inse att detta var kört. På återvägen till hotellet hittade vi en liten Total bensinstation som åtminstone kunde förse oss med vatten på flaska. När vi började närma oss hotellet såg vi en dam på avstånd som släpade på en massa matkassar. Nu var goda råd dyra. Ingrid sprang över gatan och nästan jagade ifatt henne. Efter en del parlamenterande och förklarande på franska, vilket vi båda är lysande på att tala, var vi helt säkra på att hon sa i närheten av Shell macken. Shellmacken låg i botten på vårt hotell. Eftersom tiden närmade sig 18.00 så sprang vi för att hinna………. “Affären” visade sig vara just Shellmacken, belägen i bottenvåningen på vårt hotell, mycket välsorterad, som hade dygnetrunt-öppet!!? Och öppet också på Söndagar!!!!!

Papeete – Fransmännen glömde maten och vinkulturen.

Eftersom Papeete är huvudstad i Franska Polynesien var våra förväntningar rätt höga på att hitta en fransk restaurang eller åtminstone en restaurang  vars mat höll hyfsad fransk standard. MEN SÅ VAR DET INTE! Fransmännen har inte ens lyckats med att lära ut lite basfakta om vin. Man serverar inte en röd Borgounge iskall!!!! Annars är det en rätt trevlig liten stad med ett centrum som inte är större än att man kan gå runt det. Och med hamnen som en naturligt integrerad del av stadsbilden.

Bergen som framträder i solnedgången är ön Moorea.

Snabbväxande mangrove mitt i stan. Se hur rötterna på detta träd fullständigt omringat telefonkiosken.

 

Finklädda på politiskt möte av något slag i en av parkerna.

Fotofolket – småtokiga japaner!

Fartyget som man kan skönja på fotot med Moorea i bakgrunden är "Peace Boat”. Ett rätt speciellt kryssningsfartyg som bokstavligen går jorden runt och fungerar som ett kombinerat kryssningsfartyg och utbildningsfartyg i fredsfrågor. Vid sitt besök i Papeete var det nog 99% japaner som var passagerare.
Både på denna resan och alla längre resor vi förtagit (exkl Afrika) springer man alltid på japaner. Nästan alltid i grupper och ständigt fotograferande. Känns det igen?
En av kvällarna satt vi och åt på en restaurang nere vid hamnen. Peace Boat hade precis lagt till och japanerna strömmade ut över stan. Man kunde se rätt lätt vilka som var japaner trots att det började bli mörkt, bara att följa kamerablixtrarna. Intill oss intog sex unga japanskor ett bord. De hade precis fått in sin dryck när en av dem frågande en annan restauranggäst om han kunde ta ett foto på dem med en av deras egna kameror. Givetvis svarande han glatt JAVISST! Men det var lätt att se att stackaren ångrade sig rätt snart när den ene efter den andre sträckte fram sin kamera. Alla ville ju ha denna bild på sin egen kamera. Så efter foton tagna med sex olika kameror fick han äntligen återgå till sitt sällskap och kalla mat.
Jag trodde jag sett japaner ta foton på allt! Men icke så! Nedan bild visar hur denna glada japan av manligt kön med stor inlevelse tar ett foto på symbolen till damernas toalett. Även detta lite märkliga fotoobjekt skapade sedan en ström av andra skrattande japaner som också skulle ta ett foto på toadörren. Har de inte damtoaletter i Japan månne?

Moorea.

Efter alla lata dagar på Bora Bora, Manihi och nu stadsliv några dagar i Papeete började vi nog båda “klättra” lite på väggarna. Så det fick bli en oplanerad utflykt till Moorea på vinst och förlust. Väl framme i den lilla hamnen på ön hade vi turen att komma över den sista hyrbilen som fanns till buds. Så det fick bli en resa runt ön som faktiskt var rätt trafikerad. Vi mötte åtminstone ett 50 tal bilar på vår rundresa. Och givetvis ett antal bussar med japaner. Så tricket blev att försöka komma före eller efter japanerna till de få sevärdheter som fanns på ön. För första gången i vårt liv tror jag både Ingrid och jag högt uppskattade öns handicraft centres och den berömda likörfabriken som finns på alla turistorter med självaktning. Det var nämligen dit de japanska grupperna kördes i första hand, vilket passade oss magnifikt eftersom vi båda skyr dylika platser som pesten.

Ett stopp vid Cooks bay – ett ställe där Cook dock tydligen aldrig varit!?

Moorea är mycket vacker och väldigt mycket annorlunda än de öar vi tidigare besökt. Höga gröna berg i fantastiska formationer utgör egentligen ön. Vägen går längs stranden runt hela ön och det tar ca 3,5 timmar i maklig takt att köra runt. Här fanns en hel del arkeologiska platser att bese. Exempelvis resterna av en kultplats där urinvånarna offrat bl.a. människor till gudarna.

De traditionella kanoterna med “stödhjul” ser man överallt i Franska Polynesien.

Efter en trevlig och lite mer rörlig dag än på länge var det dags att ta båten tillbaka till Papeete. Väl ute till havs körde vi igenom ett stim flygfiskar av något slag. Mycket speciella att se på nära håll. Sill med vingar? De flyger ofattbart långt!

 

Vidare till Fiji och Bula Bula.

Resan till Fiji från Tahiti är lite krångligare än den borde vara då det inte går något flyg mellan öarna. Så istället för en lång flight blev det två långa flighter med en övernattning i Auckland.

Bula – ordet vi trodde var en marknadsföringsgimmick. Men “Bula” säger man till allt här. Så det måste vara enkelt att skriva översättningslexikon på fijianska.
BULA= Hej, God Morgon, God Dag, Hur mår du?, Vad heter du?, Allt bra? etc etc. Det är bara betoningen som skiljer. Det smittar vill jag lova. Ingrid och jag har omedvetet börjat använda “Bula” när vi ska säga något till varandra.
Vädret var riktigt bula när vi kom hit. Och tyvärr har Fiji haft den värsta regnperioden på decennier vilket skapat mycket problem för den redan MYCKET fattiga merparten av befolkningen. Jag tror inte man inser hur fattigt det egentligen är föränn man är här på plats.
Det vill säga om man lämnar turistdagiset som det flesta besökare är på, vi också! Vi har vår bas på ön Denaru Island, ett kombinerat turistdagis och Garded Community.En halv konstgjord ö för främst rika Australiensare. Ön har egen jättegolfbana, tenniscenter, marina och köpcenter med massor av restauranger och affärer. Här finns allt att köpa. Olagligt brända DVD;s på de nyaste filmerna. Kläder och smycken av både kända och en del kanske lite annorlunda möjligen barnförbjudna varumärken.

En shuttle går runt denna låtsasvärld av lyxhotell, garded communities och köpcenter var 15 minut. Gissa vad shuttlebussen heter? Jovisst, BULA BUSSEN. Och självklart lite dagisunderhållning ala Polynesisk dans. Dansen var rätt OK att titta på men roligast var att studera publikens fotografering. På bilden nedan dansar både pojkar och flickor. Men de flesta danser dansades s.a.s. könsvis. När flickorna med kokosnötterna kom in och skakade rumpa fotograferades det intensivt av publikens herrar i alla åldrar. En och annan fru markerade sitt missnöje med mannens lite för stora intresse för uppträdandet genom fnysningar och antydningar att det var dax att gå vidare. Men när de unga pojkarna ensamma sedan anträdde scenen, kan jag lova att även de 80 åriga amerikanska damerna med blått hår slet upp sina kameror och helt glömde bort sina män. Faktiskt riktigt kul att studera!

Denarau Marina & Shopingcenter.

Till havs!
Eftersom vädret varit uruselt sedan vi kom har vi minutiöst följt väderprognoserna. När vi i måndags såg att flera källor visade att det skulle bli en fin dag på tisdagen, slängde jag mig på telefonen och bokade en dagsseglats. OCH DET BLEV EN UNDERBAR DAG PÅ HAVET! Med bra snorkling, bad, BBQ, palmstränder och segling. Detta är rätt stort för både Ingrid och mig. För ni kan inte ana hur många seglingar vi bokat genom åren i världens alla hörn, som alla blivit inställda p.g.a. dåligt väder.

Pelorus Jack ligger och väntar på oss medan vi är iland för en BBQ.

 

Ingrid i “badligt” samspråk med mor och dotter från Tyskland.

För fulla segel och underhållna av den halvt galna besättningen.

The Queens former slaves!

Det är aldrig trevligt att avsluta något negativt. Men det vore inte att göra bilden av Fiji rättvis att bara visa den konstgjorda sidan strikt anvisad till oss i detta avseende välbärgade västerlänningar. Tyvärr är det bara att konstatera att de platser där engelsmännen varit kolonialherrar, där är allt av värde antingen rensat eller också till delar överfört till ett fåtal före detta regimlojala och inflytelserika familjer. Infrastrukturen är oftast obefintlig och korruptionen mer regel än undantag. Här på Fiji har engelsmännen också importerat Indiska och afrikanska slavar som satts i tvångsarbete på sockerrörsplantager. Känns det igen? 

När sedan engelsmännen av en eller annan orsak dragit sig tillbaka har de lämnat efter sig ett samhälle som inte kan fungerar. Ett samhälle präglat av stor missär och fattigdom. Ett samhälle där de få resurser som finns försvinner in i korruptionens moln. Ett samhälle där motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper är permanentade. Vi har sett det över hela världen. Karibien, Indien, Egypten m.fl.

Huvudvägen (high way) mellan Nadi och Suva.

Maxhastigheten på hela Fiji är 80km/h, men vägarna är i så dåligt skick att det aldrig går att köra så "fort".

The normal life in Fiji.

Bilar, dragoxar och andra kreataur får samsas på öns huvudväg.

Jag vill inte på något sätt framhålla att fransmännen varit speciellt mycket bättre än engelsmännen när det gäller hur de hanterat sina forna och nuvarande kolonier. Men det är ingen tveksamhet om att vad vi kunde se så fanns inte någon misär som liknar detta i Franska Polynesien. Åtminstone inte på de öar vi var på. De blev ju några stycken trots allt. Och infrastrukturen, trots en del speciella flygplaster, var helt annorlunda.

Vi ska nu försöka ta oss runt Fiji under ett par dagar. Efter mycket tjafs har vi äntligen lyckats hyra en 4-hjulsdriven bil som nästan är ett måste här. Inte så mycket för 4-hjulsdriften som för bilens fria markgång/höjd. Så ut i verkligheten om bara vädret håller sig i schack.

BULA!

Michael & Ingrid

Atollen Manihi.

Det finns tre saker man kan göra här;
1. Ta det lugnt!
2. Ta det lugnt!
3. Ta det lugnt!
Undantaget är om det skulle börja brinna – då ska man “hålla käften”, enligt resortens instruktion. Nu ska det tilläggas att resorten är franskägd och att engelskan är som vanligt i fransktalande länder lite si och så. Den franska instruktionen säger att man ska “ta det lugnt”, inte hålla tyst.
Så den som förväntar sig någon aktion ovanför vattenytan ska knappast åka hit, däremot är det ännu mer aktivt under ytan. Om snorklingen var outstanding i Bora Bora vet jag inte vad man ska kalla det som finns här. Scuba dykningen lär också vara något långt utöver det vanliga.
Men låt oss ta det lite mer från början. Resan hit från Bora Bora blev ännu mer omständig än vi hoppats. Flygförseningar etc. gjorde att vi blev sittande på flygplatsen i Rangiroa ett antal timmar i 35 graders värme och väldigt lite vind. Men till slut kom då äntligen planet och vi tillsammans med ett 10 tal medresenärer fick äntligen stiga ombord. Att flyga här är lite som att stiga på en lokalbuss på landet. Folk beter sig som om det vore en buss på landsbygden i tredje världen någonstans. Barnen springer runt och tjoar, man har sin egen mat med in i kabinen som man passar på att äta. Det här med uppfällda ryggstöd vid start och landning och annat trams, tar man rätt så lätt på. Men det fungerar. Om ni tycker att det ser ut som om det är rätt kort sträcka mellan öarna, så är det en synvilla. Avståndet mellan den översta ön på kartan till den nedersta är som avståndet mellan Sverige och Södra Italien.

 

Manihi är en liten atoll på totalt 13 kvadratkilometer, 816 invånare och absolut högsta punkt är 4 meter öh. (Den har vi inte hittat än). När man står på stranden på insidan av ön ser man över till havet på andra sidan ön nästan var man än befinner sig. Vattnet inne i atollen är rätt grunt och oftast lugnt. Men utanför är det tuffa vågor som slår in. Man inser hur liten man är och hur stora naturens krafter är,när man är härute. Väldigt liten - på en liten ö, tillhörande en liten atoll, mitt ute i Söderhavet!
Manihi Pearl Beach Resort som stället heter är en oas, dock med ganska mycket myggor och palmskalbaggar som bits. Tack och lov bor vi också här i en over water bungalow. Ger mer svalka och myggorna är inte många här ute över vattnet.
Bungalowen här är nästan identisk med den vi hade i Bora Bora. Vi bor i den längst ut till vänster. Lugnt är det också på gästfronten, minst sagt. Just nu är det vi, ett franskt medelålderspar, ett yngre italienskt par på honeymoon samt än italiensk revisor som man bara ser när han ska ut och dyka samt på den dagliga båttransfern till “Village”. That´s it! Resorten har kapacitet för ca 80-100 gäster, så det är inte trångt. Förklaringen lär vara den hackande världsekonomin även i detta fall.


En rätt kul detalj är också att personalen på resorten är riktigt allt i allo. Servitriserna är också bartendrar (bra sådana), men kan också stå i receptionen. Det är i huvudsak två rätt stora men otroligt charmerande damer som håller i catering delen. De är som två små mammor som servar och tar hand om oss. Vid ett tillfälle hade jag fått olja från en cykel (åter kommer till detta) på mina händer. Vilka föser inte in mig bakom bardisken och ser till att jag blir ren? Ja, rätt gissat!
Vaktmästarna kan vara snickare ena dagen och pool skötare nästa. På kvällen kan samma vaktmästare vara musiker och underhålla med polynesiska sånger. Det är både charmigt och trevligt.
 

“Village”

En av dagens aktiviteter (om man orkar) är att åka till “staden”. Båtturen tar ca 10 minuter enkel väg. Staden består av två mycket små affärer, en slaktare, en skola, en polis och ett litet postkontor som aldrig har öppet. Lokalbefolkningen är även här otroligt trevliga och öppna. När man går längs stadens tre grusgator så är det ett evigt hälsande. “Bon Jour” och “Ioarana”, hela tiden och om vart annat. Tempot är om möjligt ännu mer neddraget här än i Bora Bora. I stan finns inga bilar, bara cyklar och båtar.

 

Mahus.

Mahu eller en pojke/man som lever som en flicka/kvinna är en rätt framträdande del av den polynesiska kulturen. Tydligen kan man själv bestämma att man vill leva som en Mahu, eller så bestämmer familjen det. Exakt hur det fungerar vet jag ej och kommer väl inte att fördjupa mig i det heller. Men det är så pass vanligt att det är svårt att gå förbi ämnet. Man känner lätt igen en Mahu genom frisyren, som tydligen alltid innebär att man har håret i en boll i nacken. (Kanske en dålig beskrivning, men ni ser själva hur det ser ut på bilden)

 

Vaggan till Tahitis svarta pärlor.

Manihi är atollen där man började odla den svarta Tahiti pärlan. De svarta pärlorna säljs lite här och var. Med eller utan certifikat och äkthetsintyg. Att de har stor attraktionskraft på kvinnor blev bevisat första dagen vi var i staden. Mamma och jag gick tillsammans med ett franskt par och två damer från Schweiz som var här då. Som på en given signal försvinner plötsligt alla damer mot ett utomhusstånd. Kvar på gatan står jag och fransmannen själva och tittar förundrat på var andra och undrar vad som hände. Svaret såg vi efter en stund då damerna gick isär och vi kunde se ståndet med pärlor. Till min stora förvåning hittade mamma precis en sån pärla som hon tänkt att köpa, och så blev det självklart. Anledningen till att vi åkt till stan var för att köpa vatten och vin. Men nu var våra kontanter nästan slut och affären som sålde livsmedel stängd. Så tillbaka till resorten utan behövligt vatten, MEN vi hade ju en fin pärla! :-)

 

Aktiviteter och mer fiskar.

Efter 6 nätter i Bora Bora och nu snart sex nätter här vore det inte sant om jag påstod att det rycker lite i benen. Dvs. det börjar bli lite för lugnt. Vi har ändå varit så mycket aktiva som det går att vara här.
Vi har cyklat på vår ö så långt det går, 4 km. En icke föraktlig ansträngning i denna värme som dessutom kryddades av mammas förmåga att alltid fixa lite extra jobb åt mig. Naturligtvis såg hon till att kedjan hoppade av på sin cykel. Självklart vad det den j-la cykelns fel eller underförstått mitt fel, eftersom det var min ide att cykla. Snorkling varje dag är ett måste. Notera fiskarna (Inte den stora i mitten)som är runt om en hela tiden.
Havskajaking i makligt tempo, det gäller som sagt att inte anstränga sig för mycket. Sen går det inte att låta bli att lägga upp ytterligare några fler exempel på fiskar som simmar nedanför bungalowen;
Vad sägs om den här sötingen som bryter vattenytan med ryggfenan. Yes, nedanför badbryggan! OK då, detta är en babyshark som endast är ca 70 cm lång. Men visst är det häftigt?
Den här lilla gynnaren skulle man kunna tro vara förebilden till Pinocchio.
Den här är faktiskt rätt stor. Ca 50 cm lång. 
Tyvärr framgår det inte riktigt hur färgsprakande denna fisk egentligen är. Den har regnbågens alla färger och lyser som en discobelysning när den simmar.

 

Oftast Dagens STORA händelse – Manihi International Airport.

Ankomsten av dagens flyg är den stora händelsen på atollen, dvs de dagar då flyget kommer. Då strömmar folk till, och med tanke på hur många bofasta här finns, så kommer nog en fjärdedel. Man märker enkelt när det är på gång för då strömmar småbåtarna in till flygplatsparkeringen/hamnen.

Terminalen är kanske inte den största. Ett skjul, två små incheckningsdiskar och ett kombinerat sol och regnskydd som både fungerar som vänthall, security checkpoint och bagagehanteringsplats. Faktiskt också som flygfraktsterminal.
På tal om mångsysslare. Även på flygplatsen går det igen. Killarna som hanterar baggaget, hanterar också flygfrakten. De fungerar också som markservicepersonal och markflygledare.
Den lilla byggnaden på bilden ovan som liknar ett utedass är flygledartornet. Flygledaren är också en av två brandmän som tjänstgör på ön. Notera också barnsätet på bilens flak, kanske inte att rekommendera i våra vanliga trafikmiljöer. Ingen flygplats med självaktning utan en flygplatsrestaurang, öppen endast under ca en timme då dagens plan förhoppningsvis kommer. Bakom restaurangen finns faktiskt också en liten flyplatsshop där man kan köpa pärlor.
Visst raljerar jag lite, och det beror givetvis på att detta är ett scenario som är helt annat än vad vi är vana vid. Men ärligt talat så föredrar både mamma/Ingrid och jag detta istället för dessa eviga säkerhetskontroller, kroppsvisitationer och moderna själslösa flygplatser. Här är det lite av en trevlig folkfest och det fungerar!

Imorgon åker vi tillbaka till Tahiti och Papeete där vi ska stanna ett par dagar innan resan går vidare till Fiji (via Auckland).

Nana !
Michael & Ingrid