Visst har vi varit på många ställen som känts som om man kommit till paradiset, och alla dessa ställen har väl också varit ett paradis på sitt sätt. MEN, centrala Kimberly i nordvästra Australien måste ändå vara förebilden för alla seriösa försök att beskriva hur denna mytomspunna plats ser ut i verkligenheten. Visserligen finns här knappt några människor, men ormen eller ormarna finns här. Jag kan blanda ihop det, men jag tror definitivt att de hängande trädgårdarna finns här också. Okej, sen är det det här med avsaknaden av vägar. Men vem bryr sig om vägar när man kör en pansarvagn vid namn “Bettan 6”.

Hej!!, glömde jag kanske att säga!

Förlåt! Men när jag sitter här och försöker komma på hur jag ska förmedla de senast gångna veckornas äventyr så bubblar alla superlativ och liknelser ur huvudet värre än vattnet som sprutar ur Fontana di Trevi!
Ja, just det! Jag borde kanske också tala om att vi nu anlänt till slutdestinationen i Australien, Broome. Visserligen för andra gången på denna resa, jag ska förklara senare. Så nu är vi i civilisationen igen! Skönt? Nej, egentligen inte! Visst vill vi träffa våra “små” barn och svärsöner! Visst vill vi hem och träffa våra kära mammor! Och visst saknar vi er kompisar och vänner, men efter att ha levt som nomader i ett halvår känns den vanliga världen hemma lite främmande.

Boabträd, ett makalöst turkost hav och en solnedgång som får vilken iskall viking som helst att bli som en het spansk romantiker – det är vad Broome är.

OK, kamelerna gör att det känns mer som mellanöstern än Spanien. Hett är det är det under alla förutsättningar, utom på nätterna – då är det kallt som bara fasen!

Panoramafotot är tagit precis innan solnedgången på Ganteaume Piont i Broome. Folk vallfärdar hit medförande sina vinpavor för att riktigt njuta av den vackra solnedgången. Förutom de nykära paren som kramas och pussas så det ekar mellan klipporna, så hör man orden; “Amaziiing” och “Faaantastic” i en ständigt viskande kör under hela föreställningen.

Pansardrottningen “Bettan 6” genom eld och vatten på Gibb River Road!

Jag vågar påstå att det inte finns något markunderlag som vår drottning “Bettan 6” inte har tagit oss fram på, eller för den delen någon form av vattentäckt som hon inte tagit oss igenom.
Men även “Bettan 6” behöver lite förberedelser och omsorg innan det riktiga äventyret börjar. Att sänka däcktrycket är ett måste innan man anträder den naturliga tvättbrädan.

Att köra på Gibb River Road är som att i bästa fall köra över 150 mil på en gammaldags tvättbräda. Ni vet en sådan där man bara kan köpa på en antikauktion idag.
Jag tror jag nämnde i förra inlägget att det kändes som om till och med kläderna på kroppen bytt plats. Nu kan jag bestämt påstå att de inre organen i kroppen otvetydigt har bytt plats! Jag känner bestämt hur det bultar i höger fot. Det måste vara hjärtat som hamnat därnere!

Bush fires är lite skrämmande att komma för nära.

Yes, We made it thruuuuu!

Rekognosera blev ett honnörsord. Dels så kunde man köra upp till 30 mil utan att träffa på någon människa uppe i Kimberly. Dvs. körde man fast fick man klara sig själv. Sedan är det det här med krokodilerna. Ingen kul tanke att fastna ute i floden och behöva gå ut bland de gröna vasstandade bestarna. Så det gällde att planera överfarten och samtidigt se till att hålla mamma/Ingrid lugn! Vilket som var svårast? Jag svarar helst inte skriftligt på den frågan!

Denna flodpassagen var inte den djupaste och inte den där strömmen var som starkast, men det gällde att hålla hårt i ratten.

Det framgår dåligt på fotot ovan hur brant denna track är - men jag säger bara, Åres värsta svarta pist – släng dig i väggen! När vi sedan körde tillbaka och nedför, satt man som fastväxt i det till max spända säkerhetsbältet och snoken nästan tryckt igenom vindrutan.

Bush Hilton & El Restaurante “Bettan 6”.

Kampinglivet i Bettan var till en börja med lite utmanande, eller ska jag säga inmanande. Bettan erbjuder compact living och compact cooking så att man verkligen lär sig förstå vad compact betyder. Men härute i Kimberlys ingenmansland visade Bettan sitt rätta ansikte som en riktig mångsidig Bushcamper”. Kanske en “bushcamper” i lyxutförande, då vår i bilen integrerade utedusch, var extremt uppskattad efter alla vandringar vi gjort. Vi besparar er från bilder då vi duschar ute i det fria, men skönt var det sannerligen!

Få se nu – är allt framdukat?

‘

Mamma/Ingrid sov uppe i Penthouse´t, själv fick jag nöja mig med att sova i den kalla bottenvåningen.

Under upptining och väntan på att solen ska se till att visa sig kl.05.30 på morgonen, efter en jä..igt kall natt.

SÅ ETT STORT, ÖMT OCH VARMT TACK TILL BETTAN 6 FÖR EN MINST SAGT INTIM OCH UPPLEVELSERIK SAMVARO!

VANDRING I KIMBERLY – AUSTRALIENS SISTA VILDMARK?!

Att sitta mitt ute i bushen, i ett kompakt mörker förutom ljuset från en lägereld som brinner och skickar gnistor upp mot skyn, är en egentligen obeskrivlig upplevelse. Att luta sig bakåt och se ett helt osannolikt stjärnspäckat himlavalv gör det ännu mera overkligt. Att dessutom vara så långt bort från all civilisation gör att man känner sig märkligt levande. Det känns som om man blir ett med naturen, och all eventuell olust inför alla konstiga ljud som hörs runt omkring omvandlas till ett märkligt lugn som känns i hela kroppen!
Hela Kimberly är en kakofoni av färger, rinnande vatten, lukter och 40.000 år gammal mänsklig historia. Att hitta något ord som kan sammanfatta intrycken är omöjligt, möjligen “mållöst vackert”!

Att vada precis ovanför ett stort dånande vattenfall är rätt spännande.

En av många Aboriginska flera tusen år gamla klippmålningar som vi sett.

Att bada i ett tropiskt vattenfall mitt ute i ingenstans, i vatten som håller +32 grader - Känns livsbejakande!

Eller svalka sig i en kristallklar pool efter 6 km vandring och klättring i 35 graders värme.

M.A.S.H i Mitchell Falls!

Kimberly är endast möjligt att ta sig till under torrperioden som normalt börjar någon vecka in i Maj. När vi körde in i området var några delar fortfarande under vatten och otillgängliga. Vattennivåerna mellan wet season och dry season skiljer upp till helt otroliga 19 meter!! Helt ofattbart! Men vi hade tur eftersom avrinningen gick snabbt i år. Detta medförde att man bl.a öppnade rutten upp till Mitchell Falls någon dag innan vi kom fram till avfarten. En liten nätt tripp på drygt 50 mil ToR på det man i bästa fall kan kalla stigar. Vi var bland de första som tog oss upp i år, vilket gav lite extra spänning i tillvaron.

Allt vi mötte på vägen upp var en bil och några Dingos. När vi till slut efter två dagars färd i en hastighet mellan 20 - 40 km/h nådde Mitchell Falls, var det lite konstigt att konstatera att där fanns en helikopterbas i full operation.

Att färdas i en helikopter som är helt öppen och känna luftströmmen slita i hår och kläder, gjorde att man osökt kom att känna sig som om man var med i M.A.S.H. Vadå inte hår? Jag har hela armarna och benen fulla med hår!

Mitchell Falls.

Drysdale station.

På återresan från Mitchell Falls stannade vi på Drysdale station som är en Cattle station (farm) som också har en liten restaurang och campingplats. Och………...?

Jaja mensan! En äkta fungerande Bush mynttelefonkiosk!

Kylan tog sin triumf, i två dagar!

Trots 3 lager kläder inkl flisjackor så blev de extremt kalla nätterna till slut lite väl mycket. Så efter nästan två veckor ute i Kimberlys vildmark bestämde vi oss för att köra ca 25 mil till Derby för att s.a.s värma upp oss. Väl där hittade vi inget bra boende, så vi gav upp och körde ytterligare 25 mil till Broome där vi hyrde en riktigt mysig och varm lägenhet.
Eftersom vi då var komna till Broome, som är vår slutdestination på bilresandet, bestämde vi oss att stanna och ta det lugnt tills det var dags att flyga hem. Första natten och dagen njöt vi av lyxen av att bl.a. kunna ta en varm dusch. Men andra dagen började både mamma/Ingrid och jag att känna oss instängda och lite rastlösa.
Vad göra? Vi hade redan hyrt lägenheten och det område vi ville besöka och vandra i låg 45 mil bort! Va fasen, avstånden är stora i Australien, det får man leva med. Så det blev att packa in mat och förnödenheter i “Bettan 6” igen och trampa på gasen. Vi kunde ju lätta lite på vikten i bilen då vi hade möjlighet att lämna en del av våra prylar i lägenheten. Jag ska dock inte sticka under stol med att det är den dyraste lagerlokal jag hyrt.

Äntligen fick jag hälsa på Crockie och mamma/Ingrid träffa sina “favoriter” igen!

Vårt mål var ett område som heter Windjana Gorge NP och ett annat som heter Tunnel Creek.
Windjana Gorge är känt för att hysa en riktigt stor koloni med sötvattenskrokodiler, och de fanns där. Överallt!

Tunnel Creek är en naturlig tunnel som det rinner en flod igenom. Under dry season är vattenflödet inte högre än att man kan vada igenom tunneln som är ca 1 km lång. Så utrustande med ficklampor och den vattentäta kameran tog vi oss an denna mörka utmaning. Tunneln är också hem för 4 olika arter av bats (fladdermöss). Rätt gissat! Mamma/Ingrid hann väl knappt in innan de började susa runt huvudet på henne. Och nu verkade det som hon pratade med dem. Hon vadade fram i mörkret och mumlade något som jag uppfattade som; “Jag hör dem inte”! “Jag hör dem inte”! Så det där med att hon hatar dem är bara en ursäkt, jag tror fortfarande hon tycker om dem egentligen! Det gillar definitivt henne i alla fall!

Det var gott om bats som susade runt!

Ca 500 meter in i tunneln finns denna öppning.

Nästan igenom hela tunneln.

Då har det faktiskt redan gått 6 månader!

Tiden har sannerligen inte stått stilla. Det känns overkligt när man tänker på hur fort det gått. 1581 mil i Australien har det hunnit att bli. Så det är uppenbarligen inte bara tiden som gått fort….

Vi ses snart! Kram på er tills dess!

Michael & Ingrid

Vi är nu för andra gången i Kununurra. Efter Darwin åkte vi ner via Katherine till Kununurra och vidare till Purnululu National Park och Bungle Bungle. Nu är vi som sagt åter i Kununurra för att fylla Bettan 6 med vatten och andra förnödenheter innan vi ger oss ut på Gibb River track västerut till Broome.

Den röda och blå markeringen är s.a.s. en ToR körning.

Svett.

På vägen ned till Kununurra var det mycket vandring och svett vill jag lova. Värmen här är bitvis riktigt krävande, så det gäller att ha massor med vatten. Eftersom det är mycket klent med telefonmöjligheterna så fort man lämnat de små orterna så gäller det att ha med sig nödsändare som kommunicerar via satellit. Man är bitvis mycket ensam härute och närmaste människa kan vara 20-30 mil bort. Men det är en sällsam känsla att vandra ute i dessa områden.

Förutom vatten är det hatt, solglasögon en massa kletigt solskydd och därpå ännu kletigare mosquitosmörja som gäller. När sedan också svetten öser av en känner man att man lever!

Nu har det ju varit en och annan och trampat här före oss trots allt, men ibland känns det faktiskt som om man på vissa ställen vore den första människan som gått här.

Thomas Baines var exemplvis här med en expedition redan 1856, men å andra sidan har Aboriginerna levt här i 40.000 år. Men visst är dessa flaskliknande Boabträd lite märkliga. De ser ut som om de växte upp och ned.

Första natten efter vi lämnat Katherine slog vi läger bakom Viktoria Roadhouse som ligger i en av Viktoria flodens dalgångar. Ägaren till detta Roadhouse hade tydligen nyligen bytt fru, och skyltade med det också av okänd anledning. Om ni tittar noga på skylten så står där; “Now open under new wife”.

Denna dag var månen tydligen närmare jorden än vad den brukar vara. När mörkret föll, vilket det förövrigt gör här klockan 6 på kvällen, så blev det ett riktigt starkt månljus. Ett riktigt varulvsljus (vad det nu är för något, men jag har sett det på tv). För en gång skull var även djuren och insekterna helt tysta. Då hördes det spöklika toner från didgeridoo´s långt bort ifrån. Djupa skriande toner som ökade och minskade i samklang med den svaga vinden som blåste. Vi vet inte var ljudet kom ifrån egentligen, men det är ingen tvekan om att det var någon lokal Aboriginstam som hade någon ceremoni. Sannolikt i samband med månens placering på himlavalvet. Det var lätt att föreställa sig vad de upptäcktsresande européerna måste ha känt första gången de hörde dessa djupa vibrerande skriande tonerna som tonade upp ur ett okänt mörker.

Månen syntes även på dagen vid detta tillfälle.

Pumpernickel.

Lyckan var nästan fullkomlig när vi hittade PUMPERNICKELBRÖD! Både mamma/Ingrid och jag är vansinnigt trötta på det vita skumgummibrödet som är allenarådande i denna del av världen. Visserligen har vi till och från fått tag i surdegsbröd, men även det bakas här på ett sätt så att man lätt kan trycka ihop det och stoppa det i ett vanligt kuvert. Men nu är Bettan 6 nästan full av mörkt Pumpernickel och frukostarna har blivit dagens kulinariska njutning. Nu har vi också kunnat börja äta Cackleberries (AU slang för ägg) igen. Jag har kanske inte nämnt det, men vi åt omelett varenda morgon i Indien under nästan en månads tid, eftersom det var nästan det enda man kunde äta. Sedan dess har vi nästan inte kunnat se ägg.

När vi ändå är inne på mat så kan jag inte låta bli att nämna lite andra lokala specialiteter. Vad sägs om Pizza Kangaroo Special? Eller varför inte en Cesarsallad med Krokodilkött? Kangaroopizzan har vi inte prövat ännu, men krokodil är faktiskt inte så dumt! Annars är det bara Barra som gäller här. Barra är en flodfisk som Aussierna är tokiga i. Man kan få Barra i alla former inklusive en Barraburgare med pommes!

Konstiga regler och förordningar vimlar det av!

En del regler och förordningar är lite märkliga här. Man får inte ta grönsaker med sig mellan staterna. I vissa delstater kan man köpa alkohol i vilken butik som helst, för att här i Kununurra bara få köpa två flaskor vin per person och dag. Och bara i speciella butiker och efter klockan 14.00. I världskända Humpty Doo Hotel är inte hundar och barn välkomna!? Var det är världskänt för, framgår dock inte!

Bungle Bungle.

Infarten till Purnululu National Park ligger ca 25 mil sydväst om Kununurra i East Kimberly. Sedan är det 8 mil 4WD track som heter duga. Dessa 8 mil tar ca 3,5 timmar att köra i EN riktning. Här är det bokstavligen över stock och sten samt därtill vattendrag och lersamlingar som gäller. Bara körningen dit är ett äventyr i sig. Men bergsområdet Bungle Bungle som är resans mål, är egendomligt vackert. Vi hade tur då området hade precis öppnats efter våtsäsongen. Under våtsäsongen är hela området under vatten och omöjligt att ta sig till, vilket förövrigt gäller för större delen av Kimberly.

Det är inte mycket som ligger där det låg ifrån början, efter de 8 milen på tracken. Egentligen ingenting, till och med kläderna på kroppen hade nästan bytt plats.

Hela Bungle Bungle området är format av vattnet som översvämmar området under halva året. Och det har det tydligen gjort i några mijoner år!

Överallt stöter man på hjordar med biffkor och flockar med halvvilda hästar som fritt driver omkring. Här är farmerna enorma och det finns inga stängsel. Vi campade två nätter på Farmen Mable Downs Farmstay, som gränsar till bl.a. Purnululu NP. Hela farmen är på 800.000 hektar, helt ofattbart stora arealer! De säger själva att helikoptern är Mable Downs traktor.

Aboriginerna.

Det som är påtagligt sorgligt är dock den stora alkoholismen som finns häruppe, företrädesvis hos den Aboriginska befolkningen. Det förklarar kanske lite av de märkliga alkoholköpsreglerna, men det torde vara ett slag i luften. Misstroendet och misstänksamheten mellan befolkningsgrupperna är också minst sagt lätt att känna i luften.