Hola Amigo! Espero que lo están haciendo bien! (Hoppas du mår bra!) Väl komna till Costa Rica och Jaco har det med all tydlighet visat sig att den lilla spanska man kunnat är som bortblåst. Men fördelen med latinos är ju deras underbara kroppsspråk. Så det är bara att kämpa på.
Det är rätt roligt att gå igenom de foton vi tagit och välja ut för bloggen. I synnerhet en del av de foton Ingrid tagit (tycker jag). Här kommer ett synnerligen konstnärligt!
Det är ju inte var dag man kör bil ovanför molnen. Behöver jag säga att det var högt? Jag kan säga att man var rätt glad att man inte behövde gå upp. Berget, som är en stor del av ön, påstås vara världens högsta bergsformation om man räknar höjden från havsbottnen.
Det var en rätt märklig upplevelse att stå på samma höjd som flygplanen flög på. Vi fick ju dessutom lite höjdträning inför Sydamerika på köpet. Luften är påtagligt tunn på denna höjden. Man löptränar inte precis (här heller).
Anledningen till att vi åkte upp till denna delen av Kalifornien var att vi skulle titta på världens största träd uppe i Sequoia National Forest. Vi gjorde ett försök för många år sedan men blev då förhindrade på grund av att man stängt vägarna beroende på snö. Hur många år sedan? Jag vet inte om jag vill berätta det. Men OK, 24 år sedan! Otroligt, eller hur! Man var ju knappt född då! Men nu skulle vi äntligen få se på dem. Trodde vi!
Det finns ett mindre skogshotell häruppe som vi funderade på att övernatta i, men tyvärr hade vädertjänsten rätt. I samband med att mörkret började falla så började det så smått snöa. Vi hade ju ingen lust att bli kvar ett antal dygn. Så ner igen så fort det gick att köra på dessa serpentinvägar.
Och visst var det sig likt. Det karaktäristiska vattentornet såg precis ut som det gjorde på 80-talet. Till och med campingplatsen som vi firade jul på en gång i tiden var sig lik. Stadens gamla fängelse och dito sheriffkontor står också kvar.
Efter lite fika och inköp av svenskt godis i Cafe Stockholm var det tid att dra vidare mot Mojave och ökenstaden Barstow. Gamla mytomspunna Route 66 går genom staden och vidare österut. Jag njuter till fullo av att köra här. Det fullständigt luktar nostalgi och historia om alla mer eller mindre övergivna småorter längs vägen. Här finns nästan ingen trafik heller, vilket ytterligare förstärker känslan av att nästan vara mitt i en gammal 50-tals film.
Nu visade det sig dock att det tydligen var fler än jag som uppskattar denna känslan. Snabbt och nästan brutalt blev det en 70-tals film känsla! Ett trettiotal grabbar med minst sagt filmatiska utseenden kom glidande på sina Harley Davidsons. Ryggarna var snyggt dekorerade med ett visst “HA” emblem.
Man kan nästan se situationen i ett ovanifrån perspektiv så här nu efteråt. Ingrid och jag ensamma i vår lilla svarta bil mitt ute i öknen. Mot oss kommer 30 Hells Angels pojkar på sina motorcyklar bistert stirrande. Vissa med tyska hjälmar från II-världskriget på huvudet. Jag kan lova att man inte precis gav dem fingret genom vindrutan. Vi vinkade inte heller för den delen.
och ökenlandsväg…
Men visst var det imponerande. Fantastiska hotellsviter. Otroliga anläggningar, den ena mer fantasifull än den andra. Ovan New York hotell. Hela New York i miniatyr med skyskrapor, Manhattan, Frihetsgudinnan mm.mm.
Första natten låg vi på hotell MGM. Denna hotellanläggning påstås ha fler hotellrum än alla hotell tillsammans i den riktiga staden New York.
Självklart är sovrumsteven nedfälld i sängkammarens skrivbord. Jag vet. Ingrid tyckte också att jag var barnslig. Men visst är det väl häftigt att trycka på “makten” och upp kommer den dolda underhållningsmaskinen.
Resten av tiden i “Vegas” bodde vi på 51:a våningen i hotell Cosmopol. Ovan foto på bl.a. Eiffeltornet och triumfbågen i Paris är taget från vår balkong.
Detta vattenspel till musik utanför hotell Bellagio körs igång varje timme. När det är fullt tryck på alla vattenkaskader, så finns vatten motsvarande tre OS-bassänger i luften. I bakgrunden “vårt” hotell Cosmopolitan.
Varför inte en gondoltur med sjungande gondoljärer på hotell The Venetian. Givetvis går turen både inomhus och utomhus. Suckarnas bro passeras också.
Eller varför inte beskåda ett vulkanutbrott utanför hotell Mirage. Ja, man kan även se detta på bestämda klockslag.
Så här kan man hålla på i evigheter att räkna upp det ena mer spektakulära än det andra. Överallt gatumusiker och även s.a.s. riktiga liveuppträdanden utomhus på flera ställen.
Sammanfattningsvis; Jättehäftigt. Men, hur man än försöker gå så tvingas man igenom mastodontiska shoppingkorridorer. Man behöver ju dock inte prova allt, även om det är röda skor. Högst medelmåttiga restauranger med priser som de dyraste Michelinrestaurangerna. Men definitivt värt detta återbesök!
David Copperfield Show. Inte ett besök i Las Vegas utan att gå på show. Nu har Ingrid och jag inte riktigt samma smak när det gäller underhållning. För hennes del ska det vara mer bensprattel för att det ska vara riktigt bra. Men jag gillade Mr Copperfields illusioner.
Grand Canyon är minst sagt “Grand”. Efter ett par timmars resa från Las Vegas bytte vi bussen mot helikopter för att flyga ned i den över 3,5 km djupa ravinen. Nere i botten vidtog en båttur på Coloradofloden. Mäktigt!
Väl uppe på ravinkanten igen åkte vi vidare in i Hualapai indianernas reservat.
Det är en overklig känsla att sitta på en sten som ligger en meter från ett stup på 3,5 km.
Titta noga på ovan foto! Ser du helikoptern? (hjälp finns längst ned)
Inte så lätt att se, eller hur? Men det ger en bra illustration till hur osannolikt majestätiskt Grand Canyon är.
Då var det hög tid att tacka United States of Amerika för denna gången. Vi hoppas att vi kan ses om ca 10 dagar. Om vi nu blir insläppta igen! Men det löser sig säkert.
Efter bara en dag i Costa Rica finns det en hel del att berätta. Bland annat hur en 3 rumslägenhet blev en 4 rumslägenhet på nästan 300 m2. Innehållande tre sovrum, fyra toaletter och tre balkonger. Allt efter ett litet utvecklingssamtal, på en mix av engelska, spanska och vida gester, med anläggningens företrädare. Men det får bli i nästa inlägg.
Adiós
Ingrid & Michael
Lösning.
Grand Canyon är bildad genom att Coloradofloden “slipat” sig ned genom berget sedan jordens och flodens tillkomst. Ränderna längs med ravinen visar de olika vattennivåerna som varit under alla dessa miljarder av år. Djupet är idag ca 3500 meter. Nedslipningen som blivit under den tid människan funnits på jorden motsvarar ca 6 millimeter!
Det är rätt roligt att gå igenom de foton vi tagit och välja ut för bloggen. I synnerhet en del av de foton Ingrid tagit (tycker jag). Här kommer ett synnerligen konstnärligt!
Ovan är ett exempel tagit på Maui Hawaii. Eftersom Ingrid gått och lagt sig så kan jag inte fråga vad hon egentligen har försökt att föreviga!?
Maui var en avkopplande och på alla sätt generös ö. Kanske inte så många fantastiska stränder som Oahu, men mer relaxed. Vi tog det med andra ord ganska lugnt medan vi var där och njöt av lägenheten, utsikten från balkongen och tillhörande anläggning. Vi låg faktiskt 30 minuter vid poolen den veckan vi var där.
Solen håller på att gå upp. Härligt att sitta och beskåda från balkongen till morgonkaffet.
Jag har hört om en stad ovan molnen………
Haleakala National park 10023 fot (3055 m) möh var en säregen upplevelse.
Det är ju inte var dag man kör bil ovanför molnen. Behöver jag säga att det var högt? Jag kan säga att man var rätt glad att man inte behövde gå upp. Berget, som är en stor del av ön, påstås vara världens högsta bergsformation om man räknar höjden från havsbottnen.
Det var en rätt märklig upplevelse att stå på samma höjd som flygplanen flög på. Vi fick ju dessutom lite höjdträning inför Sydamerika på köpet. Luften är påtagligt tunn på denna höjden. Man löptränar inte precis (här heller).
Sequoia National Forest and General Sherman.
05.00 på morgonen landade vi då i Los Angeles efter en rätt studsig flygresa från Hawaii. Vi var rätt förhoppningsfulla att hinna ut ur Los Angeles med hyrbilen, som vi hämtade på flygplatsen, innan morgonrusningen. Den förhoppningen grusades dock rätt snabbt! Men strax innan lunch var vi framme i Tulare som var vårt mål. Och vi fick komma in i rummet som vi bokat trots att vi var så tidiga på hotellet! Det tog inte många minuter innan både Ingrid och jag somnat.
Anledningen till att vi åkte upp till denna delen av Kalifornien var att vi skulle titta på världens största träd uppe i Sequoia National Forest. Vi gjorde ett försök för många år sedan men blev då förhindrade på grund av att man stängt vägarna beroende på snö. Hur många år sedan? Jag vet inte om jag vill berätta det. Men OK, 24 år sedan! Otroligt, eller hur! Man var ju knappt född då! Men nu skulle vi äntligen få se på dem. Trodde vi!
- När vi var ute och åt på kvällen berättade servitören att han hade haft gäster dagen innan som fastnat i fem dygn däruppe på grund av snö.
- När jag ringde parkens automatiska informationstjänst så framgick det att vissa vägar var stängda permanent eller så hade de som var öppna långa kötider på grund av vägarbete.
- Ingen släpptes in i parken utan snökedjor!
- Kommande dagar skulle det bli kraftiga snöfall.
Träden är stora. Så stora att man förr på vissa ställen har biltunnlar genom dem.
Nu är det bara gångtunnlar.
Det är alltså det “lilla” trädet som kallas General Sherman. Generalen är världens största träd volymmässigt.
Det finns ett mindre skogshotell häruppe som vi funderade på att övernatta i, men tyvärr hade vädertjänsten rätt. I samband med att mörkret började falla så började det så smått snöa. Vi hade ju ingen lust att bli kvar ett antal dygn. Så ner igen så fort det gick att köra på dessa serpentinvägar. Kingsburg – Mojave – Las Vegas.
Lite taggade av att vi då till slut fick uppleva dessa giganter till träd, bestämde vi oss för att göra en liten nostalgisk utsvävning innan vi anträdde vägen till Las Vegas. Kingsburg, svenskstaden i Kalifornien, nästa.
Och visst var det sig likt. Det karaktäristiska vattentornet såg precis ut som det gjorde på 80-talet. Till och med campingplatsen som vi firade jul på en gång i tiden var sig lik. Stadens gamla fängelse och dito sheriffkontor står också kvar.
Efter lite fika och inköp av svenskt godis i Cafe Stockholm var det tid att dra vidare mot Mojave och ökenstaden Barstow. Gamla mytomspunna Route 66 går genom staden och vidare österut. Jag njuter till fullo av att köra här. Det fullständigt luktar nostalgi och historia om alla mer eller mindre övergivna småorter längs vägen. Här finns nästan ingen trafik heller, vilket ytterligare förstärker känslan av att nästan vara mitt i en gammal 50-tals film.
Nu visade det sig dock att det tydligen var fler än jag som uppskattar denna känslan. Snabbt och nästan brutalt blev det en 70-tals film känsla! Ett trettiotal grabbar med minst sagt filmatiska utseenden kom glidande på sina Harley Davidsons. Ryggarna var snyggt dekorerade med ett visst “HA” emblem.
Man kan nästan se situationen i ett ovanifrån perspektiv så här nu efteråt. Ingrid och jag ensamma i vår lilla svarta bil mitt ute i öknen. Mot oss kommer 30 Hells Angels pojkar på sina motorcyklar bistert stirrande. Vissa med tyska hjälmar från II-världskriget på huvudet. Jag kan lova att man inte precis gav dem fingret genom vindrutan. Vi vinkade inte heller för den delen.
Det var nog ett tag sedan detta motellet hade neonskylten tänd.
Och sedan var det öken…….
och ökenlandsväg…
OCH SLUTLIGEN LAS VEGAS!
Las Vegas, Las Vegas – de åldersmässigt vuxnas jättelekstuga. Vad ska man säga? Det var inte som förr! Nej, fasen det låter som om det vore salige farfars kommentar. Det är mycket annorlunda mot vad jag kom ihåg det som. Man kan väl säga att jag var mer imponerad än vad Ingrid var. “Klart att du ska spela. Jag kan väl sitta och läsa min bok”. Hur inspirerad blir man av att höra sånt? Jodå, lite spel blev det. Jodå, det blev 40% vinst. Vadå bra? Om man sätter 40 dollar och går hem med 55 dollar efter 10 minuters spel, är det bra? Jag kunde ju spelat hem planet jag nästan beställt. Det blev ju ingen vinst på superlottot jag nämnt om tidigare heller för den delen.
Men visst var det imponerande. Fantastiska hotellsviter. Otroliga anläggningar, den ena mer fantasifull än den andra. Ovan New York hotell. Hela New York i miniatyr med skyskrapor, Manhattan, Frihetsgudinnan mm.mm.
Första natten låg vi på hotell MGM. Denna hotellanläggning påstås ha fler hotellrum än alla hotell tillsammans i den riktiga staden New York.
Självklart är sovrumsteven nedfälld i sängkammarens skrivbord. Jag vet. Ingrid tyckte också att jag var barnslig. Men visst är det väl häftigt att trycka på “makten” och upp kommer den dolda underhållningsmaskinen.
Resten av tiden i “Vegas” bodde vi på 51:a våningen i hotell Cosmopol. Ovan foto på bl.a. Eiffeltornet och triumfbågen i Paris är taget från vår balkong.
Cesars Palace
Detta vattenspel till musik utanför hotell Bellagio körs igång varje timme. När det är fullt tryck på alla vattenkaskader, så finns vatten motsvarande tre OS-bassänger i luften. I bakgrunden “vårt” hotell Cosmopolitan.
Varför inte en gondoltur med sjungande gondoljärer på hotell The Venetian. Givetvis går turen både inomhus och utomhus. Suckarnas bro passeras också.
Eller varför inte beskåda ett vulkanutbrott utanför hotell Mirage. Ja, man kan även se detta på bestämda klockslag.
4000 kvm Outdoor outlet!
Outdoor world är det värsta och största jag någonsin sett av detta slag. Andra kunder trodde nog att Ingrid och jag tillhörde inventarierna när vi väl kommit in. Vi stod som två fågelholkar och bara stirrade. Här fanns allt och minst dubbelt så mycket för allt som har med uteaktiviteter att göra. Ett par hundra kvadratmeter med bara vapen. Givetvis fick man provskjuta på den egna inomhusskjutbanan. Varför inte testfiska specialspöet i det stora akvariet. Eller prova klätterutrustningen på butikens klätterberg. Jaktutrustning upptog nog minst 600 m2. Och överallt jakttroféer och uppstoppade djur av alla sorter i olika miljöer. Hit ska nog Hanna och Svante fundera på att ta sig vid ett tillfälle.
Lejoninna på jakt efter flocken. Ser du alla uppstoppade fiskar som hänger i taket bakom lejonet på nedan bild?
Så här kan man hålla på i evigheter att räkna upp det ena mer spektakulära än det andra. Överallt gatumusiker och även s.a.s. riktiga liveuppträdanden utomhus på flera ställen.
Sammanfattningsvis; Jättehäftigt. Men, hur man än försöker gå så tvingas man igenom mastodontiska shoppingkorridorer. Man behöver ju dock inte prova allt, även om det är röda skor. Högst medelmåttiga restauranger med priser som de dyraste Michelinrestaurangerna. Men definitivt värt detta återbesök!
David Copperfield Show. Inte ett besök i Las Vegas utan att gå på show. Nu har Ingrid och jag inte riktigt samma smak när det gäller underhållning. För hennes del ska det vara mer bensprattel för att det ska vara riktigt bra. Men jag gillade Mr Copperfields illusioner.Grand Canyon.
Grand Canyon är minst sagt “Grand”. Efter ett par timmars resa från Las Vegas bytte vi bussen mot helikopter för att flyga ned i den över 3,5 km djupa ravinen. Nere i botten vidtog en båttur på Coloradofloden. Mäktigt!
Väl uppe på ravinkanten igen åkte vi vidare in i Hualapai indianernas reservat.
Det är en overklig känsla att sitta på en sten som ligger en meter från ett stup på 3,5 km.
Titta noga på ovan foto! Ser du helikoptern? (hjälp finns längst ned)
Inte så lätt att se, eller hur? Men det ger en bra illustration till hur osannolikt majestätiskt Grand Canyon är.
Då var det hög tid att tacka United States of Amerika för denna gången. Vi hoppas att vi kan ses om ca 10 dagar. Om vi nu blir insläppta igen! Men det löser sig säkert.
Efter bara en dag i Costa Rica finns det en hel del att berätta. Bland annat hur en 3 rumslägenhet blev en 4 rumslägenhet på nästan 300 m2. Innehållande tre sovrum, fyra toaletter och tre balkonger. Allt efter ett litet utvecklingssamtal, på en mix av engelska, spanska och vida gester, med anläggningens företrädare. Men det får bli i nästa inlägg.
Adiós
Ingrid & Michael
Lösning.
Grand Canyon är bildad genom att Coloradofloden “slipat” sig ned genom berget sedan jordens och flodens tillkomst. Ränderna längs med ravinen visar de olika vattennivåerna som varit under alla dessa miljarder av år. Djupet är idag ca 3500 meter. Nedslipningen som blivit under den tid människan funnits på jorden motsvarar ca 6 millimeter!
