23 kg´s-livet börjar gå mot sitt slut!

23 kilo har varit den stora utmaningen under vår resa. Men att leva i en kappsäck med en sådan maxvikt har också sina fördelar. Man blir väldigt uppfinningsrik på att använda sina kläder och skodon i olika kombinationer som både passar i de fina salongerna i Las Vegas såsom i Amazonas djungel. Den stora svårigheten har varit att vi besökt så vitt skilda klimat. Allt från vinter och snö till riktigt tropisk värme.

Ihla Grande.

En av transportbåtarna ut till ön.

Vår avslutning och nedtaggning har vi firat under 6 dagar på ön Ihla Grande strax söder om Rio de Janeiro. Firat är väl inte helt sant, men denna bilfria ö har hjälpt till att få ned tempot. Här finns inte mycket att göra – och det var meningen.

Hotellet, vandrahemmet eller vad man nu ska kalla Asalem ligger vackert inbäddat i öns regnskog 10 minuter med båt från öns huvudort Abraao, Vårt lilla kyffe är den vita byggnaden som skymtar nere till höger.

Bättre ställe att riktigt vila ut på är nog svårt att hitta.

Abraao är en liten mysig by, men den passar nog de yngre backpackers paren bättre. Så är det maten, den är minst sagt inte bra. Det är synd, annars skulle hela området vara en riktig liten pärla.

Vad ett år går fort!

Den 1/12 2011 lämnade vi Heathrow i London med destination New Delhi i Indien. 

Nu den 4/3 2013 sitter vi på Ihla Grande söder om Rio de Janeiro och är i startgroparna för att åter landa på samma flygplats, innan vi åker hem till Sverige.

Längtar vi hem till vardagen? Detta är en fråga vi fått ett antal gånger under resans gång. Den är inte helt enkel att svara ärligt på. Visst längtar vi båda till våra nära och kära, men att resa har varit vår vardag under en rätt lång tid……….

See you all soon!!

Ingrid & Michael

Håll hårt i ditt pass i Rio De Janeiro!

Oi!

Många har varningarna varit om vad man inte ska göra och vad man bör göra inför vår ankomst till Rio. Europeiska pass är tydligen hårdvaluta för närvarande. Men vårt stora problem var att ta oss dit.

Meningen var att vi skulle åka tidigt på morgonen den 23/2 och landa i Rio på kvällen. Vi hade en hel del inbokat och planerat nästkommande dag. Vår guide från Cristaliano Lodge ska åka samma plan och är smart nog att kolla flyget. Inställt! Nästa plan som är det enda som går från Alta Floresta avgår på eftermiddagen vilket innebär att vi inte har en chans att komma med de två anslutande flighterna vi skulle ta. Vi tar snabbt kontakt med vår lokala resebyrå och får svaret; Vi kan inget göra. Ni får höra med flygbolaget när ni landat på första stoppet. Men hör av er när ni vet, så att vi kan hämta er på flygplatsen i Rio. Har du hört något liknande!? Här står vi i en djungelby och vet inte vad som ska hända. Ingen talar engelska här på flygplatserna. Inte ens flygvärdinnorna ombord på planen talar engelska. Det är inte ofta jag blir riktigt arg, men de som känner mig vet att när jag väl blir det, då är jag inte att leka med. Denna gången kan ni multiplicera min ilska med minst 10…och lite till. Priscilla en av lodgens  anställda, som visades sig vara en ung dam med skinn på näsan, förbarmade sig över oss och fixade alla besked vi behövde från flygbolaget. Nya flighter, hotell och middag, allt på flygbolaget TRAP;s bekostnad. M.a.o. en ung tjej, anställd på lodgen,  som inte hade ett dugg med detta att göra ordnade det “expertresebyrån” inte kunde ordna.

Nu fick det vara nog! Vi har nu rest drygt 12 månader till jordens alla hörn. Jag har planerat och bokat allt själv utom Sydamerika på grund av att jag inte behärskar spanska och definitivt inte portugisiska. Därav tog vi hjälp av en resebyrå som skulle vara “Sydamerika expert”. Jo jag tackar ödmjukast för den s.k.experthjälpen! Vi har haft 100 gånger mer strul med logistiken under tiden i Sydamerika än vad vi haft de övriga 10 månaderna tillsammans! Ärligt så har vi inte haft några problem tidigare. Jo, förresten inte helt ärligt. När vi skulle hämta husbilen i Seattle var den inte klar, så vi fick tyvärr ligga en natt på ett 5-stjärnigt hotell på uthyrarens bekostnad. Det var tungt!!!

Jag var så förbannad så det puffade ur öronen. Tänk om vi inte varit resvana och lite äldre, hur hade det känts? Vi hade ju redan upplevt paniken hos ett par i den situationen tidigare i Argentina. Där talade ändå alla engelska. Jag tackade därför på ett svavelosande sätt “Expertresebyrån” för all kommande “hjälp”! Via ett mail bad jag dem ta allt som låg bokat framför oss i Rio och stoppa det någonstans! Hotell, transfers, guider, turer mm.mm., och en anmodan om full återbetalning. Jag fick helt enkelt ta tag i det och ordna det själv. Själv är bäste dräng! Och tack och lov för detta. Nu fick vi tag i ett hotellrum direkt på Copacabanas strand med en vidunderlig utsikt. Transfers, turer och allt övrigt fungerade perfekt igen!

Vi kom till Rio söndag eftermiddag (en dag för sent) och hann iallafall uppleva det enorma folklivet som är på stränderna på helgerna. Copacabana helt full med folk. Sambamusik hördes från alla håll och minsta möjliga klädesplagget gällde. Det vill säga om man nu kan kalla ett par frimärken för kläder.

Inte ens efter mörkrets antågande dog beachlivet.

Resten av tiden vi var där, som var vardagar, kan jag med fog påstå att vi med vår närvaro dramatiskt sänkte medelåldern på stranden. Absolut inget fel med det, men det var kanske inte ett pensionärsparadis jag hade förväntat mig. Jag har heller inga etiska eller moraliska synpunkter på “klädseln” många av dessa grå pantrar av bägge könen bar. Men om jag säger såhär; Ingen skulle direkt uppskatta om jag varit klädd i par stringbadbyxor.

Sugarloaf, eller som vi säger “Sockertoppen”.

På vuxendagiskryssningen i Amazonas hade vi träffat Kerry och Rick. Ett kanadensiskt par som bodde i Atlanta, USA. Vi bestämde redan på båten att vi skulle träffas i Rio. Och eftersom vi nu inte hade några utflykter inbokade längre, så passade det ju bra att åka runt tillsammans med dem.

Så första stoppet blev upp till Sockertoppen som bjöd på en strålande utsikt över Rio de Janeiro. Återigen hade vi tur både med vädret och framförallt med köerna till linbanan, som kan vara timslånga.

Stranden Copacabana visar upp sig i bakgrunden.

Samma kväll hade vi en utsökt middag tillsammans vilket är värt att nämna då maten i Brasilien generellt inte håller någon högre nivå på den kulinariska skalan.

Corcovado och Kristusstatyn.

Även om man inte är religiös så är Kristusstatyn på berget Corcovado en imponerande syn, egentligen oavsett varifrån man ser den. Att den har en direkt anknytning till Sverige gör ju inte saken sämre. Skånska Cementgjuteriet var djupt involverad i byggandet och betongen den är gjord av kommer delvis från Limhamn. Statyn är mindre än vad man tror, vilket man inser när man kommer nära den. I fundamentet finns en litet kapell som går att hyra till b.la. bröllop.

Återigen hade vi tur med vädret. Om nu gassande solsken kan betraktas som tur. Men vi tyckte det eftersom åskmolnen hängde som klasar runt om hela Rio de Janeiro.

Vi hann precis tillbaka till vårt hotell innan ett spektakulärt åskväder visade upp ett öronbedövande skådespel.

Rios Favelas (kåkstäder).

Rio´s kåkstäder klättrar längs med sidorna på flera kullar runt om i staden. Områdena består av ett myller av skjul och ingen vet hur många som bor inne i dem. Merparten av invånarna är mycket fattiga och mestadels kriminella. Inga myndighetspersoner, eller andra, vågar sig in i dessa helt laglösa “stadsdelar”. Nu har man dock gjort stora ansträngningar för att försöka komma tillrätta med framförallt kriminaliteten inför stundande OS och fotbolls VM i Rio. De “vanliga” invånarna här hoppas att myndigheterna ska fortsätta sina ansträngningar också efter evenemangen, men ingen tycks egentligen tro på det.

Stadsdelen Santa Teresa och fler Svenska anknytningar.

Santa Teresa är väl att betrakta som Rio´s “gamla stan”. Ett riktigt mysigt konstnärsområde med många barer, caféer och restauranger. Som i alla städer runt om i världen har detta område gått från att ha varit ett societetsområde till ett riktigt fattigkvarter. Men nu är cirkeln sluten och återigen gör den rika delen av befolkningen entré.

Sverigeanknytningen bestod av ovan väggmålning som visar Brasiliens och Pele´s vinst över oss i fotbolls VM 1958. Den stora svenska flaggan visar dock att man tog den vinsten både på stort allvar och med ödmjukhet!

Visst blev detta, trots den historiska förlusten, en värdig avslutning på detta näst sista inlägget på vår 12 månader långa resa?

Vi ses snart!

Ingrid & Michael

Klart att det regnar i en regnskog under regnperioden!?

Oi, Oi igen!

Efter att ha avslutat vår vuxendagiskryssning var det tid för att ge oss ut i Amazonasdjungeln på riktigt. Så efter en halv natt i Manaus var det ombordstigning på flyget som avgick 05.20 till Alta Floresta via djungelbyn Porto Vehlo och staden Cuiaba.

Efter två minst sagt oorganiserade mellanlandningar var vi väl nästan helt övertygade om att vårt bagage inte skulle vara med. Men PUH!, de fanns med. Och PUH var det var varmt i denna djungelhåla! +45 grader och lika fuktigt som i en ångbastu. Regnmolnen tronade dessutom kolsvarta på himlen. Efter sedvanligt godkännande av att arrangören inte kunde hållas ansvarig om de hände oss något i djungeln, hoppade vi in i en fyrhjulsdriven pickup för vidare transport till Cristalino Jungle Lodge.

Vi hade behövt en amfibiebil. Vi hann precis sätta oss i bilen när himlen fullständigt öppnade sig och förvandlade skogsvägen vi åkte på till rena lervällingen. Transporten ut i spenaten skulle normalt ta 1,5 timme men tog nu dryga 2,5 timme, men vi kom fram…. till båten.

Nu skulle vi åka båt en dryg halvtimme för att komma till lodgen. Egentligen spelade regnet inte så stor roll, för fuktigheten i luften gjorde att man var fullkomligt dyngsur ändå. Så i med resväskorna i plastsäckar och iväg.

40 minuter senare var vi framme i vårt kommande djungelhem för några dagar. Regnet slutade lika hastigt som det kommit, men allt var ändå totalt dyblött. Väl iland välkomnades vi av lodgens manager som erbjöd sig “ordna allt för oss”, det var bara att säga till. Jag försökte skämta lite och undrade om han kunde fixa så att vi slapp regnet? Svaret blev; “Nja, man får nog räkna med att det regnar i regnskogen under regnperioden!?” Jaha, så är det nog………och så blev det. Men efter regn kommer som bekant också sol. Och tur var det för inget torkade av sig själv. Det fanns bara en lösning, ta på sig kläder etc våta och sedan gå med det. Hade man tur blev det torrt av kroppsvärmen och solen som sken mellan de tropiska regnskurarna. Men det varade bara till nästa regn, så blev allt återställt till disktrasefuktighet igen.

Vår superiorcabin var väl rätt imponerande vid första ögonkastet med tanke på att vi befann oss mitt ute i djungeln. Men avsaknaden av air-condition och bara tillgång till el några timmar per dygn gjorde boendet rätt spartanskt. De helt öppna sidoväggarna och taköppningarna som bara var skyddade med insektsnät, gjorde att det kändes som om man låg ute i djungeln. Djurens och insekternas öronbedövande läten och prasslande bidrog till att man knappt vågade titta under sängen. Det hördes som om de faktiskt var inne i rummet.

För att komplettera fuktigheten så blev man duschad i sängen när vinden tryckte regnet genom näten.

Djungelexpeditioner (låter mer dramatiskt än vandringar).

Vi gjorde två vandringar om dagen. Så det var upp 04.30 varje morgon, lite frukost, och sedan ut. Klockan 15.30 var det tid igen. Så på med de blöta kläderna och vattenfyllda skorna. Givetvis efter en noggrann inspektion och kraftigt ruskande för att säkerställa att inga giftiga kryp gömt sig. Det gällde också att klä av sig allt utanför cabinen/huset efter en vandring för att undvika att dra med sig något mindre trevligt in. Sedan in snabbt som tusan innan alla mosqitos använt en som nåldyna.

Nästan allt här är giftigt. Djuren, blommorna, myrorna, skorpionerna etc, etc. Ovan lilla orm hittade en av guiderna på en stig precis vid sidan om djungelcampen. Brasiliens giftigaste orm! Enligt guiden har man knapp 6 timmar på sig att komma under vård på sjukhus om man blir biten. Efter lite kalkylerande insåg vi att oddsen inte varit höga för oss, om någon fått ett bett. Kändes sådär kul! Efter detta intermezzo lovar jag att man tittade noga var man satt ned fötterna, och händerna för den delen.

Man får helt enkelt tänka bort alla läskigheter och försöka njuta av denna oslagbara naturupplevelse. Det tar ett tags tillvänjning. Men när alla djur, färger och otaliga former av liv uppenbarar sig, då blir det oemotståndligt.

Även om jag inte vet ett dugg om växter så kan jag lova att varenda krukväxt jag sett växte vilt här.

Man väntar bara på att Tarzan och Jane ska komma farande i lianerna. OK, jag vet att det är fel djungel.

Men Jane hittade jag. Kanske inte farande i lianerna precis, men väl gungande i en för rådande vighet anpassad stil.

Vandring, mer eller mindre klättring och kajaking på en av Amazonas floder gav oss en minst lika spännande naturupplevelse som på Borneo. Att vi dessutom gjorde av med något kilo under dessa dagar var mer än välkommet.

Djur, insekter och paradisiska växter.

Här kommer ett urval av allt vi fick äran att se på nära håll.

Morgondiset hade inte lämnat djungeln när en flock av dessa små vänner passerade förbi campen.

Den här spindelapan var nere vid flodbrynet och hämtade en speciell vattenväxt som tydligen är rena godiset för dem just under själva regnperioden.

 Spindelapebebisen tittar storögt på när farsan fixar godis.

På tal om spindlar så vi såg ett stort, eller rättare sagt mycket stort spindelnät när vi färdades uppför floden i gryningen.

Nätet täckte nästan en hel liten ö. Det intressanta var att det var små, små spindlar som hade gjort det. De var inte större än en av våra fästingar. Tråden var dock tjock som en fiskelina.

Vi hade förövrigt en stor svart sak som rumskompis. Om den var giftig? Inte en aning, men jag hade inte lust att få den vetskapen, så den blev inte äldre.

Lite dödligt giftiga svampar i olika form och färg kan väl komplettera bilden.

För att inte tala om djungelns blomsterprakt som var dödligt vacker under alla omständigheter.

Vild ananas, pappan till den odlade.

Många underliga varelser i vår herres hage. Denna vandrande pinne på dryga 2,5 decimeter gjordes oss sällskap i båten vid en av turerna.

Som sagt, ovan är bara ett urval av allt levande vi såg.

Kolibrierna och jakten på den blå fjärilen.

Jag höll på att glömma Kolibrierna. Kanske inte de bästa bilderna. Men att försöka få dem på foto är en utmaning. De är som alla vet förbaskat små och far omkring så man blir alldeles yr i mössan.

Inga proffsfoton direkt, men jag fick dom på bild till sist. Så var det den retfulla Brasilianska blå fjärilen (Blue Morpho). Var man än gick så kom de fladdrande förbi. Men så fort man skulle ta ett foto så slog de ihop vingarna eller försvann.

Andra fjärilar kunde sitta still och visa sin prakt, men inte den blå. Sista dagen sprang jag omkring som en galning och jagade den. Till och med vår guide Adriana engagerade sig till slut, men inte fasen ville den visa upp sig. Jan, en tysk student som var i djungeln för att studera fireflies ( lysflugor ?), blev inkopplad och sa sig ha sett att en hade blivit instängd i en av byggnaderna. Snabbt dit och tittade. Yes, den var där, men död och i bitar som låg utspridda på golvet. Låter det knäppt? Ja, det blev nog lite av en knäpp fixering. Men det var så retfullt att se alla dessa stora vackra blå fjärilar utan att kunna få den på bild. Så fotot jag fick var på en med stängda vingar tillsammans med Ingrids hand.

Såhär ser den ut när den vecklar ut sina vingar, men denna bilden har jag olovligen lånat.

Resan från Alta Floresta blev dock ingen hit, men det är en annan historia som jag får berätta om i nästa inlägg.

Ciao

Ingrid & Michael