Det är uppenbarligen inte valår i år!

280 mil till nästa hållpunkt Port Augusta och världens längsta golf course på köpet.

Strax efter Balladonia roadhouse kom vi fram till Australiens längsta raka vägavsnitt, nästan 15 mil utan en enda liten rörelse på ratten.

Ja det vill säga om vi inte stöter på några av alla lösa djur som springer omkring här.

Tyvärr var djuren uppenbarligen lite trötta, förutom alla döda som ligger längs vägen.

Jag lyckades dock skrämma upp liten känguru som låg i skuggan av en buske för att skydda sig mot den starka middagssolen då jag var ute på en liten kisserunda vid sidan om vägen.

Det enda det vimlar av i sådan omfattning att man bitvis får köra slalom med Bettan 8 är ”gurkorna” på fyra ben.

Denna Shingleback lizard tyckte dessutom att jag var för närgången och började fräsa åt mig som en orm. Man kan se på fotot att den rest sig för att göra sig så stor som möjligt inför ”hotet”. Normalt släpar den sig fram på buken.

Lite senare träffade vi på ett par som var så upptagna av varandra att de inte brydde sig särskilt mycket om oss.

Tråkigt att köra rakt fram nästan hela tiden? 

Låt säga så här; Just denna sträckan är väl inte den roligaste att köra i Australien. Men folket härnere talar aldrig om avstånd, man talar endast om tid. Dvs det är 2,5 timmes körning till nästa roadhouse, det är 1 timmes körning…………

Men dessa enorma öppna ytor som man svischar förbi där du bara ser horisonten vart du än tittar är fascinerande. Landskapet skiftar också hela tiden och långa sträckor kör man längs havet vars horisont också ger en extra dimension. Ja, det är faktiskt rätt häftigt!

Nedan ett kollage om hur det ser ut

Världens längsta Golf Course – Nullarbor Links.    

Som ni vet spelar jag inte golf, men visst kan jag fascineras av mycket som sker runt spelet. Allt från Trumph´s bortkörning av boende för att han ska expandera sina banor till exempelvis ”Nullarbor links”. Världens längsta Golf Course 136,5 mil lång. Många av hålen ligger invid roadhousen som ligger längs Eyre Highway.

Vi trodde först att folk spelade minigolf tills vi insåg att det var spelare som åkte denna sträck för att spela. Dvs det kan vara upp till 30 mil mellan de olika hålen. Givetvis har hålen namn som anspelar på det lokala. Camel drive, Wombat hole etc etc.

Hur kan folk vara så knäppa att de kör över 130 mil för att spela ett antal golfhål? Ja, förmodligen lika knäppa som folk som kör runt hela Australien för att bara se hur det ser ut……….. Men ibland är det kul att ha lite knäppa idéer, eller hur?

Roadhouse’n är som öknens oaser. 

OK, jag har kanske skrivit det innan, men det tål faktiskt att understryka. Ur Australiensiskt perspektiv är de flesta Roadhousen gamla och har från början varit Camelstationer, telegrafstationer och handelsbodar. Oftast alla funktioner och lite till på samma gång. Flera av dem etablerades i mitten av 1800-talet. Lite som våra gamla värdshus längs riksvägarna förr i världen. Och de må vara slitna, men är fortfarande välkomna rast-, tank-, mat- och viloställen. Det andas fortfarande lite pionjäranda och historia över deras existens även om några av dem idag har telemaster så att man tillfälligt kan nyttja sin mobil. Det är en speciell känsla att ha färdats i 30 mil utan att det finns ett enda liv, hus eller annat som påminner om mänsklig närvaro. Sedan helt plötsligt ur ingenstans så dyker det upp ett par byggnader i sin ensamhet. Här kommer en liten uppräkning av några vi passerade och gjorde ett kortare eller längre stopp på.

Caiguna.

Förutom Roadhouset kan Caiguna stoltsera med Caiguna Blowhole. Någon jag känner skulle säkert säga ett jävla hål i marken – hur kul är det när man kan ha det bra hemma!

Nåväl, detta hålet och några till i området var lite speciellt, de andas. OK, jag har druckit några öl men det är faktiskt sant. Dessa hål kan faktiskt andas ut, eller blåsa ut luft med upp till 72 km/h. Snacka om flås!

Cocklebiddy Roadhouse. 

Madura Roadhouse.

Mundrabilla Roadhouse. 

Nullarbor Roadhouse, workers burger i sista minuten och ett slitet rum som inte luktar skunk i alla fall. 

Vi skulle egentligen stannat ett par roadhouse tidigatre enligt vår lilla plan. Men eftersom vi låg en dag efter planeringen stod vi på och kom fram till Nullarbor roadhouse precis innan de skulle stänga. Så det blev till att snabbt betala för ett rum och direkt beställa lite mat som de skulle fixa medan vi plockade in våra prylar i rummet. Trevlig personal men lite krångliga. Det gällde att betala vi beställningsögonblicket vilket innebar att maten stod på bordet men vi fick vänta på drickat som också skulle betalas innan vi fick dricka av det… Rummen på alla roadhousen är alla slitna och luktar fortfarande kamel, jag lovar. Vatten är en bristvara så oftast är toaletterna spolbara med rostigt regnvatten som man samlar i stora cisterner. Ser inte sådär fräscht ut för att utrycka sig på Stockhultska. Men värst är nog lukten….. PUH! Hursomhelst Nullabor rummen var förvisso förmodigen från slutet av 50-talet men luktade OK.

Jag kanske ska förklara ”Workers Burger” som är ett begrepp härnere över hela Australien. Det är m.a.o en rejält stor hamburgare som serveras med stekt lök, stekt ägg och rödbetor samt ett lass med pommes frites.

Här hade man dessutom bevarat det ursprungliga skjulet vilket var lite kul att bese. Inte var det stort när det begav sig. Man hade till och med skrivit en skylt på insidan med några av de rätter som serverades på den tiden. Vad sägs om Wombat stew?

Det är definitivt inget valår i år. Varken här eller i Sverige. 

Eftersom dom släcker ”lampan” så fort härnere och/eller på grund av att min kartläsare (läs Ingrid) fortfarande efter alla dessa år har lite svårt med orienteringen, så missade vi att stanna på de mest perfekta ställena som var några mil innan Nullabor roadhouse för att titta efter valar som simmar längs kusten. OK, jag blev lite irriterad eftersom jag lagt ned en hel del möda på att plocka ut sevärdheter som vi skulle se. 

Men chansen fanns fortfarande kvar! The head of the Bight som ligger strax öster ut. Förhoppningsfulla åkte vi dit och möttes av beskedet; Sorry, they left 10 day’s ago. Shit också!

Men vi behövde en morgonpromenad och vyerna är oslagbara.

Det är längs denna kusten det går att beskåda valarna, när de är här. 10 dagar – att de inte skäms! Klipporna som faktiskt slutar just här är sträcker sig 80 mil västerut och är mellan 40 och 80 meter höga. Snacka om en brant kust.    

På andra sidan, åt öster, börjar det bli lite mer låglänt ända fram till Adelaide.

Och söderut, bakom horisonten som Ingrid tittar mot, finns inget innan Antarktis.

Om man vill se det positivt har vi ytterligare en anledning att åka ned igen. Men då får det bli mitt i valsäsongen.

De går verkligen nära kusten när de väl är här. (lånad bild naturligtvis eftersom vi inte fick se några valjä…..)

Doppa fötterna i havet och snacka med Pelikanerna.

Uppsittning och vidare mot fiskaremeckat Streaky Bay. Ett hotell, en camping, några restauranger, en bensinstation som förutom bränsle också erbjöd Curry. Yes, det är vanligt av någon anledning att just indier driver mackarna härnere, och de flesta serverar också curryrätter. Jodå här fanns också en mataffär, alkohol affär och den lilla järnhandeln. Höll på att glömma alla is-, mask- (stora) och fiskeredskapaffärer.

Vi hyrde en liten lägenhet som låg direkt på stranden och vädret var bara så perfekt.

Havet var ljuvligt ljummet och de uppenbarligen väluppfostrade Pelikanerna var snälla och hyffsat tysta.

Till och med Ingrid vågade sig ned och plaska lite.

Det blev en helt vindstilla underbar kväll. Grannen, som tydligen sett på väderprognosen, sa att detta var lugnet före stormen. Jag trodde han skojade, men ack så rätt han fick. Morgonen efter så var det över + 30 grader och full storm. Värre skulle det bli.

Mer sten – Murphy’s Hay Stacks.

Hade vädret varit bättre hade vi nog försökt stanna en natt till men nu blev det underbara strandläget snarare en belastning. Så vi packade ihop oss och började kör mot Port Augusta via ett inplanerat stopp för att bese mer sten.

Dessa stenformationer var verkligen skumma. Runt om så långt det överhuvudtaget var möjligt att se så var det åker. Milsvid med åker. Men mitt i detta så stack dessa stenformationer upp som svampar. Märkligt!

Lila vår i Port Augusta. 

Det framgår inte av fotona hur hårt det verkligen blåste när vi besökte ”stensvamparna”. Men nu hade temperaturen stigit till närmare +40 grader och vindarna nådde bitvis stormstyrka och förde med sig jord och sand. Det kändes som att vara i luftströmmen från en jätte hårtork kombinerat med en sandbläster.

Stormen drev upp jord så det nästan blev mörkt emellanåt.

Så framåt eftermiddagen var vi framme i Port Augusta.  Många gator här är prydda med dessa fantastisk lilablommande träd. Det är så lila i verkligheten att de nästan ser målade ut. Vackert!

Nu ska vi bunkra upp för att ge oss ut i den riktiga outbacken. De närmaste 10 dagarna blir det som innan internet och mobiltelefonerna, dvs ingen kontakt med omvärlden. Det ska faktiskt bli skönt!

Kramar

Ingrid & Michael