Efter pandemin känns det härligt att resa igen trots den Svenska skräpvalutan som gör att allt är så mycket dyrare.
OK vi har varit på Mallorca 2 gånger, Gran Canaria 2 gånger, Cypern, London och Paris sedan sista inlägget. Tre veckor med skitväder inkl hällande regn på Spanska solkusten och sist men inte minst Vildmarksvägen med husbilen har också passerats. Och absolut så har detta varit mycket fina resor också, men när man väl kommer utanför Europa så blir det liksom lite mer bortrest. OK jag vet att det låter dumt och det får väl också erkännas att vi är bortskämda.
Nu Thailand iallafall. Efter en rätt seg flygning i över 12 timmar och vansinnigt sugen på en kall öl så var vi då äntligen framme på hotell Nap i Krabi. Hotellet hade vi valt utifrån att det låg nära flygplatsen och att de har en restaurang som fått goda recensioner överlag.......... Restaurangen var STÄNGD och de kunde inte ens servera en kall öl!?
Eftersom mörkret började falla och klockan tickade på enades vi om att vänta med den efterlängtade duschen och ge oss ut som vi stod i våra reskläder (långbyxor och skjorta med långa ärmar) och leta öl och mat.
Den manliga receptionisten var nog undantaget som bekräftar att Thailändare oftast är mycket hjälpsamma och vänliga. Så på vår fråga om vad vi kunde finna en affär och restaurang mumlade han ... Seven Eleven.
OK - upp med Google Map och fann 2 Seven Eleven typ 1,5km bort upp till höger. Inget att välja på så vi traskade ut i den intensiva trafiken och dito avgaser i 35graders värme. De 1,5 km blev innan vi hittade butiken säkert 3 km.
Vi blev ordentligt uttittade och många förundrade blickar kastades på oss i affären. Om det berodde på att vi såg ut som disktrasor eller om de aldrig sett en turist i detta ensliga område förtäljer inte historien.
Nu skulle vi bara tillbaka kånkades på vatten, öl, chips och nötter. Som tur var kom det en inhemsk flakbilstaxi förbi och körde oss tillbaka (för turistpris).
Trots att vi nu bunkrat med nödvändiga produkter för vår överlevnad, så började magen göra sig påmind. 2 timmar senare efter en lång härlig dusch och dito halvljummen öl, beslutade vi oss på att ta upp jakten på en restaurang, klockan var ju ändå inte mer en 20.00 lokal tid.
Denna gång valde vi då att gå åt vänster .......... 150 meter från hotellet fanns en Seven Eleven, Bredvid den fanns en jätte foodcourt med ca 20 restauranger vilka alla stängde 20.00.........
Sensmoral: Lita inte på Google map och fråga lokalborna hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Villa Maris i Huay Yang.
Denna plats är nog förutom Bora Bora det närmaste paradiset man fysiskt kan komma. Denna anläggning har ca 15 villor som ägs av mestadels svenskar. Anläggningen har en egen privat oändlig strand och 2 pooler varav en som är 40 meter. Lugnet här är som balsam för själen. Det går bara inte att stressa.
Efter lite räknande på tid och kostnader i förväg hade vi konstaterat att det bästa alternativet var att hyra en privat transfer för resan mellan Krabi och Huay Yang. Vår chaufför stod och väntade på oss utanför hotellet i god tid före beställd avgångstid (fungerar alltid bra i Thailand).
50 mil och 5 timmar senare var vi äntligen framkomna till "vårt" paradis, Villa Maris.
Nu kunde vi i lugn och ro starta med en kall öl på husets takterass och njuta av solnedgången, se hur fiskebåtarnas belysning tändes som stjärnor vid horisonten allt eftersom mörkret gjorde sitt antåg.
Dags för att njuta!
Altanen med utedusch är underbar.
Huay Yang är egentligen en liten fiskeby som behållit sin charm. Här finns bara ett litet lägenhetshotell och ett antal utspridda Guarded communities med mest svenskar invånare. Det finns faktiskt en svensk skola och en aktiv svenskförening, MEN allt är så utspritt så man känner inte av svensknärvaoron så att det blir en belastning. M.a.o Huay Yang är fortfarande Thailand som det var för 25 år sedan när vi första gången "hälsade på".
Kvällsvy från altanen.
Salengen ett universal fordon.
Asiaterna har ett annat sätt att se på hur man nyttjar allt som går på hjul än vad vi Européer har. Detta fordon används till allt; glassförsäljning, djurtransporter, skolskjutsar, rullande gatukök, allsköns varutransporter, och inte minst familjetransporter m.fl. Det är inte ovanligt att se 9-10 familjemedlemmar ihoppackade komma åkandes i en hiskelig fart.
Det är dock en sak som jag inte får kläm på; Varför skrattar alla Thailändare när de ser Ingrid och undertecknad komma glidande? Så har det varit varenda gång vi varit i Asien oavsett om kört vanliga motorcyklar eller dessa enastående Salenger.
Efter att ha sett ovan foto börjar jag förstå varför de små Thailändarna tycker det ser kul ut när två välväxta "vikingar" kommer farande på en en liten motorcykel i mopedstorlek. Oavsett så gör den 90km/h och är ett måste om man vill se lite av omgivningarna. Dessutom svalkar det skönt när värmen blir för påtaglig!
Om två dagar åker vi (tyvärr) vidare till Hua Hin och hälsar på lite vänner!
Sawadee Krap!
